Främlingar på tåg

Det händer ytterst sällan att någon kommer fram till mig på stan eller tunnelbanan och börjar prata med mig, Börje och hans gelikar borträknat förstås.

Hur kommer det sig då att den dag jag går med lurar i öronen, uppenbarligen lyssnar på musik och borde anses vara relativt ovillig att bli störd, inte mindre än två gånger blir tilltalad av främlingar? Första gången var på T-Centralen. En mycket mörk yngling på va 1,90 kommer fram och vinkar en hälsning så att jag lockas ta av mig lurarna.
"Tjena" säger han, precis som han kände mig "hur är läget?" Och så boxar han till mig lite vänkapligt i magtrakten. Han kan naturligtvis inte rå för att han träffar på den inflammerade muskeln/spruckna revbenet och att det således gör rätt skitont.
"Jo, det är bra", ljuger jag och kämpar med att komma ihåg vem detta är som uppenbarligen inte bara känner mig utan betraktar mig som en kompis, men innan jag hinner fråga honom hur det är själv, så har han gått vidare till killen till höger om mig och upprepar proceduren. Jag tittar till vänster och inser av de roade blickarna att killen har avverkat hela ledet från ingången till hit. Det är antingen något vad eller nåt tjack, för inte kan man väl vara så genuint vänskaplig så man alltid hälsar på alla? (En gång blev jag i och för sig diagnostiserad som vänskapligt vänskaplig, mer om detta i senare inlägg.) Den vänlige fortsätter ner till nästa perrong och har han inte sagt farväl så hälsar han väl än.

Väl på tåget, som sin vana troget är smockfullt så frågar en lindrigt nykter man mig om detta är tåget till Mariatorget. Genast får jag en flashback från Bryssel. Jag hade väl bott där i ett par månader och på tunnelbanan frågar en afrikansk man fullastad med väskor och mycket stressad hur han ska åka för att komma till Gare du Midi. Han var försenad och riskerade att missa sitt tåg. Jag lugnade honom och sa att det bara var att gå av här vid Arts Loi och sedan vara noga med att följa skyltarna så han hamnade på tåget till Simonis. Simonis, det skulle han komma ihåg, mycket viktigt! Simonis! Precis så sa jag och han tackade så hjärtligt och sprang av vid Arts Loi. En stund senare kom jag på att det egentligen var viktigt att inte åka mot Simonis eftersom det var åt rakt motsatt håll han skulle.....
(Jag har väldigt svårt för höger och vänster också. Behöver ofta visualisera min barndoms grusinfart där jag lärde mig cykla för att vara helt säker.)

Fast det vita skräpet som nu frågade mig skulle ju bara till Mariatorget. Han var redan på rätt väg. I alla fall rent geografiskt....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0