Det fånigaste i världen

På tunnelbanan satt en kille som såg ut att vara runt 30, men eftersom detta var på röda linjen så kan man inte vara helt säker, han kan ha varit 18-19 också. Han var klädd i träningskläder samt ett speciellt läderbälte med fickor specialsydda för att rymma hans mobiltelefon och hans PlayStationPortable. Hans PSP befann sig inte i bältet för detta hade han i händerna och lekte med.
För mig finns det inte mycket som ser fånigare ut än en vuxen man som sitter och leker med PlayStation på tunnelbanan.

1982 tjatade jag mig till ett Donkey Kong. Hand upp alla som minns Donkey Kong Game & Watch! En liten orange box, stor som en puderdosa som när man fällde upp locket avslöjade ett fantastiskt avancerat dataspel där man skulle förflytta en oanimerad Mario (han var inte ens Super på den tiden) uppför en byggnadsställning på vars topp en likaledes oanimerad Donkey Kong höll Marios flickvän fången. Donkey hade den tråkiga ovanan att kasta oljefat på en och dessutom hade någon slarvig förman på bygget inte stängt av traversen när gorillan kom farande så med jämna mellanrum kunde det komma balkar glidande och dänga en hoppande Mario i huvet. Två extraliv hade man och när man passerade 300 pyts så fick man ett extraliv till.
Där och då sattes min övre gräns för hur avancerade dataspel jag klarar av.
Jag var kung på Donkey Kong, men en gång lånade Nicke Angergård mitt spel och slog mitt rekord....grrr...

Hur som helst, när man är 12 och yngre får det väl anses som OKEY att sitta trollbunden av dataspel på allmän plats. Herr Kassörens kottar satt som tända ljus på Soft en kväll och spelade Gameboy eller vad det var, men hur hade det sett ut om 25 vuxna sutte där med sina PSP? Då hade det nog inte blivit samma uppskattande ljud i personalens skälla.

Killen på tåget var dock inte buskablyg. Han spelade inte spel utan lyssnade på musik. Utan lurar, d v s hela vagnen lyssnade på musik. Och han kunde inte bestämma sig. Utan att själv yppa ett ljud och utan att röra en muskel i det redan nollställda ansiktsuttrycket bytte han låt var tionde sekund! Han var på tåget när jag klev på i Gamla Stan och steg av i Masmo. Det blir många låtar det....och nu vet jag hur en kollektiv lättnadens suck låter.


Kommentarer
Postat av: Pia

Haha, vilken snubbe, förstår den kollktiva sucken :) Tänk att ingen protesterade.

Jag inte bara minns Donkey Kong, det ena av två elektronikspel jag hade, utan jag har det faktiskt kvar och det fungerar fint om andan att spela faller på!

2007-11-25 @ 11:50:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0