Banjo-Herren

I snart fem år har jag suttit i kundtjänst.
För fem år sedan blev jag plötsligt arbetslös i främmande land. Varken sugen eller solvent nog att återvända till Sverige insåg jag att jag var tvungen att hitta ett jobb i ett land i vilket jag inte kunde språket. Plötsligt var jag outbildad invandrare på socialbidrag.

(Njae, eftersom mina föräldrar numera läser denna blogg så måste jag väl medge att det där var en sanning med modifikation, jag har faktiskt aldrig varit närmare att bli en brat än våren 2003, men det blir en bättre historia på det här sättet....)

Jag försökte bluffa mig till jobb som tysktalande supporttekniker. Herreminje om den bluffen hade gått hem! Jag kunde ju inte forma en hel mening på tyska, men jag hade fått femma i nian, så lite glosor satt ju kvar. Jag kommer aldrig att glömma den aggresiva intervjuaren på TechTeam som försökte få mig att erkänna att jag var rasist och såg ner på andra människor. Jag vill inte tro att det var hennes sätt att kontrollera att jag verkligen var tysk...

Några månader senare var jag tillbaka på samma ställe med samma intervjuare men då för att söka jobbet som svensktalande supporttekniker. Då var hon betydligt vänligare och tyckte att jag var så intressant så hon gick och hämtade en annan elefant...jag menar tant som också tyckte jag var intressant och hämtade en tredje liten tant som var personalansvarig och bar på anställningskontrakt.
Och så var man i träsket av hälsningsfraser och felsökningsscheman och rutinmässiga genomgångar. Jag gav support över telefon till Canons privatprodukter, kameror, faxar, skrivare m m. Man fick träffa många trevliga kameror, skrivare och inte minst människor. Man fick dessutom träffa flera mindre trevliga människor. De senare kallades i allmänhet chefer och försvann rätt snabbt uppåt i hierarkin. Ett chefsjobb på en kundtjänst är ju oftast ens första chefsjobb och de som axlade den manteln var väldigt sällan färdigbakade. Dessutom krockade den tyska arbetsmoralen med den belgiska och svenska (och inte minst den italienska) på ett icke önskvärt vis. 

Efter tre år på Canon gav jag upp den internationella kundtjänstproffskarriären, flyttade hem och bytte de flashiga kamerorna och de färgglada skrivarna mot lite mer jordnära livförsäkringar. Jag kan avslöja att kamerakunder är en betydligt stöddigare folkgrupp än livförsäkringskunder. Varenda kotte tror ju att de kan hantera en kamera de har köpt, men samma kottar vet även med sig att livförsäkringar är omöjliga att förstå.
Exempelvis tror varenda kotte som ringer en kamerasupport att en kamera bör hålla för att dängas in i en marmorvägg. Däremot är de inte lika säkra på att olycksfallsförsäkringen gäller om de råkar dänga sig själva in  i en marmorvägg. (Och det är förmodligen alldeles korrekt....)

I fem år har jag tagit på mig headsetet var arbetsdag och likt en tjudrad hund fått räcka vacker tass till folk som inte vill ha vacker tass utan vacker slant. I fem år har jag tackat skitstövlar för samtalet och tvingats ge dåliga nyheter till gulliga tanter.
Men nu är det snart över. Jag sa upp mig i måndags.