Banjo-Herren

Väl framme på McDonalds och efter beställning upptäcker jag ett bekant ansikte vid ett av borden. Där sitter Paddy, min andre husiranier.

Senast jag bodde i Botkyrka var det i Alby. Jag hade precis slutat ett jobb där jag hör och häpna varit fackombud och mina gamla kollegor tyckte att jag skulle hänga med på en Ålands-kryssning. Man är ju inte den som är den (jag känner f ö den som är den) så jag hängde på. På båten kom jag i samtal med den ende jag varit ombud för förutom mig själv. Han hette Bijan, var 40+ från Iran. Han beklagade sig allmänt men speciellt över att han snart inte skulle ha någonstans att bo, eftersom hans hyresvärdinna krävde att få ha sex med honom. Jag hade någonstans att bo, och dessutom väldigt mycket mer plats än jag behövde och råkade även nämna detta för honom. Möjligtvis infogade jag också ett erbjudande att han kunde höra av sig om det verkligen krisade.
Några veckor senare ringde han och sa att nu var han på väg. Jag fattade ingenting. En timme efter det var han inflyttad i mitt "gästrum". Jag fattade inte mycket mera, men tänkte att det här blir nog kortvarigt. Han blir min förste husiranier.
Han visade sig praktisk i början, lagade mat och var trevlig. Han berättade anekdoter om när han gjorde militärtjänst i Iran (det var ingen picknick) och hur han en gång varit misstänkt för Palme-mordet. (Det där med Palme-mordet borde kanske tänt varningslamporna.) En dag kom han hem och hade köpt en bil. Ingen gång kom han hem och betalade hyra. En annan gång kom han hem och hade sålt bilen igen. Inte ens då betalade han hyra.

Bijan hade alltid projekt på gång. Plötsligt hade han hyrt en plats på ett kontor och startat eget systeminstallationsföretag. En annan gammal kollega till oss hade gått in med sitt livs besparingar och hjälpt honom starta upp. Det var vid den tiden dags för mig att åka på semester, vilket jag gjorde och lämnade Bijan kvar i lägenheten själv.
Mitt i en grillfest utanför Ystad ringer min telefon. Det är Bijan som säger att han fått erbjudande om att köpa en jättesöt hund! Jag är minst sagt tveksam och ber honom vänta med detta.
När jag kommer hem möts jag av en blodtörstig pitbullterrier i tamburen. Besten heter Leia och vill äta upp mig. Den har redan tränat på min skinnsoffa som är prydligt uppäten. Samma öde har en halv fåtölj rönt. Det är nu jag börjar propagera för att Bijan åtminstone ska betala hyra eller allra helst blada. Bijan tycker däremot att han har betalt orättvist mycket mat och tycker jag ska bidra lite.
Och så en dag är han bara borta. Han efterlämnar kläder, några väskor, ett fiskespö och en plastkasse med lysrör. Jag tackar min lyckliga stjärna att han tog hunden med sig.

Några veckor senare ringer min telefon. Det är en förbannad kebabkock som frågar var "det svinet" är. Det behövs ingen komplicerad universitetsexamen att förstå vem "svinet" är. Bijan har blåst alla sina samarbetspartners på allt de äger och har och har stuckit från kommunen. Min andra kollega är ruinerad, dumpad och vräkt. Nu ska de förbannade kebabkockarna gillra en fälla, och de vill att jag ska vara lockbete. De vill inte jag. Kockarna accepterar det.
Jag hörde aldrig av Bijan igen, men min farbror fick ett fint fiskespö, jag hade samma storlek i tröjor och lysrören prydde sin plats i glascontainern väldigt fint. I Bijans väskor hittade jag domstolsprotokoll från polisanmälningar som Bijan lämnat in mot sin förra hyresvärdinna, ett utdrag från Upplysningscentralen som visade femtielva betalningsanmärkningar samt en bibba hotbrev från företag som anlitat honom som systeminstallatör. "Kan du ingenting?", "Har aldrig varit med om sämre" och "Var håller du hus?" var några av de snällare formuleringarna.

Två år senare när jag flyttat till Belgien ringer telefonen på mitt jobb igen. Det är kocken igen. "Vi tog den jäveln igår på Drottninggatan." Blås aldrig Stockholms kebabkockar!

En tid efter detta får jag en ny kollega. Det är Paddy som flyttat till Belgien från Stockholm enkom för att jobba för Canon Helpdesk. Paddy är från Iran och har ingenstans att bo. Deja vú-känslorna kittlar mig, men jag tänker att det kan ju inte bli så illa igen. Den här gången ser jag till att säkra hyran i alla fall.
15 minuter efter att Paddy flyttat in har han klätt av sig naken och går omkring i lägenheten. Jag bestämmer mig för att aldrig mer skaffa inneboende.