Ond onsdag II
Jaja, man får väl skylla sig själv som steg upp i morse....
När det var dags att gå hem hade det börjat snöa. Dock inte på det där otrevliga vågräta viset utan på ett mer rogivande julesnövis med försiktigt dalande flingor i lagom storlek (5 mm i diameter) som lystes upp av den tidiga julskyltningen och gav en inte helt ogemytlig stämning över stan. Veckans Expressen-klassiker (som alltid inhandlas på onsdagar) var Markurells i Wadköping och den har jag länge sett fram emot att läsa. Det började arta sig. Bara att ta tunnelbanan hem, blogga lite och sen slappa. Jag var väl inte riktigt säker på vad inlägget skulle handla om, men sånt har haft en viss förmåga att lösa sig. Perrongen var fullsmockad och jag höll på att krångla ner Markurells i Wadköping i jackfickan på ett för mig sedvanligt opraktiskt sätt.
Då small det.
Min korpfotbollskarriär är en av modern tids kortaste. EuropeLoan Bank mötte en kall lördagmorgon 2001 en italiensk restaurang och jag hade låtit mig övertalas att spela. Fem minuter in i matchen tog en av de fetaste pastakokarna i laget fel på mig och tomten och satte sig i mitt knä. Eller snarare på. Knakelibrak sa det och jag är inte hel än. Speciellt om jag suttit länge med foten i en viss vinkel (en vinkel jag inte lyckats lista ut och därför inte kan undvika) så kan jag få svårt att resa mig.
En resväska i hårt material, förmodligen gjutjärn, på väg åt rakt motsatt håll frontalkrockade med mitt friska knä, benet slets av och gled som en curlingsten längs perrongen. Njae, det var så det kändes i alla fall. Jag upphov ett avgrundsvrål värdigt Pomperipossa med den långa näsan och segnade död ner. Bäst jag låg där på lit de parade insåg jag att föraren av väskan inte hade någon intention att stanna och fråga hur det gick. Han hade faktiskt inte ens en intention att vända sig om och titta efter varför hans väska tillfäligt stötte mot något som skrek kötteder. Han hade inte hörlurar i öronen.
Jag återuppstod och plockade upp mitt ben. Nu är det i alla fall rättvist mellan knäna. Jag linkade vidare.
Norsborgståget kom och jag steg på. Eftersom jag nu var invalid så siktade jag in mig på platsen reserverad för rörelsehindrade. En ungherre som var allt annat än rörelsehindrad kom då springande, kastade sig förbi mig och ner på denna plats. Det fanns gott om andra platser så jag satte mig på en av dessa. Möjligtvis led även denne man av tvångstankar likt min gamla korridorkamrat? Inte heller denne unge herre hade hörlurar i öronen.
Vid Slussen börjar en mobiltelefon ringa. Det var en mycket speciell och irriterande ringsignal, en mansröst som ropade på ett främmande språk. Han ropade högre och högre, men ingen verkade vilja svara. Efter gott och väl 30 sekunder stack ungherren på handikapplatsen ner handen i sin jacka, fiskade upp mobilen, konstaterade överraskat att det var hans mobil som ringde, och svarade.
Amatörmässigt, på den tiden hade killen från i lördags hunnit med tre ringsignaler.
Vad hände egentligen med respekten för ens medmänniskor?
När det var dags att gå hem hade det börjat snöa. Dock inte på det där otrevliga vågräta viset utan på ett mer rogivande julesnövis med försiktigt dalande flingor i lagom storlek (5 mm i diameter) som lystes upp av den tidiga julskyltningen och gav en inte helt ogemytlig stämning över stan. Veckans Expressen-klassiker (som alltid inhandlas på onsdagar) var Markurells i Wadköping och den har jag länge sett fram emot att läsa. Det började arta sig. Bara att ta tunnelbanan hem, blogga lite och sen slappa. Jag var väl inte riktigt säker på vad inlägget skulle handla om, men sånt har haft en viss förmåga att lösa sig. Perrongen var fullsmockad och jag höll på att krångla ner Markurells i Wadköping i jackfickan på ett för mig sedvanligt opraktiskt sätt.
Då small det.
Min korpfotbollskarriär är en av modern tids kortaste. EuropeLoan Bank mötte en kall lördagmorgon 2001 en italiensk restaurang och jag hade låtit mig övertalas att spela. Fem minuter in i matchen tog en av de fetaste pastakokarna i laget fel på mig och tomten och satte sig i mitt knä. Eller snarare på. Knakelibrak sa det och jag är inte hel än. Speciellt om jag suttit länge med foten i en viss vinkel (en vinkel jag inte lyckats lista ut och därför inte kan undvika) så kan jag få svårt att resa mig.
En resväska i hårt material, förmodligen gjutjärn, på väg åt rakt motsatt håll frontalkrockade med mitt friska knä, benet slets av och gled som en curlingsten längs perrongen. Njae, det var så det kändes i alla fall. Jag upphov ett avgrundsvrål värdigt Pomperipossa med den långa näsan och segnade död ner. Bäst jag låg där på lit de parade insåg jag att föraren av väskan inte hade någon intention att stanna och fråga hur det gick. Han hade faktiskt inte ens en intention att vända sig om och titta efter varför hans väska tillfäligt stötte mot något som skrek kötteder. Han hade inte hörlurar i öronen.
Jag återuppstod och plockade upp mitt ben. Nu är det i alla fall rättvist mellan knäna. Jag linkade vidare.
Norsborgståget kom och jag steg på. Eftersom jag nu var invalid så siktade jag in mig på platsen reserverad för rörelsehindrade. En ungherre som var allt annat än rörelsehindrad kom då springande, kastade sig förbi mig och ner på denna plats. Det fanns gott om andra platser så jag satte mig på en av dessa. Möjligtvis led även denne man av tvångstankar likt min gamla korridorkamrat? Inte heller denne unge herre hade hörlurar i öronen.
Vid Slussen börjar en mobiltelefon ringa. Det var en mycket speciell och irriterande ringsignal, en mansröst som ropade på ett främmande språk. Han ropade högre och högre, men ingen verkade vilja svara. Efter gott och väl 30 sekunder stack ungherren på handikapplatsen ner handen i sin jacka, fiskade upp mobilen, konstaterade överraskat att det var hans mobil som ringde, och svarade.
Amatörmässigt, på den tiden hade killen från i lördags hunnit med tre ringsignaler.
Vad hände egentligen med respekten för ens medmänniskor?
Kommentarer
Postat av: matilda
stackars johan. kram
Postat av: Elmis
Förlåt, men det där var jätteroligt. :)
Trackback
