Idol-final, blaha-blaha!

Min mor, vars kök jag blir som lamslagen av att komma in i, uppträdde i Globen i helgen.
Jag ska vara brutalt ärlig här, eftersom jag vet att hon inte kommer att läsa det. När jag för en tid sedan berättade att jag börjat blogga så sa hon just ingenting, och jag började misstänka att hon inte riktigt förstod vad en "blogg" var för något. Lite skämtsamt försökte jag leda in henne på rätt spår genom att pedagogiskt fråga: "Du känner till internet, va?" varvid det blixtsnabba svaret var: "Jag har hört att man kan råka illa ut om man ger sig ut där!" Hon är gullig.

Och nu är hon plötsligt objekt för min ohöljda beundran på en nivå som hon förmodligen inte varit på sedan mjölkfabriken stängde. Min lilla mamma, 68 år ung, har alltså gjort något som vrålapan Idol-Amanda förhoppningsvis endast får drömma om; hon har debuterat i Globen! Må så vara att det var ihop med 3 000 andra körsångare, Björn Skifs, Roger Pontare, Cajsa-Stina Åkerström samt självaste Kjell Lönnå men ändå.

För mig är Kjell Lönnå en lika självklar del av uppväxten som Vilse i Pannkakan och Barbapappa. På radion var det andliga sånger med KjellLönnå, och ett par veckor varje år förstördes mina TV-kvällar av allsångskonserter med Sundsvalls Kammarkör. Inte en chans att jag vid den åldern insåg hur fantastiskt den kören lät. Och varje allsångskonsert, när kameran panorerade över kören så påpekade mor vem Kjell Lönnås fru var.
Igår kände jag igen tanten själv. Jag funderade nästan på om jag skulle luta mig över Helén och diskret viska till Nils "Där har vi fru Lönnå..." men det är ovisst om just det minnet etsat sig fast lika starkt i hans hjärna som i min.
Snart fick jag dock annat att tänka på.

Vi satt så nära scenen så att om Roger Pontare hade släppt sig så hade vi känt renskavsdoften. Och när 3 000 körsångare tar ton samtidigt är det en mäktig känsla som riktigt trycker en mot stolsryggen. Det gick ganska fort att inse att jag har haft fel om Kjell Lönnå i alla dessa år, även om karln är lite för flåshurtig ibland. Om han bara hade saknat samvete också hade han kunnat göra sig en förmögenhet i USA som predikant och helare. Och så är han ruskigt lik Zeb Macahan.
Längst ner på höger läktare stod, med ett konstant lyckligt leende och djupt koncentrerad blick, en liten tvåbarnsmor på 69 somrar och gjorde ett strålande jobb! Hon gungade i takt med musiken och hängde t o m med i de engelska partierna och hoogachackade till Hooked on a feeling. Fem banjor av fem möjliga! Dessutom hade hon placerat sig så hon var väldigt lätt att upptäcka. Jag hade nog inte kunnat njuta så mycket av föreställningen om jag hade suttit och gått igenom hela kören letandes efter henne.

Sämre var att jag hade min egen personliga speakerröst till hela föreställningen. Bredvid mig satt Ulla (jag vet vad hon hette eftersom vi vid ett tillfälle i showen skulle hälsa på de som satt bredvid oss) och Ulla bloggar förmodligen. Hon kommenterade det mesta som hände, och inte kunde hon vänta heller. Nej, mitt under framträdandena kunde hon plötsligt sätta igång. Det tog henne till tredje numret att lokalisera sina bekanta i kören och då var hon tvungen att hjälpa sin väninna som satt jämte att också hitta dessa. Att det stod en snubbe vid namn Roger Pontare på scenen i guldklänning och sjöng var inte så viktigt, problemet var bara att överrösta honom, vilket Ulla klarade med bravur. Ulla var också vänlig att direktrecensera flera av artisterna. Jag kan som enda bloggare meddela att "You raise me up" tydligen sjungs betydligt bättre av en figur som heter Jan Broman (än av Tomas Lindström som tyvärr fick sjunga den i Globen), samt att Ulla tycker att svälten i Afrika är "fruktansvärd" inte bara en utan flera gånger under Läkarmissionens utdelande av Ingvar Guldstrands stipendium. Som pricken över i ringde Ullas mobiltelefon i slutet på första akten. Jag stod och funderade på om det skulle räknas som nödvärn.

Kära lilla älskade mor, tack för den fantastiska föreställningen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0