Nära ögat

Brats.
Jag klarar inte av dem. De hänger på Stureplan och ser ner på andra, pappa betalar och världen slutar utanför tullarna. Jag glömmer aldrig den brat som ringde mig när jag satt på Canon helpdesk. Han hade en kamera, finaste modellen naturligtvis, som hade gått sönder och behövde lämnas in på service. Serviceverkstaden låg på Liljeholmen. 7 ynka stationer med röda linjen. Kameran är inte tung. Men braten tyckte det var alldeles för långt och tyckte att vi gott kunde komma och hämta den hemma hos honom, det var ju ändå vår kamera han hade haft sönder. Jag har aldrig varit så lycklig att inte kunna erbjuda gratis hämtning.
Sen läser man Snabba cash och hatet bara växer. Om man ska tro den beskrivningen så glider de bara omkring i sina vräkiga bilar och drar linor och förnedrar kvinnor. Och om de har några högre mål i livet så skulle det vara en BMW. Fast det är tveksamt att man kan lite på en skildring som är så rysligt taffligt skriven...
Stureplansprofilernas äventyr gjorde ju inte saken bättre. Tack och LOV att de fick vad de förtjänade!

Men så ligger man här på söndagmorgon och har en helt ledig vecka framför sig och slås av tanken hur skönt det hade varit att ha så mycket pengar att man skulle kunna vara ledig jämt. Och att det skulle vara jävligt najs med en lägenhet närmare om inte ända inne i stan. Och om man hade haft en bil så hade man kunnat dra iväg nånstans utan att kolla tidtabeller, nog skulle man kunna åka in till Kungens Kurva och shoppa lite men det är ju 7 stationer med röda linjen in dit, skitlångt! Och jag hade nog varit rätt snygg i långt hår......och precis innan man inser att det inte är hat utan avundsjuka man känner mot "dom-där" så tänker man på JW i Snabba cash och räddar sig smidigt ifrån en örfil av självinsikt.

Brats.
Jag klarar INTE av dem. Tror jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0