Fröken Desperatia Bindgalen, del 1

"Jag blev nyfiken på dig. Kan vi inte lära känna varandra?"

Ser man på, tänkte jag. Det var egentligen bara en slump att jag för skojs skull loggade in på min gamla profil på Spraydate som jag inte besökt på ett halvår. Ni kanske minns min presentation?
Och där, bara någon vecka gammalt, låg ett litet mail från en 27-åring från Malmö som enligt sin egen presentation sökte efter den stora kärleken, någon att ta hand om och bilda familj med. Dessutom tyckte hon mycket illa om lögner och ytlighet. Det var ju rättframt och ärligt, tänkte jag. Hon hade inget foto bifogat sin presentation och berättade inte så mycket om sig själv men uppmanade intressenter att fråga så skulle hon gärna svara.
Det var en dryg månad sedan Mandolin valde karriären och jag kände försiktigt efter om såren hade läkt. Det hade de naturligtvis så jag satte ihop ett inspirerat svar.

"Jag lär gärna känna dig. Vem är du då? Vad är det roligaste du vet?"

Märk väl att jag ställde två essäfrågor för att bryta isen.
Svaret kom dagen efter.

"Byta telefonnummer och dejta? Hur ska din kvinna vara? Mullig eller smal?"

Märk väl att jag inte fick några svar på mina frågor. Märk också att hon med sin motfråga hemföll åt något hon själv tyckte mycket illa om, nämligen ytlighet. Varningslamporna började lysa lite försiktigt, men än var jag inte helt avskräckt. Jag svarade ärligt att det inte spelar så stor roll för mig eftersom det viktigaste är att kvinnan inne i kroppen är tillfreds och lycklig. Så frågade jag hur hennes karl skulle se ut, och hur mycket hon var villig att kompromissa. Dessutom passade jag på att fråga vad hon hette, eftersom jag faktiskt tycker det är praktiskt att veta vad man heter innan man börjar dejta. Svaret lät inte vänta på sig speciellt länge.

"Desperatia. Hoppas jag får ringa dig...."

Som ni förstår så heter Desperatia något annat i verkligheten. Märk än en gång att jag inte fick några svar på mina frågor. Lite speciellt med tanke på att hon utlovat att svara på frågor man ställde.
Nu skulle ju var normalt funtad kille dra åt sig samtliga öron, men jag kunde inte låta bli att bli lite nyfiken, så jag mailade henne mitt telefonnummer och uppmanade henne att ringa någon kväll. Kvällar inträffar i slutet på dan.

Vid lunchtid dagen därpå ringer min mobil. "Dolt nummer" står det på displayen.
"Hej, stör jag dig?" hör jag en väldigt bred skånsk stämma undra. Jag förstår genast vem det är. Detta är mitt första samtal med fröken Desperatia Bindgalen.
"Nejdå", säger jag och tittar på mina kollegor som sitter runt mig och tjuvlyssnar. "Jag är på jobbet bara...."
"Hur ska din kvinna se ut?" frågar Desperatia. "Mullig eller smal?"
Hon låter som en robot. En skånsk robot med svaga batterier,
"Som jag skrev tidigare...." börjar jag och känner mig som på en anställningsintervju. Jag upprepar mitt svar, och lägger även till ett "hellre lite över medel än under" vilket är fullkomligt sant.
"Hur gammal är du?"
"37..."
"Vill du inte ha barn snart?"
"Så jättebråttom är det väl inte?"
"Joho, för barnen ska inte behöva ha för gamla föräldrar!" hävdar Desperatia. "När ska vi träffas?"
Vad?
"Det var värst vad du var på...." försöker jag lätta upp stämningen med.
"Vänj dig, jag är från Libanon! Jag tycker du är söt, så varför ska vi inte träffas?"
"Jag sa väl inte att vi inte skulle träffas...."
"Var bor du?"
"Norsborg utanför Stockholm."
För första gången under samtalet, som i och för sig inte pågått speciellt länge, verkar Desperatia tveka lite.
"Men då träffas vi och blir kära och så flyttar jag upp till dig!" utbrister hon så.
Konstigt nog blir jag lite överrumplad, men så kommer jag ihåg att man tydligen är sådan i Libanon.
Desperatia fortsätter:
"Får jag ringa dig i kväll?"
Det är en tisdag. "Nja, i kväll är jag upptagen..."
"Vad ska du göra i kväll då?"
Här kommer Desperatias elddop, tänker jag.
"Varje tisdag spelar jag Scrabble på en pub inne i stan. Vet du vad Scrabble är för något?"
"Nä..."
"Alfapet då?" säger jag föga hoppfullt.
"Ja!" säger Desperatia glatt. "Vad roligt! Får jag följa med dig dit någon gång?"
Jag blir faktiskt glatt överraskad. "Ja, det får du naturligtvis om du vill."
"Men då måste jag få pussa dig på kinden när vi är där!" sätter Desperatia som stenhårt ultimatum.
Av någon underlig anledning blir jag stum i någon sekund.
"Det ska väl inte vara några problem med det", lovar jag när jag samlat mig.
Desperatia verkar mycket nöjd med detta.
"Ring mig i morgon kväll så kan vi prata mer då, och då är jag kanske mer förberedd också", säger jag.
"Ja, kram på dig!" säger Desperatia och lägger på.
Kollegorna ser minst sagt nyfikna ut. Inte för att de har tjuvlyssnat alls, nejdå....

Fortsättning följer i morgon!

Kommentarer
Postat av: Helene

Hör du! Vi vill veta mer om fröken Bindgalen! Du utlovade ju fortsättning i morgon, och jag vill nog påstå att det är i morgon idag...

2008-04-19 @ 22:05:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0