Banjo-Herren

"Var god!" vädjade Otto och gav mig 20 euro.
Otto stod i ett gathörn i Mariehamn och jag hade just kommit dit.

Jag är en mycket ovan ålandsresenär. Redan i färjeterminalen insåg jag att jag hade missat några viktiga obligatorium.

1) Jag var inte på lyset.
2) Jag hade inte tom dragkärra med mig.
3) Jag skulle faktiskt till Åland. Och stiga av.

Jag får skylla på Bryssel. Under fyra år i Bryssel glömmer man bort en gammal fin, svensk tradition; förfesten! Tro det eller ej, men det är faktiskt ytterst sällsynt på kontinenten att man samlas hemma hos någon och dricker färdigt innan man går ut. Det är egentligen ekonomiskt riktigt att tömma barskåpet ordentligt före en ålandstripp så att man har maximal plats för nya inköp i taxfreen. Att man p g a detta kan ha lite svårt att gå rakt redan vid incheckningen är något man får leva med. Flera av mina medresenärer hade praktiserat denna taktik. Speciellt en dam hade varit så pass framsynt att hon hade med sig lite kröka till själva terminalen som hon för att få kompisar vinglade runt och bjöd ut till hugade. Självklart fick en så god kund följa med på färden.

Ju längre resan gick, ju mer övertygades jag om att jag utan att märka det gått och blivit för gammal för vilt festande. Nu var jag ju inte där för att utföra vilt festande, jag och mitt resesällskap, som vi för nöjes skull kan kalla Underbar Segdans och Bredare Rakning, hade viktiga saker för oss dagen efter i Mariehamn så vi tog det ganska lugnt. Stort misstag att ändå försöka beblanda sig med resten av passagerarna! Stort misstag! För att riktigt kunna uppskatta sällskapet av tusentals snorfulla kickoff-deltagare behöver man själv vara någorlunda snorfull. Dansgolvet hade tydligen abonnerats av någon sorts konvent för bagare med två vänsterfötter eftersom jag sällan sett så mycket dålig dans och systematiskt knådande på samma gång. Panelhönorna hade ersatts av överåriga panelgamar som spände sina lammköttshungriga ögon i Segdans och mig. Man kände sig som en gnu i en lejongrop. Vi backade långsamt ut därifrån.

Och så har vi det där med taxfreen. Jag är helt urusel på att handla på taxfree! Jag stod där framför all denna billiga sprit och tänkte att så billig var den ju i alla fall inte. Än en gång får jag skylla på Bryssel. Min andra tanke var att vad ska jag med sprit till? Faktum är att jag mycket sällan dricker sprit. När jag slutade på EuropeLoan Stockholm 2002 så fick jag en flaska whiskey. Den har jag kvar, i det närmaste odrucken.Samma sak med en flaska genever från 2001. Fullständigt meningslöst hur billigt eller inte det är om man ändå inte tänker dricka upp det.
Öl är för tungt att bära.
Och röker gör jag inte längre. Tack så mycket.
Men godis äter jag.

Väl framme i Mariehamn behövde jag så få tag i några euro och där i ett gathörn stod Otto.
I Mariehamn heter bankomaterna Otto.
På skärmen stod något på finska och så fanns där två olika hål för bankkort, ett gult och ett blått. Först efter att man chansat vilt på blått hål så kom en fråga upp om vilket språk man ville ha betjäning på. Jag valde svenska.
"Slå in din kod. Var god!" bad Otto.
Jag både slog in kod och gaskade upp mig moraliskt.
"Tag ditt kort. Var god!" predikade Otto.
Jag gjorde så.
Tag dina pengar. Var god!" mässade Otto. Gå och synda icke mer!
Amen, tänkte jag och insåg att de här pengarna fick jag inte slarva bort på dåligheter.

Så därför stod jag där igen 5 minuter före landhugg i Stockholm på taxfreen och var tvungen att göra mig av med 10 euro till, fortfarande ointresserad av sprit, fortfarande rökfri och fortfarande ovillig att släpa tunga ölburkar på tunnelbanan.
Jaja, det är ett halvår kvar till nästa besök hos tandhýgienisten....och 10 euro för tre Toblerone är faktiskt rätt billigt.


(Sista chansen att rösta på Alla tiders ESC! Tisdag 15/4 12:00 går tiden ut. I morgon kväll presenteras omröstningen!)