Livlig lördag, såsig söndag
En bekants bekant sa en gång att hon gärna skaffade barn, men då skulle det vara ett barn som man inte hade hela veckan utan kunde lämna iväg på helgerna. En sorts andelsbarn, helt enkelt.
En sak är säker, helgerna är verkligen fullbokade när man har en bebis i släptåg. Och man behöver inte ta många initiativ alls, det är knytet som är demonregissören för var minut. Hur soft som helst för en handlingsförlamad person som mig.
När lilla Tora lämnades ensam med farbror Banjo och farbror pappa så var det full fart. Så full fart så vi alla tre glömde bort att hon skulle sova middag. Det var dragkamp och ringdans, men mest var det gångleken. Och hela tiden sken solen, trots det myckna snöfallet. Hon mulnade till lite när vi inte ville tilåta henne att göra saker som innebar livsfara (speciellt farbror pappa var helt hopplöst halsstarrig med just den biten, farbror Banjo har aldrig själv riktigt insett vad som är farligt och vad som inte är det) men annars skrattades det mest. Hon verkar tycka om sin farbror Banjo nästan en fjärdedel av vad han tycker om henne, och det vill inte säga lite.
Efter en sådan dag när andra bestämde över en hela tiden så kom söndagen som en mulning på skolgården. Jag borde egentligen feja lägenheten eftersom föräldrarna kommer upp igen nästa helg. Alla som tror att jag lyckats efterleva mina goda föresatser kan ju till äventyrs räcka upp en utopisk hand. Men det får helt enkelt vänta till i veckan. Söndagar över huvud taget blir det sällan något av i Banjo-världen. Det är knappt jag kommer mig för att skriva det här.
Gäsp.
En sak är säker, helgerna är verkligen fullbokade när man har en bebis i släptåg. Och man behöver inte ta många initiativ alls, det är knytet som är demonregissören för var minut. Hur soft som helst för en handlingsförlamad person som mig.
När lilla Tora lämnades ensam med farbror Banjo och farbror pappa så var det full fart. Så full fart så vi alla tre glömde bort att hon skulle sova middag. Det var dragkamp och ringdans, men mest var det gångleken. Och hela tiden sken solen, trots det myckna snöfallet. Hon mulnade till lite när vi inte ville tilåta henne att göra saker som innebar livsfara (speciellt farbror pappa var helt hopplöst halsstarrig med just den biten, farbror Banjo har aldrig själv riktigt insett vad som är farligt och vad som inte är det) men annars skrattades det mest. Hon verkar tycka om sin farbror Banjo nästan en fjärdedel av vad han tycker om henne, och det vill inte säga lite.
Efter en sådan dag när andra bestämde över en hela tiden så kom söndagen som en mulning på skolgården. Jag borde egentligen feja lägenheten eftersom föräldrarna kommer upp igen nästa helg. Alla som tror att jag lyckats efterleva mina goda föresatser kan ju till äventyrs räcka upp en utopisk hand. Men det får helt enkelt vänta till i veckan. Söndagar över huvud taget blir det sällan något av i Banjo-världen. Det är knappt jag kommer mig för att skriva det här.
Gäsp.
Kommentarer
Trackback
