Banjo-Herren

En halvvissen röd ros.
Egendomligt.
Jag tittade upp med tänderna begravda i utsökta Chicago Star, McDonalds specialhamburgare just nu, och undrade varför någon precis lagt en halvvissen röd ros på mitt bord.
Framför mig stod en ung invandrarflicka, 16-17 år gammal, i en sliten vinterjacka och stort behov av tandreglering. I ena handen hade hon en lika halvvissen gul ros. Hon log. Det var ingen vacker syn.
Jag svalde undan hamburgaren och skulle just undra vad som stod på, när hon böjde sig fram, gav mig en kram, pussade mig på kinden och viskade i mitt öra: "Tack så mycket!"
Halva McDonalds hade stannat upp och beskådade denna scen.
Var det dolda kameran?
Hade hon tagit fel på person?
Gymnasienollning i februari???

Ur den slitna vinterjackans ena ficka fiskade hon så fram lösningen på mysteriet. En lapp, och ni kan ju gissa vad det stod på den. Hon var naturligtvis ännu en person som hade en bror med en svår sjukdom och som behövde pengar till medicin/operation/vård.
Jag ger inte pengar till tiggare, så jag bara tittade rakt igenom henne och fortsatte mumsa på min delikata hamburgare. Efter ett par sekunder så plockade hon upp sin ros och gick vidare. Ingen annan på restaurangen fick stifta hennes bekantskap.

Vid bordet bredvid satt en mamma med två pojkar i 10-årsåldern. Blicken hon gav mig hade kunnat mörda. Hennes teatraliska fantasi hade uppenbarligen, anfrätt av för mycket såpoperatittande, målat upp värsta olyckliga kärlekshistorien, ung flicka träffar äldre man, ung flicka blir blixtförälskad och försöker komma i kontakt med honom, köper en ros och går omkring med den tills den nästan vissnar. Äldre man är kallsinnig när ung kvinna äntligen repar mod. Ung kvinna kastar sig framför tåget. Åskådande mamma bestämmer sig för att hämnas hennes död. Åskådande mamma köper förgiftad färg och målar om äldre mans kontor så att han långsamt intoxineras till döds....
"En ovanligt närgången tiggare bara!" förklarade jag innan säsong 2 startade.
Den åskådande mamman verkade inte tro mig fullt ut, men insåg att det faktiskt såg lite illa ut att sitta och stirra på det där viset. Hon tog upp sin mobiltelefon och sms:ade till Flûgger.

Var det fördomsfullt av mig att plötsligt börja känna igenom mina fickor? Vad skulle hon kunna snott, egentligen, ifall hon till äventyrs inte var fickluddsfetischist?

På väg tillbaka till jobbet slog det mig: Är det inte fantastiskt att dessa lappar som tiggarna sträcker fram till en på tunnelbanan och på restauranger alla är skrivna med identiskt typsnitt??