Banjo-Herren

Var det inte meningen att Facebook skulle göra det lättare att återknyta bekantskapen med alla gamla vänner?
Var det inte meningen att Facebook skulle föra oss närmare varandra och att man skulle hitta människor med samma sjuka intressen som en själv genom att gå med i olika grupper?
Var det verkligen meningen att man bara skulle kasta får på varandra och förvandla varandra till zombier hela tiden?

Facebook  var fantastiskt till en början. Med några enkla knapptryckningar skapade man sitt nätverk och sen kunde man börja jaga gamla kompisar, klasskamrater, jobbarpolare och kärlekar. (Några gamla kärlekar hittade jag dock inte, men utbudet var ju rätt så skralt.) Plötsligt hade man 100 vänner! Wow, det kunde man inte trott. Och då var det ändå ett par som fattades.
Och ännu roligare blev det ju när gamla kompisar, klasskamrater, jobbarpolare och kärlekar började hitta en i sin tur. (Nja, inga gamla kärlekar dök upp på det sättet heller, men det var i och för sig rätt skönt.)
Snart kom första fåret flygande, och en gång var det t o m en som satte på mig m h a SuperPoke (det visade sig dock vara ett missförständ) och på sin hemsida fick man reda på att i Knattes nätverk så var Fnatte sexigare än Tjatte.
I glädjerus startade man grupper för Scrabbleförbundet och gick med i grupper för Betapet och alla möjliga klubbar som var berättigad medlemskap i (gymnasieklasser, studentkorridorer, spexföreningar) och trodde att nu skulle det bli livat!

Och kvar blev intet.

Succesivt blev man restriktiv med hur många applikationer man ville prova på, eftersom ens startsida var lång som sju svåra år, och när man en gång börjat trycka på Ignore istället för Accept på allting så är det början till slutet. Snart trycker alla Ignore på allting och sjunker tillbaka in i sina naturligt asociala jag, och upptäcker att det funkar ju det också!
Min gymnasieklass består tydligen numera endast av 3 personer. Scrabbleförbundets grupp som "skulle bli vad medlemmarna gjorde den till" blev ingenting, och det tycker jag är riktigt konstigt, scrabblare som gör något av allting. Och när jag äntligen hittar applikationen jag efterlyste för ett par månader sedan; Virtuella kramar, så skickar jag ut 20 kramar till blandade vänner och får tillbaka....noll. Jag är inte förvånad, inte bitter. 
Så blir Facebook ett monument över ännu ett socialt luftslott.

Men vem vet, med våren kanske det sociala suget kommer tillbaka och en ny period av intensivt fårkastande kan infinna sig, och jag kanske skulle kunna få en enda liten virtuell kram tillbaka? Bara en liten, liiiiiiten?

Men krama mig nu då!!!!!