Mitt liv som missbrukare
Det började redan i unga år. Det måste ha börjat i unga år för jag minns inte ens hur det började. Förmodligen var det min slemme storebror som lurade in mig på den farliga vägen, men man kan inte utesluta att oförsiktiga föräldrar introducerade mig i denna på ytan harmlösa värld, men som förvandlas till ett bottenlöst träsk när man väl sjunker ner lite.
Sällskapsspel.
Redan i barnkammaren startade det. Först var det igenkänningsspel som Memory och Domino men i takt med att man blev läs-, skriv- och räknekunnig sjönk man allt djupare ner i missbruket. Tärningen i sig var fascinerande, men om man kombinerade den med en kartongbit och figurer som såg ut som Emil i Lönneberga eller Scooby Doo så blev det magiskt. Varenda barndomsikon hade sitt eget spel som man naturligtvis var tvungen att ha. Paddington, Dennis, nämnde Scooby Doo & Monstret, Tom & Jerry!
Snart började man spela om pengar. Stora pengar. Monopol, Nya Finans, Nya Bondespelet...när rågen frös bort sent i andra kvartalet och man insåg att om man inte ärvde sin faster i oktober så skulle man få sitta kvar på torpet ett år till, då var det tungt.
Varken förr eller senare har jag varit mer lik Paris Hilton än när jag gick runt stan med den lilla hunden, ömsom vann skönhetstävlingar, ömsom satt i fängelse och dessutom hade hotell på Götgatan. (Och tur är väl det....)
Ena dagen vann man Melodifestivalen i PopStars, andra dagen fick man in 6 rätt på V65 i Travspelet. Hela tiden var man rik, rik, rik, en hel papplåda full med färggranna sedlar. Ju större sedlar desto roligare spel.
Ofta spelades det ett spel som hette Alfapet, och det var också rätt roligt, för det var det spel som var lättast för mina föräldrar att låta mig vinna i. Att vinna hade naturligtvis sin charm och att förlora var fullständigt charmlöst.
Det var naturligtvis storebror som började med det tunga missbruket först och drog sedan obönhörligt med sig mig. Han började spela Othello på hotell och i gallerior och blev snart en av Sveriges främsta sällskapsspelsmissbrukare. Klart man såg upp till honom och ville bli som han. Nu började vi upptäcka att världen var full av board game junkies och vi kunde åka land och rike runt för att träffa likasinnade och hänge oss åt ibland veckolånga orgier i spelsnortande, kallade SM och NM och EM och t o m VM i Othello. Snart kom internet och det blev ännu lättare att få tag i knarket. Många nätter i Lund spenderades på högskolans då ovanliga bredbandsuppkoppling, spelandes med folk världen över.
En dag avslöjade storebror att han hade provat på tyngre grejor. Han hade hamnat i dåligt sällskap uppe i Uppsala, ett skumt gäng som spelade Alfapet på allvar, men dom kallade det för Scrabble. Först drog jag öronen åt mig, det verkade vara för starka prylar för mig, men när jag insåg att det fanns svenska mästerskap att vinna så förstod jag att jag sjunkit ännu längre ner i träsket. Det var nu jag stiftade bekantskap med de riktigt svåra fallen som spelade alla spel de kunde komma över, Rappakalja, Carcassone, poker, Brainstorm, frågesportsspel . Sedan dess har det bara gått utför...
Nu sitter jag här räddningslöst förlorad på botten. Jag är ordförande i Svenska Scrabbleknarkarförbundet, jag lägger tusentals kronor på resor till turneringar. Dessutom träffar jag medmissbrukare och spelar andra spel, så sent som i lördags var jag i en kvart ute i Alvik och drog i mig några linor Settlers och en dos Ticket to Ride och snart planerar jag ett hejdundrande Thurns und Taxis-party hemma hos mig.
Och nu bär det snart iväg till Malmskillnadsgatan för min veckoliga Scrabblefix.
Jag älskar varje minut!
Sällskapsspel.
Redan i barnkammaren startade det. Först var det igenkänningsspel som Memory och Domino men i takt med att man blev läs-, skriv- och räknekunnig sjönk man allt djupare ner i missbruket. Tärningen i sig var fascinerande, men om man kombinerade den med en kartongbit och figurer som såg ut som Emil i Lönneberga eller Scooby Doo så blev det magiskt. Varenda barndomsikon hade sitt eget spel som man naturligtvis var tvungen att ha. Paddington, Dennis, nämnde Scooby Doo & Monstret, Tom & Jerry!
Snart började man spela om pengar. Stora pengar. Monopol, Nya Finans, Nya Bondespelet...när rågen frös bort sent i andra kvartalet och man insåg att om man inte ärvde sin faster i oktober så skulle man få sitta kvar på torpet ett år till, då var det tungt.
Varken förr eller senare har jag varit mer lik Paris Hilton än när jag gick runt stan med den lilla hunden, ömsom vann skönhetstävlingar, ömsom satt i fängelse och dessutom hade hotell på Götgatan. (Och tur är väl det....)
Ena dagen vann man Melodifestivalen i PopStars, andra dagen fick man in 6 rätt på V65 i Travspelet. Hela tiden var man rik, rik, rik, en hel papplåda full med färggranna sedlar. Ju större sedlar desto roligare spel.
Ofta spelades det ett spel som hette Alfapet, och det var också rätt roligt, för det var det spel som var lättast för mina föräldrar att låta mig vinna i. Att vinna hade naturligtvis sin charm och att förlora var fullständigt charmlöst.
Det var naturligtvis storebror som började med det tunga missbruket först och drog sedan obönhörligt med sig mig. Han började spela Othello på hotell och i gallerior och blev snart en av Sveriges främsta sällskapsspelsmissbrukare. Klart man såg upp till honom och ville bli som han. Nu började vi upptäcka att världen var full av board game junkies och vi kunde åka land och rike runt för att träffa likasinnade och hänge oss åt ibland veckolånga orgier i spelsnortande, kallade SM och NM och EM och t o m VM i Othello. Snart kom internet och det blev ännu lättare att få tag i knarket. Många nätter i Lund spenderades på högskolans då ovanliga bredbandsuppkoppling, spelandes med folk världen över.
En dag avslöjade storebror att han hade provat på tyngre grejor. Han hade hamnat i dåligt sällskap uppe i Uppsala, ett skumt gäng som spelade Alfapet på allvar, men dom kallade det för Scrabble. Först drog jag öronen åt mig, det verkade vara för starka prylar för mig, men när jag insåg att det fanns svenska mästerskap att vinna så förstod jag att jag sjunkit ännu längre ner i träsket. Det var nu jag stiftade bekantskap med de riktigt svåra fallen som spelade alla spel de kunde komma över, Rappakalja, Carcassone, poker, Brainstorm, frågesportsspel . Sedan dess har det bara gått utför...
Nu sitter jag här räddningslöst förlorad på botten. Jag är ordförande i Svenska Scrabbleknarkarförbundet, jag lägger tusentals kronor på resor till turneringar. Dessutom träffar jag medmissbrukare och spelar andra spel, så sent som i lördags var jag i en kvart ute i Alvik och drog i mig några linor Settlers och en dos Ticket to Ride och snart planerar jag ett hejdundrande Thurns und Taxis-party hemma hos mig.
Och nu bär det snart iväg till Malmskillnadsgatan för min veckoliga Scrabblefix.
Jag älskar varje minut!
Kommentarer
Trackback
