Nederstigen till dödsriket

Jag var och besökte några av min barndoms farbröder och tanter idag.
Så här ser det ut:
Mina föräldrars marklägenhet ligger i princip i en korsning av två vägar, Lilla Vägen och Stora Vägen. På andra sidan Lilla Vägen ligger ålderdomshemmet. Dit gick jag inte. På andra sidan Stora Vägen ligger kyrkogården, och det var dit jag gick.
Kyrkogårdar och deras gravstenar är fascinerande. Speciellt de äldre, där underliga titlar väcker fantasin till liv. Vad gjorde en dragare? Gick han och drog hela dagarna kanske? Och en mätare? Var han halvvägs i utbildningen till lantmätare och var bara tillåten att gå och mäta lite allmänt innan han började med lantmätning?
På en kyrkogård i en annan av min barndoms bonnhålor fanns en gravsten där den underliggande betitlades "före detta folkskolläraren". En aning redundant, om jag får tycka.

Min farfar var präst och dog på sin post just före julottan 1970. På hans gravsten kunde man fram till hans makas hädanfärd 1997, läsa hans sirliga namnteckning. Sirlig och oläslig. Nu är den stenen utbytt mot en läslig och med farmors namn tillagt. Varför berättar jag då detta? Jo, det verkar som att denna idé har börjat sprida sig. Jag har fram till nu endast sett den dödes namnteckning på kända personers gravstenar (Palmes namnteckning är väl ristad på hans gravsten, eller hur?) men nu börjar de poppa upp som svampar ur jorden. (Ett tips är att inte börja tänka på att saker börjar poppa upp som svampar ur jorden medan man går på en kyrkogård....) Jag förstår det inte riktigt, faktiskt. Det måste ha att göra med att man ser sitt sista vilorum som en privatsak som endast de som känner till ens namnteckning har att göra med, eller är det månne så att man på detta sätt vill underteckna sitt liv? Det påstås att farfar ville ha det så eftersom församlingsborna kände igen hans namnteckning så väl. Men vad händer när alla dessa man skrivit brev till tagit slut och gjort en sällskap? Då vet plötsligt ingen vad det är som har ristats på den där stenen. Då är man verkligen glömd och finns inte kvar, Dragaren Nils Persson däremot, honom kommer jag ihåg, fast han varit död i nästan 100 år.

En annan sak med gravstenar som jag tycker är lite kuslig är de som redan ristat in sitt namn på en gravsten, men inte är riktigt döda ännu. Deras make eller maka har gått bort och de ska beställa gravsten  och då passar de på att rista in sitt eget namn, också. OK, vi ska alla den vägen vandra, det förstår jag ju, men att redan bestämma att jaha, nu är livet så pass slut så jag vet var jag vill bli begraven, bäst att rista det i sten när jag ändå bestämt mig. Gav Fonus ett paketerbjudande, rista två, betala för en? (Jaja, jag vet att jag är inne och klampar på gränsen till det passande.....) Men tänk om man gör en "Grabben i graven bredvid" och träffar någon när man går där och påtar på den avhållna och saknades grav? Det har faktiskt hänt i verkligheten, just på den kyrkogård jag gick runt på idag. Och en av de två personerna, som nu lever tillsammans, har sitt namn redan inristat på en gravsten och ska alltså gå till den eviga vilan med en annan kvinna än sin nuvarande. Man undrar ju så smått hur det känns, både för honom och henne.

Men oavsett hur stenarna såg ut och vad det stod på dem så hittade jag dem där, de jag sökte. Plus några till som jag inte ens visste var där. Släktingar, grannar, lärare, kompisars föräldrar. Minnena överväldigade mig. Nån tår föll över någon särdeles sur gubbe, hjärtat frös till is vid nån barnagrav...
Men plötsligt stirrade ett ansikte emot mig!
Allvarligt talat, gott folk! Om man går omkring på en kyrkogård med ansiktet mot marken så är inte ett likblekt ansikte det första man önskar att få se! Om ni mot bättre vetande fått idén att skriva in i era testamenten att er gravsten ska prydas av ert porträttfotografi; Sudda, för bövelen! Sudda!!!

Eder Banjo-Herre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0