Banjo-Herren

Hur mycket ska en stackars cockerspaniel behöva stå ut med egentligen? tänkte Atlas desperat.
Han var riktigt risig i kistan och hade så varit hela natten. Det måste varit något han ätit på promenaden. När skulle han egentligen lära sig att inte äta andra djurs avföring, hur läckert det än kunde verka där det låg i parken? Och den där människan som bodde hos honom hade ju inte märkt någonting heller, då kan det ju inte ha varit farligt, eller?
Yl.
Tikar gläfser om att valpa, tänkte Atlas, men då har de inte varit med när en cockerspanielhanne är riktigt magsjuk. Stackars, stackars mig....
Gnäll.
Atlas tittade på klockan, och gjorde den instinktiva hundavvägningen om detta föremål antingen gick att äta eller para sig med. Eftersom han inte visste om tid och tidsåtergivning så hjälpte det honom inte att den stod på halv fem på morgonen. Hela natten hade han legat i nån slags läge mellan vakenhet och sömn, och detta kombinerat med magsjukan tokade till det i den arma hundhjärnan.
Ynk, gläfs i sömnen.
Han jagade en kanin. Plötsligt började kaninen jaga honom med en veterinärspruta och skrek "Hopp ner! Hopp ner!" I nästa ögonblick insåg han att bollen var borta. Var var bollen? Atlas matskål svävade vid horisonten och han sprang mot den. Magen skrek. I fjärran hörde han en bekant röst fråga: "Vad har du där, Atlas?" och kaninen började hötta med sprutan mot hans tänder. Ett ljus tändes. Han var tillbaka i lägenheten och en mörk skugga sänkte sig över honom. Kaninen? Anfall är bästa försvar....här ska ingen veterinärkanin komma och komma....


Jag väcktes av att mobilen ringde. Först trodde jag det var den sedvanliga väckningssignalen men så såg jag Vera K:s ansikte på displayen.
Klockan var kvart i fem. Kvart i fem?! Med stor oro svarade jag.
Det var dödstyst i luren. Inte det minsta lilla ljud. Hade hon börjat ringa mig i sömnen nu också?
"Vera, är du där?" frågade jag.
Tyst en stund till. Så kom ett chockat:
"Atlas...har bitit mig!"
"Va?" Informationen hade lite svårt att sjunka in, förstås. "Hur gick det till?"
"Han har legat och gnällt hela natten och när jag skulle gå upp och titta till honom så verkade det som han hade något vid munnen...:"
"Vitt skum?" flikade jag in.
"SLUTA!" skrek Vera. "Det blöder skitmycket, vad ska jag göra?"
Jag drog till med en helt galen idé.
"Åk till sjukhuset, genast!"

Atlas hade vaknat till nu och till sin glädje märkt att hans människa behagat vakna och stod och talade i den där lilla lådan som han inte lyckats äta upp. Vad skönt, tänkte han, då kan hon ta ut mig till toan. Man är väl rumsren. Kom igen då, jag måste verkligen göra tvåan! Kom igen då!!!! Kom igen då!!! Tvåan!!! Annars blir det inte vackert här på parketten!

"Hör du så han skäller!?" sa Vera panikslaget. Hon verkade övertygad om att Atlas var ute efter fler smakbitar.
"Men du måste ju genast åka till sjukhuset!" var jag tråkig nog att upprepa.
"Tror du man kan få blodförgiftning av hundbett och behöva amputera!?"
"Ja, det är nog mycket troligt!" sa jag inte.
"Nej, sånt händer inte längre!" sa jag istället för att lugna. Det gick väl sådär.

Kom inte och säg att jag inte varnade dig, tänkte Atlas och lät proppen gå.

"Nej, nu får han diarré också!" hörde jag i luren.
Att ens golv plötsligt täcks av bajs medan man själv är på väg att förblöda inverkar menligt på koncentrationen, men jag lyckades återföra Vera till nödvändigheten av att uppsöka läkare innan hon la sig och knäskurade.
Till slut gick hon med på att det nog var bäst att börja med att laga sig själv först. Hon la på och gav sig ut i gryningen med blodet forsande.

Fortsättning följer....