Tillbaka i selen
När jag gick på gymnasiet utvecklade jag och Palmqvist en mätskala för hur svårt det var att komma upp ur sängen på morgonen. Enheten var 1 slö och vi hade en mängd olika prefix av varierande storleksgrad. Högsta uppmätta värde var 3,5 kronslö.
Efter en veckas försoffning följt av en sömnfattig helg så misstänkte jag att jag uppnått de största värdena sedan mätningarna avslutades för gott för 19 år sedan. Jag skulle gärna tagit upp dem igen, men jag orkade inte. Upp masade jag mig till slut och sedan fortsatte jag masandet ända tills jag satt i kontorsstolen på nytt. Och det var precis som det alltid är när jag (eller vem som helst i gruppen för den delen) varit sjuk ett par dagar; det rådde fullt kaos. Ingenting hade hunnits med, högarna växte sig decimeterhöga i postfacken och blommorna hade vissnat. Ja, alla utom min Anthurium förstås, den stod där så grön och grann i stugan så. (Att folk kan vara allergiska mot blommor känner ju alla till, men kanske kan blommor vara allergiska mot folk?)
Men det värsta var inte allt jobb som inte var gjort, det värsta var jobbet som faktiskt var gjort. Mega-Me var förstörd! En och en halv dag hade naturligtvis inte varit nog för att prägla honom på mig, nu var han hela avdelningens sidekick! Alla hade fått vara med och forma honom. Min makt var bruten!
På eftermiddagen kom Anna bort till mitt bord. Anna är, som trogna läsare kommer ihåg, min kollega som tycker jag har fina skor. Dessvärre misstänker jag att hon tycker det är lite si och så med det som befinner sig ovanför skorna. Detta skulle visa sig med all önskvärd tydlighet av det kommande samtalet.
"Du Banjo", sa hon beskäftigt, "jag vet ju inte hur du gör när du lär Mega-Me" (nej, hon använde naturligtvis inte mitt hemliga namn för honom, men nu är det jag som berättar) "saker, men med tanke på vilka frågor han ställt under veckan så...." Sedan tystnade hon, eftersom hon insåg en viktig sak.
Mega-Me satt precis bredvid mig.
Man såg hur hon stod i valet och kvalet, vilken väg skulle hon gå? Skulle hon hävda att jag var dålig på att lära ut eller att Mega-Me var trög? Kunde det ena utesluta det andra?
"Jag vet ju inte vad du syftar på", sa jag med överdrivet lugn, "men vi har gått igenom i detalj hur man registrerar en försäkring, och sedan har vi även följt de instruktioner som finns publicerade på intranätet...."
Gissa vem som varit med och skrivit de instruktionerna.
Ledtråd: Hon hade just avbrutit sig mitt i en mening och stod nu i valet och kvalet.
"...men om du har några idéer...."
"Glöm det! Glöm! Glömglömglöm!" avbröt Anna och retirerade vådligt snabbt tillbaka till sin plats.
Hur hon fått för sig att man kan lära ut hela fondförsäkringshandläggningen på en eftermiddag är höljt i dunkel. Hon ville nog bara låtsaschefa lite.
Så nu har jag superkrafter och en sidekick, och med ett par sådana där sammanstötningar till så står det inte långt på förrän jag har en tvättäkta ärkefiende också. Därifrån är inte steget långt till superhjältestatus. Kampen fortsätter....
Efter en veckas försoffning följt av en sömnfattig helg så misstänkte jag att jag uppnått de största värdena sedan mätningarna avslutades för gott för 19 år sedan. Jag skulle gärna tagit upp dem igen, men jag orkade inte. Upp masade jag mig till slut och sedan fortsatte jag masandet ända tills jag satt i kontorsstolen på nytt. Och det var precis som det alltid är när jag (eller vem som helst i gruppen för den delen) varit sjuk ett par dagar; det rådde fullt kaos. Ingenting hade hunnits med, högarna växte sig decimeterhöga i postfacken och blommorna hade vissnat. Ja, alla utom min Anthurium förstås, den stod där så grön och grann i stugan så. (Att folk kan vara allergiska mot blommor känner ju alla till, men kanske kan blommor vara allergiska mot folk?)
Men det värsta var inte allt jobb som inte var gjort, det värsta var jobbet som faktiskt var gjort. Mega-Me var förstörd! En och en halv dag hade naturligtvis inte varit nog för att prägla honom på mig, nu var han hela avdelningens sidekick! Alla hade fått vara med och forma honom. Min makt var bruten!
På eftermiddagen kom Anna bort till mitt bord. Anna är, som trogna läsare kommer ihåg, min kollega som tycker jag har fina skor. Dessvärre misstänker jag att hon tycker det är lite si och så med det som befinner sig ovanför skorna. Detta skulle visa sig med all önskvärd tydlighet av det kommande samtalet.
"Du Banjo", sa hon beskäftigt, "jag vet ju inte hur du gör när du lär Mega-Me" (nej, hon använde naturligtvis inte mitt hemliga namn för honom, men nu är det jag som berättar) "saker, men med tanke på vilka frågor han ställt under veckan så...." Sedan tystnade hon, eftersom hon insåg en viktig sak.
Mega-Me satt precis bredvid mig.
Man såg hur hon stod i valet och kvalet, vilken väg skulle hon gå? Skulle hon hävda att jag var dålig på att lära ut eller att Mega-Me var trög? Kunde det ena utesluta det andra?
"Jag vet ju inte vad du syftar på", sa jag med överdrivet lugn, "men vi har gått igenom i detalj hur man registrerar en försäkring, och sedan har vi även följt de instruktioner som finns publicerade på intranätet...."
Gissa vem som varit med och skrivit de instruktionerna.
Ledtråd: Hon hade just avbrutit sig mitt i en mening och stod nu i valet och kvalet.
"...men om du har några idéer...."
"Glöm det! Glöm! Glömglömglöm!" avbröt Anna och retirerade vådligt snabbt tillbaka till sin plats.
Hur hon fått för sig att man kan lära ut hela fondförsäkringshandläggningen på en eftermiddag är höljt i dunkel. Hon ville nog bara låtsaschefa lite.
Så nu har jag superkrafter och en sidekick, och med ett par sådana där sammanstötningar till så står det inte långt på förrän jag har en tvättäkta ärkefiende också. Därifrån är inte steget långt till superhjältestatus. Kampen fortsätter....
Kommentarer
Trackback
