Skenet bedrar
Den lilla kinesiska flickan som steg på tunnelbanan med sin några år äldre syster vid Hornstull kan väl ha varit sex-sju år gammal, sken som solen och var helt klädd i rosa. Rosa luva, rosa halsduk, rosa jacka. Hon tittade på sin syster och log. Hon tittade på en sur gubbe och log. Hon tittade på en sur gubbe till och log. Den sura gubben log tillbaka. Det var jag.
Mitt i leendet öppnade hon munnen.
"Heil Hitler!"
Och så oroar sig Ben-Slirren för ett enstaka "helvete".
Klassisk Banjo
Kungshallen hade just serverat mig Pasta Pescatore till lunch. Mätt och glad gick jag genom staden tillbaka till jobbet. När jag svängde upp på Wallingatan fick jag en överraskning. Lite längre bort på trottoaren kom Jocke gående!
Jocke, som heter så även i verkligheten, eftersom det var i den jag befann mig, var djupt inbegripen i ett mobiltelefonsamtal och det var ju inget konstigt med det. Det märkvärdiga var att jag inte sett honom på tre år och att han egentligen bor i Bryssel.
Jocke var en av killarna som såg till att jag över huvud taget flyttade till Bryssel. Han var gammal kompis med herr Padda och dessutom delägare i företaget som startat banken jag jobbade för. Till skillnad från herr Padda så skildes Jocke från oss andra som vänner. Vi umgicks flitigt under alla fyra åren, alltså även efter att hela banken ruttnat. Efter att jag flyttade tillbaka till Stockholm tappade jag kontakten med honom och de andra från den tiden. Det är något som jag beklagar, dom var inte riktigt kloka, men vem är jag att kritisera någon annan för det?
Jag hade sett Jocke, han hade fått syn på mig. Han såg glatt överraskad ut och nickade till hälsning, men pratade vidare i mobiltelefonen. Han stannade inte upp.
Och jag märkte till min förvåning att jag inte stannade upp heller.
Och så blev det att två gamla vänner, som inte setts eller talat med varandra på tre år, bara passerade varandra med en artig nick. Är det konstigt att människor glider isär när man låter sådant få förekomma?
Två årsmöten
I fredags kväll hade en sådan lapp dumpit ner på min hallmatta. Den här gången var den från Botkyrkabyggen och rubriken var mycket förbryllande.
Jag kommer på 2 årsmöte!
Jag rådbråkade hjärnan. Det är ju faktiskt dags för årsmöte i lokala Hyresgästföreningen på onsdag. Var det så att min bovärd, som var undertecknare av detta dokument, på detta sätt proklamerade att hon behagade närvara. Men vilket var i så fall det andra årsmötet hon hade tänkt komma till? Någon annan hyresgästföreningsavdelnings årsmöte? Var det kanske en dragningslista över vilka föreningar som vunnit Botkyrkabyggens årliga bovärdlotteri där vinsten var närvaro av densamma på årsmötet? Ja, så var det nog, tänkte jag och fortsatte läsa.
Det är populärt att försöka lista ut vad det är man ska läsa först, sedan läsa. Näst intill en folkrörelse. Det märkte jag när jag satt på kundtjänst. Flera gånger ringde folk med den analytiska frågan: "Jag har fått brev från er. Vad står det i det?" Då har man gått lite för långt i sitt hobbyutövande.
Jag hade fel. Det visade sig att det inte rörde sig om två olika årsmöten. Det hade man kunnat räkna ut med tanke på den felaktiga pluralformen av "möte". Det var fråga om ett tvåårsmöte! Vartannat år hälsar bovärden på i min lägenhet och ser om allt tekniskt står rätt till. Lappen rekommenderade mig att närvara personligen när besöket skulle äga rum, så att jag fick tillfälle att prata med henne om lägenhetens ditt och datt. Jag såg genast en möjlighet att framföra mina synpunkter på den rikliga glödlampeåtgången och spisens saktfärdighet. Som vanligt så visar det sig att om man bara väntar tillräckligt länge så kommer berget till Muhammed. Flera av mina grannar heter dessutom Muhammed.
Men så kom den inte helt oväntade twisten i meddelandet: "Jag kommer att besöka dig måndagen 9/2 mellan 13.00-15.00."
Jodå, jag började naturligtvis gnola på "när vi möttes mellan Dover-Calais...."
Men det var inte den bristfälliga grammatiken och syntaxen som var mest upprörande.
Botkyrkabyggen tycker alltså att det är skälig tid i förväg att annonsera ett sånt här måndagsmöte på fredag eftermiddag. Vad tror de att deras hyresgäster är för ena egentligen? Eftersom man inte får vara arbetslös om man ska få skriva kontrakt så är det ju väldigt egendomligt att de förutsätter att man sitter hemma och dräller på en måndageftermiddag.
Brevet fortsatte: "Lämna ett meddelande eller ring mig om du vill boka om tiden." Sedan anger hon sitt jobbtelefonnummer och sin jobbmailadress.
En timme efter att bovärden har varit och delat ut detta papper stänger hon butiken och går hem för helgen, lämnandes sin jobbtelefon och jobbmail bakom sig på kontoret.
Om man var konspiratoriskt lagd skulle man ju misstänka att Botkyrkabyggens bovärdar inte är så sugna på att alls möta sina hyresgäster. Men så kan det väl inte vara?
Trailer
Varje dag fram till Melodifestivalens final kommer jag att presentera en av mina 36 schlagerfavoriter, i den ordning de favoriseras.
(Vad tusan, har han suttit och rangordnat dem allihop!? utbrister vän av ordning. Ja, vän av ordning, det har han. Men bara lite.)
Missa inte detta. Om ni inte absolut nödvändigt vill, förstås.
09-02-06
Hon skulle fyllt hundra år idag, och egentligen tänkte jag skriva mycket mer om det, men jag kan inte hitta de rätta orden. Det som jag tänker mest på just nu är om någon litet flickabarn idag har fått ta över hennes gamla personnummer?
Dessutom kom jag på mig i veckan med att inse att jag nästan glömt vad hon egentligen hette. Vi och människorna runt oss kallade henne ju aldrig något annat än Farmor. Det tog alldeles för många sekunder att komma på att hon faktiskt hette Gunborg. Ett av de tyngsta namnen som kommits på i världshistorien utanför Tyskland. Man muckar inte med en Gunborg.
Hon blev 88 år gammal. Och hon dog till tonerna av Mikael Wiehes "Flickan och kråkan". Därav gårdagens association.
En vetenskaplig studie
Den genomsnittlige mannen tänker på sex en gång var tjugonde minut, säger vetenskapliga studier. Jag har alltid undrat hur det där går till. Har man studerat genomsnittliga män i deras naturliga miljö utan att avslöja det för dem och sedan observerat om de får den där glimten i ögat? För om de visste att de var med i en undersökning som skulle mäta snusktankefrekvensen så skulle de ju naturligtvis tänka på sex hela tiden. Det hade åtminstone jag gjort.
Ända sedan jag outade mig som kompulsiv gnolare så har jag funderat på hur många låtar jag avverkar på en arbetsdag. Och vilka? Idag gjorde jag slag i saken och inledde ett vetenskapligt experiment. Med en tom sida uppslagen på kollegieblocket skred jag till verket med dagens värv. Var gång jag insåg att jag satt och hummade på en sång så skrev jag ner tidpunkt och vilken sång det var.
Och härmed är det dags för vetenskaplig rapport. Välkommen in i Banjo-Herrens hjärna. Detta är soundtracket till mitt liv, 5/2 2009.
Studien börjar vid 10:00. Villkoren är enkla. Sångerna måste dyka upp helt utan yttre musikaliska impulser. Melodier som spelas på exempelvis iPod räknas inte. Inte heller att sjunga med om någon annan i närmiljön skulle brista ut i sång.
1) Klockan 10:12 (det tog ovanligt lång tid ska medges) kommer jag på mig med att ha kommit till andra refrängen på Erasures "It doesn't have to be". Anledning okänd. En ganska slätstruken låt som jag varken älskar eller irriterar mig på. De två stora huvudanledningarna till gnolande är annars stark kärlek eller stor aversion.
Jag märker att jag efter att ha skrivit upp låten på listan har den permanent i huvudet för resten av dagen och den mixas naturligt med senarekommande bidrag.
2) 10:25 halkar jag in på musikalspåret. "On the streets where you live" skapar en intressant mix med Erasure.
3) 10:41 masar jag mig ner i kända hjulspår. 1983 blev Ritz fyra i svenska Melodifestivalen med "Marionett". Av någon anledning snurrar min tombolahjärna fram denna klistriga barnschlager.
4) 10:43 går min schlagerhjärna utomlands. 1977 gjorde österrikiska Schmetterlinge skandal med en antikommersiell satir som hette "Boom Boom Boomerang". Nu gör de succé i min hjärnbark. Tur att jag inte efterapar deras fuldans också. Fortfarande ingen riktigt bra anledning till låtvalet.
5) 11:15 inträffar ett gränsfall. Kan en bild på en internetsida av Shirley Clamp anses som yttre musikalisk inverkan? Jag låter det passera, eftersom det är den minst kända av Shirleys schlagerlåtar, "Mr Memory" som börjar flöda försiktigt över mina läppar.
6) Jag säger bara en enerverande sak. 11:42: "Ploink-ploink-ba-da-ba-dam-dam, ploink-ploink-ba-da-ba-dam-dam". Får räknas som en sång.
Lunchpaus med iPod. Inte en enda av de låtar jag lyssnar på under lunchen kommer att dyka upp under eftermiddagens fortsatta studie. Rätt märkligt.
7) 13:12. Dags för obskyra knashits från 80-talet. "Vill du inte ha mina kyssar" är faktiskt skriven av Orup. Inte helt oäven ens med 20 år på nacken.
8) 13:52 börjar det dyka upp ett par dängor i aversionskategorin nämnd ovan. Först denna, och anledningen är enkel. Jag möter helt enkelt VD:n i en korridor och i samma stund som jag berättar detta för kollegorna ploppar de slippriga gutarna upp.
9) 14:00 registrerar jag en Kapitalspar Barn med en liten nyfödd flicka vid namn Amanda som försäkrad, och så är det kört igen.
Fikapaus i 30 minuter.
10) 15:00 stiger temperaturen upp uti kroppen. (Man kan verkligen hitta allt på YouTube!) Fast i min version är det August och Lotta det handlar om, om och om igen i en hel minut, men
11) 15:01 avlöses den mycket oväntat av det här, en låt som jag inte ens ägnat en tanke på under 20 år. (Klippet från Listan är för övrigt helt underbart.)
12) 15:12 inser jag att jag sitter och nynnar på denna Povel-sällsynthet.
13) 15:24 är det dags för Disney.
"
14 och 15) Dagens dubbel inleds 15:27. Den utgörs av den på YouTube icke-existerande "Känner du Lotta", ni vet hon som bor i Fiskaregränd, och den här.
Men här börjar jag själv tycka det är lite kusligt. Jag inser att jag gnolar på två låtar samtidigt. Det är inte naturligt. Med en enorm viljeansträngning slutar jag. Det tar en bra stund innan jag kommer igång igen.
16) 16:14 och jag har nästan börjat misströsta, men äntligen strömmar dagens Galenskapar-nynn upp i huvudet. En riktig GAS-klassiker! Härligt!
17) 16:31 börjar jag så gnola på en av mina stora slagnummer och oftast förekommande hits, "Flickan och kråkan", och kommer som alltid att tänka på min farmor. Mer om detta imorgon.
18) En kvart senare 16:45 tonar den sista sången för dagen ut. För att lugna finkänsliga läsare kan jag försäkra att jag då slutat tänka på farmor för länge sedan.
18 låtar på 7 timmar, minus en och halv timme lunch och fika. Om andra vetenskapliga studier stämmer så betyder det alltså att jag gnolar oftare än jag tänker på sex.
Undrar vad Freud hade sagt om det?
Såsom i helvetet
Jag har varit med i en kör och sjungit stämmor förut, men det var bra längesedan nu. Under sent 90-tal studerade jag ytterst framgångslöst i tre års tid på Lunds Tekniska Högskola och varje år hölls det en tävling mellan de olika sektionernas körer. Året innan jag började vann vår sektion, Datasektionen. Året efter att jag slutat vann vi också. De tre åren däremellan kom vi näst sist. Jag vill inte på något vis påvisa ett samband.
Dessutom var jag medlem av Krischansta Nations Spääx (jo, det stavas så) där det också blev tvunget att utbrista i stämuppdelad sång emellanåt. Våra uppsjungningar på spääxet var samtliga med på, även de som inte skulle stå på scen. De gick ut på att hela ensemblen sjöng den fyndiga raden "En lång stor kuk av trä" på högre och högre tonhöjder. Mycket vackert och humoristiskt.
När jag nu följde min kollega Lena i spåren mot vår repetitionslokal så förväntade jag mig inga sådana excesser i juvenilitet. Lena talade oavbrutet om vilket "bra gäng" den här kören var, och att det var "mycket hyss" och jag väntade bara på att hon skulle använda frasen "galna upptåg" också. Faktum var att jag hade gått och varit skeptisk i två veckor. Det hade nämligen visat sig att Lena gick och sa till samtliga manliga anställda på banken att hon hört att de var goda sångare. Jag var den ende som varit högmodig nog att gå på det. Och nu kände jag att det var lite för sent att backa ur.
"Hur många är med i den här kören?" flikade jag in i en av Lenas andningspauser.
"Vi är väl en 30-40 stycken som har sjungit hur länge som helst", höftade Lena till med och fortsatte: "Och där är två killar som varit med sedan Adams tid..."
"Var det förra körledaren?" undrade jag, fullt medveten om vad hon menade. Det är ju ingen idé att förneka sig på väg till ett så bra gäng med hyss i bakfickorna. Som dessutom var så ruggigt samsjungna.
Lena skrattade mycket riktigt. "Nej, men dom här killarna dom är stensäkra! Där är en av dom, förresten."
Vi var framme. Jag hälsade på Lars.
Sakta men säkert droppade övriga körmedlemmar in. Alla kvinnliga deltagare blev överlyckliga när de såg mig och kom fram och hälsade och sa att så roligt att se ett nytt ansikte. Det verkade bara vara jag, Lars och en kille till som skulle utgöra den manliga sektionen. Jag frågade Lars vad han sjöng, och han sa att han var tenor. Jag är rätt säker på att jag är bas. Mitt hopp sattes till den andra killen, det skulle kännas oerhört kymigt att sjunga stämman alldeles själv på första repet. Jag gick bort till den andre killen, som inte kommit fram och hälsat, för att fråga honom vad han sjöng för stämma.
Och på så vis träffade jag butchflatan Sofia.
Som dessutom var förstasopran.
Snacka om att den här kören behövde mansröster! Det fanns en bas till, men han var tyvärr förhindrad att komma denna kväll.
Sen fortlöpte kvällen under ett konstant obehag, stigande pinsamhetskänsla och prestationsångest. Inte sedan Boda Borg har jag känt mig så otillräcklig.
Vad tror ni förresten att en bankkör har för en repertoar? ABBA-låtar. Ja, det är sant, första låten vi övade var "Money, money, money". Sedan var det dags för "Ring ring".
"Och här i mellanspelet mellan refräng och vers", tillkännagav körledaren, "så har basstämman en liten specialare!"
"Jaha..." sa jag med skräck och försökte läsa noterna.
"Du ska sjunga 'Ploink, ploink, ba-da-ba-dam-dam, ploink, ploink, ba-da-ba-dam-dam'!"
Vad f-n har jag gett mig in på? Tacka vet jag resliga manliga könsorgan av organiskt material. Dem kan man lita på.
Språkpolisen granskar
Ärligt talat, hur många Cypern finns det?
Det sorgligaste
"Man måste tillåta sig att vara lite nere ibland."
Så här sitter jag och tillåter mig.
Men när man känner sig som mest värdelös, ensam, gammal och utsiktslös, då kan det vara bra att tänka på att det finns såna som har det mycket värre. Då har jag alltid ett minne jag brukar ta fram ur hjärnbarkens mest beklämmande gömmor.
Det var på McDonalds på Centralen i Stockholm. Jag skulle resa någonstans, kommer inte ihåg vart. Jag hade just slagit mig ner med mitt QP Cheese och Company (med morötter som vanligt) och skulle precis hugga in på transfetterna när jag såg honom.
Han var en sån som bar sitt bohag med sig. Han var orakad och iklädd skitig överrock. Med sin hopsjunkna kropp redan överbelamrad med plastkassar, varav flera var fyllda med tomburkar, hade han nu även lagt en serveringsbricka på sin börda. Och på serveringsbrickan balanserade han en McDonalds-mugg full med kaffe. Uppenbarligen hade han bestämt sig för att lyxa till det med en kopp av stans billigaste riktiga kaffe. (Inte finns det väl billigare kaffehak än Donken?)
Precis när han skulle slå sig ner kom en av plastpåsarna i vägen för färdriktningen och han snubblade till. En liten vippning på brickan och olyckan var ett faktum. Muggen välte och det efterlängtade kaffet (med mjölk till och med!) exploderade ut över bord, stolar, plastkassar och Banjo-Herren, även om den sistnämnde inte träffades av så fasligt mycket.
Utan en min satte den förlorade mannen ner brickan, tittade en stund på förödelsen med döda ögon. Uppgivet vände han utan ett ord på klacken och lämnade McDonalds. Han hade gett upp.
Efter en stund kom en McDonalds-uniformerad person med en mopp och började torka upp förödelsen. Och det ansiktsuttrycket hon presenterade för sina kunder, det är det sorgligaste ansiktsuttryck jag någonsin sett! Att tänka på sådant kan hjälpa till när man sitter och självömkar sig.
(Annars kan man tänka på lilla Toras, snart 2, senaste framsteg inom den kommunikativa utvecklingen.
Ben-Slirran och Tora var på öppna förskolan och Tora lekte med ett leksakståg. Plötsligt råkade tåget spåra ur, varvid Ben-Slirran hör sin änglalika dotter utbrista:
"Helvete! Går inte. Försöka igen."
Det funkar det med, uppmuntringsmässigt.)
Jeanette missar en öppning
Och nog var det en röst som gjorde sig hörd. Väldigt, väldigt svagt. Jag spetsade mina öron och bad henne därborta i fjärran att upprepa sig.
"Jo, jag heter Jeanette och ringer från Glocalnet" hördes den avlägsna rösten säga.
"Du hörs väldigt lågt", sa jag.
Och jag lovar er, hade hon då sagt "Ja, men inte lika lågt som Glocalnet!" så hade jag låtit henne prata vidare. Nu la jag bara på.
Let's Scrabble!
Jäkla turspel!
Grattis, Malin!
Det här inlägget ska inte heller handla om ostabilar eller malplacerad rundpingis utan om Svenska Scrabbleförbundets nya dokusåpaidé!
Let's Scrabble!
Idén är naturligtvis kapad rakt ifrån Let's Dance, men med Scrabble-brickor istället för dans.
Tolv kändisar paras ihop med varsin proffs-scrabblare, tränar ord, hakningar, brickavprickning m m för att varje fredag mötas i en parscrabbleturnering som sänds i sammandrag i TV (kom igen nu, TV4!) på kvällen. Under sändningen får tittarna naturligtvis ringa in och rösta på vilket par de tycker ska åka ut. Det kommer naturligtvis även att finnas andra tittartävlingar som exempelvis att hitta rullningen och dylikt. När programmet är slut så slås resultatet i turneringen ihop med tittarnas röster och så åker ett par ut. Nästa vecka spelar 11 par vidare.
Så berätta nu, mina med-scrabblare som läser detta, vem skulle vara er önskekändis att ställa upp i Let's Scrabble med?
För mig är valet helt självklart. Men om Lena Philipsson av någon konstig anledning inte skulle vilja ställa upp så skulle jag kunna nöja mig med Gynning.
Skumma affärer
Mörkret låg tungt över de ruffiga höghusen i stadens utkant. Jag visste inte exakt var jag var, jag visste inte vart jag var på väg. Jag visste bara varifrån jag kommit och att jag var i fara. En enda sekund av ouppmärksamhet kunde betyda döden. När man har med en sån här fiende att göra så är brutna ben vardagsmat, om man har tur.
Jag borde vetat bättre än att ge mig ut själv. Jag hade tagit kontakt med båda klanerna i staden för att höra om de hade kunnat göra kurirjobbet, men ingen av dem hade svarat. Kanske hade de dragit mig vid näsan. De kunde terrängen, de visste vart jag var på väg och de visste vad jag var ute efter. Skulle de kanske hinna före mig och lägga beslag på godset? Jag kunde nog lita på Big Nick och Double D, men Miss Ee var en lika tung junkie som jag, skulle hon kunna tänkas blåsa mig?
Jag hade hittat killen som sålde på internet. Det var ett okänt namn, ingen av mina tidigare leverantörer. Hittills hade jag koncentrerat mig på Stockholms subkulturer, men nu hade jag fått ett tips om ett stort parti som var för lockande för att låta passera. Finfina grejer, direkt från fabriken, utan mellanhänder. Rent som nyfallen snö.
Mörka skuggor hukade vid husknutarna, jag hade full uppsikt. Med försiktiga steg närmade jag mig rätt port. 58A. Portens lås såg uppbrutet ut. Det var inget problem att forcera dörren. Jag lyssnade upp i trapphuset. Kunde någon ha hunnit före mig? Vem hade brutit upp dörren? Var Miss Ee redan här? Jag tryckte på ljusknappen och fann att belysningen åtminstone fungerade. Lite säkrare äntrade jag trapporna upp till tredje våningen där jag tryckte på en ringklocka, två snabba tryck enligt instruktionen.
Dörren gled upp och ett orakat ansikte med nervösa drag visade sig. Han skulle inte stå emot camorrans vattentortyr länge, tänkte jag. Jag kände efter en sista gång i fickan på min överrock om min försäkring låg där fortfarande. Och nog gjorde den det, tung, svart och laddad.
"Banjo-Herren?" frågade mannen i dörröppningen med en röst som tvåans sandpapper.
"Ja", replikerade jag och slängde ett öga förbi mannen. Han verkade vara ensam i lägenheten, men skenet kunde bedra.
"Kom in", sa han och tog några steg bakåt. Jag gick in i lägenheten och följde efter mannen in i köket. På köksbordet låg varorna i stinna plastpåsar. Jag hade hunnit först!
"Var det åtta stycken du ville ha?" Upphetsningen och suget gjorde mig ouppmärksam, egentligen ville jag bara öppna upp någon av påsarna och prova innehållet men jag insåg att jag fortfarande var tvungen att hålla uppe en tuff och proffsig fasad.
"Hur har du kommit över så här fina grejer?" undrade jag för att invagga honom i säkerhet.
Han tvekade lite och flackade med blicken men svarade: "Jag sålde i större skala förut men var tvungen att lägga av. Det här är ett restlager, kan man säga."
Min smala lycka, tänkte jag. Han verkade inte ana vad det här var värt.
Plötsligt såg jag i ögonvrån hur den andra gjorde en rörelse mot sin ficka. Jag förstod vad som var på gång, stoppade snabbt ner min oväntat stadiga hand i rockfickan och halade fram min tunga, svarta....
....plånbok. Killen som lagt ut sällskapsspelen på Blocket hade dragit fram mailet jag skickat till honom för att bocka av vilka jag hade bokat och så räknade han snabbt ut att jag var skyldig honom 640 spänn. Inte dåligt för helt fabriksnya spel, däribland Carcassonne och Pentago. Då är det värt pengarna att åka till Uppsala och hämta upp dem, även en kväll när det är fullkomligt livsfarligt halt i hela stan.
Fast varifrån hade jag fått den där förryckta tanken om camorrans vattentortyr egentligen?
Vad ska detta nynna ut i?
Jag har en ful ovana. Jag gnolar.
Jag gör det inte medvetet, men när jag koncentrerar mig eller tänker intensivt så börjar jag sjunga. Det kan vara allt från Kungssången till In kommer Gösta.
Jag gnolar när jag arbetar.
Jag gnolar när jag spelar Scrabble.
Jag gnolar när jag bloggar. Jag gnolar en stump just nu, faktiskt. Ska vi byta grejer av Hasse Alfredsson. Leksaksbil mot en rostig skruv, trallala....
Ni må tro att det driver folk till vansinne! Monkan skrek åt mig för ett par veckor sen att antingen höll jag käften eller så sjöng jag högre så hon tydligt hörde vad det var för låt, annars skulle hon bli galen. Hon ljög förstås. Hon blev aldrig galen, men hon bad om förflyttning till tjänstepensionsgruppen. Jag tror inte att det var i första hand för att komma bort ifrån mitt gnolande, men man kan aldrig så noga veta.
Jag brukar illustrera arbetet med små trudelutter. Den här veckan jobbar jag mycket med s k "okända avier", d v s inbetalningar som vi inte vet varifrån de kommit. Varje gång jag påbörjar ett sånt ärende så kan jag inte låta bli att stämma upp i Olle Adolphsons Okända djur, med textändringen: "Du tror väl inte på det här, hihihi, men visan handlar om en okänd avi....". Detsamma när jag tar mig an den träliga bankspecialiteten utanordning av återköp. Då blir det "Vem kan segla förutan ordning..." Jag kan alltså ärligt inte hejda mig.
Men inget ont som inte för något gott med sig. Nu i eftermiddag när jag svept in mig i vinterpälsen och skulle ge mig ut i de fåtaliga plusgradernas helvete, så kom en av avdelningscheferna i företaget fram till mig och frågade:
"Du Banjo, visst är du väl en ganska god sångare?"
Hon skulle bara veta.
Men det gjorde hon inte, så jag svarade så blygsamt jag förmådde att jo, så var det allt.
"Men då måste du ju vara med i Handelsbankens kör!" utbrast hon. "Vi har sånt underskott på killar!"
Jag sa ja på fläcken.
Det kanske kan funka som sån där kognitiv terapi di kallart, det med?
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen
Såna där galor får mig alltid att fundera på hur man skulle kunna utforma Scrabble-galan. Vad skulle det vara för priskategorier? Vilka artister skulle uppträda? O s v, osv....
Men det här inlägget ska inte handla om det. (Något kommande inlägg, däremot. Det kan jag lova.)
Gång på gång slog det mig hur fantastiskt osmidig Peter Settman är. Och än en gång visade Robert Gustafsson vilken föredetting han är numera. Och Björn Gustafsson, är han verkligen redan slut?
Med alla dessa genomklappningar i den avsiktliga humorns tecken var det istället två döda ting som drog ner de värsta skrattsalvorna i Banjo-Soffan.
Anneli Alhankos diamantörhängens självsvängning kommer bli en klassiker på Youtube. :)
Ännu en popularitetstävling
Den här historien börjar, likt Narnia-sagorna, med en garderob.
Garderoben stod hemma hos en med-Scrabblerska och den innehöll inga kläder alls, men inte heller någon sagovärld med talande djur. Nej, den innehöll sällskapsspel. Jag blev genast avundsjuk, tänk att ha en hel garderob med sällskapsspel!
En vacker dag i höstas fick jag ett SMS från en annan med-Scrabblerska som frågade mig om jag ville ha några sällskapsspel som hon annars tänkte slänga. Naturligtvis ville jag det. Och så föddes idén om att samla sällskapsspel. En hel garderob full!
Nåväl, nu är hör och häpna garderoben full. Att det gick så fort kan jag tacka Tradera. Det är en guldgruva när det gäller det mesta, däribland spel av alla slag. För er som inte upptäckt det ännu; så här går det i korthet till:
Du loggar in på Tradera och bläddrar dig fram genom ett väldigt välstrukturerat kategorisystem. Hittar du något lämnar du ett maxbud, d v s den summa du är beredd att som mest betala för prylen. Prylen ligger ute en viss tid och när tiden går ut så får högstbjudande köpa den för en krona mer än näst högsta budet var. Köparen får ett mail, antingen från Tradera eller från säljaren, som instruerar hur pengarna ska betalas och när säljaren fått pengarna så skickas varan hem till köparen. Sedan, när alla fått sina pengar och varor så kommer det som tydligen är viktigast av allt i hela världen. Omdömet!
Man måste nämligen gå in och skriva vad man tyckte om motparten i affären. Det är inte världens lättaste sak för en som jag, som får prestationsångest inför att skriva sanningsenligt och ärligt. Dessutom vill man ju inte upprepa sig, det vore alldeles för klyschigt! Vid ett tillfälle hade jag köpt fyra olika spel av en och samma säljare. Jag var tvungen att gå in och ge fyra fritextomdömen om henne. Naturligtvis kunde jag ju inte skriva "Bra affär!" fyra gånger och trycka på Spara. Nej, jag satt och slet mina grå celler för att komma på fyra hyfsat åtskilda kategorier inom ämnet "Försäljning och Kommunikation" som jag kunde uttala mig positivt om i hennes fall. Som tur var hade hon varit både samarbetsvillig, trevlig, sanningsenlig och duktig på att paketera. Annars hade jag legat illa till....
Varför ska allt utvärderas i dagens samhälle? Kommer Tradera att kontakta mig om ett halvår och föreslå tid för utvecklingssamtal också?
Vissa blir alldeles besatta av de här omdömena. I en annons för ett spel som jag var mycket intresserad av hade säljaren skrivit in att "om ni inte tänker ge mig något positivt omdöme så är det ingen idé att ni lägger ett bud på mina auktioner!" Det spelet kommer säkert ut till försäljning någon mer gång, med en säljare som inte har rabies.
Jag har inte fått tillfälle (kors i taket!) att ge ett negativt omdöme ännu, det mesta har flutit oväntat smidigt, och min postkille nere i videobutiken är nog ganska nyfiken på varför jag får så mycket paket hela tiden. Men nu är det förmodligen dags. Jag ropade in ett riktigt fräscht Monopol-spel (med metallpjäser, tack så mycket) för ynka 200 SEK och fick följande mail från säljaren:
"Jag vill att du skickar mej ett meil, på att du fått vinnarmeilet av
mej..kontakta mej direkt, så jag vet att du fått vinnarmeilet..Jag har på
senare tid varit tvungen att lämna tre Negativa omdömen..därför skriver jag
till alla som vunnit auktioner av mej,titta hur lång betalningstiden är på
Auktionen du har vunnit...hör av dej,det är bättre än att inte höra av
sej..många hör av sej långt efter betalninstiden gått ut..men då är det för
sent..då har jag redan lämnat negativt omdöme...detta är inget tjat
det är ren sanning..alla är ju inte såna som bjuder och sen struntar i att
fullfölja affären..utan 99%
fullföljer ju affärerna dom gjort med mej....med Hälsning... Pucko"
Jo, han hette faktiskt Pucko, jag lovar!!! I verkligheten!
OK då, det gjorde han inte.
Sen följde betalningsinstruktioner m m.
Jag skrev i vredesmod artigt tillbaka och bedyrade honom att jag naturligtvis tänkte fullfölja affären och gav honom ett vänligt råd att kanske inte hugga huvudet av en som inget illa gjort, bara för att han haft lite otur med ett par köpare. Till saken hör att killen hade över tusen avslutade affärer. Om andelen fel inte överstiger 3 promille så tycker jag inte det är nödvändigt att ta fram storsläggan.
Svaret kom:
"Ja det är så,varför har jag skrivit detta..sen jag började skriva det här i mina vínnarannonser så har ingen backat ur affären..så iden var ju bra..jag sänder ditt Monopol direkt jag ser pengarna på kontot..och tackar för affären.."
Javisst du, jättebra idé.
Nu återstår bara att se om jag är mer kreativ när det gäller att skriva negativa omdömen än positiva. Jag undrar om det är tillåtet att skriva in länkar i omdömet.....
Banjo-Herren och Johnny Ångvält
Än en gång börjar en historia med att telefonen ringer. Denna gång är det min telefon på arbetet.
"Hej", sa en mycket stockholmsk röst i andra änden, "Det här är Johnny Ångvält, försäkringsrådgivare i Rövhålebro."
Jag känner herr Ångvält sedan tidigare. För en vecka sedan ringde han och skällde ut mig för att vi missat att registrera en försäkring han sålt. Det går till på så vis att försäkringar till stor del tecknas på kontoren, men registreras inne hos oss på administrationen, vilket inbegriper postgång. Postgång är långt ifrån så säker som gemene man tror.
Det visade sig att blanketten kommit in till oss samma dag som herr Ångvält ringde, av någon anledningen hade den irrat runt i postorganisationen en hel vecka! Smått generad lovade jag att vi skulle registrera den direkt.
Nu hade jag alltså Johnny Ångvält än en gång i mitt öra. Vad är det nu, hann jag tänka, innan han tuffade fram sitt ärende.
"Vi pratades vid i förra veckan angående en ansökan som blivit försenad. Jag märker nu att den fortfarande inte är registrerad!!! Vad sysslar ni med egentligen där borta på administrationen???"
Ja, vad sysslar vi med egentligen? Jag tänkte efter och försökte dra mig till minnes vad jag egentligen sysslat med i anknytning till just denna blankett en vecka tidigare. Det var helt blankt! Samma känsla som vid Mårrans attack började sprida sig i min själ. Det var ju också själve den och typiskt att det ska börja strula med den enda ansökan som jag personligen dyrt och heligt lovat att registrera så fort som möjligt.
Jag letade igenom mina egna att-göra-högar. Ingen ansökan.
Jag frågade Gobo. Han hade den inte.
Monkan vabbade, men jag tittade igenom hennes att-göra-högar också. Inget napp.
Jag frågade Ann, och hon gick iväg för att kolla i postfacken. Hennes telefon ringde naturligtvis.
Paniken växte för varje misslyckad förfrågning.
Jag kom på att jag fortfarande hade Johnny Ångvält i luren och insåg att jag var tvungen att medge för honom att ansökan kommit bort, men att jag skulle göra allt jag kunde för att få fram den igen. Han verkade skeptisk, poängterade hur förbannad hans väldigt viktiga och fina kund började bli och avslutade med att redundant uppmana mig att återkomma så fort jag hittat den.
Jag började med att försöka återskapa händelseförloppet. Jag hade lovat dyrt och heligt att ansökan skulle bli registrerad. Det enda jag kunde komma på var att jag kan ha råkat lägga den i utkorgen istället för inkorgen. (Jag lovar er, sådant är jag kapabel till.) Handlagda ärenden i utkorgen scannas in i en databas för att sedan arkiveras. Dagen innan hade jag skickat ner en stor mängd dokument till scanning. En snabb koll i databasen visade att ansökan inte fanns där ännu. Alltså måste den vara nere i postrummet, där all scanning sker. Jag älgade ner fem trappor.
Väl nere där erfor jag att damen som sköter scanningen skulle komma in lite senare och tills dess hade hon låst in alla dokument på sitt kontor. Naturligtvis hade ingen reservnyckel. Jag fick snällt vänta. Försökte jobba med lite annat, men hela den här pinsamma historien gjorde det svårt att koncentrera sig. Vem vet, om jag började med något annat kanske jag skulle glömma bort det igen. Det här var ju ett guldläge för Irrmannen att träda i auktion. Massvis med tankespridningspotential!
En halvtimme senare kom scanningsdamen till jobbet och jag letade igenom hela gårdagens scanningsskörd, fem backar med dokument. Utan framgång. Dags för ny backtracking.
Jag kom på att jag fått hjälp av Vanja med scanningsförberedelserna. Kunde hon kanske ha några dokument kvar? Uppälgning fem trappor följde.
Väl uppe erfor jag att Vanja skulle komma in ännu lite senare och till dess hade hon låst in alla dokument i ett skåp! Varför håller vi så hårt på sekretessen i det här företaget!? Naturligtvis hade ingen reservnyckel i det här fallet heller. Snäll väntning nummer två vidtog.
När Vanja väl kom så missförstod hon naturligtvis först min vänliga fråga om hon hunnit med alla dokumenten hon hjälpt mig med dagen före. Hon tog det som en anklagelse om slöhet och så fick man stå och höra om allt Vanja gjort den senaste veckan. Sedan förklarade hon att hon allt hunnit med allt jobb som hon så storsint erbjudit sig att hjälpa mig med.
Nu var en begagnad Banjo inte mycket värd. I tre timmar hade jag irrat runt som en osalig ande och jagat en spökansökan och inte fått något annat vettigt gjort. Och det fanns bara en sak kvar att göra. Krypa till korset, ringa Johnny Ångvält, bli verbalt halshuggen och stämplad som inkompetent.
Det gick fram väldigt många signaler, men till slut svarade Johnny. När han hörde att det var jag sa han:
"Ja men hej! Du, jag har skickat ut blanketten till försäkringstagaren för komplettering nu. Ni får tillbaka den nästa vecka."
"Ursäkta, vadå?" sa jag perplex.
"Jo, jag tittade i mitt postfack här strax efter att vi pratades vid och där låg ansökan. En Monkan hos er hade returnerat den eftersom den saknade underskrifter. Den har nog legat här ett tag, jag brukar inte kolla det där facket så ofta."
"Va....? Jaha....vad bra...."
"Då är allt i sin ordning. Trevlig helg!"
Märk väl den totala avsaknaden av ursäkt i herr Ångvälts repliker.
Men en trevlig helg tyckte han i alla fall jag var värd. Man ska vara glad för det lilla.
Och så sa han ju inte "God fortsättning!" heller.
Metaforbattle
"Hej, jag heter Sebastian och ringer från Monetar Kapitalförvaltning", sa rösten i telefonluren.
Ska jag berätta för honom att jag jobbar med fonder på bank, tänkte jag. Nej, jag låter bli så får vi se vad han drar till med.
"Hej Sebastian, vad kan du göra för mig?"
"Hur placerar du dina PPM-pengar?"
"Inte." Det är alldeles sant, jag har aldrig slängt ett endaste litet getöga i det oranga kuvertet.
"Nej, det är ju ganska vanligt", konstaterade Sebastian och gick vidare till sidan 5 i samtalsschemat. "Och vet du var dina pengar hamnar då?"
Kan man få extra betänketid?
"Jo, de hamnar i sjunde AP-fonden, och den har ju inte gått så bra på sistone..."
Nu kunde jag inte hålla mig, jag är ju inte känd för mitt tålamod.
"Du, det finns väl inga fonder som gått speciellt bra förutom några obligationsfonder det senaste året? Jag jobbar med fonder och tror inte att sjunde AP-fonden är någon av de sämre...."
"Nej, den ligger väl någonstans i mitten", sa Sebastian på det där sättet som jag brukade använda i kundtjänstsamtal där jag inte hade en aning om vad jag talade om.
"Men varför engagerar du dig inte i dina PPM-pengar om du nu jobbar med fonder professionellt?"
Jobbar med fonder professionellt, det lät fint. Ärligt talat så är det faktiskt rätt så skämmigt. Mina PPM-pengar ska den nye Banjo-Herren, post Audrey, säkert ta hand om nästa gång det orangea (nu har jag provat två olika stavningar av det ordet i inlägget och båda ser lika besynnerliga ut...vad är egentligen rätt?) kuvertet behagar dimpa ner.
Nu bestämde sig Sebastian för att bli filosofisk.
"Fast det förstås, en snickare går kanske inte hem och bygger om verandan det första han gör?"
Snyggt.
"Nej", sa jag, "men å andra sidan anlitar han inte någon annan firma om han verkligen skulle vilja ha en ny veranda, heller?"
Det är den vuxne mannens rättighet och skyldighet att vara tjurskallig.
Superkrafter
Att min kollega Ann har det har jag vetat länge. Hennes superkrafter består i att hennes telefon börjar ringa så fort hon lämnar sin plats. Det är nästan spöklikt. Så fort hon gått runt Sigrids hörna så ringer det.
Min superkraft är att jag kan styra tunnelbaneavgångar. Så fort jag kommer nerför trapporna till perrongen på T-Centralen så avgår tåget till Fruängen.
Det här är faktiskt sant, varenda gång jag kommer ner på perrongen så står Fruängen-tåget och väntar! Aldrig någonsin Norsborgs-tåget! Det måste ju bero på mig, hur stor sannolikhet är det att en person som kommer ner på en perrong vid en slumpvis valt tid alltid gör det i samband med tåg A:s avgång, när varannan avgång från sagda perrong bevisligen enligt tidtabellen görs av tåg B?
Nu återstår det bara hur jag ska kunna utnyttja detta för att bekämpa brott.
Tänk er en vild bovjakt i Stockholm. Det är den fruktade Vårberg-ligan som just har sprängt kassaskåpet på Åhléns City och flyr nu ner i tunnelbanan. Kommissarie Gazonk ser de flyende och säger sammanbitet: "Måtte de inte hinna på tåget till Norsborg, då är spelet förlorat! Det här är ett jobb för Fruängsavgångsmannen!" Han ringer ett snabbt samtal, och Fruängsavgångsmannen, som bor nere i tunnelbanan sätter sin magiska fot på perrongen. Bovarna åker fast! Fruängsavgångsmannen dejtar supermodeller och flyttar till Midsommarkransen.
Nja, kanske en sådan här superkraft passar bättre åt en superskurk egentligen....
Kommissarie Gazonks dag börjar illa när han får in ett hotfullt meddelande på polisradion: "Det har är Doctor Delay! Om jag inte får 1 000 000 000 i ovikta monopolpengar så kommer Norsborgståget aldrig mer att avgå! Whoa-hahahaha!!!" Kommissarie Gazonk ser på polisradion och säger sammanbitet: "Inte en gång till. Det här är ett jobb för Telefonundvikarkvinnan!" Han ringer ett snabbt samtal, men ingen svarar.
Esra
"Esra är en bok i Gamla Testamentet i Bibeln. Boken beskriver hur prästen Esra i sällskap med nästan 50 000 andra judar får återvända till Jerusalem från fångenskapen i Babylonien för att återuppbygga staden och templet, allt på direkt order av den persiske kungen Kyros II. Esra har kallats "den andre Moses". Esra omfattar delvis samma tid som Nehemja och Ester."
Där ser man. Jag som alltid trott att Esra var en profet. Nåja, alltid och alltid....
Så var det förr. Nu är det andra tider. Nu jobbar Esra på Burger King. Och är tjej.
För en fantasilös lunchensamseglare som jag faller valet alldeles för ofta på hamburgare och då kommer man osökt till den eviga frågan.
Donken eller Kungen?
Burger Kings burgare är bäst, grillat ÄR godast, men McDonalds har något som är minst lika viktigt. Socialt kompetent och kommunikativ personal! McDonalds personal ser glada ut, är artiga och uppmärksamma, medan Burger Kings expediter alldeles för ofta står som fågelholkar och säger på sin höjd "Va?" när de inte uppfattat vad man beställt, vilket tyvärr gör dem ganska pratsamma till syvende och sist....
Jaja, jag vet att det finns undantag.
Men nu finns Esra på Burger King, och tillsammans med Whopper Piñata så vinner hon över mig till Burger King för överskådlig framtid. Att beskåda Esra i aktion är som att se på Matrix. Hon rör sig tre gånger så fort som sina medexpediter, dyker under armar, klämmer in sig, sträcker sig och ålar runt bland hamburgare och king fries, varenda rörelse utförs med en ursinnig frenesi. Jag lovar er, den tösen är ninja på lediga stunder! Aldrig har någon placerat en inslagen Whopper i en papperspåse med sådan distinktion utan att ett enda prassel undsluppit sagda påse. Aldrig har någon glidtacklat en kollega så effektivt för att nå den sista chili cheesen.
Det går egentligen inte att beskriva, hon måste ses! Burger King på Kungsgatan är det, ni kommer att förstå vem det är när ni ser henne.
Själv vågar jag inte ställa mig i Esras kö. Jag är rädd att jag skulle staka mig och då kommer hon att döda mig av ren otälighet.
Banjo-Herren åker på en propp(jakt)
Senast Banjo-Fadern var på besök påpekade han att mina glödlampor gick väldigt mycket oftare än i vanliga lägenheter. Hur kunde han veta det, undrar kanske vän av ordning? Jo, eftersom Banjo-Herren inte orkat klura ut i vilken återvinningscontainer kasserade glödlampor ska slängas så hade Banjo-Herren lagrat alla dessa i sitt städskåp. Detta var dock den gamle Banjo-Herren, den som inte hade Audrey Hepburn på väggen eller åt frukost.
Och nog hade Banjo-Fadern rätt när jag tänkte efter. Det är inte normalt att jag på tvåttalvt år har förbrukat bortåt 20 glödlampor fördelat på åtta olika armaturer. Vilket årtionde som helst ska den nye Banjo-Herren ta tag i problemet och se om det finns något att göra.
Samtliga har dock inte lämnat jordelivet på samma formidabla sätt som taklampan i hallen. När jag slog på strömbrytaren så sa det KABAAAAMFRÄÄÄS! i taket och halva lägenheten slocknade. Lamporna i badrum och gästrum la också av i sympati. Faktiskt förstod jag direkt att en propp gått. Någonting litet kom man ju ihåg från NO-tekniken på högstadiet. Otroligt nog var jag också medveten om var proppskåpet fanns.
Jag har ett förråd i trapphuset, och där bakom dörren sitter proppskåpet. Man måste alltså stänga dörren till förrådet för att över huvud taget kunna umgås med propparna. Nu visade sig att proppen som gått även hade hand om belysningen i förrådet vilket komplicerade det hela en aning. Den enda någorlunda portabla ljuskälla jag hade var en adventsljusstake. (Trodde jag, ända tills jag berättade den här historien för en trogen läsare som direkt undrade varför jag inte använde mobiltelefonen....Mobiltelefoner fanns inte på NO-tekniken, är mitt enda försvar.) Men eftersom alla uttagen i hallen var utslagna så kunde jag inte heller lysa mig fram med ljusstaken, eftersom sladden inte var lång nog. Men jag försökte i alla fall, och det måste sett bra roligt ut.
Till slut blev det så att jag fick klämma fast mig mellan dörren och proppskåpet och öppna dörren så mycket det gick så att trapphusets naturliga ljus kunde belysa listan över propparnas ansvarsområden, vilken var uppsatt bredvid skåpet.
Propp nr 6 sades vara den som stod för elfiolerna vad gällde hall, badrum, stora sovrummet och förråd. (Att gästrummet räknades som stora sovrummet i lägenheten kom som en överraskning.) Jag skruvade loss hylsa nummer 6 och fann till min stora förvåning den vara tom.
Snacka om att den proppen gått, tänkte jag fascinerat, men sen insåg jag att jag tagit fel i skumrasket och skruvat loss hylsa nummer 8, vars propp uppgavs styra diskmaskinen. Min lägenhet har ingen diskmaskin.
Hylsa nummer 6 innehöll en porslinsklump och en liten röd prick som låg lös och skallrade.
Alla vet väl vilken styrka det är på en propp med röd prick?
Det visste inte jag, men det stod 10 på porslinsklumpen.
Efter en snabb uppringning till Banjo-Fadern, som naturligtvis visste vad röd prick betydde, så fick jag lära mig att enheten var ampere och att proppar köper man i vanliga dagligvaruaffärer.
Nu var ju det enda kruxet att jag befann mig i Botkyrka. Där finns inga vanliga dagligvaruaffärer. Där finns dagligvaruaffärer, visst, men sortimentet är minst sagt slumpmässigt. Vi i Norsborg var inte att tänka på, där köper jag bara julmust, och på Vi i Hallunda (SUPERSTORE! Wow!) var dom slut. (Det är väl en strykande åtgång på röd-pricks-proppar i grannskapet om alla har samma kassa elsystem som jag, kan tänka.)
Jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta mig ut till ICA Maxi för att få tag i proppar. Och så gick det som det alltid gått när jag åker till ICA Maxi, oavsett hur många Audrey Hepburn som sitter på mina väggar.
Jag gick in för att köpa proppar.
Ett fempack proppar kostar 19,90 SEK.
Jag kom ut med propparna, plus fyra DVD-filmer, två böcker, en äppelklyftare och en bananskivare och utan 400 spänn. Jag har absolut ingen karaktär.
Men jag har rätt kul.
