Glädje på arbetsplatsen
Min nya chef heter Snorre.
Extraknäck
Måndagkväll i Bryssel och jag är i parken med doggy..
En heeelt vanlig måndagkväll..
Min lille hårige bulimikervovve kutar runt och letar efter ätbara föremål bland buskarna i sedvanlig ordning och själv traskade jag runt i cirklar runtom parken och betraktade de nedfallna kastanjerna på marken..
Inte riktigt en vanlig måndagkväll ändå...
Ett par kastanjeminuter senare kommer en kvinna till parken med Atlas storebrorsa. Njae..inte riktigt kanske..men hon kommer in med sin lille Cocker kompanjon..
Kvinnan kommer fram till galpal och börjar pladdra på så usel franska att jag för en gångs skull nästan känner mig som en riktig liten fransyska i jämförelse och jag kände mig riktigt stolt över mina språkkunskaper och önskade att någon fran kontorret kunde höra mig nu när jag briljerade så tjusigt...
Mellan många plötsliga, högljudda, nervösa skratt och dunkningar i min arm då kvinnan förmodligen sagt något tämligen roligt så började jag undra om hon bara var ovanligt sällskapssjuk eller om jag borde utbrista "Åh kära hjärtanes! Steken!" och genast rusa hemåt?
Eftersom jag aldrig lärt mig behärska konsten att ljuga så stod jag istället kvar och lät mig dunkas blå på armen av denna besynnerliga kvinna vars skämt jag inte förstod..
Jag tror att det handlade om att hon inte plockade upp ni vet vad efter hunden när parkvakten inte var i närheten och det tyckte hon kanske var lite busigt och nämnvärt...?
Nåväl...strax därpå gick konversationen in på att hon letar efter någon som hon kan öva sin engelska på! Jag tipsade om diverse tidningar hon kunde köpa för att kika efter annonser om privatlärare och om språkskolor..men neeej...naturligtvis frågar hon istället om inte jag pratar engelska?
- Oui, oui...men jag är ju inte lärare och jag jobbar heltid och jag har inte mycket tid...
-Jo, men jag betalar dig för att träffa mig ett par gånger i veckan och prata engelska...Jaa, jag vill det jättegärna!!
- Oui oui, men jag har inte mycket tid..
-Vilken tid brukar du komma till parken? Brukar du komma till parken ungefär samma tid varje kväll?
Och på morgnarna? Bor du i närheten?? Vet du vad...du behöver inte leta efter mig...jag kommer att kolla efter dig...jag kommer att gå runt i kvartet och kolla efter dig...jag hittar dig!!
Ja, det var väl det det...We always have Kazakhstan....
Over to you....
Otroligt förutsägbart
Vi fick en ny praktikant idag. Vi kan kalla henne Sigrid. Skärpt tjej. Hade nick på Betapet. Sympatisk med andra ord.
En liten grej bara, hon var inte så bra på att möta blick. Hon flackade gärna och tittade snett över axeln mot något fjärran mål när hon pratade med en, och inte bara med mig. Sånt lägger jag märke till eftersom jag själv lider av detta från och till.
Klockan fyra sa Sigrid tack för sig och gick hem för dagen. Som en sann arbetsgrupp började vi genast diskutera den nya gruppmedlemmen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att påpeka det där med blicken för att se om någon annan observerat det. Det hade någon annan gjort och så skojade jag till det om att Sigrid "verkade ha bestämt sig för att inte gå flirtvägen i karriären". Så beställde jag en utskrift från skrivaren (Vanja är sjuk så det var fritt fram), reste mig och gick runt hörnet för att hämta den.
Och då gick det precis som man kunde ha förväntat sig.
Hon påstod att hon inte hade hört någonting, och eftersom jag inte kunde fånga hennes blick så var det omöjligt att utläsa om hon talade sanning eller inte.
Får jag chans på dig?
Idag vill jag tala om kärlek.
Alla människor tycker om att tala om kärlek, men kanske bara hälften av oss njuter av att ha den närvarande i våra liv. Egentligen...om vi alla tänker efter en kvarts sekund? Visst är det väl så?
VK är en snäcka med ett romantiskt och poetiskt tickande hjärta, men efter åtskilliga timmar på telefon med mina väninnor genom åren så kan jag inte annat än medge att kärlek för det mesta är en fasansfull plåga som alla borde undvika bäst de kan efter egen förmåga. Så är det.
Det gör ont innan vi ens har blivit "vi", det gör ont när vi har blivit "vi" och rädslan infinner sig att förlora den andre och det gör som allra mest ont när någon av oss sa farväl och gick därifrån...
Varför utsätta sig för denna tortyr och denna fruktansvärda mardröm??
Vissa vill ha små "spindelbarn", vissa vill dela hyresvärdens bankgironummer med någon annan o andra flyter omkring mellan Motala och Sundsvall i en liten såpbubbla med kärestan sin och får lite svindel och fjärilar i magen om vartannat mellan sträckorna..
Vad jag och mina galpals har konstaterat om grabbar och deras beteende tänker jag inte gå in på just nu (av risk för att förlora min manliga fan base) och vad vi tjejer har insett om vårt eget beteende, det kan vi VERKLIGEN prata om en annan gång..blink..blink..
Under min exil i Kazakhstan medan jag plockade lite ätbara växter runtom stenen där jag satt var eftermiddag med bergsgetterna betande på ängen satt jag och funderade på lite olika saker..
Tänk om vi slängde vår stolthet, skakade bort vår osäkerhet och tyglade vår blyghet och sa till honom/henne att han/hon gör oss knäsvag och förgyller alla veckans sju dagar...? Tänk om vi gjorde så pyttelite for att kunna vinna så mycket..
Allt som kan innefattas i ordet mycket i sammanhanget är allt det som får oss att hoppa upp ur sängen på morgonen, allt det som gör oss generösa, villiga att ge så mycket och allt det som gör oss till bättre människor...det som fyller våra små människohjärtan med värme som håller dagen ut..
Ok...min teori sprack..typiskt...jag tar tillbaka allting jag sade..
Summan av kardemumman är därmed att kärleken är förvisso en plåga, men en emellanåt ganska njutbar sådan.. trots allt..
/VK
P.S
Detta inlägg är tillägnat Banjo för att han är den enda jag känner som inte behöver meditera bland bergsgetter..han vet allt detta ändå och han lever som han lär - som en tiger...och jag vill registrera mig på en snabbkurs!!!
D. S.
Maggan sågar fikusar
Det står en fikus och hänger vid min arbetsplats dagarna i ändå.
Förhoppningsvis hänger den inte för att den råkar stå vid min arbetsplats, även om jag är alla växters dödsängel.
Blomman jag fick när jag började på fondgruppen, ni undrar kanske hur det gick med den? Faktiskt stod den rätt länge, men sedan blev den bara ledsnare och ledsnare. Blommorna försvann, bladen började ruttna i fästena, allt var allmänt dystert.
Eftersom vi har ett så stort och fint kontor med en massa krukväxter har vi professionella florister som går omkring och sköter växterna, dock inte blommorna som står i kontorsmodulerna. Ändå tog jag mod till mig en dag, dels av oro för min lilla blomma, dels för att floristerna ifråga inte gjorde alldeles jätteont att se på, och frågade dem hur man sköter en Anthurium bäst. (Det visade sig turligt nog faktiskt vara namnet på blomman och inte på affären den kom ifrån.) Floristen kände i krukan, som var snustorr, och gav mig rådet att inte låta den bli torr. Ungefär som att tipsa en påkörd om att inte gå mot röd gubbe. Dessutom tyckte hon att jag skulle ta bort alla vissna blad.
Jag följde hennes råd, men det gjorde egentligen bara att blomman såg ännnu ynkligare ut. Kvar fick den stå i alla fall.
När jag kom tillbaka från semestern hade den jäveln slått ut i full blom. Vad ger ni mig för det?
Åter till fikusen. Vi i fondgruppen är rörande eniga om vad det är för problem med fikusen.
Den behöver en större kruka. Det kan t o m jag, som har de gröna tummarna mitt i handen, konstatera, eftersom den står i en treliters spann av plast, medan alla andra (välmående) växter vräker sig i gedigna jättekrukor av betong.
Så en dag materialiserades Maggan än en gång i vår krets. Hon är en jäkel på att smyga. Med samma drömmande tonfall som vid tillkännagivandet att hon inte var så sugen på radio sa hon, med blicken drömskt fastnitad vid fikusen:
"Jag undrar om man inte bara skulle såga av den?"
Jag, Gobo och Anna tittade förbryllat på varandra.
"Ja, det gjorde min man med en fikus vi hade hemma som såg lite hängig ut. Den blev jättefin sedan!" fortsatte hon.
Jo säkert, efter att din gubbe hade bytt ut den mot en ny en dag när du var på jobbet vilket du inte märkte när du kom hem, tänkte jag, men sa:
"Njae, vi tror snarare att den behöver en större kruka."
"Nä, det skulle göra susen att bara såga av den. Du får ta med dig en såg på måndag, Banjo!" bestämde Maggan och diffunderade därifrån i djupa tankar om mord på fikusar.
Hur hon kunde dra den konstiga slutsatsen att just jag skulle äga en såg förtäljer inte historien, men det går säkert att skylla på någon allergi. Eller radioskval.
Framåt eftermiddagen dök plötsligt floristerna upp i kontorslandskapet. Jag såg min chans att få lite skötselråd angående fikusen, även om den inte var min.
"Där kommer floristerna!" tjoade Anna. "Nu kan du passa på och fråga dem vad vi ska göra med fikusen, Banjo!" Och så var den goda idén inte längre min.
Dock hann jag inte ens påkalla deras uppmärksamhet.
"HAR NI EN SÅG?" vrålade Maggan över hela kontoret.
Floristerna utbytte blickar som vi i fondgruppen så väl kände igen från våra egna inbördes nunor i samband med Maggan.
"Vi behöver kapa av den här fikusen!" domderade Maggan.
"Varför det?" undrade den modigaste av floristerna skräckslaget medan den andra tog skydd bakom en vattenkanna.
"Det är det enda sättet att få den att bli fin igen!" slog Maggan fast.
"Men...." försökte floristen flika in.
"Det är så vi brukar göra hemma!"
"Jag tror det räcker med att sätta om den till en större kruka..." viskade floristen smått skräckslaget.
Man säger inte emot Maggan, men det kunde ju inte de stackars flickorna veta.
Vi såg dem aldrig mer.
Banjo-Fadern, som är en av mina trognare läsare, frågade någon dag senare när vi talades vid på telefon om Maggan fått något eget rum ännu. Banjo-Fadern skulle by the way kunna få en blommig tapet att slå ut lite mer.
Jag berättade om Maggans botaniska skötselråd.
"Såga av den?" sa han, och jag förstod hur han såg ut i ögonen. "Nej, den behöver säkert bara en större kruka."
Quod erat demonstrandum.
Vi sågar nog av den i alla fall, för husfridens skull.
Fetischism
Ofta får jag höra att jag är en fantastisk Scrabble-spelare.
Inte sällan får jag beröm för att jag jobbar hårt och är plikttrogen.
När tillfälle ges får jag ta emot komplimanger om att jag har god hand med barn.
Men idag så fick jag en komplimang som verkligen spelade roll, som verkligen värmde inombords.
Min kollega Anna berömde mig för att jag alltid har så snygga och personliga skor!
För ett par år sedan satt jag på pendeltåget mellan Bordet och Merode (uppmärksamma läsare uppfattar här att detta var under min tid i Bryssel) och tittade ner på mina skor. De var svarta. Klumpiga. Svarta, fransiga snören. Slitna.
Jag tittade på mina medpassagerares fötter och drabbades av en förfärlig insikt.
Jag hade Belgiens, om inte världens tråkigaste skor.
Där och då svor jag en helig ed. Med Gud och en konduktör som vittnen svor jag att aldrig ha tråkiga skor igen!
Samma eftermiddag gick jag ut och köpte ett par skor som var ofantligt obekväma att gå i, men som såg väldigt speciella ut. Inga problem, skor går man in, även om det molar ända ut i lilltånaglarna.
Efter en tid så började jag t o m köpa skor utan att egentligen behöva några.
En vårdag gjorde jag ett genombrott när jag köpte två par samtidigt. Det var som en uppenbarelse, plötsligt började jag tänka på att köpa skor som passade till ett visst par byxor....osv osv...
När jag åkte hem från semestern i Skåne för en och en halv månad sedan så hade jag sex par skor i bagaget. Jag är praktiskt taget kvinna.
Papperstrassel
Vi snackar stora, avancerade laserapparater med fyra olika inmatningskassetter.
Låt mig också få göra ett försök att beskriva kontorets olika sorters skrivarpapper.
Det finns en sort i A4-storlek med företagslogga, och en sort, lika stor men utan logga. Två olika typer.
Fyra skrivarfack.
Två papperstyper.
Ändå hör man flera gånger om dagen en enfaldig stämma ropa över kontoret:
"Skriv inte ut nu, jag har just bytt papper i översta facket!"
Låt mig få göra ett försök att beskriva Vanja.
Hon är bombad.
Eftersom hon inte fattar hur man byter papperskälla i utskriftsprogrammet tvingar hon hela kontoret att stanna upp (åtminstone utskriftsmässigt) för att hon ska gå bort till skrivaren (som ligger hyfsat långt bort), byta papper i översta facket, gå tillbaka till sin plats (lika lång väg tillbaka), klicka på Skriv ut och sedan gå tillbaka och hämta utskriften för att till slut byta papper igen. Sedan sluter sig hålet i tidens väv och allt fortsätter som om inget hänt, vilket det ju faktiskt inte heller har.
Nu vet jag vad ni tänker.
Jag vet hur man byter papperskälla i utskriftsprogrammet. Jag har t o m varit professionell papperskällebytesexpert under tre år av mitt yrkesliv. Vore det inte en smal sak för mig att hjälpa Vanja ta till sig detta lilla korn av lärdom.
Jag har tydligen misslyckats i mitt försök att beskriva Vanja.
Hon är omåttligt bombad.
Jag gjorde en gång misstaget att försöka lära Vanja någonting. Det gör jag aldrig om.
Det värsta Vanja vet är nämligen att någon, i värsta fall man och i allra värsta fall yngre man, skulle implicera att hon överhuvudtaget skulle behöva lära sig något. Hon kan nämligen allt! Försöker man att förklara en sak för henne avbryter hon mycket högljutt och visar på vilket sätt hon brukar göra, och eftersom hon har jobbat så länge på stället så måste ju det sätt hon brukar göra saker på vara rätt, annars skulle hon ju ha gjort fel alla dessa år och hur passar det ihop med axiomet att hon kan allt? Hon bara frågar??? Va? Va? Va?
Så hon får hållas. Det funkar ju faktiskt på hennes sätt också. Bara sämre.
Dessutom har vi på fondgruppen egen skrivare.
Envar sin egen frisör
Ordbajs-Chrille är patologisk konversatör och dessutom min kollega. Ni vet den där typen som måste fråga hur helgen har varit, fastän det är uppenbart hur lite intresse det förekommer för ett eventuellt svar. Ordbajs-Chrille pratar ofta om vädret och såhär i sommartider yttrar han frasen: "Har du haft din semester?" två gånger per arbetskamrat och dag. När man står och gör något tråkigt, som exempelvis sorterar post, då kan man ge sig fan på att Ordbajs-Chrille passerar och säger: "Du Banjo, det där ser inte roligt ut!"
Ordbajs-Chrille anses som mycket trevlig och social och en äkta tillgång på arbetsplatsen. Jag hatar honom, men bara lite.
Nu över till mitt hår.
Det har egentligen alltid varit en av mina värsta fiender. När det var inne med långt hår växte det alltid för långsamt, speciellt för mig vars tålamod blev bortbytt på BB. När det var inne med kort hår så virvlade det sig så att jag fick värsta Pontare-tofsen i nacken.
När jag äntligen nådde mogen ålder och slutade bry mig så bestämde jag mig för att låta håret växa. Detta resulterade som många känner till i den beryktade "hårig och fin"-incidenten. Det är äntligen dags att avslöja alla detaljer i denna urbana legend.
Ett gäng scrabblare hade samlats på puben The Doors nere i City. Under kvällen var vi några som sjöng "Sång om syrsor", Zarah Leanders gamla slagdänga, och dessutom demonstrerade jag mina färdigheter i att hålla fjolligt i en handväska. Detta kanske bidrog till hur händelserna senare utkristalliserade sig. Något bord från oss höll ett gäng övre medelålders och övre alkoholberusningsnivåns män hov och bland dem stod en jättelik, slätrakad, rödbrusig herre i tight T-shirt och ledde ligan.
Naturen kallade och jag gick och ställde mig i toakön. Just efter mig kom den tighta T-shirten med innehåll. Efter en stunds köande så vänder sig T-shirten mot mig och sluddrar "Du var ju hårig och fin!"
Jag insåg att jag nått smärtgränsen. Dags att klippa sig.
Dock hade jag med åren lärt mig att det svårligen var värt det att låta en professionell frisör klippa mig, det är snyggt i två dagar, sedan har jag inte karaktär att upprätthålla yrkesmannens vision. Jag inköpte en trimmer på Clas Ohlson för 200 spänn och gick hem och ställde mig framför badrumsspegeln. Hur svårt skulle det kunna bli? Ingen lödning skulle krävas i alla fall. Förhoppningsvis ingen blödning heller.....
Trimmern hade 8 olika längdinställningar med 3 mm:s intervaller och jag ställde den försiktigt på tredje nivån, 9 mm:s längd.
Det var faktiskt mycket lätt. Redan vid andra försöket kom jag på att det växer hår bakom örona också. (Tack för påpekandet, varenda en på kundtjänst!)
Efter några månader blev jag djärvare och gick ner till andra nivån, 6 mm:s längd, och framåt våren gick jag ner till 3 mm.
Jag började inse att jag hade besegrat min fiende till slut.
Och så, för en månad sedan när jag stod och fingrade på trimmern för en ny snagg så insåg jag plötsligt att det där inställbara munstycket faktiskt gick att ta av....
Efter några minuter stod jag där, utan hår alls på huvudet (förutom ögonbrynen och näshåren) och tyckte verklighetsfrånvänt att jag i vissa vinklar var lik Mats Sundin....speciellt med solglasögon på. Hujedamej vad stilig jag var. Vera K råkade ringa mitt i all självbelåtenheten och jag berättade naturligtvis om min metamorfos. Hon efterlyste bildbevis som jag snabbt fixade och mailade, naturligtvis med ett bifogat påpekande om likheten med Torontos starke man.
Förväntansfull gick jag till jobbet dan efter. För säkerhets skull hade jag klätt mig i ytterst anti-skinheadaktiga kläder, jag bor ju trots allt i Botkyrka och är inte så sugen på gängstryk...
På jobbet höjdes några ögonbryn. Ordbajs-Chrille kom förbi och frågade om jag hade klippt mig. Jag svarade nej. Var det någon som såg likheten? Vera K hade inte svarat på mitt mail....var jag ful?
Så kom Ordbajs-Chrille tillbaka.
"Du Banjo, vet du vem du är lik?"
Jag sken upp. Sundin! Sundin! Sundin!
"Michael Stipe!" sa han.
Några sekunders tystnad.
"Har du haft din semester?" frågade jag.
"Den börjar på måndag." Det var fredag.
Hurra, tänkte jag.
Sista timmar
Wow, vilken kioskvältare...
Ärligt talat, hur intressanta kan en döende cancersjuk kvinnas sista timmar vara? Det hade ju varit en sak om det varit Raoul Wallenbergs eller Jimmy Hoffas sista timmar i livet kvällstidningen kunde berätta om, då hade t o m jag kunnat tänka mig köpa lösnummer.
Hur pass respektfullt är det mot de efterlevande? Har de gått ut och hållit presskonferens för att de tyckte att det var ett allmänintresse i hur det sista av deras mor/syster/kollega vissnade bort?
Vila i frid, Drutten.
Uppackad och utvilad
Nyligen tillbakakommen från min exil i Kazakhstan i måndags och bland det första jag fick höra efter att ha efterlyst lite hederligt kontorsskvaller är att vi har haft en kvinnlig kandidat på intervju för en säljtjänst..
Kalla rysningar nedför ryggen...svettdroppar pärlar sig på pannan..Har hon slagit tillbaka? Var det HON? Har Farlig åter hittat mig? Borde jag packa min kappsäck igen? Är det lika lång väg tillbaka?
Nej, ni (och jag) kan för tillfället lugnt pusta ut, kära läsare..
Farlig finns förmodligen fortfarande därute skissandes meritförteckningar (på vems dator är en öppen fråga), men ännu har hennes snirkliga kråkfötter inte dinglat nerför vår postlåda...
Nyheten idag är istället att Galpal är tillbaka och jag har väskan full med skvaller och presenter för er som har saknat mig en smula..en t.o.m en hel tårta..som Banjo utbrast i förra veckan (efter lite tjat från min sida!)
Banjokommentar: Det var faktiskt ytterst lite tjat, jag är som förut påpekats, INTE den som är den.
Glad sommar och kul att se er igen och på återseende inom kort!
GPVK
Pröva inte detta hemma
Det är ett ganska enkelt trick: Hur man blir osynlig.
Du behöver:
1 perrong
1 folkmassa i rörelse
1 pocketbok
Gör så här:
Gå och ställ dig mitt på perrongen och börja läsa din pocketbok. Den får gärna vara spännande, speciellt lyckat blir det om du väljer något av Arne Dahl. Stå med fronten vänd mot spåren, d v s ortogonalt mot folkströmmen. Släpp på folkmassan. Du kommer att märka att folk undviker dig i god tid och att det bildas en fullt naturlig ström runt dig, ungefär som ådringarna runt ett kvisthål i en planka. Mycket smidigt. Du syns.
Nu till tricket.
Sluta läs och titta dig istället omkring.
Du blir genast osynlig. Folk går rakt på dig, knuffar dig, ska plötsligt nödvändigtvis passera precis där du står. Du blir tvungen att först gå framåt och framåt och framåt, sen får du gå bakåt och bakåt och bakåt, ända tills det går runt en liten stund. Och sen så går det neråt, med blicken i boken igen, och folk ser dig och den naturliga strömmen återuppstår.
Fascinerande.
Vikten av rak kommunikation
"Jag vet inte om jag är så sugen på att lyssna på radio..."
Vi hade inte ens märkt att hon stod där. Men nu stod Maggan mitt ibland oss och var inte sugen på att lyssna på radio.
Vi jobbar i ett öppet kontorslandskap där vi sitter i s k fyrklövrar ganska glest utspridda över en stor yta. I fondgruppens fyrklöver har någon vänlig själ lämnat en radio. Faktiskt vet ingen vems radion är, den råkar bara stå där. När det är lågsäsong, vilket det fortfarande är, så brukar radion stå på lite lågt. Följaktligen stod radion på lite lågt.
När det är högsäsong borde den logiskt sett stå på lite högt, men så är inte fallet.
Maggan sitter i fyrklövern tvärs över rummet. Hon tycker inte om öppna kontorslandskap. Varenda gång hon placerats i ett öppet kontorslandskap har hon sökt fel och problem som till slut leder till att cheferna flyttar henne till eget rum bara för att få tyst på henne. Jag gissar att det är två veckor kvar tills hon nått sitt mål. Hennes trumfkort är allergier. Hon har dem allihop om det krävs. Ventilationen är en annan käpphäst. Och nu hade hon tydligen kommit på att hon kunde klaga på störande radioskval. Radion hade varit på i en dryg vecka utan att hon klagat.
Eftersom vi är en smula elaka i fondgruppen låtsades vi inte förstå vad hon menade. Spelat oskyldiga ansikten vändes mot henne och frågande ögonkast skickades varligt åt hennes håll.
"Varför lyssnar ni inte på internet istället?"
Nu var inte de frågande ögonkasten spelade längre.
"Men är det inte samma sak?" undrade Gobo.
"Då kan ni sitta och lyssna för er själva, så slipper jag höra det hela tiden!" fräste Maggan.
"Men vi kan ju inte sitta med hörlurar och lyssna på radio! Det om något förstör ju koncentrationen på arbetet!" opponerade jag mig.
"Jag tycker all radio är skit!!!" utbrast Maggan plötsligt och vände på klacken. På vägen tillbaka till sin plats gormade hon så att hela avdelningen tittade upp:
"Jag har inte lyssnat på radio på 30 år, och tänker banne mig inte börja nu!!!"
Tänk om hon bara kommit fram till oss och bett oss att sänka volymen lite. Då hade vi gjort det och hon hade sluppit exponera sina psykotiska sidor.
Vid närmare eftertanke tror jag det bara är en vecka kvar tills Maggan får eget rum. Ett fint eget rum, förslagsvis med mjuka väggar. Och en ny fin långärmad tröja....
Ojojoj!
Det var fredagkväll och vi befann oss på Söder. Det fanns ingen plats för oss på härbärgena, och icke heller på krogarna. Medborgarplatsen låg folkindränkt och livlig och regnmolnen fanns där i periferin men såg inte alltför hotfulla ut. Efter lite rundfrågning fick vi så ett bord på det relativt nyöppnade Ojojoj.
Kyparen var av det inställsamma slaget, och det är oftast ingen dålig egenskap hos en kypare, men den här gick till märkbar överdrift, åtminstone enligt mitt tycke.
"Varför heter ni Ojojoj?" frågade Lotta medan vi tittade igenom menyerna.
Kyparen flinade upp sig.
"Det är för att vi vill att alla ska säga 'Ojojoj, vilken god mat!' eller 'Ojojoj, vilken trevlig personal!" sa han och så skrattade han och la handen på Lottas axel en liten stund.
Så frågade Kicki nånting och kyparen flinade upp sig, svarade och la handen på hennes axel en stund och så i förbifarten en hand på Lottas arm också. Han böjde sig ner förtroligt och skrattade och tafsade. Jag la mig för säkerhets skull inte i samtalet.
Menyn såg särdeles läcker ut. Till min glädje fann jag även ett av mina favoritöl, Brahma, på densamma. Jag bestämde mig först och var också den förste att beställa.
"Jag tar den krämiga oxfilépastan och till det en Brahma!"
"Lager eller Brown Ale?" frågade kyparen utan att smeka mig på armen, tack och lov. Jag blev tillräckligt ställd av hans fråga. Fanns Brahma som Ale???
"Lager", replikerade jag.
Kicki beställde en Club Sandwich och även hon en Brahma, Bettan beställde lammburgare och päroncider.
Lotta var lite försiktig med friterad mat så hon bad att också få en Club Sandwich men utan pommes frites. Hon frågade om hon kunde få något annat istället, lite extra sallad kanske? Kyparen som hade händerna fulla med penna och block (i retrospektiv undrar man faktiskt vad det var han skrev på det där blocket....) svarade att det gick hur bra som helst.
Efter en stund kom kyparen tillbaka med det rosévin Lotta beställt, Bettans päroncider.... och två flaskor Brooklyn Brown Ale!? Jag påpekade vänligt men bestämt att det där inte såg ut som Brahma varvid kyparen hävdade att jag sagt att jag ville ha Brown Ale. Jag var fräck nog att ifrågasätta hans minne och motvilligt bar han tillbaka ölflaskorna.
En stund senare återvände han med tå flaskor Brooklyn Lager....
Nu började jag förlora lite av mitt fredagliga godmod och poängterade att jag och Kicki hade beställt Brahma. BRAHMA.
Kyparen såg frågande ut.
"Den har vi inte på menyn!"
"Jo, det har ni visst, den står högst upp!" envisades jag oförskämt.
"Nej, det gör den inte!"
"Jo."
"OK, jag ska hämta menyn så ska jag visa dig!" sa kyparen förargat och lämnade oss.
Faktiskt drabbades jag av en kort stunds tvivel på mitt eget minne och förberedde mig så smått på en pinsam stund, men när han kom tillbaka, stolt slog upp menyn och tryckte upp den i näsan på mig så kunde jag tydligt läsa "Brahma" högst upp, precis som jag mindes.
"Vad är det där då?" sa jag med ett ödmjukt tonfall jag lärt mig av Banjo-Fadern att använda när jag bevisat att jag har rätt.
Kyparen blängde i menyn, sträckte på sig, såg på mig som om jag vore en spya i alla Pride-flaggans färger och sa förståsigpåigt: "Du menar Bram-HA!"
Nej, jag menar 'slapptask', tänkte jag men sa inget. Förrän han gått.
Maten kom riktigt fort, det ska medges. Min pasta såg både krämig och smaskig ut, och det är ju svårt att se i en sån röra vad en förgrämd kypare skulle kunna tänka sig att röra ner i den, men det var inte förrän i denna skrivande stund som den tanken slog mig. Hm....
Bettans lammburgare såg väldigt fin ut än så länge.
Kickis Club Sandwich såg härlig ut den med.
Lottas Club Sandwich såg också läcker ut, men den extra salladen såg lite egendomlig ut. Den såg ut precis som pommes frites!
Lotta var långt ifrån så subtil som jag försökt vara.
"Men vänta nu, jag bad faktiskt om att INTE få några pommes frites, utan extra sallad! Det minns du väl?"
Nej, det såg man tydligt på kyparens ansiktsuttryck att han inte mindes. Med bara någon enstaka smekning på Lottas arm tog han tallriken och gick tillbaka ut i köket.
Hur många minns Rasmus Nalle? Hur som helst så trodde jag att jag hamnat i Biscayabukten för plötsligt kom kocken farande ut ur köket. Han for ända fram till vårt bord och frågade, på ett inte helt trevligt vis:
"Hur var det, skulle det inte vara något bröd heller till den där Club Sandwichen?"
Nu var måttet rågat för Lotta. Den utskällning som följde var ytterst informativ och helt klart olämplig för barna- och kocköron. Den innehöll allt! Hot, kompetensifrågasättande, spott, spe och en detaljerad instruktion hur en Club Sandwich skulle se ut för att Lotta ska vilja sätta tänderna i den. Kocken lomade tillbaka till kabyssen....förlåt, köket menar jag... och jag önskade mig om inte till Biscayabukten så åtminstone en lite mer avlägsen plats.
Lotta fick sin Club Sandwich med extra sallad och allt var frid och fröjd.
Tills Bettan lyfte på ovandelen av sin lammburgare och hittade det där långa, mörka, krulliga hårstrået.....
Kyparen fick delvis rätt.
Ojojoj, vilket skitställe!!!
Avrundningsregler
De berättar att de kommer höja min premie till 212 SEK i månaden, men att premien p g a avrundningsregler kan avvika med upp till 2 SEK uppåt eller neråt från den summan från månad till månad.
Medge att man blir lite nyfiken på deras avrundningsregler.
Banjo-Herren stinker
"Han kom som ett yrväder en aprilmorgon med ett höganäskrus om halsen."
Det är bra tråkigt när folk inte kan komma på något nytt...
Jag befann mig på Lidingö, förstås, där ungdomarna fortfarande ser ut som vi gjorde i välartade Åhus (på rätt sida järnvägen) när vi var i samma ålder. Alla unga herrar hade antingen ljusa chinos eller jeans (utan extra hål) och välstruken, diskret mönstrad skjorta. Inget snus, inga tribetatueringar och inte en tendens till på huvudet hopp.
Dessvärre kände jag mig inte lika fräsch. Stockholm var varmt och fuktigt och jag hade tillbringat hela dagen hårt arbetande i mitt anletes svett. Och dessvärre inte bara anletet....
Dagen hade avslutats med en smärre grillfest ute på Lidingö så jag var både genomsvettad och genompyrd och blev bara mer och mer medveten om detta.
Nåväl, bussen kom och förde mig bort ifrån Strindbergcitat och A-barn och snart satt jag på röda linjen igen, görandes den sedvanliga reflektionen hur passagerarna långsamt sjangserade ju längre söderut vi färdades. För att inte tala om hur jag själv sjangserade. Jag luktade apa. Svettig apa. Med iPoden i öronen satt jag och småskämdes lite.
Pridefestivalen var i full gång så på Söder steg en drös utspökade och överförfriskade festivalbesökare på. Mittemot mig satte sig en väldigt söt asiatisk tjej. Hm, frynte hon inte lite på näsan? Tittade hon inte på mig lite som om jag vore något en riktigt smutsig katt släpat in? Jag försökte sjunka ner i iPodens ljudhav och koppla bort de anklagande blickarna som (naturligtvis inte) sändes mot mig.
Och så, i Bredäng, fick jag det slutgiltiga beviset. Inte bara den söta asiatiskan utan hela vagnen fick plötsligt nog, reste sig från sina platser och störtade iväg längs med mittgången till andra änden av vagnen. Jag blev lite chockad, var det verkligen så illa??? Jag sniffade mig lite i armhålorna och insåg att jag t o m luktade spya! Herregud, så pinsamt! Skamset satt jag kvar i mitt os och hoppades att resten av resan skulle gå riktigt, riktigt fort. Hur kunde det bli så här illa? Snacka värdelös deodorant, jag bestämde mig att byta till Axe omgående. Det har man ju sett på TV hur bra och effektivt Axe är....
Äntligen framme i Norsborg. När jag reste mig upp för att gå ut upptäckte jag en tre decimeter i diameter stor spya i Pride-flaggans alla färger precis bakom mitt säte. Och äntligen la jag ihop två och två.
Jag luktade alltså så illa att någon t o m hade blivit tvungen att spy!
Sedan adderade jag en gång till och insåg att jag inte alls luktade så gräsligt illa. Men jag förstod plötsligt den söta asiatiskans förbryllade blick genom fönstret när hon gick av i Fittja och konstaterade att jag fortfarande satt kvar mitt bland kräkset.
Hosabit
I helgen var jag med och arrangerade min första Scrabble-turnering sedan jag blev med laptop och eftersom spelandet ägde rum både utomhus och inomhus behövdes två datorer, vilket gjorde att min Toshiba (som heter Hosabit, förstås) fick uppdraget att vara utomhusdator. En lång förlängningssladd från trapphuset försedde henne med ström.
Som kanske flera stockholmare märkte så regnade det ganska ordentligt stundtals under helgen, men det hade vi tänkt på i förväg och inhandlat partytält som spel och dator kunde stå i. Vad vi inte hade tänkt på var att det kunde regna så in i bomben mycket att tälten började läcka. Efter ett tag blev det som att sitta i ett finf duggregn inne i tälten och jag insåg att detta kan inte Hosabit må bra av alls. Först täcktes hon över av plast, men även plasten drabbades av duggregnet och blev fuktig, så det var absolut ingen optimal lösning det heller.
På lunchen insåg jag slaget förlorat (inte turneringen, jag var obesegrad och i ledning) och bestämde mig för att flytta in Hosabit under tak. I trapphuset kunde hon gärna stå och berätta för intresserade om orden som läggs är godkända eller inte.
Hosabit är utrustad med en inbyggd webbkamera, förresten. Någon gång när hon används i en turnering och är kopplad till internet så ska jag se om det går att ordna så att kameran är igång och dokumenterar ansiktsuttrycken hos dem som synar ord, speciellt när de får reda på om de har rätt eller fel. Det kan bli mycket sevärt bara det. Inte bara för en scrabblenörd.
Eftersom bra karl reder sig själv (översatt: eftersom jag är en jubelidiot) tyckte jag att den flytten bör jag ju kunna fixa själv. Hosabit stod på ett litet, lätt campingbord så det var bara att ta bordet och bära iväg med det med Hosabit och allt.
Låt mig presentera er för en av ellärans okända lagar: Sladdar fastnar överallt så fort de kommer åt.
Jag hade kommit in i trapphuset och var en meter från slutmålet när det plötsligt ryckte till i sladden. Den hade naturligtvis fastnat mellan dörren och dörrposten. Jag satte ner bordet och gick tillbaka för att lossa sladden, och när jag gjorde det så lyckades jag naturligtvis dra till ännu mer vilket gjorde att Hosabit gled av bordet och rakt ner i trappans stenhårda ditobeläggning! Med hörnet före på det där viset som dödar laptoppar med 100% säkerhet.
Jag drog av en sådan kötted så att de turneringsdeltagare som fanns inom hörhåll trodde att vi i smyg satt igång fjärde ronden.
Till min stora lättnad visade sig att fästet för strömadaptern kommit i vägen och dämpat fallet och Hosabit fungerade i ytterligare två och en halv timme på batteri, sedan somnade hon in och blinkade endast slött med batteriindikatorn när jag försökte väcka henne till liv. Strömadapterkontakten var demolerad och det var uppenbart var felet låg.
Herr Sekreteraren sa lugnande att det inte behövde bli dyrt, jag behövde bara byta ut själva kontakten, adaptern fungerade säkert fortfarande och jag, som faktiskt vet hur man bytter stickkontakter på vanliga elprylar, höll med. Hur svårt kunde det vara?
Så idag uppsökte jag Kjell&Company. Jag hittade snabbt en adapter som verkade fungera. Det stod "för laptopdatorer" på den och den var hyfsat billig, 299 SEK, så jag la planerna på ett riskabel kontaktbyteshembygge på hyllan och gick till kassan.
Killen i kassan frågade vad jag skulle ha adaptern till. Eftersom jag förutseende tagit med mig Hosabits trasiga adapter tog jag fram den och visade för experten.
"Då kommer inte den här att fungera", meddelade den sakkunnige och sa något om watt eller volt eller någon sån där enhet och jag trodde på honom och frågade honom vilken jag behövde istället. Vi gick i samlad tropp tillbaka till adapterstället.
"Den här" sa expediten och plockade upp en för 399 SEK "...är faktiskt inte heller tillräcklig" fortsatte han efter att ha skärskådat någon specifikation av något slag.
"Nähä", sa jag käckt, eftersom jag även var mentalt förberedd på att detta skulle visa sig mer komplicerat än det verkat i förstone.
Till slut hittade expediten en som hade rätt prestanda och den betingade ett ganska saftigt pris, 699 SEK. Jag tog upp plånboken.
"Men" sa expediten i ett plötsligt anfall av service mind, "det behöver inte bli så där dyrt. Om man är lite händig så behöver man bara byta ut kontakten på den du redan har, och en kontakt är ganska billig."
Ett hopp tändes. LITE händig var jag ju faktiskt!
"Hur händig behöver man vara?" frågade jag.
"Jo, det behövs lite lödning..." började han och två sekunder senare gav jag honom 700 SEK, fick en i växel och kunde gå hem.
Hosabit mår bra nu igen, kan jag berätta för alla som varit oroliga. Hon ser fram emot nästa tävling, men då får hon stanna inne.
Arbetsfördelning
Under industrisemestern stannar Sverige och gemene man kopplar helt av all oro för den personliga och framtida ekonomin. Plötsligt bokas inga omplaceringar av fonder om så hela börsen skulle krascha. Istället läser svensken väderleksprognosen och bokar solresor ifall temperaturen skulle krascha.
Jag hade tidig semester i år vilket, förutnämnda faktum i åtanke, innebär att även den första månaden efter semestern blir som en semester, fast inomhus och vid ett skrivbord.
Att inte ha något att göra på jobbet leder alltid till en och samma sak; man börjar plötsligt tycka att det lilla man faktiskt har är för mycket. Man börjar oja sig över en mängd arbete som bara är 20% av det man vanligtvis mäktar med och saker som skulle kunna varit idealiska att syssla med vid låg belastning är något man aldrig skulle få för sig att tänka på. Man tar med sig en pocketbok till jobbet. Man går och äter på Max på lunchen och får på så sätt en gratis Svenska Dagbladet i vilken man löser Svåra Sudoku, dagskryss och Nian och när den kvarten gått (där fick jag det sagt! :) ) så dras man oundvikligen till allt kontorsarbetes största fiende:
YouTube.
Och ingen kan säga något för ingen annan har något att göra heller, åtminstone inte på vår avdelning. Chefen är på semester. Och utanför öser solen ner på de som är lediga på riktigt...
Och så, i början av den här veckan, så kom en högre chef bort till oss där vi satt, för tillfället tursamt nog inte tittandes på YouTube, och sa att avdelningen för dokumentservice hade ett jättearbete som de slet med och som de verkligen kunde behöva hjälp med. De höll på att scanna in 20 års hälsohandlingar i en databas och deras anletes svett täckte väggarna i hela korridoren. Vi reste oss som en man (och en kvinna) och gick bort för att se vad vi kunde hjälpa till med. Och visst lyste flitens lampa. Avdelningen för dokumentservice var rena tomteverkstaden fast utan rutig färg och rasistiska dockor. Vi fick varsin jätteback med dokument och rudimentära instruktioner hur processen skulle gå till, garnerat med tacksamhetsbetygelser i mängd.
Och med vilken frenesi vi kastade oss över vår nya arbetsuppgift! Utsvultna på meningsfullt arbete kastade vi oss över detta tämligen meningslösa dito som pirayor på ett koarsle. Efter någon timme var våra jättebackar tomma och girigt gick vi tillbaka till Dokumentservice efter mer.
Dom satt och såg på YouTube.
Den enes bröd, den andres död.
