Envar sin egen frisör

Som inledning ska jag berätta om Ordbajs-Chrille.
Ordbajs-Chrille är patologisk konversatör och dessutom min kollega. Ni vet den där typen som måste fråga hur helgen har varit, fastän det är uppenbart hur lite intresse det förekommer för ett eventuellt svar. Ordbajs-Chrille pratar ofta om vädret och såhär i sommartider yttrar han frasen: "Har du haft din semester?" två gånger per arbetskamrat och dag. När man står och gör något tråkigt, som exempelvis sorterar post, då kan man ge sig fan på att Ordbajs-Chrille passerar och säger: "Du Banjo, det där ser inte roligt ut!"
Ordbajs-Chrille anses som mycket trevlig och social och en äkta tillgång på arbetsplatsen. Jag hatar honom, men bara lite.

Nu över till mitt hår.
Det har egentligen alltid varit en av mina värsta fiender. När det var inne med långt hår växte det alltid för långsamt, speciellt för mig vars tålamod blev bortbytt på BB. När det var inne med kort hår så virvlade det sig så att jag fick värsta Pontare-tofsen i nacken.
När jag äntligen nådde mogen ålder och slutade bry mig så bestämde jag mig för att låta håret växa. Detta resulterade som många känner till i den beryktade "hårig och fin"-incidenten. Det är äntligen dags att avslöja alla detaljer i denna urbana legend.
Ett gäng scrabblare hade samlats på puben The Doors nere i City. Under kvällen var vi några som sjöng "Sång om syrsor", Zarah Leanders gamla slagdänga, och dessutom demonstrerade jag mina färdigheter i att hålla fjolligt i en handväska. Detta kanske bidrog till hur händelserna senare utkristalliserade sig. Något bord från oss höll ett gäng övre medelålders och övre alkoholberusningsnivåns män hov och bland dem stod en jättelik, slätrakad, rödbrusig herre i tight T-shirt och ledde ligan.
Naturen kallade och jag gick och ställde mig i toakön. Just efter mig kom den tighta T-shirten med innehåll.  Efter en stunds köande så vänder sig T-shirten mot mig och sluddrar "Du var ju hårig och fin!"
Jag insåg att jag nått smärtgränsen. Dags att klippa sig.

Dock hade jag med åren lärt mig att det svårligen var värt det att låta en professionell frisör klippa mig, det är snyggt i två dagar, sedan har jag inte karaktär att upprätthålla yrkesmannens vision. Jag inköpte en trimmer på Clas Ohlson för 200 spänn och gick hem och ställde mig framför badrumsspegeln. Hur svårt skulle det kunna bli? Ingen lödning skulle krävas i alla fall. Förhoppningsvis ingen blödning heller.....
Trimmern hade 8 olika längdinställningar med 3 mm:s intervaller och jag ställde den försiktigt på tredje nivån, 9 mm:s längd.
Det var faktiskt mycket lätt. Redan vid andra försöket kom jag på att det växer hår bakom örona också. (Tack för påpekandet, varenda en på kundtjänst!)
Efter några månader blev jag djärvare och gick ner till andra nivån, 6 mm:s längd, och framåt våren gick jag ner till 3 mm.
Jag började inse att jag hade besegrat min fiende till slut.
Och så, för en månad sedan när jag stod och fingrade på trimmern för en ny snagg så insåg jag plötsligt att det där inställbara munstycket faktiskt gick att ta av....

Efter några minuter stod jag där, utan hår alls på huvudet (förutom ögonbrynen och näshåren) och tyckte verklighetsfrånvänt att jag i vissa vinklar var lik Mats Sundin....speciellt med solglasögon på. Hujedamej vad stilig jag var. Vera K råkade ringa mitt i all självbelåtenheten och jag berättade naturligtvis om min metamorfos. Hon efterlyste bildbevis som jag snabbt fixade och mailade, naturligtvis med ett bifogat påpekande om likheten med Torontos starke man.

Förväntansfull gick jag till jobbet dan efter. För säkerhets skull hade jag klätt mig i ytterst anti-skinheadaktiga kläder, jag bor ju trots allt i Botkyrka och är inte så sugen på gängstryk...
På jobbet höjdes några ögonbryn. Ordbajs-Chrille kom förbi och frågade om jag hade klippt mig. Jag svarade nej. Var det någon som såg likheten? Vera K hade inte svarat på mitt mail....var jag ful?
Så kom Ordbajs-Chrille tillbaka.
"Du Banjo, vet du vem du är lik?"
Jag sken upp. Sundin! Sundin! Sundin!
"Michael Stipe!" sa han.
Några sekunders tystnad.
"Har du haft din semester?" frågade jag.
"Den börjar på måndag." Det var fredag.
Hurra, tänkte jag.

Kommentarer
Postat av: Lena

Hahaha!



The Doors-kvällen var i sanning mycket underhållande (undantaget den där nissen med "glasögon dyrare än en sportbil". Äh, jag ska inte vara knusslig, han får också vara med i underhållnings-klubben!)



Du vet väl om att ditt fjoll-hållande är förevigat?

2008-08-12 @ 22:27:56
Postat av: matilda

hihi du nu får du visa dem fotona från nyköping :D



glasögonen var ju på pricken lika dessutom haha....

2008-08-13 @ 01:45:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0