Gottepåsens sötaste karamell
Äntligen har jag blivit ordentligt avtackad på mitt förra jobb på kundtjänsten. Överväldigad mottog jag icke mindre än 10 olika belgiska ölsorter (eller snarare 9 öl och en Lindemanns Kriek, men det kunde ju inte dom veta :) ) samt den traditionella gottepåsen.
Gottepåsen, denna specialitet som jag cyniskt ignorerat att bidra till under hela min tid på kundtjänsten. Det är alltså inte oväntat en påse, men den innehåller inte godis i vanlig fettbildande och emaljtärande form, utan lappar som dina kollegor skrivit med positiva saker om dig. Varje gång nån slutar så blir de andra ombedda att skriva tre lappar och lägga i påsen. Med tanke på att jag aldrig skrivit någon lapp till någon själv så var jag skeptisk till att någon skulle skriva till mig.
Den var bräddfull.
Chefen uppmanade mig att inte läsa alla på en gång, men jag kunde inte hålla tassarna borta (precis som med en riktig gottepåse) utan satt och "smååt" hela eftermiddagen (det var det eller korka upp en av birorna, vilket förmodligen setts med både oblida och avundsjuka ögon) och det mesta gränsade väl till floskler måste medges, "snäll", "glad", "humoristiskt", "välartikulerad". På en lapp stod det "snygg" men den hade jag smugit dit själv. På en annan lapp stod det "Scrabblekungen" och den satte jag upp på väggen i mitt bås.
Så, på den allra sista lappen, stod det "Farbror Banjo!" och då blev jag alldeles varm inombords.
På lördag ska jag leka med Tora. Äntligen.
Och gottepåsen är inte så tramsig när allt kommer omkring.
Gottepåsen, denna specialitet som jag cyniskt ignorerat att bidra till under hela min tid på kundtjänsten. Det är alltså inte oväntat en påse, men den innehåller inte godis i vanlig fettbildande och emaljtärande form, utan lappar som dina kollegor skrivit med positiva saker om dig. Varje gång nån slutar så blir de andra ombedda att skriva tre lappar och lägga i påsen. Med tanke på att jag aldrig skrivit någon lapp till någon själv så var jag skeptisk till att någon skulle skriva till mig.
Den var bräddfull.
Chefen uppmanade mig att inte läsa alla på en gång, men jag kunde inte hålla tassarna borta (precis som med en riktig gottepåse) utan satt och "smååt" hela eftermiddagen (det var det eller korka upp en av birorna, vilket förmodligen setts med både oblida och avundsjuka ögon) och det mesta gränsade väl till floskler måste medges, "snäll", "glad", "humoristiskt", "välartikulerad". På en lapp stod det "snygg" men den hade jag smugit dit själv. På en annan lapp stod det "Scrabblekungen" och den satte jag upp på väggen i mitt bås.
Så, på den allra sista lappen, stod det "Farbror Banjo!" och då blev jag alldeles varm inombords.
På lördag ska jag leka med Tora. Äntligen.
Och gottepåsen är inte så tramsig när allt kommer omkring.
Faxen - en hathistoria
Jag kan verkligen inte med faxar.
Sitt fyra år i en teknisk helpdesk för kontorsmaskiner och du kommer också utveckla denna allergi.
Faxar är det bara problem med hela tiden, och om de inte fungerar så är det alltid katastrof för ägaren och helpdeskagenten personligen ska stämmas! Stämmas, säger jag!!
En känd klädesbutikskedja som brukar gratulera olika städer har exempelvis inget företagsintranät utan sköter allt via fax! Ni förstår hur besvärligt det är när tonern tar slut och det mottagna inte är sparat i minnet.
Ett annat stort problem med faxar är att bruksanvisningen försvinner så fort förpackningen bryts. Faxbruksanvisningar är, och detta är inte allmänt känt, de enda böcker som får ben och springer hem till mamma så fort man tittar bort. Det är väldigt miljövänligt eftersom det bara behövs ett hundratal bruksanvisningar per faxmodell då de så fort de kommer hem packas ner i en ny kartong. Sen ringer ägarna till helpdesk och frågar om saker som står redan på sidan 3 i den bortsprungna boken.
Systemet med de springande bruksanvisningarna gör ju även att helpdeskagentens jobb är tryggat.
Faxar blir dessutom väldigt gamla. Ofta ringde det folk som hade så gamla faxmodeller att alla de springande bruksanvisningarna redan dött och förmultnat och de enda återstående fragmenten visas på British Museum. Det är naturligt att dessa användare blir upprörda och vill ha pengarna de betalade för faxen (5 daler) tillbaka.
I dessa fall är dock även användarna så pass gamla att man kan finta bort dem genom att fråga om de provat att dra ur sladden till faxen och sätta i den igen, vilket ofelbart resulterar i att samtalet bryts. Fler och kortare samtal gör callcentret till ett lyckligt callcenter.
Och så för två veckor sedan stod jag där och var tvungen att själv nyttja en fax (som mycket väl kunde ha haft Oscar II:s sigill ingraverat på ena kortsidan) för att skicka ett viktigt dokument. En gång om året skickar nämligen Svenska Scrabbleförbundet ett årsmötesprotokoll via fax och en medlemslista via mail till Sveriges Rollspels- och Konfliktlösningsförbund, förkortat Sverok. Sverok är en snäll organisation som baserat på dessa dokument skickar tillbaka en rätt stor summa pengar till Svenska Scrabbleförbundet. Därav vikten av att faxen skulle fungera, för om inte detta fax kom fram den dagen så skulle vi få en betydligt mindre summa pengar.
Det såg ut att gå bra med sändningen och jag fick inte heller någon sändningsrapport, vilket alltid betyder att faxsändningen kommit fram. Herr Kassören skickade medlemslistan via mail.
Så igår ringer min mobiltelefon. Det är ett dolt nummer som ringer upp och jag tycker det är en bra idé att gå in i det rum på jobbet som har absolut sämst täckning.
"Banjo-Herren"
"Ja hej, det här är Susanne.....SKRAAAP...från....SKRAAAP. Jag fick ditt nummer från medlemslistan, och jag skulle behöva din emailadress också."
Jag förstod att det var Sverok.
"Men min email-adress stod ju på årsmötesprotokollet!" sa jag och tog ett fast tag om yxskaftet för att snart kunna svinga hela alltet i sjön.
"Va? Jag har inte fått något årsmötesprotokoll?" sa Susanne i andra änden.
Plums i sjön. Nu blir man rullad i tjära och fjäder på Soft i kväll, tänkte jag. Jävla fax!
"Men jag faxade ju den i tid, är du säker på att ni inte har fått in den?"
"Men Banjo, varför skulle du skicka ett årsmötesprotokoll till mig?"
Det var inte Sverok. Det var Kolossala Sussie. Det gjorde ju inte att jag fiskade upp yxan ur sjön på något vis.
"Jag såg över vilka ansvarsområden vi ska ha inom styrelsen för hyresgästföreningen och eftersom jag bor mitt emot dig så vet jag ju att du kommer hem sent om kvällarna. Därför antog jag att något som kräver insats på vardagar inte passar dig."
Snabbt beslut att aldrig mer gå ut i köket i kalsongerna fattades.
Lamt försök till protest gjordes. Det hade väl aldrig varit tal om några ansvarsområden? Jag skulle ju bara ha åsikter och äta bullar i den här styrelsen, så sa vi ju på områdeskontoret? Sussie hade inte det örat påslaget.
"Så jag tänkte att du kunde vara ansvarig för fritids- och festarrangemang!"
Det här började osa katt.
"Det innebär att om vi har någon gårdsfest så blir du ansvarig för att slå upp tält och ställa upp bord och sånt."
Och ikläda mig clowndräkt, tänkte jag bistert.
"Det är inget som du behöver åka till nån kursgård för att lära dig."
Vadfan, fanns det områden som skulle betyda mysiga helger på kursgårdar? Det lät ju fett najs. Fast när Kolossala talar, så lyssnar man. (Gammalt betongdjungelordspråk.)
Innan den initiala chocken över att kanske blåst SSF på tusentals kronor lagt sig hade Sussie lagt på. Och jag var än djupare fast i Hyresgästföreningsträsket.
Jäkla faxar. Allt är deras fel.
Sitt fyra år i en teknisk helpdesk för kontorsmaskiner och du kommer också utveckla denna allergi.
Faxar är det bara problem med hela tiden, och om de inte fungerar så är det alltid katastrof för ägaren och helpdeskagenten personligen ska stämmas! Stämmas, säger jag!!
En känd klädesbutikskedja som brukar gratulera olika städer har exempelvis inget företagsintranät utan sköter allt via fax! Ni förstår hur besvärligt det är när tonern tar slut och det mottagna inte är sparat i minnet.
Ett annat stort problem med faxar är att bruksanvisningen försvinner så fort förpackningen bryts. Faxbruksanvisningar är, och detta är inte allmänt känt, de enda böcker som får ben och springer hem till mamma så fort man tittar bort. Det är väldigt miljövänligt eftersom det bara behövs ett hundratal bruksanvisningar per faxmodell då de så fort de kommer hem packas ner i en ny kartong. Sen ringer ägarna till helpdesk och frågar om saker som står redan på sidan 3 i den bortsprungna boken.
Systemet med de springande bruksanvisningarna gör ju även att helpdeskagentens jobb är tryggat.
Faxar blir dessutom väldigt gamla. Ofta ringde det folk som hade så gamla faxmodeller att alla de springande bruksanvisningarna redan dött och förmultnat och de enda återstående fragmenten visas på British Museum. Det är naturligt att dessa användare blir upprörda och vill ha pengarna de betalade för faxen (5 daler) tillbaka.
I dessa fall är dock även användarna så pass gamla att man kan finta bort dem genom att fråga om de provat att dra ur sladden till faxen och sätta i den igen, vilket ofelbart resulterar i att samtalet bryts. Fler och kortare samtal gör callcentret till ett lyckligt callcenter.
Och så för två veckor sedan stod jag där och var tvungen att själv nyttja en fax (som mycket väl kunde ha haft Oscar II:s sigill ingraverat på ena kortsidan) för att skicka ett viktigt dokument. En gång om året skickar nämligen Svenska Scrabbleförbundet ett årsmötesprotokoll via fax och en medlemslista via mail till Sveriges Rollspels- och Konfliktlösningsförbund, förkortat Sverok. Sverok är en snäll organisation som baserat på dessa dokument skickar tillbaka en rätt stor summa pengar till Svenska Scrabbleförbundet. Därav vikten av att faxen skulle fungera, för om inte detta fax kom fram den dagen så skulle vi få en betydligt mindre summa pengar.
Det såg ut att gå bra med sändningen och jag fick inte heller någon sändningsrapport, vilket alltid betyder att faxsändningen kommit fram. Herr Kassören skickade medlemslistan via mail.
Så igår ringer min mobiltelefon. Det är ett dolt nummer som ringer upp och jag tycker det är en bra idé att gå in i det rum på jobbet som har absolut sämst täckning.
"Banjo-Herren"
"Ja hej, det här är Susanne.....SKRAAAP...från....SKRAAAP. Jag fick ditt nummer från medlemslistan, och jag skulle behöva din emailadress också."
Jag förstod att det var Sverok.
"Men min email-adress stod ju på årsmötesprotokollet!" sa jag och tog ett fast tag om yxskaftet för att snart kunna svinga hela alltet i sjön.
"Va? Jag har inte fått något årsmötesprotokoll?" sa Susanne i andra änden.
Plums i sjön. Nu blir man rullad i tjära och fjäder på Soft i kväll, tänkte jag. Jävla fax!
"Men jag faxade ju den i tid, är du säker på att ni inte har fått in den?"
"Men Banjo, varför skulle du skicka ett årsmötesprotokoll till mig?"
Det var inte Sverok. Det var Kolossala Sussie. Det gjorde ju inte att jag fiskade upp yxan ur sjön på något vis.
"Jag såg över vilka ansvarsområden vi ska ha inom styrelsen för hyresgästföreningen och eftersom jag bor mitt emot dig så vet jag ju att du kommer hem sent om kvällarna. Därför antog jag att något som kräver insats på vardagar inte passar dig."
Snabbt beslut att aldrig mer gå ut i köket i kalsongerna fattades.
Lamt försök till protest gjordes. Det hade väl aldrig varit tal om några ansvarsområden? Jag skulle ju bara ha åsikter och äta bullar i den här styrelsen, så sa vi ju på områdeskontoret? Sussie hade inte det örat påslaget.
"Så jag tänkte att du kunde vara ansvarig för fritids- och festarrangemang!"
Det här började osa katt.
"Det innebär att om vi har någon gårdsfest så blir du ansvarig för att slå upp tält och ställa upp bord och sånt."
Och ikläda mig clowndräkt, tänkte jag bistert.
"Det är inget som du behöver åka till nån kursgård för att lära dig."
Vadfan, fanns det områden som skulle betyda mysiga helger på kursgårdar? Det lät ju fett najs. Fast när Kolossala talar, så lyssnar man. (Gammalt betongdjungelordspråk.)
Innan den initiala chocken över att kanske blåst SSF på tusentals kronor lagt sig hade Sussie lagt på. Och jag var än djupare fast i Hyresgästföreningsträsket.
Jäkla faxar. Allt är deras fel.
Starkt mössparti
Varifrån kommer alla dessa Svea-mössor?
Hur kommer det sig att alla, ung som gammal, tjej som kille, landstingspamp som A-lagstant, plötsligt går omkring med toppluvor som det står Svea på? Är det någon ny regionalpatriotisk trend? Går folk i Malmö omkring med mössor det står Göta på?
Eller det är kanske en politiskt historiskt ställningstagande? Finns det hattar som det står Svea på också?
Kommer det stå Alfred på nästa års mössor?
Två sidor av samma mynt, två ändar av samma linje
Redan på andra dagen återuppstånden från det döda rustade jag mig för att åka till jobbet i morse och inledningsvis gick det riktigt bra. Utsövd och pigg vaknade jag vid 6:30, sträckte på mig, tryckte på Snooze och somnade om. 6:39 vaknade jag igen, sträckte på mig, tryckte på Snooze och somnade om igen. Vid 7:06 gick jag äntligen upp, borstade tänderna, amfierade mig (finns det någon utanför min familj som använder det uttrycket?), petade in ögonen (man kan också peta UT ögonen, men det görs från andra hållet), klädde på mig, hoppade över frukosten och gav mig av.
Med iPoden i öronen och City i händerna drömde jag mig bort och när vi passerade Gamla Stan så fick jag en så fascinerande tanke i huvudet (snart blir det mastodont-knåp i Ordspels forum) att jag helt sonika glömde bort att gå av på T-Centralen.
Ingen större skada skedd, det var bara att stiga av på Östermalmstorg och ta första bästa tåg tillbaka, och vid den tiden på dygnet går tåget nästan löjligt ofta.
Det blev en kulturchock.
Det var som att ha suttit och lyssnat på gangsta rap och plötsligt av misstag ratta in P2.
Från myllret av skolbarn och morgontrötta långpendlare på väg norrut till de "fina" damerna från Östermalm och Lidingö på mindre än en minut. Där sätena norrut fylldes av bylsiga täckjackor och klasar av barn av olika röststyrka satt plötsligt damer i hatt och kappa och byrådirektörer och ärkehertigar och änkenåder.
Tur att man bara skulle åka med en station.
Ynkinlägg för sjuklingen
Plötsligt är man sjuk igen.
Bröstmuskeln visade sig vara falsklarm, den slutade värka ganska fort, men magen bestämde sig helt sonika i går kväll att krakelera fullständigt. Ni har alla varit där någon gång, jag behöver inte gå in på detaljer.
(Med "där" menar jag alltså inte i min mage, utan att ni varit magsjuka.....)
Det värsta med att vara magsjuk är ändå att man sover så korta perioder och så ytligt att man kommer ihåg och registrerar allt skit man drömmer. Hela natten har handlat om de sällsamma Scrabble-regler för godkännande av ord som de tillämpar på Åland. Om man har lagt ett icke godkänt ord så kan man komma undan med det om man skriver till jultomten och önskar att ordet ska vara godkänt. Om han öppnar ens brev samtidigt som man iscensätter en händelse som skulle kunna döpas till detta ord så blir det genast godkänt. Lite komplicerat, men så är det tydligen på drömvärldens Åland.
Jag förstår egentligen inte vad som händer med mig. I nästan hela mitt liv så har jag varit känd som killen som aldrig blir sjuk. Det kunde gå åravis mellan varje sjukfrånvarodag. Speciellt min finska chef på Canon var fascinerad av detta att jag aldrig var sjuk, aldrig kom försent och aldrig tog toapauser. Hon skulle se mig nu, nu är jag sjuk jämt och antalet "toapauser" under natten höll sig på en frekvens av 4 i timmen.
Sedan jag flyttade hem till Sverige så har jag helt enkelt blivit sjuklig. Nåja, det ligger ju i släkten, min farmor satt hela sitt liv och dinglade med benen över gravens rand och verkade nästan tycka det var både bekvämt och lite spännande.
Jahaja, då var det dags igen....vi hörs!
Gästspel under regnbågen
Igår fick jag reda på att en kollega till mig är homosexuell, och det är ju inget konstigt med det. Det fick mig dock att minnas en episod från min första månad i Bryssel.
Jag bodde på ett lägenhetshotell i en av de hippaste stadsdelarna. (Jag har fullkomligt glömt vad stadsdelen hette, läskigt....) Notan betalades, eller var meningen att betalas, av min arbetsgivare och på samma hotell, t o m på samma våning bodde även chefen för den tyska filialen, en rätt ung kille, kanske något år äldre än mig. Hotellet var ett riktigt lopphotell, eller snarare ett myrhotell, en kväll lämnade jag ett urdrucket glas Orangina (världens godaste apelsinläsk) på bordet och på morgonen var glaset täckt av ett tjockt lager myror.
Hur som haver, inget under att man febrilt letade efter annat boende. Att hitta boende i Bryssel är inte speciellt svårt, det är bara att ta en promenad och läsa de "Att hyra"-skyltar som finns i var och varannan portgång. Hitta ett bra boende är desto svårare, de flesta ser ut som katten släpat in alldeles för mycket grejer i dem. En kväll hade jag till slut hittat en lägenhet och fått löfte om kontrakt och var därför ganska uppspelt på min väg tillbaka till myrornas krig. Då mötte jag Tysklands-chefen i sällskap med en annan ung kille. Det slog mig att de båda två hade väldigt tajta kläder. Glad i hågen hälsade jag, och Matthias (som min kollega hette) frågade varför jag såg så glad ut så jag berättade om min nya lägenhet. Eftersom jag kände för att fira och de verkade vara på väg ut på krogen frågade jag frejdigt och okaraktärististiskt om jag fick hänga på. Jodå, det fick jag.
Lite längre ner på Avenue Louise hittade vi en trottoarservering och slog oss ner. När servitrisen kom beställde jag en öl och mina dryckesbröder beställde varsitt glas rosévin. Nu började jag äntligen lägga ihop två och två och insåg att jag höll på att krascha en date. Jag förstod också att det var för sent att dra sig ur utan att verka homofobisk, och är det något vi svenskar inte vill vara så är det homofobiska, eller hur?
Det blev många rundor av samma slag, och hela tiden satt Matthias och tåflirtade med den andre killen, och ibland gjorde de en antydan till att hålla handen. Dessutom diskuterade de Bryssels olika bögklubbar. Efter femte glaset rosévin vände Matthias sig till mig och släppte bomben:
"Du har kanske inte märkt det, Banjo, men vi är bögar!"
När den andre gick på toaletten lättade han sitt olyckliga hjärta. Han hade raggat upp den här killen på nätet, men det verkade inte som han var speciellt intresserad, och usch så jobbigt det var med allt dessa resande i tjänsten. Bäst att beställa ett glas rosévin till.
Framåt aftonen var Matthias redlöst berusad och dumpad. Jag insåg att det låg på mitt ansvar att se till att han kom hem ordentligt. Eftersom han var en liten och smal person så kunde jag nästan lämpa upp honom över axlarna och bära hem honom. Nåja, inte riktigt, men det var som att släpa på en säck potatis.
Avenue Louise om natten är Bryssels stora horstråk. Varje gång vi gick förbi en av nattens fjärilar så tittade Matthias upp och tilltalade dem med: "Jag är ledsen tjejer, men vi är upptagna!"
Väl framme på hotellet började han tycka att det var läge att spela mer svårflörtad. I hissen började han åma sig och när den stannade på vår våning vände han sig mot mig och kvittrade: "Nejnej, du ska inte av här! Här bor jag, du får inte följa med, vart tror du att du är på väg?" Fniss, fniss, huvudet på sned.
Jag lämnade honom att kravla de sista meterna till sin rumsdörr själv. Vi talade aldrig med varandra igen.
Jag bodde på ett lägenhetshotell i en av de hippaste stadsdelarna. (Jag har fullkomligt glömt vad stadsdelen hette, läskigt....) Notan betalades, eller var meningen att betalas, av min arbetsgivare och på samma hotell, t o m på samma våning bodde även chefen för den tyska filialen, en rätt ung kille, kanske något år äldre än mig. Hotellet var ett riktigt lopphotell, eller snarare ett myrhotell, en kväll lämnade jag ett urdrucket glas Orangina (världens godaste apelsinläsk) på bordet och på morgonen var glaset täckt av ett tjockt lager myror.
Hur som haver, inget under att man febrilt letade efter annat boende. Att hitta boende i Bryssel är inte speciellt svårt, det är bara att ta en promenad och läsa de "Att hyra"-skyltar som finns i var och varannan portgång. Hitta ett bra boende är desto svårare, de flesta ser ut som katten släpat in alldeles för mycket grejer i dem. En kväll hade jag till slut hittat en lägenhet och fått löfte om kontrakt och var därför ganska uppspelt på min väg tillbaka till myrornas krig. Då mötte jag Tysklands-chefen i sällskap med en annan ung kille. Det slog mig att de båda två hade väldigt tajta kläder. Glad i hågen hälsade jag, och Matthias (som min kollega hette) frågade varför jag såg så glad ut så jag berättade om min nya lägenhet. Eftersom jag kände för att fira och de verkade vara på väg ut på krogen frågade jag frejdigt och okaraktärististiskt om jag fick hänga på. Jodå, det fick jag.
Lite längre ner på Avenue Louise hittade vi en trottoarservering och slog oss ner. När servitrisen kom beställde jag en öl och mina dryckesbröder beställde varsitt glas rosévin. Nu började jag äntligen lägga ihop två och två och insåg att jag höll på att krascha en date. Jag förstod också att det var för sent att dra sig ur utan att verka homofobisk, och är det något vi svenskar inte vill vara så är det homofobiska, eller hur?
Det blev många rundor av samma slag, och hela tiden satt Matthias och tåflirtade med den andre killen, och ibland gjorde de en antydan till att hålla handen. Dessutom diskuterade de Bryssels olika bögklubbar. Efter femte glaset rosévin vände Matthias sig till mig och släppte bomben:
"Du har kanske inte märkt det, Banjo, men vi är bögar!"
När den andre gick på toaletten lättade han sitt olyckliga hjärta. Han hade raggat upp den här killen på nätet, men det verkade inte som han var speciellt intresserad, och usch så jobbigt det var med allt dessa resande i tjänsten. Bäst att beställa ett glas rosévin till.
Framåt aftonen var Matthias redlöst berusad och dumpad. Jag insåg att det låg på mitt ansvar att se till att han kom hem ordentligt. Eftersom han var en liten och smal person så kunde jag nästan lämpa upp honom över axlarna och bära hem honom. Nåja, inte riktigt, men det var som att släpa på en säck potatis.
Avenue Louise om natten är Bryssels stora horstråk. Varje gång vi gick förbi en av nattens fjärilar så tittade Matthias upp och tilltalade dem med: "Jag är ledsen tjejer, men vi är upptagna!"
Väl framme på hotellet började han tycka att det var läge att spela mer svårflörtad. I hissen började han åma sig och när den stannade på vår våning vände han sig mot mig och kvittrade: "Nejnej, du ska inte av här! Här bor jag, du får inte följa med, vart tror du att du är på väg?" Fniss, fniss, huvudet på sned.
Jag lämnade honom att kravla de sista meterna till sin rumsdörr själv. Vi talade aldrig med varandra igen.
Dagens gästbloggare
Idag har Banjo-Herren inget kul att komma med, så han har lämnat över skrivandet till sin galpal Vera Kljajevic, som förutom en fast uppfattning om det passande även har ögon som djupa, hemlighetsfulla skogstjärnar och hår böljande likt Svarta Havet.
(Var det nåt mer som skulle nämnas?)
På mitt jobb, som är ganska mansdominerat, har dom köpt in ett fotbollsspel av den typen som Joey och Chandler har i Vänner, med ett antal spelare uppträdda på snurrbara stänger. Mycket roligt, även om mesarna här på jobbet vågar påstå att jag är för hetsig i min spelstil.
Alltid lär man sig något, i en av mina första matcher så hade jag just gjort ett av de vackraste mål som någonsin gjorts när motståndarna sa att det inte gälldes. De påstod att man inte fick göra mål med spelarna på mittstången! Och på den stången satt det ju fem stycken gubbar! Jag blev naturligtvis bestört.
"So you mean that I have all these men and I can't score with anyone of them???"
Dom bara skrattade, jag fattar inte varför....
Ja, det var väl det....något annat neues?
(Var det nåt mer som skulle nämnas?)
På mitt jobb, som är ganska mansdominerat, har dom köpt in ett fotbollsspel av den typen som Joey och Chandler har i Vänner, med ett antal spelare uppträdda på snurrbara stänger. Mycket roligt, även om mesarna här på jobbet vågar påstå att jag är för hetsig i min spelstil.
Alltid lär man sig något, i en av mina första matcher så hade jag just gjort ett av de vackraste mål som någonsin gjorts när motståndarna sa att det inte gälldes. De påstod att man inte fick göra mål med spelarna på mittstången! Och på den stången satt det ju fem stycken gubbar! Jag blev naturligtvis bestört.
"So you mean that I have all these men and I can't score with anyone of them???"
Dom bara skrattade, jag fattar inte varför....
Ja, det var väl det....något annat neues?
Sju år går fort
Jag vaknade av att hallen exploderade. En snabb titt på den redundanta väckarklockan gav vid handen att klockan var tio över fem. Vem slänger in dynamit genom brevlådor klockan fem på morgonen? Det är ju farligt, någon kan bli skadad! Dessutom i sitt eget trapphus, för ingen annan kommer ju in i trapphuset utan passerbricka numera. Hade jultidningskriget redan börjat? I should have sent hthat e-määäääl.....
Det var inte dynamit. Det var hallspegeln som avgått från sin post på väggen och vidareutbildat sig till golvmatta. Eller snarare många små golvmattor.
Tavelkrokar är som drinkar på förfester, använd ingen du inte själv fixat till. Kroken jag hängt spegeln på satt där när jag flyttade in och den visade sig vara väldigt ytligt fastsatt, det är ett smärre under att spegeln inte dumpit förr.
Sju års olycka, tänkte jag medan jag svidade på mig handskar (det ser jättefånigt ut att vara klädd i endast handskar och kallingar) för att plocka upp bitarna. Fattas bara det, de senaste åren, bortsett från tre dagar i november, har inte precis gått i lyckans tecken, ytterligare sju gör varken till eller från. Jag skar inte upp några viktiga ådror i alla fall. (Vilka rubriker: "SM-MEDALJÖR FUNNEN DÖD - Hittades badande i sitt eget blod endast iförd handskar!")
När jag var klar kände jag det var dags att hosta lite. Det kan hända den bäste så jag släppte iväg en tre-fyra frökenhostningar. Vid nummer tre kände jag hur det knäppte till i bröstkorgen. Smått fascinerad insåg jag att jag hade känt och i det närmaste hört min kära bröstmuskel brista igen! Så kom smärtan. Inom mig hörde jag syster Raijas roade skratt.
Eftersom jag av erfarenhet vet att det inte kommer att börja göra riktigt ont förrän om ett par dar så bestämde jag mig för att gå till jobbet i alla fall. Två Alvedon och sedan iväg.
Alvedonen hjälpte måttligt mot smärtan, däremot gjorde de mig behagligt slirig i hjärnan. Detta inverkade naturligtvis menligt på min arbetsinsats. Aldrig har jag gjort så många oturliga slarvfel, tur att allt kvalitetskontrolleras! Kulmen kom när jag blev uppringd av en f d kollega på kundtjänsten om ett ärende jag hade hjälpt henne med igår. Hon påstod nu att jag hade gjort fel och jag, som har ett rätt bra minne, hävdade att jag inte haft fel enligt den info jag hade att tillgå. Då blev hon ilsken och sa att hon hade tillgång till samma info nu och där syntes det tydligt att jag minsann hade gjort fel. Då slirade det till i hjärnan på mig och jag sa att jag naturligtvis inte tvivlade på vad hon såg, men att man i desa tider utvecklar en viss skepsis. Den arla explosionen i min hall var ingenting mot vad som följde. Vi la inte på som vänner.
Min vana trogen drabbades jag av djup ånger och skickade ett ursäktsmail som jag fick besvarat med ett motvilligt accepterande och erbjudande att "dra ett streck över alltihop".
När jag så skulle korrigera mitt misstag så insåg jag att det var jag som hade haft rätt hela tiden!!! Informationen hon hade idag hade inte funnits igår, då gällde andra instruktioner.
Vad tror ni Banjo-Herren gör då?
1. Ringer upp henne, gnider in faktum riktigt ordentligt, och kräver upprättelse.
X. Skriver ett mail till henne och förklarar för henne att det är bara på bio och i ComHems telefonköer man kan resa i tiden.
2. Låter henne leva vidare i uppfattningen att hon är ofelbar och jag är en mask, det räcker ju med att jag själv vet att jag har rätt och är bäst.
Svarar ni 1 har ni förmodligen slögooglat in på denna sida och känner mig inte överhuvudtaget.
Svarar ni X så smickrar ni mig alldeles för mycket.
Svarar ni 2 har ni tyvärr rätt.
Lunchen var äcklig, vädret sopigt och arbetet astronomiskt. Bröstet värkte. Skulle det vara så här i sju år? Skitspegel.....
Jag bestämde mig för att gå hem lite tidigare, vilket självklart betydde i värsta rusningen. Tunnelbanetåget var proppfullt och jag fick naturligtvis ingen sittplats. Jag fick t o m stå i mitten och hålla mig i ledstången i taket. Bredvid mig stod två tjejer i 17-18-årsåldern som inte var helt obehagliga att se på. De höll på att sminka sig konstant och hade därför inga händer över att hålla i sig med. Den ena tjejen hade tydligen köpt en ny topp som den andra tyckte var fin. Hon tog ett ordentligt tag i kamratens rätt så generösa urringning för att känna på materialet. I greppet råkade hon få med sig BH-bandet också.
Då bromsade tåget kraftigt.
Och jag insåg att de sju åren kanske redan var slut. Man är ju inte mer än karl...
Det var inte dynamit. Det var hallspegeln som avgått från sin post på väggen och vidareutbildat sig till golvmatta. Eller snarare många små golvmattor.
Tavelkrokar är som drinkar på förfester, använd ingen du inte själv fixat till. Kroken jag hängt spegeln på satt där när jag flyttade in och den visade sig vara väldigt ytligt fastsatt, det är ett smärre under att spegeln inte dumpit förr.
Sju års olycka, tänkte jag medan jag svidade på mig handskar (det ser jättefånigt ut att vara klädd i endast handskar och kallingar) för att plocka upp bitarna. Fattas bara det, de senaste åren, bortsett från tre dagar i november, har inte precis gått i lyckans tecken, ytterligare sju gör varken till eller från. Jag skar inte upp några viktiga ådror i alla fall. (Vilka rubriker: "SM-MEDALJÖR FUNNEN DÖD - Hittades badande i sitt eget blod endast iförd handskar!")
När jag var klar kände jag det var dags att hosta lite. Det kan hända den bäste så jag släppte iväg en tre-fyra frökenhostningar. Vid nummer tre kände jag hur det knäppte till i bröstkorgen. Smått fascinerad insåg jag att jag hade känt och i det närmaste hört min kära bröstmuskel brista igen! Så kom smärtan. Inom mig hörde jag syster Raijas roade skratt.
Eftersom jag av erfarenhet vet att det inte kommer att börja göra riktigt ont förrän om ett par dar så bestämde jag mig för att gå till jobbet i alla fall. Två Alvedon och sedan iväg.
Alvedonen hjälpte måttligt mot smärtan, däremot gjorde de mig behagligt slirig i hjärnan. Detta inverkade naturligtvis menligt på min arbetsinsats. Aldrig har jag gjort så många oturliga slarvfel, tur att allt kvalitetskontrolleras! Kulmen kom när jag blev uppringd av en f d kollega på kundtjänsten om ett ärende jag hade hjälpt henne med igår. Hon påstod nu att jag hade gjort fel och jag, som har ett rätt bra minne, hävdade att jag inte haft fel enligt den info jag hade att tillgå. Då blev hon ilsken och sa att hon hade tillgång till samma info nu och där syntes det tydligt att jag minsann hade gjort fel. Då slirade det till i hjärnan på mig och jag sa att jag naturligtvis inte tvivlade på vad hon såg, men att man i desa tider utvecklar en viss skepsis. Den arla explosionen i min hall var ingenting mot vad som följde. Vi la inte på som vänner.
Min vana trogen drabbades jag av djup ånger och skickade ett ursäktsmail som jag fick besvarat med ett motvilligt accepterande och erbjudande att "dra ett streck över alltihop".
När jag så skulle korrigera mitt misstag så insåg jag att det var jag som hade haft rätt hela tiden!!! Informationen hon hade idag hade inte funnits igår, då gällde andra instruktioner.
Vad tror ni Banjo-Herren gör då?
1. Ringer upp henne, gnider in faktum riktigt ordentligt, och kräver upprättelse.
X. Skriver ett mail till henne och förklarar för henne att det är bara på bio och i ComHems telefonköer man kan resa i tiden.
2. Låter henne leva vidare i uppfattningen att hon är ofelbar och jag är en mask, det räcker ju med att jag själv vet att jag har rätt och är bäst.
Svarar ni 1 har ni förmodligen slögooglat in på denna sida och känner mig inte överhuvudtaget.
Svarar ni X så smickrar ni mig alldeles för mycket.
Svarar ni 2 har ni tyvärr rätt.
Lunchen var äcklig, vädret sopigt och arbetet astronomiskt. Bröstet värkte. Skulle det vara så här i sju år? Skitspegel.....
Jag bestämde mig för att gå hem lite tidigare, vilket självklart betydde i värsta rusningen. Tunnelbanetåget var proppfullt och jag fick naturligtvis ingen sittplats. Jag fick t o m stå i mitten och hålla mig i ledstången i taket. Bredvid mig stod två tjejer i 17-18-årsåldern som inte var helt obehagliga att se på. De höll på att sminka sig konstant och hade därför inga händer över att hålla i sig med. Den ena tjejen hade tydligen köpt en ny topp som den andra tyckte var fin. Hon tog ett ordentligt tag i kamratens rätt så generösa urringning för att känna på materialet. I greppet råkade hon få med sig BH-bandet också.
Då bromsade tåget kraftigt.
Och jag insåg att de sju åren kanske redan var slut. Man är ju inte mer än karl...
Mitt liv som missbrukare
Det började redan i unga år. Det måste ha börjat i unga år för jag minns inte ens hur det började. Förmodligen var det min slemme storebror som lurade in mig på den farliga vägen, men man kan inte utesluta att oförsiktiga föräldrar introducerade mig i denna på ytan harmlösa värld, men som förvandlas till ett bottenlöst träsk när man väl sjunker ner lite.
Sällskapsspel.
Redan i barnkammaren startade det. Först var det igenkänningsspel som Memory och Domino men i takt med att man blev läs-, skriv- och räknekunnig sjönk man allt djupare ner i missbruket. Tärningen i sig var fascinerande, men om man kombinerade den med en kartongbit och figurer som såg ut som Emil i Lönneberga eller Scooby Doo så blev det magiskt. Varenda barndomsikon hade sitt eget spel som man naturligtvis var tvungen att ha. Paddington, Dennis, nämnde Scooby Doo & Monstret, Tom & Jerry!
Snart började man spela om pengar. Stora pengar. Monopol, Nya Finans, Nya Bondespelet...när rågen frös bort sent i andra kvartalet och man insåg att om man inte ärvde sin faster i oktober så skulle man få sitta kvar på torpet ett år till, då var det tungt.
Varken förr eller senare har jag varit mer lik Paris Hilton än när jag gick runt stan med den lilla hunden, ömsom vann skönhetstävlingar, ömsom satt i fängelse och dessutom hade hotell på Götgatan. (Och tur är väl det....)
Ena dagen vann man Melodifestivalen i PopStars, andra dagen fick man in 6 rätt på V65 i Travspelet. Hela tiden var man rik, rik, rik, en hel papplåda full med färggranna sedlar. Ju större sedlar desto roligare spel.
Ofta spelades det ett spel som hette Alfapet, och det var också rätt roligt, för det var det spel som var lättast för mina föräldrar att låta mig vinna i. Att vinna hade naturligtvis sin charm och att förlora var fullständigt charmlöst.
Det var naturligtvis storebror som började med det tunga missbruket först och drog sedan obönhörligt med sig mig. Han började spela Othello på hotell och i gallerior och blev snart en av Sveriges främsta sällskapsspelsmissbrukare. Klart man såg upp till honom och ville bli som han. Nu började vi upptäcka att världen var full av board game junkies och vi kunde åka land och rike runt för att träffa likasinnade och hänge oss åt ibland veckolånga orgier i spelsnortande, kallade SM och NM och EM och t o m VM i Othello. Snart kom internet och det blev ännu lättare att få tag i knarket. Många nätter i Lund spenderades på högskolans då ovanliga bredbandsuppkoppling, spelandes med folk världen över.
En dag avslöjade storebror att han hade provat på tyngre grejor. Han hade hamnat i dåligt sällskap uppe i Uppsala, ett skumt gäng som spelade Alfapet på allvar, men dom kallade det för Scrabble. Först drog jag öronen åt mig, det verkade vara för starka prylar för mig, men när jag insåg att det fanns svenska mästerskap att vinna så förstod jag att jag sjunkit ännu längre ner i träsket. Det var nu jag stiftade bekantskap med de riktigt svåra fallen som spelade alla spel de kunde komma över, Rappakalja, Carcassone, poker, Brainstorm, frågesportsspel . Sedan dess har det bara gått utför...
Nu sitter jag här räddningslöst förlorad på botten. Jag är ordförande i Svenska Scrabbleknarkarförbundet, jag lägger tusentals kronor på resor till turneringar. Dessutom träffar jag medmissbrukare och spelar andra spel, så sent som i lördags var jag i en kvart ute i Alvik och drog i mig några linor Settlers och en dos Ticket to Ride och snart planerar jag ett hejdundrande Thurns und Taxis-party hemma hos mig.
Och nu bär det snart iväg till Malmskillnadsgatan för min veckoliga Scrabblefix.
Jag älskar varje minut!
Sällskapsspel.
Redan i barnkammaren startade det. Först var det igenkänningsspel som Memory och Domino men i takt med att man blev läs-, skriv- och räknekunnig sjönk man allt djupare ner i missbruket. Tärningen i sig var fascinerande, men om man kombinerade den med en kartongbit och figurer som såg ut som Emil i Lönneberga eller Scooby Doo så blev det magiskt. Varenda barndomsikon hade sitt eget spel som man naturligtvis var tvungen att ha. Paddington, Dennis, nämnde Scooby Doo & Monstret, Tom & Jerry!
Snart började man spela om pengar. Stora pengar. Monopol, Nya Finans, Nya Bondespelet...när rågen frös bort sent i andra kvartalet och man insåg att om man inte ärvde sin faster i oktober så skulle man få sitta kvar på torpet ett år till, då var det tungt.
Varken förr eller senare har jag varit mer lik Paris Hilton än när jag gick runt stan med den lilla hunden, ömsom vann skönhetstävlingar, ömsom satt i fängelse och dessutom hade hotell på Götgatan. (Och tur är väl det....)
Ena dagen vann man Melodifestivalen i PopStars, andra dagen fick man in 6 rätt på V65 i Travspelet. Hela tiden var man rik, rik, rik, en hel papplåda full med färggranna sedlar. Ju större sedlar desto roligare spel.
Ofta spelades det ett spel som hette Alfapet, och det var också rätt roligt, för det var det spel som var lättast för mina föräldrar att låta mig vinna i. Att vinna hade naturligtvis sin charm och att förlora var fullständigt charmlöst.
Det var naturligtvis storebror som började med det tunga missbruket först och drog sedan obönhörligt med sig mig. Han började spela Othello på hotell och i gallerior och blev snart en av Sveriges främsta sällskapsspelsmissbrukare. Klart man såg upp till honom och ville bli som han. Nu började vi upptäcka att världen var full av board game junkies och vi kunde åka land och rike runt för att träffa likasinnade och hänge oss åt ibland veckolånga orgier i spelsnortande, kallade SM och NM och EM och t o m VM i Othello. Snart kom internet och det blev ännu lättare att få tag i knarket. Många nätter i Lund spenderades på högskolans då ovanliga bredbandsuppkoppling, spelandes med folk världen över.
En dag avslöjade storebror att han hade provat på tyngre grejor. Han hade hamnat i dåligt sällskap uppe i Uppsala, ett skumt gäng som spelade Alfapet på allvar, men dom kallade det för Scrabble. Först drog jag öronen åt mig, det verkade vara för starka prylar för mig, men när jag insåg att det fanns svenska mästerskap att vinna så förstod jag att jag sjunkit ännu längre ner i träsket. Det var nu jag stiftade bekantskap med de riktigt svåra fallen som spelade alla spel de kunde komma över, Rappakalja, Carcassone, poker, Brainstorm, frågesportsspel . Sedan dess har det bara gått utför...
Nu sitter jag här räddningslöst förlorad på botten. Jag är ordförande i Svenska Scrabbleknarkarförbundet, jag lägger tusentals kronor på resor till turneringar. Dessutom träffar jag medmissbrukare och spelar andra spel, så sent som i lördags var jag i en kvart ute i Alvik och drog i mig några linor Settlers och en dos Ticket to Ride och snart planerar jag ett hejdundrande Thurns und Taxis-party hemma hos mig.
Och nu bär det snart iväg till Malmskillnadsgatan för min veckoliga Scrabblefix.
Jag älskar varje minut!
Tre möjliga anledningar till mitt eventuella frånfälle
Om det här mot förmodan blir mitt sista blogginlägg någonsin så tänkte jag ge er några ledtrådar till vad som kan ha hänt mig:
1) Avliden i galopperande kikhosta.
Det satt ett litet änglabarn på runt fem år på tunnelbanan tillsammans med sin pappa. Mittemot det lilla änglabarnet satt jag. Alltmedan pappan obekymrat läste tidningen satt barnet och hostade mig rakt upp i ansiktet så att jag kände vinddraget av bacillernas färd. Blir jag inte förkyld nu så blir jag det aldrig. Och min bröstmuskel som inte hämtat sig ännu från förra hostorgien! Katastrofberedskap utfärdat, men den här gången kommer jag antagligen att hamna på Huddinge sjukhus. Ska komma ihåg att be om sjukresetaxi.
Man vill ju inte lägga sig i andra människors barnuppfostran, och eftersom pappan ifråga fortlöpande visade brister i sin egen uppfostran redan genom att asa med sig det stackars sjuka barnet på tåget, kändes det poänglöst att våga sig på ett finkänsligt: "Håll för munnen, slyngel!"
2) Cappad av vietnamesiska maffian.
Jag fick ett telefonsamtal på jobbet idag. Eftersom jag inte vet vem det var eller vad hon ville så kan detta inte anses bryta mot banksekretessen att berätta. (Jag heter som vanligt något annat, samtalet är modifierat till att passa ihop med min pseudonym.)
"Välkommen till fondgruppen, Banjo-Herren."
"Al juu Bong Joo?" frågade en kvinnlig röst.
"Yes, I am Banjo." svarade jag efter endast en kort stunds tankeverksamhet.
"I call habouth the e-määäääl."
"What e-mail?"
"The fifteeeeeenth hyouh hsent e-määäl..."
"Is this about insulance?" frågade jag utan att tänka mig för. Damen i andra änden märkte dock ingenting.
"Nooo. Is hthis Bung Joo? Ol Goo Läään?"
"I am sol...sorry but you must have gotten the wrong number. I haven't sent any e-mail."
(E-mail hade jag nog sänt, men inget som bör resultera i förvirrade uppringningar från Ost-Asien.)
"Okaaaay? Sjööööl?" sa hon tvekande, nästan lite hotfullt.
"Yes, I am sorry. Have a nice day." Jag la på.
Så om jag inte hörs av igen så kan min väg hemåt ha korsats av tre mörkklädda asiater. "Jooo should have sent that e-määäääl, sööööl....." Och då ska jag som sista desperata åtgärd försöka skylla på den där Goo Läään.
3) Dött riddarens meningslösa död.
I lördags kväll var det nära och nästa gång nåt liknande händer så kommer det gå illa.
På tunnelbanan sitter jag och en mängd andra personer. Exempelvis sitter en ung tjej med iPod-lurar i öronen (den där sorten som sticks in i öronen och jag kunde inte höra vad hon lyssnade på, hurra!) precis bredvid mig. Den enda tomma platsen i vagnen är mittemot denna tjej.
En kille och en tjej stiger på. De är i sällskap, killen ser ut att vara lite yngre än tjejen. Killens byxor hänger halvvägs ner på låren så att man ser hela boxerkallingen. (Kan någon som är lite yngre än jag vänligen förklara hur detta mode uppstått och hur det kan ha överlevt så länge, det ser ju helt efterblivet ut!) Tjejen slår sig ner på den sista platsen.
Då sätter sig killen på henne.
Det skulle kunna kallas att han satte sig i hennes knä, om det inte varit för det att han inte satte sig speciellt försiktigt och hon inte verkade gilla det över hövan. Dessutom kunde han inte sitta still där han satt (med ryggen mot sin tjej/syster/fåtölj) utan grävde i fickorna, halvt reste sig och damp ner igen osv osv. Efter ett par stationer blev ett säte ledigt och då valde tjejen att flytta sig (!?!) så att killen fick sätet för sig själv. Efter en kort stund började han så peka på den tidigare nämnda tjejen med iPod-lurarna och kommentera henne i oförskämda ordalag. Han hade åsikter om hennes utseende, hennes längd (hon var rätt lång) och att hon lyssnade på musik. Jag lyssnade själv på musik så jag hörde inte exakt vad han sa, men det jag hörde fick mig att koka inombords. Men eftersom lördagkvällskulturen är en kultur där folk kan börja hoppa på ens huvud när som helst så satt jag tyst och hoppades att pinan snart skulle ta slut. Det gjorde den också när tjejen reste sig i Bredäng, berättade för pojkvaskern att bara för att hon hade iPoden på så betydde det inte att hon inte hörde vad han sa, och gick av.
Det var som att hälla vatten på en gås, skitungen bara skrattade.
Jag är allvarligt oroad att jag, nästa gång jag blir vittne till något sådant, faktiskt kommer att ingripa. Och efter att nidingen hoppat färdigt på mitt huvud så kommer den undsatta damen i nöd att skälla ut mig för att jag inte trott att hon kunde klara sig själv. Jag är en sådan mullig mansgris.
1) Avliden i galopperande kikhosta.
Det satt ett litet änglabarn på runt fem år på tunnelbanan tillsammans med sin pappa. Mittemot det lilla änglabarnet satt jag. Alltmedan pappan obekymrat läste tidningen satt barnet och hostade mig rakt upp i ansiktet så att jag kände vinddraget av bacillernas färd. Blir jag inte förkyld nu så blir jag det aldrig. Och min bröstmuskel som inte hämtat sig ännu från förra hostorgien! Katastrofberedskap utfärdat, men den här gången kommer jag antagligen att hamna på Huddinge sjukhus. Ska komma ihåg att be om sjukresetaxi.
Man vill ju inte lägga sig i andra människors barnuppfostran, och eftersom pappan ifråga fortlöpande visade brister i sin egen uppfostran redan genom att asa med sig det stackars sjuka barnet på tåget, kändes det poänglöst att våga sig på ett finkänsligt: "Håll för munnen, slyngel!"
2) Cappad av vietnamesiska maffian.
Jag fick ett telefonsamtal på jobbet idag. Eftersom jag inte vet vem det var eller vad hon ville så kan detta inte anses bryta mot banksekretessen att berätta. (Jag heter som vanligt något annat, samtalet är modifierat till att passa ihop med min pseudonym.)
"Välkommen till fondgruppen, Banjo-Herren."
"Al juu Bong Joo?" frågade en kvinnlig röst.
"Yes, I am Banjo." svarade jag efter endast en kort stunds tankeverksamhet.
"I call habouth the e-määäääl."
"What e-mail?"
"The fifteeeeeenth hyouh hsent e-määäl..."
"Is this about insulance?" frågade jag utan att tänka mig för. Damen i andra änden märkte dock ingenting.
"Nooo. Is hthis Bung Joo? Ol Goo Läään?"
"I am sol...sorry but you must have gotten the wrong number. I haven't sent any e-mail."
(E-mail hade jag nog sänt, men inget som bör resultera i förvirrade uppringningar från Ost-Asien.)
"Okaaaay? Sjööööl?" sa hon tvekande, nästan lite hotfullt.
"Yes, I am sorry. Have a nice day." Jag la på.
Så om jag inte hörs av igen så kan min väg hemåt ha korsats av tre mörkklädda asiater. "Jooo should have sent that e-määäääl, sööööl....." Och då ska jag som sista desperata åtgärd försöka skylla på den där Goo Läään.
3) Dött riddarens meningslösa död.
I lördags kväll var det nära och nästa gång nåt liknande händer så kommer det gå illa.
På tunnelbanan sitter jag och en mängd andra personer. Exempelvis sitter en ung tjej med iPod-lurar i öronen (den där sorten som sticks in i öronen och jag kunde inte höra vad hon lyssnade på, hurra!) precis bredvid mig. Den enda tomma platsen i vagnen är mittemot denna tjej.
En kille och en tjej stiger på. De är i sällskap, killen ser ut att vara lite yngre än tjejen. Killens byxor hänger halvvägs ner på låren så att man ser hela boxerkallingen. (Kan någon som är lite yngre än jag vänligen förklara hur detta mode uppstått och hur det kan ha överlevt så länge, det ser ju helt efterblivet ut!) Tjejen slår sig ner på den sista platsen.
Då sätter sig killen på henne.
Det skulle kunna kallas att han satte sig i hennes knä, om det inte varit för det att han inte satte sig speciellt försiktigt och hon inte verkade gilla det över hövan. Dessutom kunde han inte sitta still där han satt (med ryggen mot sin tjej/syster/fåtölj) utan grävde i fickorna, halvt reste sig och damp ner igen osv osv. Efter ett par stationer blev ett säte ledigt och då valde tjejen att flytta sig (!?!) så att killen fick sätet för sig själv. Efter en kort stund började han så peka på den tidigare nämnda tjejen med iPod-lurarna och kommentera henne i oförskämda ordalag. Han hade åsikter om hennes utseende, hennes längd (hon var rätt lång) och att hon lyssnade på musik. Jag lyssnade själv på musik så jag hörde inte exakt vad han sa, men det jag hörde fick mig att koka inombords. Men eftersom lördagkvällskulturen är en kultur där folk kan börja hoppa på ens huvud när som helst så satt jag tyst och hoppades att pinan snart skulle ta slut. Det gjorde den också när tjejen reste sig i Bredäng, berättade för pojkvaskern att bara för att hon hade iPoden på så betydde det inte att hon inte hörde vad han sa, och gick av.
Det var som att hälla vatten på en gås, skitungen bara skrattade.
Jag är allvarligt oroad att jag, nästa gång jag blir vittne till något sådant, faktiskt kommer att ingripa. Och efter att nidingen hoppat färdigt på mitt huvud så kommer den undsatta damen i nöd att skälla ut mig för att jag inte trott att hon kunde klara sig själv. Jag är en sådan mullig mansgris.
Va?
Jag och Gunnar är svårt chockade. Kommer årets upplaga av Let's Dance att vara en riktig danstävling tro? Sämsta dansparet blev också utröstade? Det har väl aldrig hänt förut?
Vi anar så smått att anledningen till att den designerade pajasen åkte ut först var att alla paren spexade till det och "bjöd på sig själva" på ett sätt som skulle få Henrik Tiselius att fnysa av sig sin finkulturella näsa.
Än finns det hopp om människorna.
Vi anar så smått att anledningen till att den designerade pajasen åkte ut först var att alla paren spexade till det och "bjöd på sig själva" på ett sätt som skulle få Henrik Tiselius att fnysa av sig sin finkulturella näsa.
Än finns det hopp om människorna.
Små små skitsaker att reta sig på i vintermörkret
1) Alla dessa människor som fortfarande inte lärt sig att tänd lampa under hiss- och grön-gubbe-beställningsknapp betyder att någon redan har tryckt och att det inte har någon som helst betydelse att man trycker igen. Och igen. Och igen!
2) Människor som går på innan alla gått av. Ständigt dessa människor som går på innan alla gått av.....
3) Henrik Tiselius, nöjesskribent på City.
4) Let's Dance. Jag och Gunnar Isbjörn har suttit och tittat och tyckt synd om alla dessa stackars kändisar och proffsdansare som tränar benen av sig (verkar det) och sen röstar ändå svenska folket på person och kringhistorier i alla fall. Och alla dansare sitter och ser sinnessjukt lyckliga ut i bakgrunden när par på par får stå ut med samma trötta vitsar och uppmuntrande floskler från Jessica Almenäs (som i och för sig är många strån vassare än Agneta Sjödin). Men det jag och Gunnar retar oss mest på är att likväl sitter man där och engagerar sig. Gunnar gillade Susanne Lanefeldt bäst men jag håller på Richard Herrey, schlagernörd som jag är.
Till slut vill jag bara säga att jag aldrig nånsin önskat att jag kunnat köra båge som Tony Richardsson, men jag skulle bra gärna vilja kunna dansa som han. Kan man dansa rumba till En kväll i juni, tro?
2) Människor som går på innan alla gått av. Ständigt dessa människor som går på innan alla gått av.....
3) Henrik Tiselius, nöjesskribent på City.
4) Let's Dance. Jag och Gunnar Isbjörn har suttit och tittat och tyckt synd om alla dessa stackars kändisar och proffsdansare som tränar benen av sig (verkar det) och sen röstar ändå svenska folket på person och kringhistorier i alla fall. Och alla dansare sitter och ser sinnessjukt lyckliga ut i bakgrunden när par på par får stå ut med samma trötta vitsar och uppmuntrande floskler från Jessica Almenäs (som i och för sig är många strån vassare än Agneta Sjödin). Men det jag och Gunnar retar oss mest på är att likväl sitter man där och engagerar sig. Gunnar gillade Susanne Lanefeldt bäst men jag håller på Richard Herrey, schlagernörd som jag är.
Till slut vill jag bara säga att jag aldrig nånsin önskat att jag kunnat köra båge som Tony Richardsson, men jag skulle bra gärna vilja kunna dansa som han. Kan man dansa rumba till En kväll i juni, tro?
Noja
Jag tittar försiktigt på tjejen i sätet framför mig. Märker hon vad jag håller på med? Skrattar hon inombords, tycker hon det är pinsamt, eller kanske äcklas hon?
Alla har vi våra nojor. Jag lider av svår iPod-blygsel.
Jag är nääästan säker på att det inte hörs något ut när jag lyssnar på iPod, i alla fall hör jag inte själv något om jag tar ut lurarna ur öronen, men man kan ju aldrig veta.
Tänk om det hörs att min iPod-blandare just nu bestämt att spela "Samba Sambero" med Anna Book? Och vad gör den låten alls på min iPod???? Jag har tidigare här bekänt min fisiga musiksmak men så fisig är den i alla fall inte.
Ny låt.
Men vad i helvete!?! Kameleont med Electric Banana Band???!!!??? Är jag tolv eller?
Det värsta med alltihopa är att jag är fast med den här låtlistan, eftersom min dator har gjort slut med iTunes och vägrar att låta programmet flytta in på hårddisken igen. Utan iTunes, ingen möjlighet att uppdatera låtarna. Tur att det finns reseladdare till iPoden så jag inte är tvungen att koppla in den i datorn för att ladda batterierna åtmionstone....
Nej, nej, Banjo, börja inte småmima till låten, din schlagernörd! Var och varannan hörselskadad kan ju läsa på läpparna och då är du röjd! Jag är en sorts kamel-e-e-jont, en blandning av kame-el och dront....HÅLL KÄFTEN, HJÄRNJÄVEL!!! Ser du inte vad du gör med höger fot? Nu stampar den takten också....sitta och digga schlager....DÅLIG schlager...på tunnelbanan!
Ny låt.
Tack och lov. Strange love med Depeche Mode är det inte lika fånigt att sitta och lyssna på....snart framme på T-Centralen, snart framme på T-Centralen....
Ibland ser och framför allt hör man folk sitta på tåget eller tunnelbanan och ha en basrytm i öronen som hörs till nästa hållplats, men dom har ju ofta sådana där stora hörlurar som skulle gjort Åke Strömmer grön av avund. Jag använder ju alltid såna här-stick-in-i-öronen-lurar, inte kan det väl sippra ut någon bas? Inte kan det väl höras...sitter inte den där tjejen och gungar i takt till Strange love?! Det var ju fan....när steg hon på? Hörde hon Lasse Åberg också? Nej, det var nog inbillning trots allt.....
Framme vid T-Centralen och snabbt av, i myllret kan ingen höra dig lyssna. Jaha, nu var det dags för "Le papa pingouin", jag måste ha gjort det här urvalet under värsta schlagerrushen i våras....
Banjo, du vet väl om att du går i takt och hoppar lite på varje steg. Hur hetero tycker du det verkar på en skala?
En tjej jag träffade på på SprayDate berättade i sin presentation att hon ibland gick omkring med musik i öronen och låtsades att det var soundtracket till hennes liv. Bedårande tanke....men hon brukade visst gå omkring med fransk musik och låtsas vara Amelie från Montmartre...vem ska jag låtsas vara? Christer Björkman? Hurv....brrr...hellre då Astrid Edklint.
Och det här genomlever man varje morgon, förmodligen utan någon anledning alls. Jag vet ju att det är bara jag som hör.
Tror jag.
Alla har vi våra nojor. Jag lider av svår iPod-blygsel.
Jag är nääästan säker på att det inte hörs något ut när jag lyssnar på iPod, i alla fall hör jag inte själv något om jag tar ut lurarna ur öronen, men man kan ju aldrig veta.
Tänk om det hörs att min iPod-blandare just nu bestämt att spela "Samba Sambero" med Anna Book? Och vad gör den låten alls på min iPod???? Jag har tidigare här bekänt min fisiga musiksmak men så fisig är den i alla fall inte.
Ny låt.
Men vad i helvete!?! Kameleont med Electric Banana Band???!!!??? Är jag tolv eller?
Det värsta med alltihopa är att jag är fast med den här låtlistan, eftersom min dator har gjort slut med iTunes och vägrar att låta programmet flytta in på hårddisken igen. Utan iTunes, ingen möjlighet att uppdatera låtarna. Tur att det finns reseladdare till iPoden så jag inte är tvungen att koppla in den i datorn för att ladda batterierna åtmionstone....
Nej, nej, Banjo, börja inte småmima till låten, din schlagernörd! Var och varannan hörselskadad kan ju läsa på läpparna och då är du röjd! Jag är en sorts kamel-e-e-jont, en blandning av kame-el och dront....HÅLL KÄFTEN, HJÄRNJÄVEL!!! Ser du inte vad du gör med höger fot? Nu stampar den takten också....sitta och digga schlager....DÅLIG schlager...på tunnelbanan!
Ny låt.
Tack och lov. Strange love med Depeche Mode är det inte lika fånigt att sitta och lyssna på....snart framme på T-Centralen, snart framme på T-Centralen....
Ibland ser och framför allt hör man folk sitta på tåget eller tunnelbanan och ha en basrytm i öronen som hörs till nästa hållplats, men dom har ju ofta sådana där stora hörlurar som skulle gjort Åke Strömmer grön av avund. Jag använder ju alltid såna här-stick-in-i-öronen-lurar, inte kan det väl sippra ut någon bas? Inte kan det väl höras...sitter inte den där tjejen och gungar i takt till Strange love?! Det var ju fan....när steg hon på? Hörde hon Lasse Åberg också? Nej, det var nog inbillning trots allt.....
Framme vid T-Centralen och snabbt av, i myllret kan ingen höra dig lyssna. Jaha, nu var det dags för "Le papa pingouin", jag måste ha gjort det här urvalet under värsta schlagerrushen i våras....
Banjo, du vet väl om att du går i takt och hoppar lite på varje steg. Hur hetero tycker du det verkar på en skala?
En tjej jag träffade på på SprayDate berättade i sin presentation att hon ibland gick omkring med musik i öronen och låtsades att det var soundtracket till hennes liv. Bedårande tanke....men hon brukade visst gå omkring med fransk musik och låtsas vara Amelie från Montmartre...vem ska jag låtsas vara? Christer Björkman? Hurv....brrr...hellre då Astrid Edklint.
Och det här genomlever man varje morgon, förmodligen utan någon anledning alls. Jag vet ju att det är bara jag som hör.
Tror jag.
Prova att resa i tiden. Tack för ditt samtal!
Låt oss säga att du är intresserad av hockey.
Låt oss säga att du är så intresserad av hockey att du tittar på Elitserien på TV via pay-per-view.
När skulle du i så fall märka att du inte kan se matchen?
Precis, när den har börjat och ingen match syns på din TV-skärm.
Jag är inte fanatiskt intresserad av hockey, och hade jag varit det är jag inte säker på att jag hade betalt för att se Elitserien på TV.
Trots detta fick jag i helgen problem med min TV. Min digital-TV-bild betydde sig extremt besynnerligt, den fanns nämligen inte. Kabel-TV-bilden syntes alldeles utmärkt. (Jo, faktiskt, det är inte samma sak, alla ni som har kabel-TV var inte tvungna att köpa digitalbox, även om det verkade så. Jag gick på det.)
I söndags ringde jag till ComHems support. Medan man väntar på att bli betjänad läser en förförisk röst upp de vanligaste problemen för att sålla bort de riktiga stolpskotten redan i kön. Min erfarenhet av att sitta i andra änden av supportlinjer är att sådana grepp hjälper föga. Stolpskotten stannar kvar i luren ändå.
Som tredje vanligast problem kom "Om du har beställt en elitseriematch och får meddelandet 'Du kan inte se denna kanal' eller 'Ingen åtkomst'...." och där bröts samtalet av att Cecilia svarade och var mycket trevlig. Cecilia hörde sig för om mina, eller snarare min TV:s, symtom och sa sedan precis vad jag trodde hon skulle säga.
"Har du provat att byta antennkabel?"
Man ska alltid prova att byta kabel först. Denna fråga ställs alltid eftersom tjänsten är utlokaliserad och företaget som erbjuder exempelvis Comhem tjänsten har vissa statistiska krav att leva upp till. Om man skickar iväg kunden att prova en annan kabel delas ett långt samtal upp i två korta. Fler och kortare samtal gör callcentret till ett duktigt callcenter.
Jag hade inte bytt kabel. Pinsamt. Jag försökte syna bluffen men då kontrade Cecilia med att säga att det vore ju synd om det kom ut en reparatör till mig och konstaterade att felet berodde på kass kabel, för då skulle inte besöket täckas av garantin. Cecilia hade gått sin kundcenterskola. Jag kapitulerade.
Sen vart det övertid och Scrabble-träning som försenade händelseförloppet men idag kom jag äntligen in på Expert och köpte en ny kabel. Jag passade på att fråga försäljaren om man verkligen kunde få perfekt bild på analog bild men becksvart på digital bara p g a kabeln. Jaaaaa då, sa han nästan religiöst. Kabelismen, supportteknikernas sekteristiska religion! Leve den helige Scart! Må koaxialen följa dina spår så det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. Ty IT är ditt med TV, bredband och telefoni i evighet, amen.
Jag köpte den kortaste sladden de hade, för annars hade Cecilia och hennes gelikar kommit stickande med att kabeln kanske var för lång. Det brukade vi dra till med på Canon när vi verkligen ville bli av med en kund.
Hemma igen och kabelbytet gjordes. Ingenting blev bättre. Jag ringde ComHem igen. Den här gången var det 28 i kö och det skulle ta 5 minuter. Jomen visst, säkert.....
Efter att 10 av de 5 minuterna gått kom den inspelade rösten in på det där med Elitserien igen. "Om du har beställt en elitseriematch och du får meddelandet 'Du kan inte se denna kanal' eller 'Ingen åtkomst' beror det på att kanalen inte aktiverats ännu. Detta kan ta upp till 5 minuter, så slå på TV:n 5 minuter före matchstart. Prova detta innan du ringer till teknisk support."
Hur ska det där gå till egentligen? Matchen har ju redan börjat, och de facto har man redan ringt support. Dessutom var samtalet redan inne på 10:e minuten, då borde sändningen kommit igång, eller hur?
Tur att man inte ser på hockey.
Efter 25 minuter och tre uppspelningar av det eminenta elitserietipset så svarade Kent. Kent var från Norrland. Det kändes tryggt. Jag berättade min TV:s symtom igen och att jag bytt till en jättekort kabel. Kent tyckte det var konstigt att det inte fungerade, det tyckte inte jag. Kent sa att det här får nog bli en felanmälan. Då uppfylldes jag av en snilleblixt som jag kände att jag ville dela med Kent. Vid två tillfällen den senaste tiden har min digitalbox nämligen slutat svara på fjärrkontrollens signaler och det enda som hjälpt då har varit att dra ut elsladden till boxen. Kent hade fullt sjå med felanmälan och kolla mina kontaktuppgifter. Jag passade på att nämna att jag inte provat att dra ut elsladden sedan jag bytt kabel. Kent sa att en mer erfaren supporttekniker skulle ringa upp mig. Tack sa jag och vi la på.
Jag drog ut sladden i 20 sekunder, precis som den förföriska rösten gett tips om som andra åtgärd, just före "elitserien". Nu funkar allt fint igen.
Jag undrar när den erfarne teknikern kommer ringa och vad jag ska säga till honom. Och jag hoppas att Kent inte är speciellt nöjd med sin insats.
Att missa målet
Det var absolut inte meningen att reta upp någon.
Inlägget var initialt menat som en avbön och ursäkt, en reflektion över hur kass jag själv är på att följa upp de goda föresatser jag hade med att skapa min sida och mitt nätverk på den där fåniga communityn. Jag menade att redogöra för hur alla meningslösa applikationer faktiskt fick mig och tappa sugen och...tro det eller ej....jag hade som avsikt att be om ursäkt för att jag inte besvarat alla vänskapsblommor och kramkrig och annat som faktiskt dykt upp på mina Super Walls och Fun Walls och vanliga Walls och Anders Walls (övriga tyska väggar alltså).
Och att Scrabbleförbundets keffa grupp inte blir något av är ju mitt eget fel i första hand, jag är ju för bövelen skapare av gruppen och ordförande i förbundet.
Och plötsligt glider jag bara helt oförhappandes in på ett stickspår som bara skulle vara en illustration över hur alla andra också verkar ha tröttnat, det att jag inte fått ett enda svar på min Friend Hug-inbjudningar. I den vevan börjar jag dessutom känna att inlägget börjar bli lagom långt och funderar på en bra slutkläm. Tramsebocken i mitt bakhuvud tycker då att det kan ju vara en bedårande och allmänt självdistanserad grej att tjata på läsarna att ge mig en Facebook-kram.
Och med det missar jag målet fullständigt. Med all rätt reser sig mina trogna läsare som överöst mig med obesvarat Facebook-gull som ett upprört Norra Stå och skäller ut mig. Det ska jag ha.
På nästa Scrabble-träning i Västerås kommer det att förekomma en rituell ordförandedockebränning.
Fast jag fick en del kramar också.
Facebook - de goda föresatsernas begravningsplats
Var det inte meningen att Facebook skulle göra det lättare att återknyta bekantskapen med alla gamla vänner?
Var det inte meningen att Facebook skulle föra oss närmare varandra och att man skulle hitta människor med samma sjuka intressen som en själv genom att gå med i olika grupper?
Var det verkligen meningen att man bara skulle kasta får på varandra och förvandla varandra till zombier hela tiden?
Facebook var fantastiskt till en början. Med några enkla knapptryckningar skapade man sitt nätverk och sen kunde man börja jaga gamla kompisar, klasskamrater, jobbarpolare och kärlekar. (Några gamla kärlekar hittade jag dock inte, men utbudet var ju rätt så skralt.) Plötsligt hade man 100 vänner! Wow, det kunde man inte trott. Och då var det ändå ett par som fattades.
Och ännu roligare blev det ju när gamla kompisar, klasskamrater, jobbarpolare och kärlekar började hitta en i sin tur. (Nja, inga gamla kärlekar dök upp på det sättet heller, men det var i och för sig rätt skönt.)
Snart kom första fåret flygande, och en gång var det t o m en som satte på mig m h a SuperPoke (det visade sig dock vara ett missförständ) och på sin hemsida fick man reda på att i Knattes nätverk så var Fnatte sexigare än Tjatte.
I glädjerus startade man grupper för Scrabbleförbundet och gick med i grupper för Betapet och alla möjliga klubbar som var berättigad medlemskap i (gymnasieklasser, studentkorridorer, spexföreningar) och trodde att nu skulle det bli livat!
Och kvar blev intet.
Succesivt blev man restriktiv med hur många applikationer man ville prova på, eftersom ens startsida var lång som sju svåra år, och när man en gång börjat trycka på Ignore istället för Accept på allting så är det början till slutet. Snart trycker alla Ignore på allting och sjunker tillbaka in i sina naturligt asociala jag, och upptäcker att det funkar ju det också!
Min gymnasieklass består tydligen numera endast av 3 personer. Scrabbleförbundets grupp som "skulle bli vad medlemmarna gjorde den till" blev ingenting, och det tycker jag är riktigt konstigt, scrabblare som gör något av allting. Och när jag äntligen hittar applikationen jag efterlyste för ett par månader sedan; Virtuella kramar, så skickar jag ut 20 kramar till blandade vänner och får tillbaka....noll. Jag är inte förvånad, inte bitter.
Så blir Facebook ett monument över ännu ett socialt luftslott.
Men vem vet, med våren kanske det sociala suget kommer tillbaka och en ny period av intensivt fårkastande kan infinna sig, och jag kanske skulle kunna få en enda liten virtuell kram tillbaka? Bara en liten, liiiiiiten?
Men krama mig nu då!!!!!
Sagan om Gunnar Isbjörn i snöänglarnas rike
(How's that för en barnbokstitel? Ni som inte spelar tävlings-Scrabble kommer förstå måttligt av detta, men välkomna att göra ett försök!)
Gunnar Isbjörn hade åkt till snöänglarnas rike med sin pappa, som lustigt nog också hette Gunnar. Store Gunnar hade varit lille Gunnars pappa ända sedan lille Gunnar döptes, och Gunnar tyckte det var lite bonnigt att heta likadant som sin pappa. Om man ändå hade hetat något annat, som exempelvis Banjo. Dessutom hade Gunnar vid dopet träffat en pratglad hamster som OCKSÅ hette Gunnar. Man kan ju inte dela namn med en hamster! Eller så är man så illa tvungen.
Gunnar Isbjörn hade varit ute och rest med pappa Gunnar tidigare men det hade varit rätt tråkigt. Han hade inte fått träffa några andra, och han hade inte fått en enda autograf. Gunnar var nämligen autografjägare och bar alltid med sig ett litet block där kända och duktiga scrabblare gärna skrev ner sina namn. Den där hamstern hade haft en hel hög autografer och en skrikig gräsand som hette Niklas hade haft ännu fler. Men Gunnar hade bara pappas. Nu var ju pappa i och för sig allra bäst i hela landet och fått guldmedalj för det och allt, men lite tråkigt var det nog. Tänk om han fortfarande bara skulle ha pappas namn i sitt block när han träffade hamstern och gräsanden igen? Vad pinsamt!
När pappa åkte och träffade sina kompisar spelade dom bara Scrabble hela tiden. Scrabble var näst autografer det bästa Gunnar visste och han fick nästan alltid sitta på första parkett och ibland kikade han på pappas ställ och såg jättelånga ord, men aldrig att han ens viskade till pappa. Det hade han märkt att det var jätteförbjudet att viska!Det brukade för övrigt aldrig behövas.
Idag skulle pappa först spela mot en pojke som såg rätt så gammal ut men påstod att han bara var femton år. Gunnar, som bara var ett par månader, tyckte att den pojken var så duktig att han sträckte fram sitt autografblock och tänka sej! Gunnar fick sin första autograf! Och inte nog med det, den duktiga pojken lät Gunnar få följa med honom istället. Eftersom isbjörnar har väldigt kort minne så trodde han ganska snart att Andreas Pejler, som pojken hette, var hans pappa. Det kan vara rätt skönt att vara en adoptivisbjörn. Dock glömde han inte sitt autografblock eller de där två skräniga kreaturen med sina sidor upp och sidor ner med namn. Här skulle samlas!
Redan i nästa match fick Gunnar en ny autograf och en ny pappa. Pappa David var lite mer rädd om Gunnar så att när det sedan kom en tant som var lite rund om magen, men bara där, och ville ge Gunnar sin autograf (och förmodligen bli hans första mamma) så fick hon inte det för pappa David. Det tyckte Gunnar var lite synd, men vad kan man göra när man har en så duktig pappa?
Medan pappa var och åt kom det många farbröder och tanter och gosade med Gunnar, men han vågade inte sträcka fram sitt block då, man kunde ju faktiskt inte veta om de här tanterna och farbröderna var duktiga scrabblare och det var BARA duktiga scrabblare som fick skriva i Gunnars block, annars fick det vara.
Efter maten (Gunnar var inte hungrig eftersom han var av plysch) så kom det en farbror som verkade vagt bekant och tog hand om honom och gav honom sin autograf. Farbrorn hette Gunnar, precis som Gunnar själv! Tänk så tokigt! Kom än en gång ihåg att isbjörnar, speciellt de av plysch, har vääääldigt kort minne, åtminstone för pappor.
Sen kom det en farbror som hette likadant som gräsanden och gav Gunnar sin autograf och sitt faderskap. Den här farbrorn verkade lite speciell, han hade visst inte spelat på länge men Gunnar mindes hans namn, det hade stått på var och varannan sida i den där fåniga gräsandens bok.
Gunnar fick oväntat snabbt en ny pappa som också han verkade bekant och dessutom hette David. När Gunnar kikade i sitt autografblock så insåg han att några hade varit där och skrivit sitt namn två gånger. Han bestämde sig för att vara lite försiktigare i fortsättningen. Boken kunde ju bli full!
Nu kom det en rödhårig tant som spelade väldigt fort och ville skriva i Gunnars bok, men pappa David sa nej. Om Gunnar hade vetat vad deja vù varit så hade han upplevt det. Men det är inte lätt at veta för en isbjörn av plysch som bara kan de fetstilta orden utan mellanslag i SAOL. DEJA hade han hört talas om, men VU?
Det började bli mörkt ute och Gunnar tyckte det var dags att åka hem. En autograf till kunde han kanske kunna tänka sig. Pappa David skulle spela en match till och det verkade som han oroade sig lite. Matchen var mot en farbror med det namn som Gunnar alltid tyckt skulle passat honom utmärkt och farbrorn såg så otroligt sympatisk och vacker ut så Gunnar kände ända ut i svansspetsen att den här autografen bara MÅSTE jag ha. Så kan ni gissa vad Gunnar gjorde?
Han viskade!
Gunnar såg hur den vackre farbrorn tog upp en ful bokstav som det stod 10 bredvid och viskade att farbrorn skulle slänga den. Sedan kunde farbrorn lägga (K)LApPTRÄ, som pappa David inte ens trodde på att det fanns något som hette! Sen tog den vackre men dumme farbrorn upp den där fula bokstaven igen!
Då viskade Gunnar igen, fastän han visste att det var liiiite fusk (men inte mycket).
Farbrorn kastade bort den fula bokstaven igen och fick upp STUDERa, som han inte alls behövde hjälp med att hitta. Pappa David blev ganska ledsen, men Gunnar blev jätteglad!
Gunnar fick farbrorns autograf och fick t o m åka med honom hem och sätta sig bland farbrorns pokaler, och när han satt där så tänkte han hur kul det vore om han aldrig mer behövde lämna den snälle farbrorn. Här ska jag bo åtminstone fyra veckor, tänkte han innan han somnade.
Och har han inte vaknat, så sover han väl än.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
Gunnar Isbjörn hade åkt till snöänglarnas rike med sin pappa, som lustigt nog också hette Gunnar. Store Gunnar hade varit lille Gunnars pappa ända sedan lille Gunnar döptes, och Gunnar tyckte det var lite bonnigt att heta likadant som sin pappa. Om man ändå hade hetat något annat, som exempelvis Banjo. Dessutom hade Gunnar vid dopet träffat en pratglad hamster som OCKSÅ hette Gunnar. Man kan ju inte dela namn med en hamster! Eller så är man så illa tvungen.
Gunnar Isbjörn hade varit ute och rest med pappa Gunnar tidigare men det hade varit rätt tråkigt. Han hade inte fått träffa några andra, och han hade inte fått en enda autograf. Gunnar var nämligen autografjägare och bar alltid med sig ett litet block där kända och duktiga scrabblare gärna skrev ner sina namn. Den där hamstern hade haft en hel hög autografer och en skrikig gräsand som hette Niklas hade haft ännu fler. Men Gunnar hade bara pappas. Nu var ju pappa i och för sig allra bäst i hela landet och fått guldmedalj för det och allt, men lite tråkigt var det nog. Tänk om han fortfarande bara skulle ha pappas namn i sitt block när han träffade hamstern och gräsanden igen? Vad pinsamt!
När pappa åkte och träffade sina kompisar spelade dom bara Scrabble hela tiden. Scrabble var näst autografer det bästa Gunnar visste och han fick nästan alltid sitta på första parkett och ibland kikade han på pappas ställ och såg jättelånga ord, men aldrig att han ens viskade till pappa. Det hade han märkt att det var jätteförbjudet att viska!Det brukade för övrigt aldrig behövas.
Idag skulle pappa först spela mot en pojke som såg rätt så gammal ut men påstod att han bara var femton år. Gunnar, som bara var ett par månader, tyckte att den pojken var så duktig att han sträckte fram sitt autografblock och tänka sej! Gunnar fick sin första autograf! Och inte nog med det, den duktiga pojken lät Gunnar få följa med honom istället. Eftersom isbjörnar har väldigt kort minne så trodde han ganska snart att Andreas Pejler, som pojken hette, var hans pappa. Det kan vara rätt skönt att vara en adoptivisbjörn. Dock glömde han inte sitt autografblock eller de där två skräniga kreaturen med sina sidor upp och sidor ner med namn. Här skulle samlas!
Redan i nästa match fick Gunnar en ny autograf och en ny pappa. Pappa David var lite mer rädd om Gunnar så att när det sedan kom en tant som var lite rund om magen, men bara där, och ville ge Gunnar sin autograf (och förmodligen bli hans första mamma) så fick hon inte det för pappa David. Det tyckte Gunnar var lite synd, men vad kan man göra när man har en så duktig pappa?
Medan pappa var och åt kom det många farbröder och tanter och gosade med Gunnar, men han vågade inte sträcka fram sitt block då, man kunde ju faktiskt inte veta om de här tanterna och farbröderna var duktiga scrabblare och det var BARA duktiga scrabblare som fick skriva i Gunnars block, annars fick det vara.
Efter maten (Gunnar var inte hungrig eftersom han var av plysch) så kom det en farbror som verkade vagt bekant och tog hand om honom och gav honom sin autograf. Farbrorn hette Gunnar, precis som Gunnar själv! Tänk så tokigt! Kom än en gång ihåg att isbjörnar, speciellt de av plysch, har vääääldigt kort minne, åtminstone för pappor.
Sen kom det en farbror som hette likadant som gräsanden och gav Gunnar sin autograf och sitt faderskap. Den här farbrorn verkade lite speciell, han hade visst inte spelat på länge men Gunnar mindes hans namn, det hade stått på var och varannan sida i den där fåniga gräsandens bok.
Gunnar fick oväntat snabbt en ny pappa som också han verkade bekant och dessutom hette David. När Gunnar kikade i sitt autografblock så insåg han att några hade varit där och skrivit sitt namn två gånger. Han bestämde sig för att vara lite försiktigare i fortsättningen. Boken kunde ju bli full!
Nu kom det en rödhårig tant som spelade väldigt fort och ville skriva i Gunnars bok, men pappa David sa nej. Om Gunnar hade vetat vad deja vù varit så hade han upplevt det. Men det är inte lätt at veta för en isbjörn av plysch som bara kan de fetstilta orden utan mellanslag i SAOL. DEJA hade han hört talas om, men VU?
Det började bli mörkt ute och Gunnar tyckte det var dags att åka hem. En autograf till kunde han kanske kunna tänka sig. Pappa David skulle spela en match till och det verkade som han oroade sig lite. Matchen var mot en farbror med det namn som Gunnar alltid tyckt skulle passat honom utmärkt och farbrorn såg så otroligt sympatisk och vacker ut så Gunnar kände ända ut i svansspetsen att den här autografen bara MÅSTE jag ha. Så kan ni gissa vad Gunnar gjorde?
Han viskade!
Gunnar såg hur den vackre farbrorn tog upp en ful bokstav som det stod 10 bredvid och viskade att farbrorn skulle slänga den. Sedan kunde farbrorn lägga (K)LApPTRÄ, som pappa David inte ens trodde på att det fanns något som hette! Sen tog den vackre men dumme farbrorn upp den där fula bokstaven igen!
Då viskade Gunnar igen, fastän han visste att det var liiiite fusk (men inte mycket).
Farbrorn kastade bort den fula bokstaven igen och fick upp STUDERa, som han inte alls behövde hjälp med att hitta. Pappa David blev ganska ledsen, men Gunnar blev jätteglad!
Gunnar fick farbrorns autograf och fick t o m åka med honom hem och sätta sig bland farbrorns pokaler, och när han satt där så tänkte han hur kul det vore om han aldrig mer behövde lämna den snälle farbrorn. Här ska jag bo åtminstone fyra veckor, tänkte han innan han somnade.
Och har han inte vaknat, så sover han väl än.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
Året börjar i morgon
I morgon börjar det nya Scrabble-året.
Kvalet till Scrabble Masters 2009 inleds med SNÖÄNGEL Cup i Täby.
Vad kan vi då vänta oss av det nya året?
Redan i morgon inträffar något som stora delar av Scrabble-Sverige väntat med spänning på, den åtråvärde Elmis' turneringscomeback. Hur skall det gå? Redan i morgon kan det bli tronskifte på ratinglistan. Utmanaren Gunnar är bara 7 poäng efter. Förmodligen kvalificerar sig både Elmis och Gunnar redan i morgon till Masters. Men Elmis dissar ju den tävlingen, så....
Förmodligen kvalificerar sig även Håkan i praktiken till Masters redan i morgon. Han ligger trea med över 1100 ratingpoäng och om han inte faller helt platt så lär det räcka.
SM kommer få svårt att överträffa förra årets rekord i antal deltagare. Robinson-Robban lär inte komma tillbaka. Var det ska spelas är inte klart men mycket tyder på Göteborg. Det kommer bli perfekt var än det arrangeras, och förbundet kommer att ställa som krav att ett gemensamt billigt boende i stil med Café 019 i Örebro kommer finnas tillgängligt. Det är mycket möjligt att visst sponsrande från förbundets sida av en sådan lösning kan förekomma.
Ett rekord som sitter löst är dock antalet Scrabble-spelare på Soft en tisdagkväll. Redan i tisdags dök det upp en debutant och snart är vi i full gång där igen. Än så länge gillar dom oss där.
Fler turneringar i Finland blir det. Jag blir inte förvånad om Masters får sin första finska deltagare 2009.
Turneringar i Västerås och Skåne vill jag också se på schemat. Det kommer bli maxat, jag kommer bli ruinerad på alla resor!
Men nu är ju inte Scrabble bara en massa spel. För mig är en Scrabble-turnering en enda lång gruppkram där alla gosar in sig i det bästa de vet och varandra och kommer ut efter helgen både klokare, varmare och lyckligare, även om elaka konsonanter kan grumla den kortsiktiga lyckan en liten tid efter sista ronden.
Scrabble och ni som spelar det är det bästa jag vet! Ni vet vilka ni är....
Kvalet till Scrabble Masters 2009 inleds med SNÖÄNGEL Cup i Täby.
Vad kan vi då vänta oss av det nya året?
Redan i morgon inträffar något som stora delar av Scrabble-Sverige väntat med spänning på, den åtråvärde Elmis' turneringscomeback. Hur skall det gå? Redan i morgon kan det bli tronskifte på ratinglistan. Utmanaren Gunnar är bara 7 poäng efter. Förmodligen kvalificerar sig både Elmis och Gunnar redan i morgon till Masters. Men Elmis dissar ju den tävlingen, så....
Förmodligen kvalificerar sig även Håkan i praktiken till Masters redan i morgon. Han ligger trea med över 1100 ratingpoäng och om han inte faller helt platt så lär det räcka.
SM kommer få svårt att överträffa förra årets rekord i antal deltagare. Robinson-Robban lär inte komma tillbaka. Var det ska spelas är inte klart men mycket tyder på Göteborg. Det kommer bli perfekt var än det arrangeras, och förbundet kommer att ställa som krav att ett gemensamt billigt boende i stil med Café 019 i Örebro kommer finnas tillgängligt. Det är mycket möjligt att visst sponsrande från förbundets sida av en sådan lösning kan förekomma.
Ett rekord som sitter löst är dock antalet Scrabble-spelare på Soft en tisdagkväll. Redan i tisdags dök det upp en debutant och snart är vi i full gång där igen. Än så länge gillar dom oss där.
Fler turneringar i Finland blir det. Jag blir inte förvånad om Masters får sin första finska deltagare 2009.
Turneringar i Västerås och Skåne vill jag också se på schemat. Det kommer bli maxat, jag kommer bli ruinerad på alla resor!
Men nu är ju inte Scrabble bara en massa spel. För mig är en Scrabble-turnering en enda lång gruppkram där alla gosar in sig i det bästa de vet och varandra och kommer ut efter helgen både klokare, varmare och lyckligare, även om elaka konsonanter kan grumla den kortsiktiga lyckan en liten tid efter sista ronden.
Scrabble och ni som spelar det är det bästa jag vet! Ni vet vilka ni är....
I gränslandet mellan vakenhet och sömn, liv och död, Fittja och Alby....
På tåget satt en kille som jag avundas djupt.
Han satt med en penna i ena handen och Aftonbladet i den andra och löste korsordet på seriesidan. Bara det är ju väldigt trevligt, men efter ett tag noterade jag att han löste väldigt långsamt. Han flyttade faktiskt inte pennan alls.
Han hade suttit och somnat mitt i ett Å. Jag lovar, precis vid pennans spets stod det ett halvskrivet Å.
Tänk att kunna somna sittandes, på ett tunnelbanetåg (den gamla skramliga modellen) medan hjärnan jobbar med ett korsord!
Den senaste tiden har jag haft väldigt svårt att somna. Det har blivit som mest fyra och en halv timmes sömn per natt och i vissa fall betydligt mindre. Det beror inte bara på de japanska bildpuzzlen. Dels har det att göra med att jag fortfarande inte är helt bra i bröstmusklerna så det är inte jätteskönt att ligga på mage (men det går) och dels har det förstås att göra med att ens dygnsrytm har blivit en smula uppfuckad efter alla dessa helger och lediga dagar.
Men mest beror det på en psykotisk tanke jag plägar få precis i insomningsögonblicket. Plötsligt skriker min hjärna: "NU DÖR DU!" och efter det är man inte så sömnig längre. Det skulle ju vara snopet med tanke på så lite man fått uträttat att kola vippen i så unga år så jag måste först fundera ut hur jag ska bära mig åt för att överleva natten innan jag kan somna. Så ligger jag där och känner efter och nog är där ett litet tryck över bröstet? Kan det vara döden? Attans med....hu vilken puls, ska skiten bulta på det där viset? För mindre än en månad sedan sa ju Ackis att jag var frisk i allt utom bröstmuskeln, det syntes ju inget (fel) på röntgenbilderna!
Och bäst man ligger där får man en hostattack och då måste ju det vara döden, eller hur? Och sådär håller det på fram till halv tre på natten minst, med några läspauser för att skingra tankarna och förhoppningsvis lura liemannen en natt till.
I helt vaket tillstånd är jag helt klar över att jag är frisk som en nötkärna med läkande muskelbristning. Inte dödssjuk eller i fara alls,
Det finns bara en situation i vilken jag somnar på fem minuter, och det är under gruppmöten på jobbet. Som nyanställd lyckades jag somna när jag och de andra nyanställda presenterades för högste VD:n. Jag misstänker att det är suset av projektorer och overhead-apparater som vyssjar mig till sömns. Tyvärr förblir jag inte sovandes så värst länge vid dessa tillfällen.
I Fittja skakade tåget till lite extra och mannen vaknade och kunde avsluta sitt Å.
Han satt med en penna i ena handen och Aftonbladet i den andra och löste korsordet på seriesidan. Bara det är ju väldigt trevligt, men efter ett tag noterade jag att han löste väldigt långsamt. Han flyttade faktiskt inte pennan alls.
Han hade suttit och somnat mitt i ett Å. Jag lovar, precis vid pennans spets stod det ett halvskrivet Å.
Tänk att kunna somna sittandes, på ett tunnelbanetåg (den gamla skramliga modellen) medan hjärnan jobbar med ett korsord!
Den senaste tiden har jag haft väldigt svårt att somna. Det har blivit som mest fyra och en halv timmes sömn per natt och i vissa fall betydligt mindre. Det beror inte bara på de japanska bildpuzzlen. Dels har det att göra med att jag fortfarande inte är helt bra i bröstmusklerna så det är inte jätteskönt att ligga på mage (men det går) och dels har det förstås att göra med att ens dygnsrytm har blivit en smula uppfuckad efter alla dessa helger och lediga dagar.
Men mest beror det på en psykotisk tanke jag plägar få precis i insomningsögonblicket. Plötsligt skriker min hjärna: "NU DÖR DU!" och efter det är man inte så sömnig längre. Det skulle ju vara snopet med tanke på så lite man fått uträttat att kola vippen i så unga år så jag måste först fundera ut hur jag ska bära mig åt för att överleva natten innan jag kan somna. Så ligger jag där och känner efter och nog är där ett litet tryck över bröstet? Kan det vara döden? Attans med....hu vilken puls, ska skiten bulta på det där viset? För mindre än en månad sedan sa ju Ackis att jag var frisk i allt utom bröstmuskeln, det syntes ju inget (fel) på röntgenbilderna!
Och bäst man ligger där får man en hostattack och då måste ju det vara döden, eller hur? Och sådär håller det på fram till halv tre på natten minst, med några läspauser för att skingra tankarna och förhoppningsvis lura liemannen en natt till.
I helt vaket tillstånd är jag helt klar över att jag är frisk som en nötkärna med läkande muskelbristning. Inte dödssjuk eller i fara alls,
Det finns bara en situation i vilken jag somnar på fem minuter, och det är under gruppmöten på jobbet. Som nyanställd lyckades jag somna när jag och de andra nyanställda presenterades för högste VD:n. Jag misstänker att det är suset av projektorer och overhead-apparater som vyssjar mig till sömns. Tyvärr förblir jag inte sovandes så värst länge vid dessa tillfällen.
I Fittja skakade tåget till lite extra och mannen vaknade och kunde avsluta sitt Å.
Tre tjocka tanter slår till igen
Detta har hänt:
När Banjo-Herren flyttar in i sin lägenhet i Norsborg träffar han tre tjocka tanter som lovar att fixa en flickvän åt honom. Banjo-Herrens hyresvärd tröttnar på tvättstugesnusket och installerar ett nytt elektroniskt lås- och bokningssystem i densamma. Banjo-Herrens granne, fru Björk, har säregna frukostvanor och tomtar både på loftet och i fönstret, varav åtminstone de i fönstret är självlysande.
Nu har Botkyrkabyggen beslutat att införa samma låssystem till trapphuset och grovsoprummet som till tvättstugan. Om jag har förstått saken rätt kommer de dock inte att införa något elektroniskt bokningssystem, så jag behöver inte oroa mig för att någon annan bokar min lägenhet någon vecka om jag glömmer. Fr o m snart så kommer man inte in i huset om man inte har en liten plastbricka att vifta med framför en fotocell. Jag undrar hur de har tänkt sig att Jehovas vittnen ska kunna komma in i trapphusen nu. Har de lämnat en uppsättning brickor till närmaste Rikets Sal? De måste ju också få utöva sin religion, eller hur?
Dessutom begränsas och försvåras ju marknaden för områdets jultidnings- och majblommeförsäljare. Allt sådant blir fr o m nu insiderjobb. Jag ser framför mig bittra familjefejder mellan 10-åringens på femman fem storebrorsor och 11-åringens på trean fyra om revirets majblommemonopol. Det kommer inte bli vackert....men det blev en mycket intressant och grammatiskt korrekt mening, i vart fall.
Som allt annat viktigt i det här området så sker utlämningen av nyckelbrickor när hederligt folk fortfarande är på arbetet. Mellan 16:30 och 18:00 och ingen annan tid så kunde man hämta ut dem, så jag lämnade mina kollegor i sticket redan vid 16:00 för att undvika den allra värsta rusningen efter 17:30.
Det var så nära att lyckas. Jag kom till områdeskontoret, visade legitimation och fick ett formulär att fylla i och skulle just gå vidare när jag hör en triumferande röst från entrén:
- Banjo-Herren på Frejs väg, medlem i Hyresgästföreningen!
Jag svängde runt som värste John Wayne och insåg att jag än en gång stod öga mot öga med de tre tjocka tanterna, och bakom dem skymtade även fru Björk. Det var något i Kolossala Sussies, ledarens, tonfall som gav mig en ingivelse att vråla "Ni får mig aldrig levande!" och göra ett utfall mot fönstret. Hon såg läskigt beslutsam ut, och när områdets hönsmamma ser beslutsam ut, då vet man att man snart står i clowndräkt och jonglerar inför hela områdets barnpopulation på någon gårdsloppis.
Det var dock galler utanför fönstret. Jag var fast.
- J-j-ja..., tvekade jag fram.
- Jag har just blivit ordförande i den lokala hyresgästföreningen och såg ditt namn i medlemslistan. Skulle du vilja bli ledamot i styrelsen? ångvältade Sussie.
Av alla djävulska planer....! Gallret såg rätt mjukt ut, det skulle nog inte bli en alltför allvarlig skallfraktur....
Jag lyckades i alla fall förhandla till mig att inte behöva föra protokoll eller sköta bokföring, och fru Björk lovade att baka bullar till mötena. De blir säkert goda, hon verkar vara bra på kanelen.
När Banjo-Herren flyttar in i sin lägenhet i Norsborg träffar han tre tjocka tanter som lovar att fixa en flickvän åt honom. Banjo-Herrens hyresvärd tröttnar på tvättstugesnusket och installerar ett nytt elektroniskt lås- och bokningssystem i densamma. Banjo-Herrens granne, fru Björk, har säregna frukostvanor och tomtar både på loftet och i fönstret, varav åtminstone de i fönstret är självlysande.
Nu har Botkyrkabyggen beslutat att införa samma låssystem till trapphuset och grovsoprummet som till tvättstugan. Om jag har förstått saken rätt kommer de dock inte att införa något elektroniskt bokningssystem, så jag behöver inte oroa mig för att någon annan bokar min lägenhet någon vecka om jag glömmer. Fr o m snart så kommer man inte in i huset om man inte har en liten plastbricka att vifta med framför en fotocell. Jag undrar hur de har tänkt sig att Jehovas vittnen ska kunna komma in i trapphusen nu. Har de lämnat en uppsättning brickor till närmaste Rikets Sal? De måste ju också få utöva sin religion, eller hur?
Dessutom begränsas och försvåras ju marknaden för områdets jultidnings- och majblommeförsäljare. Allt sådant blir fr o m nu insiderjobb. Jag ser framför mig bittra familjefejder mellan 10-åringens på femman fem storebrorsor och 11-åringens på trean fyra om revirets majblommemonopol. Det kommer inte bli vackert....men det blev en mycket intressant och grammatiskt korrekt mening, i vart fall.
Som allt annat viktigt i det här området så sker utlämningen av nyckelbrickor när hederligt folk fortfarande är på arbetet. Mellan 16:30 och 18:00 och ingen annan tid så kunde man hämta ut dem, så jag lämnade mina kollegor i sticket redan vid 16:00 för att undvika den allra värsta rusningen efter 17:30.
Det var så nära att lyckas. Jag kom till områdeskontoret, visade legitimation och fick ett formulär att fylla i och skulle just gå vidare när jag hör en triumferande röst från entrén:
- Banjo-Herren på Frejs väg, medlem i Hyresgästföreningen!
Jag svängde runt som värste John Wayne och insåg att jag än en gång stod öga mot öga med de tre tjocka tanterna, och bakom dem skymtade även fru Björk. Det var något i Kolossala Sussies, ledarens, tonfall som gav mig en ingivelse att vråla "Ni får mig aldrig levande!" och göra ett utfall mot fönstret. Hon såg läskigt beslutsam ut, och när områdets hönsmamma ser beslutsam ut, då vet man att man snart står i clowndräkt och jonglerar inför hela områdets barnpopulation på någon gårdsloppis.
Det var dock galler utanför fönstret. Jag var fast.
- J-j-ja..., tvekade jag fram.
- Jag har just blivit ordförande i den lokala hyresgästföreningen och såg ditt namn i medlemslistan. Skulle du vilja bli ledamot i styrelsen? ångvältade Sussie.
Av alla djävulska planer....! Gallret såg rätt mjukt ut, det skulle nog inte bli en alltför allvarlig skallfraktur....
Jag lyckades i alla fall förhandla till mig att inte behöva föra protokoll eller sköta bokföring, och fru Björk lovade att baka bullar till mötena. De blir säkert goda, hon verkar vara bra på kanelen.
Grattis på födelsedagen!
Idag fyller Vera 23 år, för tolfte gången!
Jag hoppas hon får vad hon mest önskar sig och av vad jag hörde igår så verkar det ju riktigt lovande.
Puss och kram på dig, galpal!
(Det här med galpal kommer förresten från tv-serien Friends, som vi båda två är fanatiska anhängare av. Om det var någon som undrade.)
Jag hoppas hon får vad hon mest önskar sig och av vad jag hörde igår så verkar det ju riktigt lovande.
Puss och kram på dig, galpal!
(Det här med galpal kommer förresten från tv-serien Friends, som vi båda två är fanatiska anhängare av. Om det var någon som undrade.)
Grandet i mitt öga
Jag kände en närvaro i rummet. En närvaro som inte mådde bra och inte ville att jag skulle göra det heller. Långsamt snurrade jag ett halvt varv på stolen och där bakom mig stod en ljudlös Mårra och sög idogt glädjen ur närmiljön.
En Mårra känns igen på att mungiporna och armarna pekar rakt nedåt och att de inte säger något förrän man stirrat på dem i ett par sekunder. Jag gjorde min plikt och Mårran öppnade munnen. Det lät som tvåans sandpapper.
"Sysslar du med nyteckning?"
Det där måste ha varit en retorisk fråga eftersom Mårran mycket väl vet att jag sysslar med nyteckning av försäkringar.
"Jag föredrar att måla i olja" hade varit totalt fel svar och av någon gudomlig försyn så insåg jag detta i tid och svarade istället med ett inställsamt ja. Inställsamma jan är bästa sättet att medicinera mot Mårror.
"Du har skrivit fel milleniesiffra på fem försäkringar" sänkte Mårran temperaturen med, "och jag ville bara se till att du tänker på det i fortsättningen..."
(Milleniesiffran läggs in i ett specialfält i formuläret som man måste klicka speciellt på för att ändra, den ska vara 9 om kunden är född på 1900-talet och 0 om kunden är född på 2000-talet. Ja, vi har bebisar som kunder.)
Jag blir alltid förlägen när jag ertappas med slarvfel och vill gärna gå till botten med detta.
"När då?" säger jag med en stämma som fröken Galdhöppigen-Glittertind på Vattenfall hade blivit grön av avund finge hon höra.
"Det var den 16:e", gnällde Mårran.
Den 16:e december lärde jag mig registrera nya försäkringar. All vår början bliver svår, men sedan dess har jag registrerat bortåt 30 försäkringar om dagen, alla med rätt milleniesiffra.
Detta vet Mårran. Det är inte ens säkert att hennes ursprungsmål med att stå bakom mig och döda stämningen var att prata med mig, det kan faktiskt vara så att hon bara improviserade när hon märkte att någon noterade hennes närvaro.
Varje dag sitter Mårran och registrerar inkomna extrapremier. Det har hon gjort i ett drygt halvår. Så fort det rör sig om försäkringar där det finns mer än ett avinummer att välja på gör hon samma fel. som skapar extraarbete och irritation för henne och hennes medarbetare.
Hon är således expert.
Jag tog allt hon sade till mitt hjärta och begrundade det.
En Mårra känns igen på att mungiporna och armarna pekar rakt nedåt och att de inte säger något förrän man stirrat på dem i ett par sekunder. Jag gjorde min plikt och Mårran öppnade munnen. Det lät som tvåans sandpapper.
"Sysslar du med nyteckning?"
Det där måste ha varit en retorisk fråga eftersom Mårran mycket väl vet att jag sysslar med nyteckning av försäkringar.
"Jag föredrar att måla i olja" hade varit totalt fel svar och av någon gudomlig försyn så insåg jag detta i tid och svarade istället med ett inställsamt ja. Inställsamma jan är bästa sättet att medicinera mot Mårror.
"Du har skrivit fel milleniesiffra på fem försäkringar" sänkte Mårran temperaturen med, "och jag ville bara se till att du tänker på det i fortsättningen..."
(Milleniesiffran läggs in i ett specialfält i formuläret som man måste klicka speciellt på för att ändra, den ska vara 9 om kunden är född på 1900-talet och 0 om kunden är född på 2000-talet. Ja, vi har bebisar som kunder.)
Jag blir alltid förlägen när jag ertappas med slarvfel och vill gärna gå till botten med detta.
"När då?" säger jag med en stämma som fröken Galdhöppigen-Glittertind på Vattenfall hade blivit grön av avund finge hon höra.
"Det var den 16:e", gnällde Mårran.
Den 16:e december lärde jag mig registrera nya försäkringar. All vår början bliver svår, men sedan dess har jag registrerat bortåt 30 försäkringar om dagen, alla med rätt milleniesiffra.
Detta vet Mårran. Det är inte ens säkert att hennes ursprungsmål med att stå bakom mig och döda stämningen var att prata med mig, det kan faktiskt vara så att hon bara improviserade när hon märkte att någon noterade hennes närvaro.
Varje dag sitter Mårran och registrerar inkomna extrapremier. Det har hon gjort i ett drygt halvår. Så fort det rör sig om försäkringar där det finns mer än ett avinummer att välja på gör hon samma fel. som skapar extraarbete och irritation för henne och hennes medarbetare.
Hon är således expert.
Jag tog allt hon sade till mitt hjärta och begrundade det.
Tillåt oss presentera....
En glad entreprenör!
Ingen uppmärksammar dock att Chamoun Joko också verkar vara Stockholms och kanske världens minsta korvgubbe. På bilden ser han ut att vara omkring tre äpplen hög....
Den klassiska frågan
Idag återvänder skolbarnen till bänkarna och på tusentals lågstadieskolgårdar kommer den klassiska frågan att ställas:
"Vad fick du för julklappar i år?"
Och ivriga att få berätta att de fått Child Molesting Vampire Zombies XXII av farmor (som inte kan engelska, aldrig använt dator och trodde att bilderna på omslaget var någon form av gotisk konst) så svarar hundratals lättlurade barn att de fått Child Molesting Vampire Zombies XXII av farmor (men de underlåter att berätta hur farmor hamnade på intensiven efter att ha velat prova det trevliga spelet hon gett bort).
Och efter det blir det de sedvanliga fingerpekandet och löjliggörandet för att man har ju inte fått NÅGRA JULKLAPPAR ALLS I ÅR ännu! Bläbläbläbläbläääää blä! Hån, hån.
En gammal fin skolstartstradition som upprepas varje år. Ett år bad jag t o m om att få en försenad julklapp på trettondagen för att kunna håna tillbaka och säga att jag VISST DÅ hade fått julklappar i år, men då blev jag visst hånad för att jag var så konstig att jag fick julklappar när det inte var jul.....hur man än vänder sig så har man klappen där bak.
I år har jag faktiskt fått en julklapp, men det var inte med avsikt. Min galpal Vera K skickade mig Mark Levengoods bok "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" som hon länge pratat om att jag skulle gilla, fastän jag sagt att "jag minsann aldrig skulle kunna tycka om en bok som en homosexuell kille har skrivit". Vad jag i verkligheten hade sagt var att jag sällan brukar tycka om böcker som andra är säkra på att jag kommer tycka om.
Men det är ju lätt att höra fel.
Puss och tack, Vera, boken är jättebra!
I fjol fick jag tre klappar, och tomten hade uppenbarligen läst min blogg noga. Eftersom jag försovit mig en gång p g a borttappad mobil fick jag en väckarklocka och eftersom jag har en medietränad tandhygienist så fick jag en elektrisk tandborste.
Den elektriska tandborsten är ju näst intill erotisk i sitt vibrerande där den svarvar tänderna rena från plack, men lite undersam blir man allt på hur tandkrämen kan räcka till hela garnityret. Den klick man stryker på från början bör ju inte kunna hålla sig i borstens närhet i mer än 2 pikosekunder efter att borsten går igång. Och att den automatiskt stängs av om man trycker för hårt, det vågar jag inte ens prova. Om man skulle äventyra sig med att trycka minsta lilla så skulle det väl säga screeeejjjeeejejjwwwwwjjjeejjjjj och sen skulle farbror tandläkaren få bädda operationsbordet och ta fram lösgommarna för då får han främmat.
Den sista julklappen var ett exemplar av CD:n från moderskapets konsert i Globen. (I skrivande stund inser jag att jag borde bett att få den signerad.... ) Och tro det eller ej, men efter första körnumret (som var något av det pampigaste jag upplevt) så hör man klart och tydligt en exalterad Banjo-Herre skrika ut sitt gillande....
Däremot hör man inte ett ljud från pratkvarns-Ulla som satt bredvid.
Jag är förvånad.
"Vad fick du för julklappar i år?"
Och ivriga att få berätta att de fått Child Molesting Vampire Zombies XXII av farmor (som inte kan engelska, aldrig använt dator och trodde att bilderna på omslaget var någon form av gotisk konst) så svarar hundratals lättlurade barn att de fått Child Molesting Vampire Zombies XXII av farmor (men de underlåter att berätta hur farmor hamnade på intensiven efter att ha velat prova det trevliga spelet hon gett bort).
Och efter det blir det de sedvanliga fingerpekandet och löjliggörandet för att man har ju inte fått NÅGRA JULKLAPPAR ALLS I ÅR ännu! Bläbläbläbläbläääää blä! Hån, hån.
En gammal fin skolstartstradition som upprepas varje år. Ett år bad jag t o m om att få en försenad julklapp på trettondagen för att kunna håna tillbaka och säga att jag VISST DÅ hade fått julklappar i år, men då blev jag visst hånad för att jag var så konstig att jag fick julklappar när det inte var jul.....hur man än vänder sig så har man klappen där bak.
I år har jag faktiskt fått en julklapp, men det var inte med avsikt. Min galpal Vera K skickade mig Mark Levengoods bok "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" som hon länge pratat om att jag skulle gilla, fastän jag sagt att "jag minsann aldrig skulle kunna tycka om en bok som en homosexuell kille har skrivit". Vad jag i verkligheten hade sagt var att jag sällan brukar tycka om böcker som andra är säkra på att jag kommer tycka om.
Men det är ju lätt att höra fel.
Puss och tack, Vera, boken är jättebra!
I fjol fick jag tre klappar, och tomten hade uppenbarligen läst min blogg noga. Eftersom jag försovit mig en gång p g a borttappad mobil fick jag en väckarklocka och eftersom jag har en medietränad tandhygienist så fick jag en elektrisk tandborste.
Den elektriska tandborsten är ju näst intill erotisk i sitt vibrerande där den svarvar tänderna rena från plack, men lite undersam blir man allt på hur tandkrämen kan räcka till hela garnityret. Den klick man stryker på från början bör ju inte kunna hålla sig i borstens närhet i mer än 2 pikosekunder efter att borsten går igång. Och att den automatiskt stängs av om man trycker för hårt, det vågar jag inte ens prova. Om man skulle äventyra sig med att trycka minsta lilla så skulle det väl säga screeeejjjeeejejjwwwwwjjjeejjjjj och sen skulle farbror tandläkaren få bädda operationsbordet och ta fram lösgommarna för då får han främmat.
Den sista julklappen var ett exemplar av CD:n från moderskapets konsert i Globen. (I skrivande stund inser jag att jag borde bett att få den signerad.... ) Och tro det eller ej, men efter första körnumret (som var något av det pampigaste jag upplevt) så hör man klart och tydligt en exalterad Banjo-Herre skrika ut sitt gillande....
Däremot hör man inte ett ljud från pratkvarns-Ulla som satt bredvid.
Jag är förvånad.
Blandade söndagstankar
- I en av mina Facebookskompisars nätverk är jag framröstad som näst mest åtråvärd. Det kan bara ha varit Scrabble-hangarounds som röstat för Elmis var etta.....
- "Jag är rätt bra på att stava!" måste vara den absolut sämsta pick up line som någonsin använts på Engelen.
- Är det Sofi Fahrmans läppar som är för små eller hennes tänder som är för stora?
- Varför kan jag inte komma på något vettigt att skriva om?
Mannen som räddade mig från björnen
Alla pratar om Staffan Westerberg, men mannen som förstörde min barndom dog igår.
"Slas berättar för barn" var programmet som framför alla andra skrämde skiten ur mig halv sex på vardagarna tidigt sjuttiotal. Det var nåt mörkt och genuint läskigt med den där skogen som alla bodde bortom när Slas var liten. Kanske var det tanken på att någon som ritar så fruktansvärt fult ändå får sina alster visade i TV?
Jag kan än idag bli illamående och vilja blunda när jag tänker på berättelsen om gubben med träbenet och hur han berättade om hur en björn hade bitit av honom benet, illustrerat av kala, smärtfyllda streckgubbar och björnar med överdimensionerade tänder, endast designade för att förstöra nattsömnen för intet ont anande sjuttiotalister som egentligen allra helst ville se Scooby Doo.
Nej, tacka vet jag Vilse i Pannkakan som försökte göra oss alla till goda röda kamrater men så här med facit i hand misslyckades och istället gör stora pengar i och med DVD-släppet. Är det inte dags för en dataanimerad remake snart? Och en clubversion av ledmotivet!?
Finns Storpotätens pött-pött-pött som ringsignal?
Till Slas' försvar (man ska ju inte tala illa om de döda) så ska det sägas att han gav mig en klädsam respekt för skogen i allmänhet och björnar i synnerhet. Dessutom var han betydligt mindre skräckinjagande när han berättade för vuxna. Vila i frid.
"Slas berättar för barn" var programmet som framför alla andra skrämde skiten ur mig halv sex på vardagarna tidigt sjuttiotal. Det var nåt mörkt och genuint läskigt med den där skogen som alla bodde bortom när Slas var liten. Kanske var det tanken på att någon som ritar så fruktansvärt fult ändå får sina alster visade i TV?
Jag kan än idag bli illamående och vilja blunda när jag tänker på berättelsen om gubben med träbenet och hur han berättade om hur en björn hade bitit av honom benet, illustrerat av kala, smärtfyllda streckgubbar och björnar med överdimensionerade tänder, endast designade för att förstöra nattsömnen för intet ont anande sjuttiotalister som egentligen allra helst ville se Scooby Doo.
Nej, tacka vet jag Vilse i Pannkakan som försökte göra oss alla till goda röda kamrater men så här med facit i hand misslyckades och istället gör stora pengar i och med DVD-släppet. Är det inte dags för en dataanimerad remake snart? Och en clubversion av ledmotivet!?
Finns Storpotätens pött-pött-pött som ringsignal?
Till Slas' försvar (man ska ju inte tala illa om de döda) så ska det sägas att han gav mig en klädsam respekt för skogen i allmänhet och björnar i synnerhet. Dessutom var han betydligt mindre skräckinjagande när han berättade för vuxna. Vila i frid.
Det hade Jack Bauer aldrig gjort
Var gång jag ser igenom en årgång av 24 blir jag lika fascinerad över vad de tycker vi ska finna rimligt.
För dem som inte vet det så är 24 en amerikansk teveserie som utspelar sig i realtid, varje avsnitt är en timme långt (inklusive reklampauser förstås) och en hel säsong omfattar ett dygn i antiterroristagent Jack Bauers liv. Under detta dygn sover Jack Bauer inte en blund, däremot utövar han minst en eldstrid i timmen, tar livet av en handfull superskurkar, mister minst en anhörig samt dör själv emellanåt för att återupplivas och fem minuter senare slåss på liv och död igen.
Persongalleriet runt agent Bauer sover inte heller och ser dessutom sina nära och kära, vänner och fiender dö som flugor och låter sig övertalas till de mest ädla och självuppoffrande handlingar på endast ett par sekunder, handlingar som i de flesta fall leder till hjältedöden USP.
Och aldrig stannar han upp, skakar på huvudet och frågar sig varför allting måste hända honom hela tiden. Dessutom missar han aldrig när han skjuter mot en terrorist, hur trött han än måste vara, p g a blodförlust om inte annat.
Mellan 5:30 onsdag morgon och 5:30 torsdag morgon har jag provat på att vara vaken i 24 timmar, och trots att inte en enda terrorist dykt upp i min skottglugg och varken atombomber eller nervgastuber exploderat framför nosen på mig så känner jag mig inte direkt pigg, fräsch och redo för en maffig eldstrid eller en biljakt i mörkret. Det hade blivit en riktigt vissen säsong av det dygnet, speciellt de sista 8 avsnitten som utspelade sig i mitt sovrum med mig som enda medverkande. Fast det hade varit många lättklädda scener i alla fall, mycket ögongodis för den kvinnliga publiken. ;)
Vad gör man då liggandes sömnlös i 8 timmar? Jo, det här:
Japanska bildpuzzel.
Jag är fullkomligt hooked. Folk talar om att knarka, men det här är the shit.
En timmes sömn blev det till slut, och några extra tryck på Snooze-knappen på morgonkvisten.
Mitt horoskop för idag säger att jag är alldeles för lättpåverkad och att jag ska hålla mig till det som jag och min kärlek har planerat. Utmärkt, jag och mitt stora, tjocka duntäcke har bestämt att vi ska ligga med varandra så fort jag kommer hem och så ska det också bli!
För dem som inte vet det så är 24 en amerikansk teveserie som utspelar sig i realtid, varje avsnitt är en timme långt (inklusive reklampauser förstås) och en hel säsong omfattar ett dygn i antiterroristagent Jack Bauers liv. Under detta dygn sover Jack Bauer inte en blund, däremot utövar han minst en eldstrid i timmen, tar livet av en handfull superskurkar, mister minst en anhörig samt dör själv emellanåt för att återupplivas och fem minuter senare slåss på liv och död igen.
Persongalleriet runt agent Bauer sover inte heller och ser dessutom sina nära och kära, vänner och fiender dö som flugor och låter sig övertalas till de mest ädla och självuppoffrande handlingar på endast ett par sekunder, handlingar som i de flesta fall leder till hjältedöden USP.
Och aldrig stannar han upp, skakar på huvudet och frågar sig varför allting måste hända honom hela tiden. Dessutom missar han aldrig när han skjuter mot en terrorist, hur trött han än måste vara, p g a blodförlust om inte annat.
Mellan 5:30 onsdag morgon och 5:30 torsdag morgon har jag provat på att vara vaken i 24 timmar, och trots att inte en enda terrorist dykt upp i min skottglugg och varken atombomber eller nervgastuber exploderat framför nosen på mig så känner jag mig inte direkt pigg, fräsch och redo för en maffig eldstrid eller en biljakt i mörkret. Det hade blivit en riktigt vissen säsong av det dygnet, speciellt de sista 8 avsnitten som utspelade sig i mitt sovrum med mig som enda medverkande. Fast det hade varit många lättklädda scener i alla fall, mycket ögongodis för den kvinnliga publiken. ;)
Vad gör man då liggandes sömnlös i 8 timmar? Jo, det här:
Japanska bildpuzzel.
Jag är fullkomligt hooked. Folk talar om att knarka, men det här är the shit.
En timmes sömn blev det till slut, och några extra tryck på Snooze-knappen på morgonkvisten.
Mitt horoskop för idag säger att jag är alldeles för lättpåverkad och att jag ska hålla mig till det som jag och min kärlek har planerat. Utmärkt, jag och mitt stora, tjocka duntäcke har bestämt att vi ska ligga med varandra så fort jag kommer hem och så ska det också bli!
Metamorfoser
Jag läser om hur vandaler, fördomsfullt antar jag att det rör sig om tonårssslynglar, skändar gravar i Helsingborg och jag känner det växa i mig.
Jag ser hur unga människor tränger sig före pensionärer och små barn och tar de sittplatser på T-banan som folkvett borde fått dem att upplåta och jag känner hur jag förvandlas.
Jag ser hur små parvlar står och håller fast i tända (i och för sig små och kraftlösa) fyrverkeripjäser medan de smäller av så att raketen förvandlas till ett slags handeldvapen som inte alls riktas rakt upp utan snett framåt. Jag ser hur föräldrar står precis bredvid och inte tillrättavisar fröet och jag känner hur jag förvandlas till honom. Gubbjäveln.
Gubbjäveln bodde i hyreshuset som låg på Rönnowsgatan. Han var det leda trollet under bron när lilla bocken Banjo skulle gå till skolan. Många var de skräckinjagande legender som spreds om Gubbjäveln. Ingen kunde hytta med käpp och utstöta gutturala läten i vredesmod som han. Flera barn vittnade om hur de blivit rappade av Gubbjävelns käpp. Han brukade stå på lur i portgången till hyreshuset, som låg alldeles ute vid vägen så det var ingen chans att komma undan. Förmodligen åt han barn som han fångade, även om inga försvunna barn hade rapporterats i grannskapet. Han importerade kanske barn från Hässleholm som han sen kalasade på. Att han lyckades med detta när hans maximala gånghastighet låg på 1 km/h p g a värken var inget som ifrågasattes av spänningstörstande 7-åringar.
En gång blev jag offer för Gubbjävelns vrede. Vi var tre glin som stod och hängde utanför hyreshuset (att vi vågade!) när han kom stapplande på sin käpp. Mina två kumpaner blev skräckslagna, men jag sa högt och tydligt att: "Äsch, han är väl inte farlig!" Då gick han till attack. Käppen höjdes upp i skyn och han fixerade mig med onda ögat. Min ena kamrat for iväg åt ena hållet, och den andre åt det andra och sen fanns det inga fler håll kvar att fara iväg åt. Paralyserad stod jag kvar. Skulle jag då sluta mina dagar under Gubbjävelns käpp?
"Öh....öh...öööh....vad sa du?" stönade Gubbjäveln hotfullt och hytte extra spastiskt med käppen.
"Jag sa bara att du inte var farlig", sa en väldigt liten och rädd Banjo och bad för sitt liv med ögonen.
Gubbjäveln stannade upp, sänkte käppen, såg häpen ut, sa: "Öh...öh....öh...jaha...." och vände på klacken. Hade det varit en Astrid Lindgren-bok så hade han antagligen bjudit på syrliga karameller eller knäckstrutar.
Mina flydda kamrater lomade tillbaka och jag åtnjöt en inte helt oförtjänt stund av beundran för mitt sätt att överleva mötet med monstret, för det här var på den tiden då det fortfarande fanns lite Anderssonskans Kalle-romantik kvar i barndomen.
Jag har ingen käpp att hytta med och ännu har inte begynnande senilitet gett mig afasi, men nog skulle man vilja gå fram till dessa framtidens män (och mera sällan kvinnor) och säga dem några sanningens ord. Och nog skulle det änvändas magiska trollformler som "på min tid var det minsann" och "när jag var ung så". Snart börjar väl ord som "pojkvasker" och "vet hut" ploppa upp. En vacker morgon (men inte lika vacker som morgnarna brukade vara när jag var liten) så kommer jag vakna och upptäcka att jag har rutig keps och manchesterbyxor och jag upptäcker min nya superkraft att skrämma småpojkar i sken.
En dag inser jag att allt jag har i skivhyllan har förvandlats till Ingmar Nordströms saxparty och att jag tycker att Allsång på Skansen inte är detsamma sedan han Berghagen slutade, eller i ett ännu längre framskridet stadium Bosse Larsson.
Snart börjar jag skriva insändare till Svenska Dagbladet (inte till någon vulgär kvällstidning, inte!) och dricka kaffe på bit.
Det kommer bli storslaget!
Jag ser hur unga människor tränger sig före pensionärer och små barn och tar de sittplatser på T-banan som folkvett borde fått dem att upplåta och jag känner hur jag förvandlas.
Jag ser hur små parvlar står och håller fast i tända (i och för sig små och kraftlösa) fyrverkeripjäser medan de smäller av så att raketen förvandlas till ett slags handeldvapen som inte alls riktas rakt upp utan snett framåt. Jag ser hur föräldrar står precis bredvid och inte tillrättavisar fröet och jag känner hur jag förvandlas till honom. Gubbjäveln.
Gubbjäveln bodde i hyreshuset som låg på Rönnowsgatan. Han var det leda trollet under bron när lilla bocken Banjo skulle gå till skolan. Många var de skräckinjagande legender som spreds om Gubbjäveln. Ingen kunde hytta med käpp och utstöta gutturala läten i vredesmod som han. Flera barn vittnade om hur de blivit rappade av Gubbjävelns käpp. Han brukade stå på lur i portgången till hyreshuset, som låg alldeles ute vid vägen så det var ingen chans att komma undan. Förmodligen åt han barn som han fångade, även om inga försvunna barn hade rapporterats i grannskapet. Han importerade kanske barn från Hässleholm som han sen kalasade på. Att han lyckades med detta när hans maximala gånghastighet låg på 1 km/h p g a värken var inget som ifrågasattes av spänningstörstande 7-åringar.
En gång blev jag offer för Gubbjävelns vrede. Vi var tre glin som stod och hängde utanför hyreshuset (att vi vågade!) när han kom stapplande på sin käpp. Mina två kumpaner blev skräckslagna, men jag sa högt och tydligt att: "Äsch, han är väl inte farlig!" Då gick han till attack. Käppen höjdes upp i skyn och han fixerade mig med onda ögat. Min ena kamrat for iväg åt ena hållet, och den andre åt det andra och sen fanns det inga fler håll kvar att fara iväg åt. Paralyserad stod jag kvar. Skulle jag då sluta mina dagar under Gubbjävelns käpp?
"Öh....öh...öööh....vad sa du?" stönade Gubbjäveln hotfullt och hytte extra spastiskt med käppen.
"Jag sa bara att du inte var farlig", sa en väldigt liten och rädd Banjo och bad för sitt liv med ögonen.
Gubbjäveln stannade upp, sänkte käppen, såg häpen ut, sa: "Öh...öh....öh...jaha...." och vände på klacken. Hade det varit en Astrid Lindgren-bok så hade han antagligen bjudit på syrliga karameller eller knäckstrutar.
Mina flydda kamrater lomade tillbaka och jag åtnjöt en inte helt oförtjänt stund av beundran för mitt sätt att överleva mötet med monstret, för det här var på den tiden då det fortfarande fanns lite Anderssonskans Kalle-romantik kvar i barndomen.
Jag har ingen käpp att hytta med och ännu har inte begynnande senilitet gett mig afasi, men nog skulle man vilja gå fram till dessa framtidens män (och mera sällan kvinnor) och säga dem några sanningens ord. Och nog skulle det änvändas magiska trollformler som "på min tid var det minsann" och "när jag var ung så". Snart börjar väl ord som "pojkvasker" och "vet hut" ploppa upp. En vacker morgon (men inte lika vacker som morgnarna brukade vara när jag var liten) så kommer jag vakna och upptäcka att jag har rutig keps och manchesterbyxor och jag upptäcker min nya superkraft att skrämma småpojkar i sken.
En dag inser jag att allt jag har i skivhyllan har förvandlats till Ingmar Nordströms saxparty och att jag tycker att Allsång på Skansen inte är detsamma sedan han Berghagen slutade, eller i ett ännu längre framskridet stadium Bosse Larsson.
Snart börjar jag skriva insändare till Svenska Dagbladet (inte till någon vulgär kvällstidning, inte!) och dricka kaffe på bit.
Det kommer bli storslaget!
Belgiskt nyår
Jag firade belgiskt nyår i år.
Förr om åren var nyårsafton den roligaste festkvällen på året. Det började 1991 med en historisk händelse, aldrig upprepad varken förr eller senare, när allas er Banjo fick hångla med två olika tjejer på samma kväll. (Det är lika många som på de senaste tio åren!) Och det var på min första riktiga nyårsfest nånsin!
Usch, det fanns personlig tragik på så många olika nivåer i det där första stycket så jag borde egentligen radera det...
Året efter det inleddes en fin och lång tradition i mitt liv, nämligen nyår i Trelleborg. Fram till att Scrabbleförbundet slöt mig i sina armar så har jag aldrig blivit varmare mottagen i en gemenskap än dessa trelleborgares. Vi sammankopplades via musiken och det är ju allmänt känt att musiken ädla känder föder, så helt oväntat var det kanske inte. Jag var sångare i ett band som hette Dor-Eriks Lur, och de som vet var det namnet kommer ifrån har förmodligen gjort lumpen eller utövat någon manlig lagsport. Trelleborgarna ifråga hade ett annat band som spelade liknande musik. Vad deras band hette tänker jag faktiskt inte nämna här för att spara känsliga läsares rosenblad till ögon och öron, men det säger en del om dessa trelleborgares personlighet att de kunde berätta vad deras band hette och ändå komma undan med äran i behåll. De var helt enkelt så genuint genomsympatiska att de hade kunnat heta och spela vad som helst och ändå vara svärmorsdrömmar.
Fast de var glada för att festa och på något mysko sätt blev jag den som tog rollen som den sansade, ordningssamme som man kunde lita på.
Men åren gick och en efter en sansade sig prissarna och skaffade fruar och barn och nyårsfestandet lugnade ner sig. Jag flyttade från Skåne och så gick en fin tradition i graven.
I Belgien firar man inte nyår riktigt likadant som i Sverige. Bl a så är inte raketskjutandet så utbrett. Jag firade tre nyårsaftnar i Bryssel. På den första blev jag inbjuden till en nyårsfest hos belgisk Othellos starka kvinna, Monique Lecat. De som inte vet vad spelet Othello går ut på får i sedvanlig ordning googla.
Jag kunde inte franska. Alla på festen talade franska. Jag var ett cirkusdjur. Min bordsdam, en överförfriskad 50+-are, tafsade oavbrutet på mig. Hennes man satt på hennes andra sida. Varenda gång hon ville säga något till mig ropade hon över bordet till värdinnan och frågade vad det hon ville säga hette på engelska. Det var inte alltid rumsrena fraser.
Men det mest fantastiska av allt var att mitt i alltihopa skulle vi spela frågesportsspel och Monique, som är fullständigt spelgalen, hade fixat fram riktiga Jeopardyknappar och allt för att avgöra vem som visste svaret först. Hon läste frågan på franska först och sedan på engelska. Reglerna var enkla, tryck så fort du vet svaret, ingen behöver vänta tills hela frågan är läst på båda språken.
Jag sopade banan med fransoserna.
Vid tolvslaget började alla blåsa serpentiner på varandra och ta på sig "roliga" hattar och smälla sådana där konfettibomber som man i Sverige bara har på barnkalas. Utomhus var det helt knäpptyst. Nu bodde iofs Monique i en by på landet, men ändå!
Året därpå bestämde jag mig för att skapa min egen nyårstradition i detta gudsförgätna land. Bara jag, några öl och en fet DVD-box. Det funkade oväntat bra och upphöjdes omedelbart till belgisk nyårstradition.
I år blev det 24, säsong 5.
Gott nytt år på er, allihop!
Förr om åren var nyårsafton den roligaste festkvällen på året. Det började 1991 med en historisk händelse, aldrig upprepad varken förr eller senare, när allas er Banjo fick hångla med två olika tjejer på samma kväll. (Det är lika många som på de senaste tio åren!) Och det var på min första riktiga nyårsfest nånsin!
Usch, det fanns personlig tragik på så många olika nivåer i det där första stycket så jag borde egentligen radera det...
Året efter det inleddes en fin och lång tradition i mitt liv, nämligen nyår i Trelleborg. Fram till att Scrabbleförbundet slöt mig i sina armar så har jag aldrig blivit varmare mottagen i en gemenskap än dessa trelleborgares. Vi sammankopplades via musiken och det är ju allmänt känt att musiken ädla känder föder, så helt oväntat var det kanske inte. Jag var sångare i ett band som hette Dor-Eriks Lur, och de som vet var det namnet kommer ifrån har förmodligen gjort lumpen eller utövat någon manlig lagsport. Trelleborgarna ifråga hade ett annat band som spelade liknande musik. Vad deras band hette tänker jag faktiskt inte nämna här för att spara känsliga läsares rosenblad till ögon och öron, men det säger en del om dessa trelleborgares personlighet att de kunde berätta vad deras band hette och ändå komma undan med äran i behåll. De var helt enkelt så genuint genomsympatiska att de hade kunnat heta och spela vad som helst och ändå vara svärmorsdrömmar.
Fast de var glada för att festa och på något mysko sätt blev jag den som tog rollen som den sansade, ordningssamme som man kunde lita på.
Men åren gick och en efter en sansade sig prissarna och skaffade fruar och barn och nyårsfestandet lugnade ner sig. Jag flyttade från Skåne och så gick en fin tradition i graven.
I Belgien firar man inte nyår riktigt likadant som i Sverige. Bl a så är inte raketskjutandet så utbrett. Jag firade tre nyårsaftnar i Bryssel. På den första blev jag inbjuden till en nyårsfest hos belgisk Othellos starka kvinna, Monique Lecat. De som inte vet vad spelet Othello går ut på får i sedvanlig ordning googla.
Jag kunde inte franska. Alla på festen talade franska. Jag var ett cirkusdjur. Min bordsdam, en överförfriskad 50+-are, tafsade oavbrutet på mig. Hennes man satt på hennes andra sida. Varenda gång hon ville säga något till mig ropade hon över bordet till värdinnan och frågade vad det hon ville säga hette på engelska. Det var inte alltid rumsrena fraser.
Men det mest fantastiska av allt var att mitt i alltihopa skulle vi spela frågesportsspel och Monique, som är fullständigt spelgalen, hade fixat fram riktiga Jeopardyknappar och allt för att avgöra vem som visste svaret först. Hon läste frågan på franska först och sedan på engelska. Reglerna var enkla, tryck så fort du vet svaret, ingen behöver vänta tills hela frågan är läst på båda språken.
Jag sopade banan med fransoserna.
Vid tolvslaget började alla blåsa serpentiner på varandra och ta på sig "roliga" hattar och smälla sådana där konfettibomber som man i Sverige bara har på barnkalas. Utomhus var det helt knäpptyst. Nu bodde iofs Monique i en by på landet, men ändå!
Året därpå bestämde jag mig för att skapa min egen nyårstradition i detta gudsförgätna land. Bara jag, några öl och en fet DVD-box. Det funkade oväntat bra och upphöjdes omedelbart till belgisk nyårstradition.
I år blev det 24, säsong 5.
Gott nytt år på er, allihop!
