Nattis och Cass
I min plånbok har jag ett foto på två sockersöta blondiner. Det är Nattis och Cass och dom är systrar. Natttis är sju och Cass treåtthalvt och dom är döttrar till dansbandskungen Jonas. Det är ett väldigt representativt foto, Nattis sitter lydigt och ler vänt åt kameran och Cass är arg som ett litet bi. Ett väldigt gulligt bi.
När jag besökte den lyckliga familjen, som dessutom består av mamma Katharina och schäfer-"valpen" Rossi (mankhöjd två meter och matchvikt ett ton,och då räknar jag bara pälsen....) i helgen så mötte Jonas och Cass mig redan vid busshållplatsen. Cass var så ilsken så hon knappt kunde prata rent, men glad att se mig.
Nattis kunde däremot verkligen prata rent. Förra gången vi sågs hade hon haft en ganska markant sydskånsk dialekt, men nu var det något som hänt, och det oroade Jonas. Nattis hade börjat bryta på rikssvenska!
"Var är min hårboschte?" frågade hon och när hon lämnat rummet tittade Jonas långt efter henne och muttrade: "Säg borrrste!"
"Hon har blitt en redig litten snobb", beklagade han sig med sin sedvanligt formidabla trelleborgska.
Man förstod lätt varifrån Nattis fått såna olater.
Dubbning av tecknade filmer!
Här har vi verkligen ett område som skulle må bra av lite kvotering! Varför måste alla Askungar och Törnrosor och Pocahontasar och My Little Phonies galoppera runt och låta som fröken Ur allihopa? Fridlys dialekter! Kvotera in skåningar, smålänningar, ångermanlänningar osv så att vart landskap får sin Disney-prinsessa! Det finns säkert tillräckligt många.....
Vi gick på tivoli. Emellanåt regnade det från himlen och emellanåt åskade det från Cass. Hon åkte berg-och-dalbana och radiobilar och åt spunnet socker och varm korv och popcorn och fick en ballong och ett kramdjur och hade hur roligt som helst, Hon hade t o m så kul så hon glömde bort att vara förbannad små korta stunder. Hon fann sig dock snabbt.
Nattis vågade som vanligt inte. Hon vågade inte åka berg-och-dalbana och inte radiobilar heller. Hon vågade gå in i Lustiga Huset men höll på att aldrig komma ut eftersom några moment såg lite läskiga ut. Hon har min fulla förståelse. S k "lustiga hus" brukar gå ut på en enda sak, att man konstant ska löpa risk att ramla och slå sig. We're not amused... trappsteg som rör sig, tunnlar som snurrar och rullband som går åt fel håll. Jättekul....
Men en ballong och ett kramdjur fick hon. En Hello Kitty-ballong och en plyschpudel med tillhörande handväska att stoppa den i à la Paris Hilton. Kampen mot könsrollerna kan härmed anses helt förlorad.
Och så slutade de två blondinernas lördag. Själv sov jag på soffan och kysstes omsorgsfullt godnatt av Rossi, som i övrigt inte gjorde mycket väsen av sig.
Söndagen började mycket oroväckande. När jag vaknade satt Cass i soffan bredvid och tittade på mig. Hon såg egendomlig ut, någonting var fel. Långsamt insåg jag vad det var.
Hon log med hela ansiktet.
"Gomorron", sa jag.
"Vettuva?" sa hon på det där viset som är så fantastiskt gulligt när en treåring säger det, men outsägligt patetiskt när Pernilla Wahlgren, 40, kväker det i nån hudkrämsreklam.
Det är faktiskt väldigt sällan man vet vad när man får den frågan så jag svarade nej.
Och så började Cass berätta en historia på typiskt treåringsmaner, ni vet den där tekniken att prata både på in- och utandning samtidigt som man utför diverse gymnastiska övningar. Åskvädret hade helt dragit bort.
Amanda, en för mig okänd förmåga, hade tydligen för lite sedan puttat omkull Cass på en studsmatta så att hon hade slagit sig och t o m fått ett stort ärr på läppen. Cass visade mig det gräsliga ärret som faktiskt var flera mikrometer stort och kunde ses i god belysning. Det hela hade gjort jätteont. Men idag, berättade Cass, så skulle hon äntligen få sin hämnd!
"Idag så ska jag putta henne!" sa hon mitt i ett par halva handstående värdiga Knut Kragballe.
Nu kände jag att jag som Bamse-präglad vuxen behövde ta mitt ansvar.
"Njae, det tycker jag inte att du ska göra, faktiskt..."
"Vaffödå?"
Bra fråga, det hade jag inte riktigt tänkt på. "För att hon kan slå sig" kändes inte som ett fungerande argument, för treåringar brukar det gälla öga för öga, läpp för läpp.
"Ähmmm....för att...det är inte så tufft att hålla på att hämnas...." tvekade jag, men så dök plötsligt Bamse upp som en Obi-Wan Kenobi-liknande vision bredvid mitt huvud och viskade svaret till mig. "Sa hon förlåt efter att hon puttade dig så att du slog dig?" frågade jag,
"Näää...." sa Cass.
"Det var dumt av henne, det ska man alltid säga. Jag tycker att du ska säga till henne att du tycker hon ska säga förlåt för att hon puttade dig!"
Cass tänkte en liten stund och sa sedan till min stora häpnad:
"Mmmm, det ska jag göra." Och eftersom jag har hört att små barn inte kan vara ironiska så lät jag saken stanna där, ytterst nöjd med mig själv.
Och faktiskt, tror ni inte att Cass senare på dagen gick och lekte med Amanda, utan att putta henne en enda gång!? I alla fall inte hårt. Jag skulle bli en fantastiskt bra pappa. Och lättlurad.
Nederstigen till dödsriket
Så här ser det ut:
Mina föräldrars marklägenhet ligger i princip i en korsning av två vägar, Lilla Vägen och Stora Vägen. På andra sidan Lilla Vägen ligger ålderdomshemmet. Dit gick jag inte. På andra sidan Stora Vägen ligger kyrkogården, och det var dit jag gick.
Kyrkogårdar och deras gravstenar är fascinerande. Speciellt de äldre, där underliga titlar väcker fantasin till liv. Vad gjorde en dragare? Gick han och drog hela dagarna kanske? Och en mätare? Var han halvvägs i utbildningen till lantmätare och var bara tillåten att gå och mäta lite allmänt innan han började med lantmätning?
På en kyrkogård i en annan av min barndoms bonnhålor fanns en gravsten där den underliggande betitlades "före detta folkskolläraren". En aning redundant, om jag får tycka.
Min farfar var präst och dog på sin post just före julottan 1970. På hans gravsten kunde man fram till hans makas hädanfärd 1997, läsa hans sirliga namnteckning. Sirlig och oläslig. Nu är den stenen utbytt mot en läslig och med farmors namn tillagt. Varför berättar jag då detta? Jo, det verkar som att denna idé har börjat sprida sig. Jag har fram till nu endast sett den dödes namnteckning på kända personers gravstenar (Palmes namnteckning är väl ristad på hans gravsten, eller hur?) men nu börjar de poppa upp som svampar ur jorden. (Ett tips är att inte börja tänka på att saker börjar poppa upp som svampar ur jorden medan man går på en kyrkogård....) Jag förstår det inte riktigt, faktiskt. Det måste ha att göra med att man ser sitt sista vilorum som en privatsak som endast de som känner till ens namnteckning har att göra med, eller är det månne så att man på detta sätt vill underteckna sitt liv? Det påstås att farfar ville ha det så eftersom församlingsborna kände igen hans namnteckning så väl. Men vad händer när alla dessa man skrivit brev till tagit slut och gjort en sällskap? Då vet plötsligt ingen vad det är som har ristats på den där stenen. Då är man verkligen glömd och finns inte kvar, Dragaren Nils Persson däremot, honom kommer jag ihåg, fast han varit död i nästan 100 år.
En annan sak med gravstenar som jag tycker är lite kuslig är de som redan ristat in sitt namn på en gravsten, men inte är riktigt döda ännu. Deras make eller maka har gått bort och de ska beställa gravsten och då passar de på att rista in sitt eget namn, också. OK, vi ska alla den vägen vandra, det förstår jag ju, men att redan bestämma att jaha, nu är livet så pass slut så jag vet var jag vill bli begraven, bäst att rista det i sten när jag ändå bestämt mig. Gav Fonus ett paketerbjudande, rista två, betala för en? (Jaja, jag vet att jag är inne och klampar på gränsen till det passande.....) Men tänk om man gör en "Grabben i graven bredvid" och träffar någon när man går där och påtar på den avhållna och saknades grav? Det har faktiskt hänt i verkligheten, just på den kyrkogård jag gick runt på idag. Och en av de två personerna, som nu lever tillsammans, har sitt namn redan inristat på en gravsten och ska alltså gå till den eviga vilan med en annan kvinna än sin nuvarande. Man undrar ju så smått hur det känns, både för honom och henne.
Men oavsett hur stenarna såg ut och vad det stod på dem så hittade jag dem där, de jag sökte. Plus några till som jag inte ens visste var där. Släktingar, grannar, lärare, kompisars föräldrar. Minnena överväldigade mig. Nån tår föll över någon särdeles sur gubbe, hjärtat frös till is vid nån barnagrav...
Men plötsligt stirrade ett ansikte emot mig!
Allvarligt talat, gott folk! Om man går omkring på en kyrkogård med ansiktet mot marken så är inte ett likblekt ansikte det första man önskar att få se! Om ni mot bättre vetande fått idén att skriva in i era testamenten att er gravsten ska prydas av ert porträttfotografi; Sudda, för bövelen! Sudda!!!
Eder Banjo-Herre.
Skåne-Stockholm, 2 - 0
Nere i Skåne går det inte lika fort som i Stockholm, kan man lugnt påstå. T o m tågen influerades av sävligheten och stod till tjänst med en timslång försening p g a tekniska problem. Hade det hänt i Stockholm så håhåjaja vad många synonymer för "skruttåg" man hade fått höra en gång i minuten. Det hade varit vagnfel, spårfel, signalfel, stinsfel, dörrfel, språkfel, falaffel och så vidare et cetera. Så icke på perrongen i Lund, inte. I lugn och diskret takt uppdaterades tidtabellen med ny avgångstid varje gång den gamla tiden överskridits med en minut. Någon gång i kvarten dök en glad röst upp i högtalarna och sa att tåget var försenat, fortsatt trevlig resa.
Tåget bättrade sig slutligen och kom efter en dryg timmes väntan.
Väl framme i Kristianstad skulle sista biten avbetas med buss och bakom den ratten satt en ung kvinnlig chaufför. När jag drog fram plånboken och skulle betala öppnade hon munnen och frågade:
- Minn, kuöm däu nte me töågitt naäu?
Omedelbart insåg jag vad det är jag egentligen saknar mest uppe i Stockholm.
Diftongerna. Krischaänstamöålitt. Det finns ingen varelse i hela universum som låter så dumsnällt sympatisk som en kristianstadtös med riktigt idiom.
Jag höll med om att jag hade kommit med tåget, och aktade mig noga för att inte börja härma henne. Inte för att hon hade märkt det, men ändå...
- Föår jö teitta pöå töågbiljietten? frågade hon och naturligtvis fick hon det!
Hon granskade den mycket serviceinriktat och sen sa hon:
-Najj, den häur biljietten gillor till hiela Krischaänstazäuoninn suå däu öåker graötis!
Skulle man någonsin se en av SL:s chaufförer lägga ner så mycket tid för att ge bästa service? Nej, just det.
Men så talar dom inte kristianstadsdialekt heller.
/B-H
HAN är tillbaka....
Så åker man då tåg igen.
Lite besviken blev jag allt när jag steg på. Jag hade blivit tilldelad plats 1 i vagn 1 och hade faktiskt förväntat mig att om inte själv få köra så åtminstone sitta bredvid lokföraren! Ända sedan episoden med de där tre kvinnliga lokförarna i höstas så har jag varit lite nyfiken på vad det är för ett partaj som pågår där framme.
Nåväl, första klass blev det i alla fall och nuförtiden kan man ju surfa gratis då, vilket jag passar på att göra. Och när jag ändå håller på och påpassar gör jag även ett litet gästspel här på min egen, interimistiskt utlånade blogg.
Det tar emot lite, faktiskt. I en månad har jag hållit uppe och det har varit rätt skönt att inte behöva sitta och försöka transformera varenda liten udda upplevelse till slagkraftiga formuleringar. Men nu, medan mina agenter finkammar den kazakiska landsbygden på spår efter den bortsprungna Banjo-Verran känner jag mitt ansvar att ge textflödet lite konstgjord andning.
Ibland har det varit nära att jag sagt åt Verran att nu vill jag ha tillbaka min blogg så jag får skriva av mig den värsta frustrationen. Som i förra veckan exempelvis:
Jag satt helt fredligt på tunnelbanan och önskade inget annat än att inte bli involverad i några pinsamma situationer när just det hände. Vagnen var full sånär som på en plats när tåget tuffade in på Zinkensdamms station. Den lediga platsen var mittemot mig, så jag fick naturligtvis skylla mig själv (precis som 125-årsfirande Gröna Lund alltid fått skylla sig själv att folk velat ha roligt på deras område och på så vis stört närboende som inte hade en aaaaaaning om att det fanns ett nöjesfält i närområdet och bara vill ha lite frid och ro......suck) när infödingen Solida Skallbenet stövlade på.
Solida Skallbenet ser ut som han låter, stor, bredaxlad, jeansjacka, rödbrusig, 50-55 år, tom blick, gympadojor (lite lik en typ jag träffade i toakön till The Doors en kväll som tyckte jag var "hårig och fin" faktiskt....nej, The Doors är inte en bögklubb....). Samtidigt steg en amerikansk småbarnsfar med logiskt medföljande småbarn (annars hade det varit svårt att avgöra att han var småbarnsfar, eller hur?) på via en annan av dörrarna. Den gode fadern manade på sin lille son, cirka 5, att sätta sig på den sista lediga platsen, och battingen tog sats. Det är ALLTID förtur för barn, åldringar och riktigt, riktigt snygga tjejer till sittplatserna! Så är det bara!
Precis när den lille nått fram till platsen kom dock Solida Skallbenet ångvältande, la sin vänstra ram på gossens axel, hävde undan honom utan en min och besatte själv platsen med en soppig duns!
Jag trodde inte mina ögon, och den gode fadern ställde sig också frågande till agerandet, men valde istället för konfrontation att förklara för den återvändande snopne gossen att "that old man probably was disabled or something and needed to sit". Fascinerande nog verkade Solida Skallbenet förstå så pass mycket engelska! Det är i ett sånt här läge som en konflikträdd Banjo-Herre vill öppna det där lilla hålet i rumtiden och vortexa iväg till landet Narnia. Eftersom denna flyktväg än en gång klickade (skandal!) satt jag istället kvar och insåg att jag plötsligt utsetts till Solida Skallbenets samtalspartner!
"Vilken jävla idiot!" muttrade SS och sökte bifall. "Stick hem till USA, för fan!"
Jag log, eftersom jag i mitt inre fick en vacker sinnebild hur jag förvandlades till Hulken och skapade ett Solida Skallbenet-format hål i tunnelbanetågets vägg. Samtidigt kokade jag naturligtvis inombords.
Fast det var intressant att se en hel tunnelbanevagn skruva obekvämt på sig på en gång.
Jag funderade på att erbjuda min plats till lillkillen, men då skulle den stackarn bli tvungen att sitta mittemot Solida resten av resan och det korset ville jag inte överlåta ens till min värste ovän att bära.
Hon är tillbaka....
Well, det slutade (trodde jag) med att jag av en helt annan anledning bytte arbetsplats och sa adjökens för mig....
Ett år senare fick jag ett sms från Farlig som sa att hon gärna skulle vilja träffa mig för en middag. Efter en kvarts sekunds övervägande raderade jag meddelandet eftersom jag nog tyckte att mitt liv kändes ganska mycket mer trivsamt utan en Farlig som är ute efter mina identitetshandlingar och min använda tandtråd...
Två veckor till förflöt och så fick jag ett nytt meddelande. Farlig sa att ibland är tystnad det bästa svaret och önskade mig ett bra liv! Jag tyckte mig höra ett fnys efter meningens slut och att hon kanske inte alls önskade mig ett gott liv, men det kanske bara hade med min inre osäkerhet att göra?
Nåväl, jag glömde skamligt nog att önska Farlig ett trevligt liv i retur och fortsatte kvällen utan tillstymmelse till dåligt samvete.
Men nu.....
Hon ringde i utstuderad raggningstid...runt klockan åtta en fredagskväll...
Hon pratade om ditten och datten i cirka två timmar utan avbrott tills vad som verkar vara själva ärendet med samtalet lite smygande slank in.....
Farlig söker FORTFARANDE efter jobb och berättade att hennes pappa tipsat att man ska alltid informera sina vänner och kontakter att man letar efter jobb. Efter det sa Farlig att hon sett att mitt företag har haft ett par annonser ute....???
Ja, det var väl det...och så köpte jag en enkel icke-ändringsbar biljett till Kazakhstan. Ingen eftersändning på varken post eller tortyr-sms...så jag önskar er alla, denna gången inte heller Farlig inkluderad, ett gott liv....
Verkligen! Tack till er alla som har läst min blogg.
Dovidjenja...
VK
Ensam ung kvinna söker
Just det ja...den filmen.....not based on a true story....
Well, nu ska ni få höra berättelsen om Farlig och Korkad&Naiv. (Korkad&Naiv varandes en galpal nära dig....)
Den här berättelsen är baserad på en fullkomligt sann historia och eventuella paralleller med inflyttade advokat-wannabes kan alltså förekomma i trista fall....
Korkad&Naiv lärde känna Farlig då Farlig flyttade till Belgien för att börja arbeta på K&Ns dåvarande arbetsplats.
Farlig såg inte alls Farlig ut, utan verkade i början av vår bekantskap se ut mer som en vilsen, fredlig flicka med lite nervös o flackande blick. Då K&N var en fredlig och vänligt sinnad flicka så erbjöd hon Farlig att visa stan och integrera henne i brysselkållandet. Detta tycktes K&N göra med gott resultat för integrerade sig, det gjorde Farlig snabbt....
Hon blev inbjuden till åtskilliga middagar, fester, fikor (vad HETER fika i plural egentligen????) och speciellt så tyckte hon det var särskilt trevligt att följa med K&N på shoppingrundor på både Massimo Dutti och lite varstans egentligen....
...hon tyckte om det så mycket så hon måste ha gått tillbaka till butikerna för att inhandla exakt samma plagg, underkläder, skärp, smycken, jackor etc som K&N hade köpt dagarna dessförrinnan...
När de gick för att handla mat tillsammans så märkte K&N att Farlig visst hade samma smak i mat också för varje gång de handlat så såg deras varukorgar identiska ut.....
En gång lånade Farlig K&Ns lägenhet medan K&N reste bort över en helg. När K&N kom tillbaka från sin utlandsvistelse berättade Farlig att hon provat alla K&Ns kavajer....vad hon provat och inte berättat om ville inte K&N tänka på. Det var väl ungefär då som K&N började förstå att tjejen med den fladdrande blicken nog var en Farlig trots allt....
En kuslig afton ringde Farlig och berättade att hon sökte efter nytt jobb och berättade om olika tjänster hon tänkte söka varav EN poängterades mycket noga, förmodligen eftersom Farlig hyste stort hopp om att arbetsplatsen i fråga förmodligen skulle kunna behöva en Farlig på sitt kontor.
Följande måndag loggade K&N in på sin dator och går sin vana trogen in i sin Papperskorg för att tömma den på skräpdokument....
I papperskorgen hittades flera obekanta dokument som snabbt granskades....allting var jobbansökningar utan angivna namn på och K&N kunde fortfarande inte förstå vem som använt hennes dator och hur alla dessa ansökningspapper hamnat i hennes papperskorg....?
Well, inte förrän hon hittade Den annonsen....
Vad som hänt var alltså följande; Farlig hade tjuvat sig in på kontoret en söndag för att surfa efter jobb och istället för att logga in på sin egen dator så hade hon använt min...det hade ju varit skämmigt om chefen hittade en massa jobbansökningar med tanke på att det var han som finansierat Farligs flytt till Bryssel för att hon skulle jobba för honom....bättre då att K&N får ta den eventuella smällen....
Nu är det två år senare......och Farlig är tillbaka.....
Fortsättning följer.....
Två år senare....
En vacker arbetseftermiddag då jag knapprade iväg som bäst vände jag huvudet åt vänster och såg farbrorn där i fönstret vid samma tid och samma plats som alla dagar förut... tre sekunder senare började farbror vinka för fulla muggar!!
Full i skratt vinkade jag tillbaka och då började han vinka ännu mer...
Efter det gick han in till sig igen och drog för gardinerna.
Jag fortsatte skriva med ett leende på läpparna....farbror rocks...
-
Vera Kljajevic
Min kompis Banjo
Vad kan jag säga om Banjo förutom att han är den mest allmänbildade person jag känner...
Well, om jag någonsin skulle behöva en livlina på TV när de undrar vad Henry VIII var känd för så skulle jag ringa Banjo och hoppas att han svarar trots att det är tisdagkväll och han sitter och scrabblar med sina kompisar på klubben.
Banjo är killen som skickade den finaste bukett en galpal skådat till hennes förrförra 25-årsdag.... Hela kontoret var stumt av förundran och jag syntes knappt bakom blommorna när jag stolt och mycket glad promenerade hem den dagen.
Banjo och jag brukar söndagsprata och måndagsprata och tisdagsprata och såvidareprata och vi brukar ofta avhandla Venus och Mars, kvinnor och män....skillnaderna alltså...summan av kardemumman brukar ofta bli att tjejer är konstiga, men killar är konstigare....
Jag har en annan pal som heter X Hum Hum och han tycker att han är smart som en Sherlock så varje gång jag nämner att Banjo är den smartaste killen jag träffat så drabbas X Hum Hum av värmeutslag och en prickig rodnad över halsen... Ibland är det kul att vara en taskmört!
Banjo och jag har en viktig, gemensam talang som är grunden för vår vänskap, och det är att vi har superkrafter i form av att kunna alla repliker från TV-serien Friends och då kan jag ju samtidigt också passa på att berätta varifrån uttrycket "Galpal Vera K" kommer ifrån. När Joey blir intervjuad av en såpa-tidning så ber Rachel honom att nämna sin "galpal Rachel Green" och resten kan ni kanske räkna ut själva.... när Banjo berättade att han börjat blogga, då bad jag honom inte alls att referera till sin Galpal Vera K.....
Så självupptagen är inte jag....inte för fem öre....
Mvh / VK
Tropicana à la VK
I flera veckor nu har jag startat varje ny arbetsdag med ett glas Tropicana Essentials - Healthy feeling med magnesiumtillskott... att-göra-listorna har prickats av i en rasande fart och farbror i fönstret har nog sett galpal susa fram och tillbaka som ett litet energiknippe på andra sidan gatan...
I väntan på en välförtjänt befordran har jag nu inköpt en mixer för juicer, smoothies, diverse drinkar, soppor, såser och andra partytrick.
Probleeeeemet e bara att konsistensen efter andra försöket fortfarande inte är flytande utan mera barnmatsaktig om ni förstår vad jag menar???
Ska man tillsätta vatten i mixern trots att melon och apelsiner är så att säga vattniga frukter? Jag har också betraktat olika Tropicana-flaskor och de visar bilder på både banan, druvor och äpplen på samma förpackning, men när jag tillagade min första juice igår med banan, äpple och melon så blev resultatet något som liknade och såg ut som en banankakssmet? Doggy fick lite banankakssmet för provsmakning i sin lilla skål men han bara skakade på huvudet och gick ut.... ?
Dagens juice blev en blandning av melon och apelsin men fortfarande denna deg till juice...
Om någon har en lösning på detta problem eller har ett bra recept på juice, så skicka gärna in en kommentar och berätta hur!
Tackar gör jag tills vidare!!
VK, med lite melondeg på nästippen.
Sir Alan Sugarrrrr.....vrrrr...
Jag är ledsen att det inte kom något nytt inlägg under helgen.
Jag inser naturligtvis att helgen måste ha känts något lång och tråkig utan några nyheter från kontinenten, men då jag satt som bäst i soffhörnet med laptopen i knät dök Han upp i rutan och allting runt omkring mig bara försvann....
Om ni hade sett ett avsnitt av The Apprentice så skulle ni säkert förstå och förlåta mig för att jag inte lyckades få ihop en enda rad...
Han heter Sir Alan Sugar, mannen med suget i blicken, mannen som jag rusar hem för att se på BBC varje onsdag kväll klockan tio....
Han är grym, oförlåtande, självsäker och han är vass, vass....programmet går ut på att olika personer ska försöka få jobb i Sir Alan Sugars företag och får efter en skärskådning antingen goda vitsord om de passar eller lusen obevekligt läst av sig om de inte passar. Vilket är oftast.
Nu på onsdag visas sista avsnittet så då blir det tyvärr adjökens med Alan i rutan ett tag.
Well, såvida jag inte skickar in min meritförteckning och och och och....
tänk.....
att få sitta i The Boarding Room och leka flirttriangel medan man blir utskälld tills man minskat tre centimeter i höjd på fem raka minuter....
Ja, ni förstår....i söndags....specialsändning....det var inte fysiskt möjligt...
God eftermiddag.
VeKa
Utanför mitt fönster, på andra sidan gatan
Farbror har nog mycket att tänka på för han funderar flera timmar varje dag och han verkar göra det bäst från sitt lilla fönster där han står.
Varje dag står han där i sin stickade kofta och tittar ner på gatan och betraktar alla passerande människor och spårvagnar. Flera timmar i sträck kan han stå där för att titta lite snett åt höger och sedan snett till vänster...
Jag har ännu inte sett honom med sällskap från sin lilla utsiktsplats för han tänker nog bäst i sin ensamhet...
Ofta när jag tittar ut från mitt fönster så undrar jag vad det är han kan tänkas stå och fundera på eller om han kanske väntar på att tant Gredelin ska susa förbi nere på gatan. Vi är många på mitt kontor som undrar och vi vet inte riktigt om han kan se in i vårt trivsamma kontor på andra sidan gatan. Gatan utanför är inte särskilt animerad förutom alla dundrande spårvagnar som åker förbi en gång i kvarten, men någonting borde han väl stå och vänta på...?
När vi börjar få kramp i fingrarna efter allt skrivande på datorerna så tittar vi ut och betraktar farbrorn en liten stund och det känns nästan lite rofyllt att titta på honom där han står helt uppslukad av sina tankar och tittar på människorna som passerar.
Farbror är som en värmande kopp örtte med honung och socker..man tittar ut ett ögonblick och känner sig omedelbart lite mindre stressad.
Kanske gör farbror samma sak själv? Kanske tittar han in i vårt kontor och känner sig lite mindre ensam för en stund...?
Galpal från fönstret mittemot
Vem skulle kunna skriva boken om DITT liv?
Som nu alla borde komma ihåg så är jag alltså 25 och har således en bra bit kvar tills jag fyller 30 år. (Vi är alla vänner här, så vänligen kom ihåg - det är alltid 25...jag vill verkligen inte behöva insistera....)
Jag har en låt oss kalla det rutin som jag utför varje år i slutet av december månad.
Jag har en bok där jag skriver en lista på alla stora händelser som har skett i mitt liv under året som har gått och alla de saker jag har åstadkommit.
När denna första lista är gjord så skriver jag en ny lista i punktform över saker jag vill åstadkomma eller annullera (haha...) nästföljande år.
Därefter prickar jag av förra årets lista över de saker som har gjorts/annullerats från förra årets lista.
Vissa saker prickas visserligen aldrig av utan följer med år efter år, men det är ändå ett kul sätt att komma ihåg vad som har hänt varje år och det ger mig lika mycket nöje att bocka av mina listor varje år...
Nu har jag cirka sex månader på mig att utföra följande projekt:
1) Bryta upp förpackningen till cocktail-mixern och lära mig svänga ihop Bellinis och Margaritas.
2) Ringa hyresvärden och begära att få varmvattnet tillbaka - på HELTID!
3) Köpa en ny microvågsugn efter popcornexplosionen.
....och så lite andra saker som att lära sig färgkoordinera mina klädinköp, lära mig laga i alla fall ett recept från Restaurang Prinsens kokbok och lite annat smått och gott.
Listor är kul för nördar som mig själv, men vad vi alla borde ha som livsprojekt är att träffa EN person under vår livstid som känner oss bättre än någon annan, någon vi delat så många minnen, skratt, historier och tårar med, någon som vet nästan allting om oss och älskar oss precis som vi är....trots alla våra brister...(Obs! Även om de inte är många...)
Nu talar jag inte (nödvändigtvis) om den STORA KÄRLEKEN utan bara den person vi kallar vår allra bästa vän i livet...personen som skulle kunna skriva boken om ditt liv....
Jaaa...det var nog alles från Brussels idag...
Adjökens!
VK.
Ständigt denna tvättstuga....
Om strumpor som försvinner, fru Karlsson från bottenvåningen som alltid norpar ens tvättid när man fastnat i trafiken FEM minuter för länge (OK, somnade framför Sportspegeln en halvtimme då) och alla obildade som inte plockar bort luddet från filtret på torktumlaren.....
Jag ska berätta något om tvättstugor i Belgien!
I Belgien heter det "laundrette" och de är inte belägna nere i källaren i huset där man bor utan, om man har tur, ett halvt kvarter bort.
Banjo ringde mig i söndags för ännu ett av våra sedvanliga söndagssamtal. Efter cirka en timmes samtal så nämner jag att jag har två maskiner tvätt väntandes i laundretten som jag måste plocka ut från maskinen och bära hem.
Banjo blev störtförskräckt och berättade hur hans mamma under hela hans uppväxt med skräckscenario har beskrivit för honom och Ben-Slirren hur tvätten kan mögla, utveckla ben och börja promenera iväg om man inte omedelbart plockar ur den ur maskinen och hänger upp den efter avverkad tvättid.
Lite lätt generad räddade jag mitt skinn med att intyga att jag vanligtvis alltid befinner mig på laundretten i tid för att plocka ut min tvätt, att jag inte alls är en sådan person som skulle riskera att mina örngott skulle promenera iväg till någon okänd adress i grannskapet.
Nåväl, samtalet avslutades och jag skyndade mig iväg för att hämta ut mina trasor...
....men tömma maskinen, det behövdes inte - för maskinen var redan tom!! Innehållet hade bara hunnit halvvägs till dörren och låg mitt på golvet i en fuktig hög.
Vilken fasa....och inte var det maskinen med alla badlakan utan maskinen med fintvätt, mina underkläder!! Pinsamheten är överväldigande och intensifieras ännu någon grad då galpal inser att det bara är hon och två killar i tvättstugan och att förmodligen måste någon av dessa lokala förmågor ha tömt maskinen....
Alternativet för att undkomma pinsamma situationer vore ju att:
a) tömma maskinen med handdukarna och bege sig hemåt och lämna resten kvar för senare upphämtning och något alternativ b) existerar vid närmare eftertanke inte.
Summan av kardemumman är att vi alltid ska lyssna på Banjos mamma.
Hon är en mycket klok kvinna.
"Ariel --- for your lace delicates..."
--
Vera K
Sex and the city - the blog
De lördags- och söndagsmorgnar då Jen faktiskt behagar dyka upp i sin träningsoverall av velour på gymmet brukar vi efter träningen vanligtvis äta brunch tillsammans på ett lunchställe längre upp på min gata.
Det är alltid underhållande att träffa Jen, om än något surrealistiskt för det mesta. Det känns som att hoppa in i ett avsnitt av Sex and the City där man som en liten välfriserad Charlotte sitter med högröda kinder och häpnar över senaste nytt och hoppas att Gud förbjude ingen vid bordet bredvid sitter och tjuvlyssnar.
Jen är galpals livekopia av Samantha och härdar sin Charlotte med generösa historier om sockerpappor, mått på gårdagkvällens erövring och historier om hur hon lyckats bluffa till sig 30 000-kronors kärleksarmband från ex-pojkvännen som fortfarande är kärlekskrank....
Jen tycker att ju mer gråhårig karl desto bättre och hoppas att en dag träffa sin soulmate som ska skänka henne ett av sina kreditkort så att hon därefter kan spendera sina dagar som sina vänner från Desperate Housewives.
Jen bor bara en gata bort från mig, men ibland känns det som att vi inte ens kommer från samma planet.
Lika förskräckt jag blir över senaste inlägget, lika mycket beundrar jag henne, för när Jen träffar någon hon gillar så ser hon till att hon får träffa personen över en middag inom inget mindre än en vecka. Att vara förälskad på distans är nämligen inget av intresse för Jen.
Skulle jag dessutom bjuda in min andra vännina Klara-Stina till brunch så skulle vi nästan vara en komplett grupp av Sex and the City-alikes. Klara-Stina är utan tvekan motsvarigheten till karaktären Miranda.
Klara-Stina är bitter och hatar män. Och arbetsmarknaden. Och brinner för kvinnofrågor vilket genast leder oss tillbaka till hatet mot män. Klara-Stina lyckas alltid neutralisera alla fjärilar man gått och odlat i magen hela veckan och lyckas alltid få ner en på jorden även när man känner sig som mest smärtsamt lycklig och förälskad. Faktum är ju trots allt att alla karlar är skräp och egentligen är ju livet självt ganska kasst och meningslöst och visst är det väl ALLTID helt OK att leverera icke-efterfrågade sanningar till sina väninnor för att man ska vara ärlig....?
Det är tur att man har kompisar som Klara-Stina för annars skulle man gå runt där i sin lilla meningslösa vardag och bara vara löjlilgt glad över alla töntgrejor som har fått en att småle den dagen då världen ju är ganska vissen när allting kommer omkring....eller?
Jag är desto mer glad över att ha en Jen i mitt liv som tänjer på gränserna över vad mina små rosenöron tål höra och hur mycket jag än rodnar och häpnar så är det alltid underhållande att träffas och jag skulle aldrig byta ut mina bruncher med denna galpal för något mindre än något riktigt, riktigt speciellt.
Någon Carrie har jag nog inte i min vänskapskrets, mitt gäng ät inte sååå galna i skor och konstiga hattar med rosetter, men kanske till vår nästa söndagsbrunch att jag bjuder in min "nästan" Mr Big så är gruppen inte långt från komplett...
- Cosmopolitan, anyone??
Med Vänlig Hälsning
Charlotte
