Banjo-Herren

Som om det inte vore nog med neddeppningar så sitter jag här på kvällskvisten och inser att idag är jag halvvägs till 75. År gammal. Shit friterade potatisstänger....

Den lokala hyresgästföreningen har beslutat att en gårdsfest ska hållas. Och eftersom jag är den i styrelsen som är expert på datorer (läs: äger en) så har jag fått uppdraget att sammanställa en inbjudan i Word. Ibland är det lätt att vara expert.
För att gå igenom vad som ska stå i inbjudan så hade Kolossala Sussie bokat ett möte med mig. Mötet skulle äga rum klockan 19 i kvarterslokalen. 10 minuter före utsatt tid ringde hon mig på mobilen.
"Du kommer väl ihåg att  vi ska träffas i lokalen klockan 19?" frågade hon frankt (såklart).
"Ja då, jag är väl inte försenad?"
"Nej, men du verkar ju inte vara hemma, det är släckt i din lägenhet!"

FRA, släng dig i väggen.

Det är lätt att vara efterklok. Ibland blir det ännu lättare.

Lunch rådde på det stora kontoret. I fjärran hördes en skrivare mata fram utskrifter och någon enstaka bortglömd telefon ringde ödsligt. Mitt i lugnet satt Gobo och putsade sina skor. Snett bakom honom satt jag och började känna en viss doft sprida sig över nejden. Det luktade bensin. Bilbensin. Naturligtvis blev jag genast sugen på krusbärsläsk.

Hemma i Åhus, på den tid då jag ännu varken nigit vid mormors bår eller blivit hotad till livet av en halvt likstel Gubbjävel, låg det en bilverkstad mitt emot Pressbyrån. Vid det fåtal besök jag gjorde där, i sällskap av en granne, så blev jag emellanåt bjuden på krusbärsläsk. Därav denna helt logiska hjärnkoppling. Krusbärsläsk är bara gott i bilverkstäder.

Varifrån kom då denna förföriska doft? Svaret var uppenbart.
"Vad putsar du egentligen skorna med?" frågade jag fascinerat.
"Det är en rysk skokräm som ska vara jättebra!" stoltserade Gobo.
"Det luktar bilverkstad", konstaterade jag med huvudet fullt av krusbär.
"Luktar det mycket?" frågade Gobo förbluffat.
"Det är nog en och annan tre trappor ner som inte känner av det", sa jag som den patologiske överdrivare jag är.
Gobo vädrade i luften och kände att det allt luktade en del.

Nu började folk troppa in på kontoret.
Ann vädrade i luften och utbrast:
"Vad är det det luktar?"
"Bilverkstad", hjälpte jag.
Gobo sa ingenting.

Det var nog en evig tur för Gobo att Maggan var ledig den här dagen. Hon hade förmodligen blivit så allergisk så att hon hade mått dåligt flera veckor i sträck. Hon är inne på andra månaden i öppet kontorslandskap och blir mer och mer desperat för varje dag som går.

Anna återvände från lunchen. Redan när hon svängde runt hörnet vilket Sigrid en gång stod bakom så öppnade hon munnen och undrade:
"Har ni märkt att det luktar diesel i hela huset?" Anna är också patologisk överdrivare.
"Ja", sa jag och Ann. Precis efter svaret kom jag på vad jag egentligen skulle ha sagt, men det var ju så dags då.
Gobo sa ingenting men flyttade fötterna lite längre in under skrivbordet. Skulle det hjälpa?

Nej.
Vanja gjorde entré. Hon stannade till vid våra kontorsbås och vädrade som en blodhund, utstötte några frågande läten och vände sig sedan mot oss.
"Har ni märkt att det luktar....att det luktar....vad heter det...."
"Diesel?" sa jag och tackade min torra humors lyckliga stjärna.
"Ja, just det!" sa Vanja och sken upp med hela ansiktet.
"Det är tyvärr mina nya Diesel-jeans", sa jag.
"Jaha", sa Vanja på fullaste allvar och med stort intresse. Sedan vände hon om och gick, nöjd med förklaringen.

Gobo tog av sig skorna och stoppade in dem i ett skåp. Det hjälpte inte heller.

Jag undrar om man kan köpa krusbärsläsk någonstans fortfarande.....?

1. Apelsiner till fruktjuicemixern - Check!

2. Morgoncroissant - Check!

3. Leverpastej - Check!

.... 180 grader motsols en halv sekund senare.....

*

"BONJOUR! Vad hände med kursen?"

Det är jobbigt att vara B-kändis i dagens språktörstiga samhälle....


/Galpal i ottan

De har bytt flödesschema på trafikljusen i korsningen Vasagatan-Kungsgatan. Inte för att någon mer än jag bryr sig, alla springer mot röd gubbe av hjärtans lust ändå, men för dem som anpassar sig till rödljusens omslag så är det en klar förbättring. Heja den myndighet eller byrå eller person som beslutat om detta!

Detta har dock inte ett jota med det stora hålslagsbedrägeriet att skaffa.

Jag har ett svart hålslag stående i mitt kontorsbås. Det är alldeles lagom.
Därför blev jag lite överraskad i morse när jag plötsligt hade både ett svart och ett vitt hålslag stående där. Det kändes något överflödigt. Jag är ju varken den som är den eller den som håller inne med förvåning så jag utbrast:
"Men varför har jag plötsligt två hålslag på min plats?"
Då sa min båsgranne, som vi kan kalla Ann:
"Jag har inget hålslag över huvud taget."
Som den store bekämpare av orättvisor jag alltid är erbjöd jag henne då att få del av mitt överflöd.
"Vill du ha ett svart eller vitt hålslag? Jag har alla sorter!" Det är osanning, borta hos Maggan står något så extravagant som ett terrakottafärgat hålslag.
Ann såg ut att fundera lite och sa sedan:
"Jag tar gärna det svarta, det är något fel på det vita."

Jag är ju inte dummare än jag ser ut.
Hon fick tillbaka sitt keffa vita hålslag, den slemma bedragerskan.

Det finns inget mer explosivt diskussionsämne i den lokala hyresgästföreningens styrelse än blommor.
Tant Majsan vill ha mer, oavsett hur mycket Kolossala Sussie vill ha.
Och nu var det alltså dags för höstsmyckningen. Sussie deklarerade frankt (ja, ni vet) att i år skulle vi satsa brett på ljung. Ljung i krukor, ljung i rabatter. Billigt och bra. Ljung!
Tant Majsan försökte opponera sig och föreslog något som tydligen kallas strutbräken.
"Men varför ska vi bara ha en massa ljung överallt?" utbrast hon och slog ut med rullatorn.
"Eftersom det har gått så illa med blomster-Freuden tidigare år", sa jag.

Man kunde höra en knappnål falla.
I Masmo.

Mobilen ringde. "Dolt nummer" sa displayen. Jag svarade ändå. Dumt.
"Banjo-Herren."
"Hej, det är Kolossala Sussie!" (Kolossala Sussie sa i verkligheten något annat.)
Henne hade jag nästan glömt. Detta verkade tyvärr inte ömsesidigt.
"Det är styrelsemöte i Hyresgästföreningen i morgon. Jag vet att det är kort varsel, men kan du komma?"
"Javisst", sa jag, "men brukar inte mötena vara på tisdagar?"
"Nej, det är onsdag i morgon!" konstaterade Sussie frankt. Jag är tveksam till att Sussie kan använda andra tonfall än just frankt. Inga utrymmen för argumentation där, inte.
Det fattade ju inte jag, förstås.
"Jo, jag vet att det är onsdag i morgon, men brukade vi inte ha mötena på tisdagar i våras?" Varför har jag en sådan dödsdrift, egentligen?
"Ähum", fnös Sussie, "den 10:e borde väl vara i morgon onsdag?" Och så var hon borta.

Det kommer bli en intressant höst.

För två veckor sedan var vi iväg ett gäng och spelade Scrabble i Åbo. Och under resan så hände det en grej. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till. Obetänksamhet och ovarsamhet resulterade helt enkelt i en lite olycklig episod.

Det märktes tydligt på mig att något hade hänt. På jobbet undrade kollegorna vad det var, de påpekade att allt inte såg riktigt bra ut, att det var något som saknades. Och det var ju uppenbart att något gått sönder.
I vanliga fall så brukar jag ha en ganska kallsinnig "slit-och-släng"-attityd i sådana här lägen. Glöm, kassera och gå vidare. Men det har rörde sig om något väldigt speciellt, något som jag önskat mig länge och drömt om och som jag absolut inte kunde lämna bakom mig hängande.
Jag var helt enkelt tvungen att ta tjuren vid hornen. Ingen skulle göra jobbet åt mig. Det hade blivit dags att göra något som jag genom hela livet varit rysligt dålig på och som jag halvt om halvt lovat mig att aldrig göra igen. Vissa kanske skulle kalla det att förödmjuka sig, men jag kände att det som fanns att vinna var alldeles för värdefullt för att inte göra ett försök åtminstone.

Och det var denna helg det var planerat att ske, denna helg skulle jag verkligen göra det!
Det var ett stort projekt. Lördagen avsatte jag till att samla mod. Det gick sådär. På söndagen var jag fortfarande tveksam om jag verkligen skulle våga språnget, men så gick jag i alla fall ut och skaffade det som behövdes och så var det dags. Pulsen steg, nervositeten fick mig att darra när jag satte mig ner i soffan och greppade....

(dramatisk paus)

....synålen.
På bussen i Åbo bestämde sig en knapp på min högra jackaxel att lämna sin post vilket gjorde att revären har suttit löst och fladdrat sedan dess. Det har sett sjavigt ut, men eftersom jag verkligen älskar min jacka så var det bara att gå ut och skaffa nål och tråd och borsta av sina gamla syslöjdskunskaper från mellanstadiet, vilket var senaste gången jag höll i sybehör.
På Euroshop i Hallunda kunde man köpa 24 små trådrullar och en dosa med tjugo synålar för 10 spänn! Det borgar ju för kvalitet, eller hur?
Ta inte illa upp nu, alla sömmerskor och skräddare, men det ser faktiskt löjligt enkelt ut att sy i en knapp.
Anledningen att ni inte ska ta illa upp är att DET ÄR DET F-N INTE!

Låt oss börja med trådrullen.
Hur hittar man enklast var tråden börjar på rullen???
Jag lyfte ut en av de 24 trådrullarna ur Euroshops Sewing Kit och insåg omedelbart att där inte fanns någon början.
Jag krafsade lite på tråden. Ingen praktiskt utskjutande liten ände uppenbarade sig.
Jag blåste på rullen. Ingen ände fladdrade tjänstvilligt upp.
Jag vände och vred utan att hitta den ändamålsenliga texten "Börja här" någonstans!
Till slut fick jag demolera rullen, vränga av tråden, reda ut härvan och pilla och nysta och slita och dra tills jag fann en ände. Men var det rätt ände? Det här kanske inte var början på tråden utan slutet? Man måste väl börja från början? Jag bestämde mig för att chansa.
Sådärja, ände funnen. Nästa problem; Hur mycket tråd behöver man?
Det var rätt mycket tråd på rullen, jag insåg ju att det inte bara var att trä tråden i nålen (märk hur lättvindligt jag använder ordet "bara") och sätta igång, någon form av avklippning måste också ske. Men hur mycket ska man ta till? Är en meter för mycket? Är en decimeter för lite?
Jag insåg senare att jag slutligen tog till lite för mycket, men hellre det än för lite.

Över till nålen.
Synålen måste vara en av de mest förbisedda produkter utvecklingsmässigt som någonsin existerat. Det måste finnas ett bättre sätt att få in tråden genom nålsögat än att hålla på som man gör nu! Sug på den tunna, tunna tråden, håll upp nålen i god belysning, för ihop händerna och hoppas på turen.
Skulle man inte kunna tänka sig någon sorts öppningsbart nålsöga så man bara kunde lägga tråden på plats och sedan klämma ihop ögat (kalla det gärna "ögonlock" men kom ihåg vem som kom på det först) och voilà!
Hursomhelst, efter några minuters pill så satt tråden i alla fall i nålsögat.

Härnäst knappen med presumtivt vidhängande jackaxel.
Hur börjar man? Börjar man uppifrån eller nerifrån? Var det inte något syslöjdsfröken sa en gång om en knut på tråden? Hur gör man när man fäster tråden? Och viktigast av allt: Hur utvecklar man den röntgensyn som krävs för att man ska träffa rätt i knapphålen!?!? Varför köpte jag inte fingerborg också? Aj!!!
Och den där nålen, den inte bara sticks. Den blir ju hal också! Så fort man skulle till att trycka den genom tyget så gled den iväg på egna äventyr. Svettas inte sömmerskor om fingrarna? Varför heter det i så fall sweat shops?

Efter mycket svordomar och fummel så insåg jag plötsligt att knappjäveln faktiskt satt fast igen. Smått chockad fäste jag tråden genom att vira den en miljard varv runt knappens fäste och knyta till. Seger! Triumf!!! Projektet i hamn.

Ja, just det, sedan började jag redigera ihop Banjo-Herrens första bok i helgen också. Men det var ett litet fjuttprojekt i jämförelse.

Han kallade sig Jag, åtminstone när han lämnade kommentarer här i bloggen.
Historien bakom det namnet är lika lång som vår bekantskap som inleddes på hösten 1989 i Österängskolans bibliotek, där gruppen Teater Till Förfogande repeterade Socker-Conny.
19 år senare lägger han sin plånbok och mobiltelefon på köksbordet och lämnar hemmet för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag kommer aldrig att glömma den bakfulla torsdag (ah, ljuva studenttid när det fanns bakfulla torsdagar!) då vi satt på ett café i Lund och hade köpt en Bamse-tidning och en flaska TippEx. Mogenhetsnivån nådde ny bottnar och humorn utvidgades till oanade områden. Bamse blev Bajse, Lille Skutt blev Lille Prutt, Skalman blev Analman och de oskyldiga barnsagorna förvandlades till grövsta homoerotik. Det var bara vår obefintliga känsla för det passande som gjorde att vi inte efter välförättat värv gick tillbaka till ICA och ställde tillbaka blaskan i tidningsstället.

Han var alltid så självsäker. Det var hans väg eller motorvägen.
Jag undrar när det svängde?
Jag undrar vad det var som hände? När brast det?

Sista gången jag pratade med honom märktes det ingenting. Jag skulle just inleda semestern och försökte koppla upp Hosabit till ett nätverk. Naturligtvis ringde jag systemvetaren Jag. Han kunde inte hjälpa mig. Jag tror jag frågade hur det var med honom. Jag tror han svarade att det var OK.

Det var inte OK.
De hittade honom i förrförra veckan. Då hade han varit försvunnen i 17 dagar. Och död lika länge.

Min störste beundrare, min vassaste kritiker, min ivrigaste uppmuntrare och benägnaste begabbare är borta. Begravningen äger rum inom den närmaste kretsen. Jag tillhör inte den, tydligen.
Synd, Jag, för jag skulle verkligen vilja komma dit.
Och där skulle jag niga vid din bår.
Och jag vet att du skulle tycka det var roligt.