Banjo-Herren

Ibland dyker det upp udda fåglar i schlagerbuskarna. Caroline af Ugglas är ett bra exempel, även om hon tack vare På Spåret gått och blivit mer folkkär än hon egentligen vill stå för. Fröken Marie Lindberg var ett annat skolexempel (hihi!) på någon som inte riktigt passade in.
Jag brukar inte gilla dem. Schlager är schlager och det ska vara två verser, två refränger, stick, tonartshöjning och en sista refräng. Det ska vara fuldans och handvift över huvudet och så ska det allra helst vara upptempo.

Men ibland så flyger även en udda fågel rakt in i mitt schlagerhjärta och bygger bo. I detta fall var det inte många andra som uppskattade de två sångfåglarna och de slutade långt ner i sin delfinal 2007. Liten revansch blev det för dem när Ryssland samma år skickade ett bidrag som var mycket likt deras.

Men vad ända in i.....

Är det möjligt.....!?!

Låten som skulle hoppa fram ur lucka 18 finns inte på YouTube!!!
Jaha, vad göra....det vore ju fusk att bara lägga in en annan som ersättare....
Jaja, eftersom det här förmodligen bara intresserar fanatiker som antingen köpt eller laddat ner samlings-CD:n från 2007 så kan alla ni ta fram den och spela spår två från CD nr 2.

Eller så kan ni ladda ner den här.
Vilket antiklimax....

"Godmorgon!!!

Detta borde NI klara inte så svår så här på en tisdagsmorgon!!!! :) 
Svår gåta!!!!
Två chilenare , en muslim , tre Kosovoalbaner , tre finnar,
en turk samt 2 st afrikaner var ute och åkte minibuss
i Sverige en vacker sommardag ........................
VEM körde bussen ??? 
Svar: Kriminalvården."

Ja, vi har bl a en kosovoalban och en finne anställd på avdelningen. Hade jag inte mått dåligt redan innan så hade jag börjat göra det när jag läste.


Jag och Mega-Me satt och hostade ikapp på förmiddagen och klagade på att vi inte skulle ha möjlighet att kunna träna efter jobbet eftersom vi var sjuka. Skillnaden var att jag skulle ha spelat Scrabble och han skulle ha lyft skrot. Jag frågade honom om han tränade ofta.
"Jo", sa han. "Men en gång när jag stod och lyfte så kom polisen in och tog mig."
"Va, är det sant? Vad hade hänt?"
"De anklagade mig för att bryta mot tyngdlagen."

Det kommer nog att gå bra, det här samarbetet.

Ny termin på Sigrids försäkringsskola betyder nya praktikanter.
Den här gången tar banken in tre praktikanter, eftersom de är gratis. Och dessutom betydligt mer ambitiösa och effektiva än de fast anställda.
Tre av oss utsågs till handledare. Det blev jag, Ordbajs-Chrille och Döds-Monica. Hon kallas så för att hon jobbar på gruppen som handlägger dödsfall, en ganska central funktion i livförsäkringsbranchen. Alla på den gruppen kallas Döds- i tillnamn. Min kollega Gobo, som för tillfället hjälper till på dödsfallsgruppen på halvtid kallas följaktligen Halvdöds-Gobo.

Ordbajs-Chrille tog genast hand om sin praktikant på bästa sätt. Han lärde honom snabbt sina starkaste superkrafter; att gå omkring och göra ingenting medan man ser upptagen ut och småpratar med sina kollegor. Eftersom det inte är semestertider än på länge så har Ordbajs-Chrille utökat sin repertoar med att fråga alla minst två gånger om dagen: "Fan ..... (infoga valfritt namn), hur länge har du jobbat på banken nu igen?" Ordbajs-Chrille börjar alla sina meningar med ordet "fan". En mycket egendomlig vana. Han är från samma trakt som Banjo-Modern, så jag är ganska säker på att det inte är dialektalt.

Jag såg fram emot att få en praktikant att forma. Dessutom har vi blivit så vana vid Sigrids ovärderliga hjälp så det var extra välkommet att direkt få en ersättare till henne. Vad jag visste var att han hette Fredrik och var 27 år gammal, hade bott utomlands en tid och verkade rätt sent ha funnit sin karriärväg. Han var med andra ord redan ganska lik mig. Jag såg framför mig ett blivande radarpar, den vise fond-sensaien och hans unge, lille elev som var ivrig att lära och såg upp till Banjo-San.
Så kom han då i morse, vi presenterades för varandra och jag visade honom runt, sedan började jag lära honom fondförsäkring. Han verkar både ivrig och kapabel till att lära sig. Men det var en sak som störde bilden jag målat upp. Framåt lunch var jag bara tvungen att fråga honom rakt ut.
"Fan Fredrik, hur lång är du egentligen???"
"2.02, Coolt, va?"

Jag tror jag ska kalla honom Mega-Me....

Nu har morgondagens bidrag släppts (åtminstone en minut av dem) på svt.se, och det är faktiskt inte så lysande den här veckan. Men värst av alla är ändå den låt som utnämns till storfavorit.

Belägg Ingela "Pling" Forsman med näringsförbud nu! En slumpgenerator skulle skrivit mera begåvade texter! "Så vill stjärnorna, så vill gudarna!" Men lägg av nu då! Vi vet att du gillar stjärnor och himmelska grejor. En ängel flög förbi redan för elva år sedan. Hjärtat var fullt av ljus för två veckor sedan. Det är gräsligt, outhärdligt, hemskt!!!!
Det unika hände idag att jag inte nändes med att lyssna på hela minuten av STACKARS Molly Sandéns bidrag. Jag drabbades av ett så våldsamt illamående att jag var tvungen att stänga av.

Nej, då gillar jag Rickfors och Gullstrand bättre. Hurra för G:son! Han är en hänsynslös låttjuv, men han skriver åtminstone inte samma text om och om igen. Eller det kanske han gör, jag har ju inte hört alla bidrag som inte kom med....

Jag har för mig att han bl a skrev låten i lucka 14. Men så gick jag och kontrollerade innan jag skrev den här meningen och såg att jag hade fel. Han skrev dock den här gruppens tredje försök, som floppade.

Lucka nr 14

Det var en anonym läsare som klagade på att det bara var en massa söta flickor på min lista. Problem solved!

1990-talet var för sorgligt, rent schlagermässigt. 1994 är det klassiska bottenåret, när Roger Pontare och Marie Bergman vann före i princip ingenting. Inte en enda låt, förutom vinnaren kan på något vis anses minnesvärda. Sedan gick det långsamt uppåt i kvalité för varje år, och 1999 var riktigt hyggligt, med vinst i schlager-EM, precis som årtiondet börjat, som kronan på verket.
På min lista hittar man endast två bidrag från 90-talet.

Ett av dem finner vi i olycksluckan nr 13. Den här låten hade säkert lyckats betydligt bättre om det inte varit för upphovsmännen och den underliga texten. Det är direkt olämpligt att kombinera Bert Karlsson med avancerade samlagsställningar....

Lucka nr 13

Men vad tusan är "kärlekspartiklar" för någonting????

Det är ensamt på toppen.
Dessutom blåser det.
Att vara kvinna när det är ensamt och blåser är säkert inte lätt.
Ibland vill man bara ta några steg ner från sin elfenbenstron och beblanda sig med den så kallade pöbelen.

Jag har funnit mig i att rent professionellt befinna mig i denna så kallade.
Jag sitter gärna på min kontorsstol och registrerar en försäkring. När jag är klar registrerar jag en till. Efter det så kan jag få för mig att,  om tillfälle ges, registrera ännu en. Sådär kan jag hålla på och vara ganska nöjd med det.
Extra festligt blir det om man registrerar en försäkring med ett nummer som följer någon logisk regel som gör det lätt att komma ihåg. Som exempelvis 12481632. Då kan man sitta och önska att det vore ens egen försäkring så man alltid lätt skulle komma ihåg det. Ännu bättre vore det förstås om ens bankkontonummer var av den typen.

Det är lätt att bli nördig av att jobba mycket med siffror. Dessutom är det lätt att jobba med siffror om man är lite nördig. Vad som kom först av den hönan och det ägget kan vara oklart i flera tillfällen. Fanns nördigheten där hela tiden, eller skapades den av att jobba med siffror?

En av mina favoriter i den här svängen av nummersammanträffandet är att jag och Ben-Slirren har samma fyra sista siffror i våra respektive personnummer. En annan, mindre matematisk, är att min far, farfar och morfar är alla födda på samma datum (fast olika år, förstås....). Den kombinationen torde vara helt unik i hela världen.
När jag registrerar ett personnummer letar jag alltid efter sådana abnormiteter. Och idag dök det så upp ett klockrent exempel. En kund hade samma fyra sista siffror som sin födelsemånad och -dag! (Och nu följer ett påhittat personnummer som illustrerar vad jag menar, jag kan ju inte använda det autentiska exemplet!) 710326-0326!
Eftersom jag vet att Telefonundvikarkvinnan är minst lika siffernördig som jag så ville jag dela med mig av detta halvt magiska ögonblick och sa därför:
"Vilket underbart personnummer!" riktat mot henne. Som svar fick jag en telefonsignal.
Hon var alltså inte där.
Däremot hörde jag en intresserad röst från andra hållet.
"Vad är det? Får jag se?"
Och där stod till min stora förvåning en av de högre cheferna i företaget och såg mer än genomsnittligt vänlig ut. Hon brukar i vanliga fall inte bevärdiga oss med en blick, men nu verkade det som hon bestämt sig för en charmoffensiv.
Jag svalde betet med hull och hår. Vi var ju i samma bransch, viss gemensam nördighet måste ju existera.
Jag visade mitt fynd.
"Vad är det med det?" fnös chefen. "Är du inte riktigt klok som går i spinn för en sån sak? Kan du inte ditt eget personnummer, eller?"
Och så gick hon därifrån med föraktfull ryggtavla.

Men hon försökte i alla fall. Det går säkert bättre för henne nästa gång.
Och för mig med, får man hoppas.....

Man kan höra en schlager för många gånger. Ett bra sånt exempel är Högt över havet med Arja Saijonmaa. En gammal personlig favorit som ni absolut inte kommer att få se på denna lista. Den har blivit sönderspelad.
Likadant med samtliga svenska Eurovision-vinnare. T o m Waterloo!  Ingen av dessa fyra kommer hoppa ut ur någon lucka. Bara så ni vet.

Det här är min personliga lista, och vissa låtar som jag tror aldrig spelas i radio, men som jag själv funnit någon oförklarlig fascination inför, kan mycket väl ha övervärderats. Frida Muranius på 30:e plats var ett sådant exempel. Det var faktiskt att ta i att sätta henne så högt. Men gjort är gjort och i framtiden så kommer det bli värre, det lovar jag.

I lucka nr 10 hittar vi dock en riktig gammal goding som säkert flera tycker skulle hamna mycket högre. Själva uriginalframträdandet finns inte bevarat utan denna kommer presenteras med en rätt okänd video. Se hela! De två sångerskorna utför en obetalbar synkad handrörelse på slutet som borde bli standard vid varje framförande av denna odödlighet. Och kids, om ni undrar vad den ska betyda så kan jag berätta att det var så det såg ut när man slog telefonnummer förr i världen. Det kallades snurrskiva.

Lucka nr 10

Ja, det är en dubbad video. De sjunger på engelska egentligen. Otroligt komiskt.

Jag har två stycken klockrena schlager-"Jag mötte Lassie".
Och båda två är hyperaktuella just nu! Faktum är att en av dem inte varit en schlager-Lassie förrän nu...
Först och främst så har jag sålt glass till Lili och Susies hundar!
Under sent 80-tal jobbade jag i en välrennomerad glasskiosk i Åhus (var annars?) som hette Tre Toppar. Den låg inte många stenkast från Åhusparken som då för tiden var en av södra Sveriges största popscener med rikskända artister uppträdande varje lördag under hela våren och sommaren. På söndagen hände det ofta att artisterna varvade ner med en välrennomerad glass. För de som inte känner till det så var Tre Toppar ett dotterbolag till avsomnade Åhus Glass AB och sålde deras kulglass i strut, bägare och ibland t o m i skål med en kluven banan till. Vår värstingstrut var Dunderstrut som bestod av åtta jättekulor glass.

Och så en söndagförmiddag stod Lili och Susie i min glasskö. Och jag som var så kändiskåt! Jag tajmade och maskade och passade in så att just jag skulle bli den som skulle få expediera det famösa sällskapet. Och det lyckades!
"Vad får det lov att vara?" frågade jag Lili, eftersom hon var klart snyggast.
"Jag skulle vilja ha en sån där Dunderstrut!" sa Lili frejdigt.
"Ja, jag med!" fyllde Susie i.
Smått imponerad över deras glasskapacitet frågade jag vilka smaker de ville ha.
"Ska jag rabbla upp alla på en gång?" frågade Lili. "Klarar du av att komma ihåg dem?"
"Prova mig!" sa jag om inte världsvant så i alla fall glassvant.
Nu var det deras tur att se imponerade ut. Hade jag halva inne? Tände dom på minnesmästare?
Dom provade mig, och jag misslyckades naturligtvis kapitalt.
De fick sina glassar, gick bort till sin pickup, släppte ut en hel kennel med vovvar och stjälpte upp glassarna i deras matskålar.
Men Ankie Bagger åt upp sin glass själv.

Min andra schlager-Lassie består i att jag en gång gått på strippklubb med Jennifer Browns morbror. Men den historien besparar jag ömtåliga läsaröron.

På tal om strippklubb så var det många moraltanter som hävdade att det var som att skåda in i en sådans lugubra miljöer när denna dam äntrade scenen i delfinalen 2006. En av schlagerhistoriens värsta klädfelsatsningar platsar fint i Schlagerkalenderns sjätte lucka. Min personliga 31:a genom tiderna.

Lucka nr 6

Lucka nr 6, förresten. Det var ju en sån där oavsiktlig lustighet.....

Ordföranden tidigare känd som Kolossala Sussie samlade sitt hov för ett årsmöte. Hon har minskat 27 centimeter i midjan, 9 centimeter om låren och 7 om armarna. Men lugna, jag mätte inte själv, hon var vänlig nog att berätta.

Jag hade ett enda mål med årsmötet. Jag skulle avgå. När Sussie frågade om vi ställde upp för omval så skulle jag karismatiskt ställa mig upp och säga med min bästa MER-reklamröst: "NEJ!"
På årsmötet är det obligatorisk närvaro för styrelsen. Dessutom bjuds naturligtvis alla hyresgästföreningsmedlemmar i området in. Styrelsen består av åtta personer.
Totalt antal mötesdeltagare var sju. Den förenliga sammanhållningen i grannskapet är lite sådär.

Jag satt på helspänn, väntande på mitt stick. Det kom aldrig. När vi kom till punkten om styrelsen för 2009 så sa Ordföranden tidigare känd som Kolossala Sussie att vi var åtta personer i styrelsen och att vi tänkte utöka styrelsen med två personer som visat sig intresserade (varav endast en av dem behagat masa sig till själva mötet) så då skulle vi alltså vara tio under 2009. Jag såg smått förskräckt ut och skulle just protestera när fru Björck hann före.
Hon sa att hon hellre ville se Glamour än vara i styrelsen, men det tog inte O.t.k.s. Kolossala Sussie för giltig anledning. Fru Björck fick snällt sitta kvar på förtroendepost, trots Glamour. Hon muttrade nåt om att hon nu var tvungen och sitta uppe för att se reprisen, men fogade sig.
Så blev det dags för omval av styrelsen. O.t.k.s. Kolossala Sussie proklamerade att det var lika bra att välja om alla på två år direkt när vi ändå höll på. Fru Björck opponerade sig igen, om två år kanske Glamour var slut, men det var för döva öron.

Sedan undrade ordföranden för hela kommunens hyresgästförening, som också var där, om någon av oss var intresserade att kandidera för hans styrelsegrupp. Sussie såg sugen ut, men bestämde för oss allihop:
"Nej, vi är ju rätt nya i gemet. Kanske senare när vi fått mer kött på benen."
"Eller som i ditt fall; mindre", flikade jag in.

Inte ens det fungerade. Jag sitter fortfarande kvar.

Kungshallen hade just serverat mig Pasta Pescatore till lunch. Mätt och glad gick jag genom staden tillbaka till jobbet. När jag svängde upp på Wallingatan fick jag en överraskning. Lite längre bort på trottoaren kom Jocke gående!
Jocke, som heter så även i verkligheten, eftersom det var i den jag befann mig, var djupt inbegripen i ett mobiltelefonsamtal och det var ju inget konstigt med det. Det märkvärdiga var att jag inte sett honom på tre år och att han egentligen bor i Bryssel.

Jocke var en av killarna som såg till att jag över huvud taget flyttade till Bryssel. Han var gammal kompis med herr Padda och dessutom delägare i företaget som startat banken jag jobbade för. Till skillnad från herr Padda så skildes Jocke från oss andra som vänner. Vi umgicks flitigt under alla fyra åren, alltså även efter att hela banken ruttnat. Efter att jag flyttade tillbaka till Stockholm tappade jag kontakten med honom och de andra från den tiden. Det är något som jag beklagar, dom var inte riktigt kloka, men vem är jag att kritisera någon annan för det?

Jag hade sett Jocke, han hade fått syn på mig. Han såg glatt överraskad ut och nickade till hälsning, men pratade vidare i mobiltelefonen. Han stannade inte upp.
Och jag märkte till min förvåning att jag inte stannade upp heller.

Och så blev det att två gamla vänner, som inte setts eller talat med varandra på tre år, bara passerade varandra med en artig nick. Är det konstigt att människor glider isär när man låter sådant få förekomma?

Idag börjar den för alla.
Melodifestivalcirkusen. Om fem veckor är det final och tidningarna kommer fyllas av orden "storbråk", "troschock", "fuskljug" och "glädjefnatt", allt följt av ett tankstreck eller möjligtvis orden "i natt".

Schlagernörden Banjo-Herren vill inte vara sämre. Under trettiosex inlägg ska jag här presentera mina 36 favoriter på schlagerhimlen genom tiderna. När jag tittar igenom listan blir det faktiskt en mycket stark koncentration till 2000-talet, men å andra sidan så har det ju kommit flest låtar då också. Dessutom var 90-talet ruskigt blekt.

Hur har framröstningen gått till då? Naturligtvis är en för vanliga dödliga hälsofarlig dos nördighet inblandat. Jag har helt enkelt kört en alla-mot-alla.
Nej, jag ljög. Det var cupsystem.

Jag har naturligtvis endast utgått från min egen smak, vilken är omvittnat dålig. Dessutom har jag i första hand sett till CD-inspelningen av låten, hade jag även bedömt framförandet, tillfälligt dåliga röster och tuppar i halsen så hade några på listan blivit diskade för längesedan. Och dessutom ska tilläggas att det är inte alltid hög kvalitet som gör ett bra schlagerbidrag.

Sådärja, nu får det vara nog med friskrivningar. Jag måste ila iväg och förbereda mig inför kvällens sändning med lite spökboll i en uppsaliensisk gymnastiksal. Bättre uppvärmning kan jag inte tänka mig.

Vad hittar vi då på 36:e plats? Vi får gå ett par år tillbaka i tiden till 2004, till en ljusblå klänning och en av schlagerhistoriens största röstenergiurladdningar. Jag ryser varje gång jag ser det här. En av Ben-Slirrans favoriter.

Lucka nr 1

(Och förhoppningsvis går det inte lika bra idag för den här damen.)

Den genomsnittlige mannen tänker på sex en gång var tjugonde minut, säger vetenskapliga studier. Jag har alltid undrat hur det där går till. Har man studerat genomsnittliga män i deras naturliga miljö utan att avslöja det för dem och sedan observerat om de får den där glimten i ögat? För om de visste att de var med i en undersökning som skulle mäta snusktankefrekvensen så skulle de ju naturligtvis tänka på sex hela tiden. Det hade åtminstone jag gjort.

Ända sedan jag outade mig som kompulsiv gnolare så har jag funderat på hur många låtar jag avverkar på en arbetsdag. Och vilka? Idag gjorde jag slag i saken och inledde ett vetenskapligt experiment. Med en tom sida uppslagen på kollegieblocket skred jag till verket med dagens värv. Var gång jag insåg att jag satt och hummade på en sång så skrev jag ner tidpunkt och vilken sång det var.

Och härmed är det dags för vetenskaplig rapport. Välkommen in i Banjo-Herrens hjärna. Detta är soundtracket till mitt liv, 5/2 2009.

Studien börjar vid 10:00. Villkoren är enkla. Sångerna måste dyka upp helt utan yttre musikaliska impulser. Melodier som spelas på exempelvis iPod räknas inte. Inte heller att sjunga med om någon annan i närmiljön skulle brista ut i sång.

1) Klockan 10:12 (det tog ovanligt lång tid ska medges) kommer jag på mig med att ha kommit till andra refrängen på Erasures "It doesn't have to be". Anledning okänd. En ganska slätstruken låt som jag varken älskar eller irriterar mig på. De två stora huvudanledningarna till gnolande är annars stark kärlek eller stor aversion.

Jag märker att jag efter att ha skrivit upp låten på listan har den permanent i huvudet för resten av dagen och den mixas naturligt med senarekommande bidrag.

2) 10:25 halkar jag in på musikalspåret. "On the streets where you live" skapar en intressant mix med Erasure.

3) 10:41 masar jag mig ner i kända hjulspår. 1983 blev Ritz fyra i svenska Melodifestivalen med "Marionett". Av någon anledning snurrar min tombolahjärna fram denna klistriga barnschlager.

4) 10:43 går min schlagerhjärna utomlands. 1977 gjorde österrikiska Schmetterlinge skandal med en antikommersiell satir som hette "Boom Boom Boomerang". Nu gör de succé i min hjärnbark. Tur att jag inte efterapar deras fuldans också. Fortfarande ingen riktigt bra anledning till låtvalet.

5) 11:15 inträffar ett gränsfall. Kan en bild på en internetsida av Shirley Clamp anses som yttre musikalisk inverkan? Jag låter det passera, eftersom det är den minst kända av Shirleys schlagerlåtar, "Mr Memory" som börjar flöda försiktigt över mina läppar.

6) Jag säger bara en enerverande sak. 11:42: "Ploink-ploink-ba-da-ba-dam-dam, ploink-ploink-ba-da-ba-dam-dam". Får räknas som en sång.

Lunchpaus med iPod. Inte en enda av de låtar jag lyssnar på under lunchen kommer att dyka upp under eftermiddagens fortsatta studie. Rätt märkligt.

7) 13:12. Dags för obskyra knashits från 80-talet. "Vill du inte ha mina kyssar" är faktiskt skriven av Orup. Inte helt oäven ens med 20 år på nacken.

8) 13:52 börjar det dyka upp ett par dängor i aversionskategorin nämnd ovan. Först denna, och anledningen är enkel. Jag möter helt enkelt VD:n i en korridor och i samma stund som jag berättar detta för kollegorna ploppar de slippriga gutarna upp.

9) 14:00 registrerar jag en Kapitalspar Barn med en liten nyfödd flicka vid namn Amanda som försäkrad, och så är det kört igen.

Fikapaus i 30 minuter.

10) 15:00 stiger temperaturen upp uti kroppen. (Man kan verkligen hitta allt på YouTube!) Fast i min version är det August och Lotta det handlar om, om och om igen i en hel minut, men

11) 15:01 avlöses den mycket oväntat av det här, en låt som jag inte ens ägnat en tanke på under 20 år. (Klippet från Listan är för övrigt helt underbart.)

12) 15:12 inser jag att jag sitter och nynnar på denna Povel-sällsynthet.

13) 15:24 är det dags för Disney.
"
14 och 15) Dagens dubbel inleds 15:27. Den utgörs av den på YouTube icke-existerande "Känner du Lotta", ni vet hon som bor i Fiskaregränd, och den här.
Men här börjar jag själv tycka det är lite kusligt. Jag inser att jag gnolar på två låtar samtidigt. Det är inte naturligt. Med en enorm viljeansträngning slutar jag. Det tar en bra stund innan jag kommer igång igen.

16) 16:14 och jag har nästan börjat misströsta, men äntligen strömmar dagens Galenskapar-nynn upp i huvudet. En riktig GAS-klassiker! Härligt!

17) 16:31 börjar jag så gnola på en av mina stora slagnummer och oftast förekommande hits, "Flickan och kråkan", och kommer som alltid att tänka på min farmor. Mer om detta imorgon.

18) En kvart senare 16:45 tonar den sista sången för dagen ut. För att lugna finkänsliga läsare kan jag försäkra att jag då slutat tänka på farmor för länge sedan.

18 låtar på 7 timmar, minus en och halv timme lunch och fika. Om andra vetenskapliga studier stämmer så betyder det alltså att jag gnolar oftare än jag tänker på sex.
Undrar vad Freud hade sagt om det?