Hänvisning

Ja, den här bloggen är ju egentligen nerlagd, men jag har inte slutat skriva för det. Nej, tvärtom, jag har ju just börjat igen, dock så skriver jag numera här:

Banjo söker fru!

Min egen lilla LO-skandal

Minns ni Mandolin?
De positiva tongångar som döljer sig bakom ovanstående länk byttes ju snart i mollackord. I mitten av mars, just före melodifestivalen, meddelade Mandolin via sms (moget!) att hon inte såg någon framtid för oss och att hon valt att satsa ett år på karriären inom facket. Att svara på det sms:et var lönlöst. Vi sågs aldrig mer. Skötte hon sina fackliga förhandlingar på samma vis så skulle storstrejker vara vardagsmat.

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag googlade henne i veckan, kanske var det för att det gått ett år och jag var nyfiken på hur satsningen gått. För det kan väl inte vara så patetiskt att jag hoppades det hade gått dåligt, att hon nu ångrat sig och ville ha mig tillbaka om jag bara hörde av mig. Så lågt kan väl ingen sjunka i självförakt? Ni skulle bara veta.....men så var det absolut inte.
Första google-träffen grusade i alla fall alla sådana eventuella förhoppningar. Där poserade hon nämligen på en LO-sammankomst med sin man! (Som jag för övrigt kände väl till, hon hade pratat mycket om honom.) Hoppsansa, tänkte jag, här går det undan. Gift efter bara ett år. Sedan kollade jag dateringen på artikeln.
Den var skriven i juni 2008. Inte ens tre månader efter att hon bröt med mig var hon alltså gift med en annan man. Inte konstigt att hon hade bråttom att bli av med mig.

Andra googleträffen var från samma tidpunkt. Där presenterades hon som en i LO:s tjejsatsning 2008. Och det var nu som hela alltet blev extra intressant. Hennes familj bestod nämligen av man, två barn, tre hundar och två katter. Katterna hade jag träffat, en av hundarna hade jag hört talas om, men de där barnen kunde jag inte riktigt placera i mitt minne.

Nu hade det här blivit en liten härva som jag kände mig nödgad att reda ut. Nästa överraskning var att hon bodde kvar i samma lilla tvåa som hon bodde i när vi dejtade. Det borde vara skapligt trångt där med alla barn och hundar och katter.

Till slut så Facebookade jag henne också. På Facebook var hon bara förlovad.
Varför ljuger hon om sitt civilstånd i fackliga tidningar? Jag kan bara se en enda anledning; det ser säkert bra ut att vara gift och stadgad i en politisk position.

De skulle veta i LO att Mandolin är blåare än blåbärssoppa i själen. Hon gick med i Socialdemokraterna just innan jag lärde känna henne endast för att kunna göra karriär i facket och uppnå de personliga fördelar i form av schysta inkomster, bonusar och bostadsmöjligheter som det innebär. Talade hon sanning för mig (vilket jag i och för sig inte tar för givet) så har hon inte ett enda altruistiskt ändamål med sitt fackliga engagemang.
Men vad vet jag, det kanske man inte behöver. Man kan ju göra ett bra jobb i alla fall.
Det kan man väl?

Färgblinda är också människor

Säger jag "i april" så behöver det inte nödvändigtvis betyda "första april".

Jag kom ifatt samhället idag och köpte ett SL Access-kort. För er utanför 08-området kan jag berätta att detta kort ska funka som passerkort i tunnelbanan, pendeltåg, gator, torg och andra inrättningar. Det är laddningsbart i en maskin så att den undre världen ska få någon mer mackapär att köra skimningstrick på. Man måste tänka på arbetstillfällen.
SL Access-korten är kreditkortsstora plastkort som finns i fem olika färger.

För att få ett SL Access-kort behöver man dock uppsöka ett SL Center. Jag valde det på Centralen.
Jag hade fullt sjå med att fundera ut vilken färg jag skulle välja. Den mörkblå var ju rätt fin, den gröna såg gräslig ut och den röda....fast lila är ju rätt coolt. Mitt nummer ropades upp.
Expediten la upp två kort på bordet, ett rött och ett ljusgrönt.
"Vad vill du ha för färg?"
Var de lila slut? När skulle det komma in en ny sändning? Kanske de fanns på ett annat SL Center? Skulle han kanske kunna ringa runt och höra efter? Eftersom det var lång kö insåg jag att det inte var läge att sjåpa. Den ljusgröna såg fortfarande alldeles gräslig ut.
"Jag tar gärna röd!" sa jag klart och tydligt.
"Jaha", sa tjänstemannen och la tillbaka det röda i hyllan, laddade snabbt det ljusgröna och sa "Nästa!"

Så nu går jag runt med ett gräsligt ljusgrönt SL-kort i fickan. Fattar dom inte på SL att det här är ju ett val som vi resenärer måste dras med i evinnerlig tid i värsta fall? De kan ju inte sätta en massa färgblindstyren i luckorna under så här livsavgörande rusningstider!

Suck.

Fullt upp

Herregud, vad jag har späckat schema nu!
Jag har helt enkelt inte tid att sitta och vara kreativ med bloggen just nu. Synd, eftersom jag har ett par riktigt fina uppslag till inlägg. Men jag blir tvungen att ta en lite längre timeout än det var tänkt. Vi ses i april, allihopa.

En desperat jakt efter haken

Så ringde telefonen igen, men den här gången var det på mobilen.
Jag trodde det var Ben-Slirren, så jag svarade glatt. Det var naturligtvis inte Ben-Slirren.
"Hej, jag heter Erika och ringer från Tele2 och The Phone House."
Jaha, var det så dags igen, tänkte jag.
"Jag ringer eftersom bindningstiden på ditt abonnemang håller på att gå ut. Jag tänkte erbjuda dig en uppgradering som innebär att du får ringa lite billigare."
"Det låter intressant", sa jag eftersom det gjorde det.
"Som det är nu så har du ju en fastmånadsavgift på svåhundrapjexton och umpti och det kan jag sänka med fjutti kronor." (Hon nämnde andra, existerande summor i verkligheten, men jag använder dessa för att jag är rätt säker på att jag betalt pinsamt mycket den senaste tiden.) "Dessutom har du ju en samtalskostnad på 69 öre/minut, men den kan vi sänka till 19 öre/minut!"
Nu var jag tvungen att haja till. Det var ju ett faktiskt ett enastående erbjudande. Är det verkligen så att de talar sanning i sin fåraktiga reklam på Tele2?
"19 öre!? Det är ju otroligt bra!" sa jag.
"Ja, det är lägst i landet, faktiskt!" (Lita på att den utsagan ska kvalitetskontrolleras!) "Dessutom tänkte jag skicka dig en ny telefon."
"Jag har redan en jättebra telefon!" sa jag.
"I så fall kommer jag skicka dig en ännu bättre!" skrävlade Erika. "Vilken telefon har du nu?"
"En gul!" sa jag, därigenom uttömmande min samlade kännedom om min mobiltelefon.
"Vilken modell är det?" sa Erika med en ängels tålamod.
Jag tittade efter. Det var en Sony Ericson S500i.
"Då tänker jag skicka dig en W595i!" bestämde Erika raskt. "Den har bättre kamera, 3.2 megapixlar och blixt, mp3-spelare och radio, det har inte din nuvarande telefon. Den har kapacitet för ett 8 GB minneskort, lite bättre alltså än din nuvarande telefon."
Minneskort? tänkte jag förvirrat. Är det minneskort i min telefon? Med gigabyter på?
Vad Erika inte visste var att det hade räckt att säga "kamera med blixt" för att få mig fast. Det är något jag saknat på mobilkamerorna hittills.
"Har du några frågor?" undrade hon.
"Ja, det är rätt roligt att jobba som jultomte, eller hur?"
"Nja, det är nog roligare att, som du, bli uppringd av jultomten!" svarade hon blixtsnabbt. Hon var bra.
"Då ska vi se vilken färg du vill ha", fortsatte Erika. "Det finns blå, och så finns det vit med blommor..."
"Vilken färg är det på blommorna?"
"Röda."
"Det får nog bli en blå då", bestämde jag.

Sedan läste Erika upp det vanliga avtalet och jag fick först bekräfta att jag hade det personnummer jag hade, och sedan fick jag även läsa upp det själv, och så fick jag säga mitt namn och email-adress och sen var det klart. Vi skildes naturligtvis som vänner.

Men nu har jag ångrat mig. Jag insåg att jag låtit lura mig i alla fall av den kulsprutesnabba försäljarsvadan.
Jag skulle ju tagit en vit med blommor i alla fall!

De små, små detaljerna

Sören är död.
Sören satt och spelade Sudoku på en dator på bankens kundtjänst när jag började där för 2,5 år sedan. Han hade ett år kvar till pensionen och det var meningen att han skulle "tanka över sin kompetens" till mig. Eftersom jag redan visste hur man spelade Sudoku så var halva arbetet redan gjort.
Sören hade jobbat med försäkring i hela sitt yrkesliv. Han pratade bred söderslang och hade börjat tjuvnjuta sitt otium. Det blev väl inte mycket av kompetenstankandet, men han lärde mig vilka jag skulle vända mig till för att få effektivast hjälp i alla fall. När han pensionerades blev insamlingen rekordstor och han överöstes med presenter. God och glad som alltid, med en cigarrill i ena handen och en grogg i andra gick han ut i pensionärslivet.
Men han kunde inte riktigt slita sig. Han kom ofta tillbaka och hälsade på och han hotade med att vara den som ringde in och klagade och ifrågasatte mest av alla bankens kunder.
För några veckor sedan träffade Telefonundvikarkvinnan honom utanför Tennstopet. Han var fortfarande en glad pensionär och berättade lyckligt om all tid han nu spenderade med barnbarnen och på golfbanan.

Och så i förrgår gjorde han som i Kjellgrens klassiska dikt Dumboms Leverne, han lade sig en afton helt frisk och sund till skäl och kropp, och steg om morgon stendöd opp.
Man vet aldrig vad som händer på nästa sida i livets bok.

Hela historien la naturligtvis en viss sordin över kontoret idag när vi fick veta det.
Alla berättade sina bästa minnen av honom och det var en hel del. Han var en mästare på one-liners.
Själv insåg jag att det gäller att ta vara på alla små stunder i livet och inte sitta och spela bort sina dyrbara levnadsdagar på online-Sudoku. Man ska uppskatta alla de där stunderna som är lite extraordinära.
Som exempelvis idag när jag med iPoden i öronen gick in på Burger King och samtidigt som Povel Ramel börjar sjunga "Varför är det ingen is till punschen?" så frågar expediten om jag vill ha is i Colan.
Eller som när man sitter i tunnelbanan mittemot en lodis och plötsligt inser att det inte är en lodis utan Björn Kjellman.
Då blir livet lite roligare och lättare att leva.

Vila i frid, Sören.

Otur när man tänker

Mega-Me kom bort till mig och såg bekymrad ut. Han hade en försäkringsblankett i handen.
"Hur gör jag för att skriva in de här tecknen i databasen?" undrade han och sträckte fram blanketten samtidigt som han pekade på ett angivet gatunamn.
Gustav III:s boulevard.
"Vilka tecken tänker du på då?" kunde jag inte låta bli att fråga.
"Ja, romerska siffror, alltså..." svarade han.

Tillbaka i selen

När jag gick på gymnasiet utvecklade jag och Palmqvist en mätskala för hur svårt det var att komma upp ur sängen på morgonen. Enheten var 1 slö och vi hade en mängd olika prefix av varierande storleksgrad. Högsta uppmätta värde var 3,5 kronslö.

Efter en veckas försoffning följt av en sömnfattig helg så misstänkte jag att jag uppnått de största värdena sedan mätningarna avslutades för gott för 19 år sedan. Jag skulle gärna tagit upp dem igen, men jag orkade inte. Upp masade jag mig till slut och sedan fortsatte jag masandet ända tills jag satt i kontorsstolen på nytt. Och det var precis som det alltid är när jag (eller vem som helst i gruppen för den delen) varit sjuk ett par dagar; det rådde fullt kaos. Ingenting hade hunnits med, högarna växte sig decimeterhöga i postfacken och blommorna hade vissnat. Ja, alla utom min Anthurium förstås, den stod där så grön och grann i stugan så. (Att folk kan vara allergiska mot blommor känner ju alla till, men kanske kan blommor vara allergiska mot folk?)

Men det värsta var inte allt jobb som inte var gjort, det värsta var jobbet som faktiskt var gjort. Mega-Me var förstörd! En och en halv dag hade naturligtvis inte varit nog för att prägla honom på mig, nu var han hela avdelningens sidekick! Alla hade fått vara med och forma honom. Min makt var bruten!

På eftermiddagen kom Anna bort till mitt bord. Anna är, som trogna läsare kommer ihåg, min kollega som tycker jag har fina skor. Dessvärre misstänker jag att hon tycker det är lite si och så med det som befinner sig ovanför skorna. Detta skulle visa sig med all önskvärd tydlighet av det kommande samtalet.
"Du Banjo", sa hon beskäftigt, "jag vet ju inte hur du gör när du lär Mega-Me" (nej, hon använde naturligtvis inte mitt hemliga namn för honom, men nu är det jag som berättar) "saker, men med tanke på vilka frågor han ställt under veckan så...." Sedan tystnade hon, eftersom hon insåg en viktig sak.
Mega-Me satt precis bredvid mig.
Man såg hur hon stod i valet och kvalet, vilken väg skulle hon gå? Skulle hon hävda att jag var dålig på att lära ut eller att Mega-Me var trög? Kunde det ena utesluta det andra?
"Jag vet ju inte vad du syftar på", sa jag med överdrivet lugn, "men vi har gått igenom i detalj hur man registrerar en försäkring, och sedan har vi även följt de instruktioner som finns publicerade på intranätet...."
Gissa vem som varit med och skrivit de instruktionerna.
Ledtråd: Hon hade just avbrutit sig mitt i en mening och stod nu i valet och kvalet.
"...men om du har några idéer...."
"Glöm det! Glöm! Glömglömglöm!" avbröt Anna och retirerade vådligt snabbt tillbaka till sin plats.
Hur hon fått för sig att man kan lära ut hela fondförsäkringshandläggningen på en eftermiddag är höljt i dunkel. Hon ville nog bara låtsaschefa lite.

Så nu har jag superkrafter och en sidekick, och med ett par sådana där sammanstötningar till så står det inte långt på förrän jag har en tvättäkta ärkefiende också. Därifrån är inte steget långt till superhjältestatus. Kampen fortsätter....

En klapp för mamma

Jag är just hemkommen från Banjo-Moderns 70-årsfest. Det var ett rackarns partaj, det.
Nej, det var det naturligtvis inte, säga vad man vill om mina kära parenteser, men några vilda partydjur är dom inte.
Inte jag heller längre, så jag har inget att invända mot att lördagen blev en tillställning i trevnadens tecken.

Men trots att det är rekordtrevligt behöver man naturligtvis inte undvika personlig förnedring. Det började redan i torsdags. Sjuk och eländig satt jag hemma och insåg att var tvungen att fixa en present! Inte den minsta lilla idé fanns i mitt arma huvud. Efter lite svägerskikal hjärnstorm hade det dock utkristalliserat sig en plan. Jag drog på mig flera lager och gav mig iv'äg till Skärholmen Centrum. Målet var valfri sportaffär. Här skulle köpas någon styrketräningspryl!
Banjo-Modern går regelbundet på gym, så det var inte helt taget ur luften.

Jag fastnade för en balansbräda. Ni vet en sån där platta man ska stå på och som är rund på undersidan så man måste anstränga sig lite för att hålla balansen. Jag var lite orolig för hur presenten skulle tas emot. Det kändes riskabelt och om man ska känna andra på sig själv så skulle både lårbenshalsbrott och skallfrakturer stå och lura bakom knuten så fort någon satte sin fot på denna tingest. Kunde det inte klassas som grov ansvarslöshet att lägga en balansplatta under fotbladen på en pensionär?
Det fick bära eller brista, man ska alltid följa sin första instinkt. En sak var i alla fall säker, det skulle utfärdas totalförbud för Banjo-Fadern att bestiga brädan. Banjo-Fadern, liksom sina båda söner, har svåra balanssvårigheter t o m på plana underlag.

Presenten överlämnades och verkade uppskattas. Den skulle naturligtvis genast testas. Jag höll tummarna.
Banjo-Modern hade inga större problem att använda den ens i högklackat. Jag kände mig tvungen att prova själv. Det var fullkomligt omöjligt. Jag halkade av, ramlade omkull, snurrade runt. Misslyckat men utan lemlästning, vilket får ses som en halv seger.
Men det skulle bli värre.

Till min fasa såg jag så Banjo-Fadern närma sig mojängen.
Parentes: Förra julen, när jag och Banjo-Fadern firade julaftonslunch ensamma så fällde Banjo-Fadern den internt klassiska repliken: "Det är nog bäst att jag gör gravlaxsåsen nu, för sen måste jag gå upp på vinden och det kan ju hända att jag ramlar ner."
Igår serverades ingen gravlaxsås, men jag blev orolig ändå. Med tanke på hur usel jag var själv så.....
Banjo-Fadern upp på brädan och det stod inte långt på förrän han började göra akrobatiska konster i kontrollerad stil. Stadig som en gammal ek stod han på brädan PÅ ETT BEN! 72 år till hösten.

Men det skulle bli ännu värre.

Banjo-Modern är sladdbarn. Hon har fem levande äldre syskon i åldern 80 till 90. Tre av dem kom på festen igår. Och plötsligt fick jag se min dubbelt knäopererade morbror, 82, hoppa upp på brädan och bara stå där som om det vore den enklaste sak i världen. Vilket det förmodligen är, det är bara jag som har fel på det naturliga gyrot.

I morse gjorde jag ett nytt försök, men inte gick det bättre.
När vi åkte därifrån stod Banjo-Modern på brädan i tranställning som värsta Karate Kid.

Tack så fantastiskt mycket för en toppenhelg, käraste lilla mor. Trots allt. :)
 

Allergier

Man kan vara allergisk mot alla möjliga saker.
Farmor Gunborg sa sig vara allergisk mot gula servetter. Men jag misstänker att det bara var retorik för att poängtera en ståndpunkt.

Själv är jag inte mig veterligen allergisk mot något. Jag har länge försökt hävda att jag är allergisk mot potatis, men då skulle jag ju inte kunna äta pommes frites eller chips, vilket jag onekligen kan. Mina förhoppningar står till att det är något ämne i potatisen som försvinner vid fritering som jag inte tål, för annars skulle ju min aversion bara vara pjoskighet, och pjoskig kan man ju inte tillåta sig att vara, eller hur?

Men nu har jag kommit och tänka på ett egendomligt sammanträffande. Idag åker jag hem till Åhus för att i helgen fira Banjo-Moderns 70-årsdag. Jag har varit sjuk hela veckan. För två år sedan fyllde Banjo-Fadern också 70. Hela veckan innan vi åkte ner och grattade honom så var jag hemma från jobbet sjuk. Och trogna läsare kanske minns hur det var med mig i samband med Ben-Slirrens 40-årsdag i fjol? Jajamän! Jag var sjuk!

Kan man vara allergisk mot familjejubileum???

Demonutdrivning

Det är inte bara jag som har varit krasslig senaste tiden.
Lilla kära Hosabit, min laptop, har betett sig underligt och på gränsen till ohyfsat en längre tid.
Det börjar redan vid uppstart. Var skulle det egentligen annars börja....
Det har varit omöjligt att komma in på internet förrän alla andra program startats, vilket har gjort att jag blivit tvungen att göra något annat under de första tre minuterna efter start. Ja, det tar TRE minuter att starta upp allting, uppenbarligen.
"Något annat" i förra stycket har för det mesta blivit ett parti MS Röj, vilket tenderar att gå över till att bli flera partier MS Röj, vilket i sin tur kan spoliera timmavis av kvalitetstid.

Sedan, när jag väl  slitit sig ur minröjarens klistriga nät och kommit in på internet, så går jag till Gmail-inboxen och hittar ett par mail från vetgirig.nu. Dessa påminner mig om att jag har viktiga frågor att svara på i VetLigan, LagLigan, Topplistan, LagCupen, Nissekampen 1, Nissekampen 2, VetCupen, CupFrågan, FrågeLigeCupKampen, osv osv. Många mail blir det, och många frågor.
(För er som inte upptäckt det ännu; vetgirig.nu är en förtjusande sida på internet där man kan tävla i frågesport.)
Väl inne på vetgirig.nu för att fullfölja mina plikter i frågesportssvängen så händer det med till visshet gränsande sannolikhet att skiten träffar fläkten och internet är tvunget att stänga en stund. Man vet inte när det händer, men vet inte när det händer, det enda man vet är ATT det händer. Och så sitter jag där med lång näsa och förlust i matchen som hela Gazonks ära hängde på. (Gazonk är mitt frågesportslag.)

Nåja, ingen idé att hänga läpp. Dags att blogga. Jag loggar in här och börjar skriva. Låt oss då säga att jag för ovanlighetens skull blir osäker på en stavning av ett ord. Vad vore då enklare än att öppna SAOL Plus, datorversionen av Svenska Akademins Ordlista, och kontrollera denna osäkra stavning? För Hosabit; mycket. Så fort jag öppnar SAOL Plus så hänger datorn sig och jag blir tungen att starta om alla program!

Alla dessa saker skulle man kanske kunna leva med, men det som skedde i går blev droppen.
Plötsligt kunde jag inte titta på YouTube-filmer!
Hur administrera Banjo-Herrens Schlagerkalender om jag inte har tillgång till YouTube, jag bara frågar?
Efter endast en kort stunds tankeverksamhet stod det hela såsom klart för mig. Det var ju solklart vem som var boven.
Jag laddade ner Mozilla Firefox gratis från nätet och installerade honom som min nya webläsare istället. Nu funkar allt som det ska.

Internet Explorer är ondska.

Ett sjukt paradis

Ibland när jag sitter på mitt jobb och tycker att tiden har fastnat i kvicksand så kommer jag på mig att tänka att det skulle vara lite soft att vara sjuk ett par dagar. Bara ligga hemma på soffan och titta på dåliga TV-serier, surfa på nätet och bara dega med gott samvete.

Och nu sitter jag där och det är precis så soft som jag misstänkte.
Om man räknar bort hostattackerna, huvud- och ledvärken, febern och tröttheten så är det här underbart.
De få minuter som passerar mellan lungupphostningarna kan bara beskrivas som ljuvligt avslappnande.
Och så mycket kvalitetsunderhållning man får sig till livs på TV! Det är fascinerande att se hur många avsnitt av Roseanne TV4 Komedi kan klämma in i en dags TV-tablå!

Host, host!
Aj!

Två sidor av samma humormynt

Det blev bara halv dag på jobbet idag. Utslagen av förkylning gick jag hem efter lunch. Jag tänker inte riskera att inte kunna åka ner till Åhus i helgen bara p g a pliktkänsla. Dessutom hjälper jag inte till genom att gå och hosta på alla kollegor så att de också blir sjuka.

Ändå hann jag med att uppleva två exempel på humor som jag känner att jag bara måste återge.
I gårdagens schlagerkalenderlucka berättade jag om min kollega Dingela som inte tycker om folk som gör sig lustiga på andras bekostnad. En sak hon däremot gillar är att med jämnna mellanrum skicka ut s k roliga mail till hela avdelningen för att "lätta upp stämningen". Och i morse fick vi allihopa detta i inboxen:

"Godmorgon!!!

Detta borde NI klara inte så svår så här på en tisdagsmorgon!!!! :) 
Svår gåta!!!!
Två chilenare , en muslim , tre Kosovoalbaner , tre finnar,
en turk samt 2 st afrikaner var ute och åkte minibuss
i Sverige en vacker sommardag ........................
VEM körde bussen ??? 
Svar: Kriminalvården."

Ja, vi har bl a en kosovoalban och en finne anställd på avdelningen. Hade jag inte mått dåligt redan innan så hade jag börjat göra det när jag läste.


Jag och Mega-Me satt och hostade ikapp på förmiddagen och klagade på att vi inte skulle ha möjlighet att kunna träna efter jobbet eftersom vi var sjuka. Skillnaden var att jag skulle ha spelat Scrabble och han skulle ha lyft skrot. Jag frågade honom om han tränade ofta.
"Jo", sa han. "Men en gång när jag stod och lyfte så kom polisen in och tog mig."
"Va, är det sant? Vad hade hänt?"
"De anklagade mig för att bryta mot tyngdlagen."

Det kommer nog att gå bra, det här samarbetet.


Den högste

Ny termin på Sigrids försäkringsskola betyder nya praktikanter.
Den här gången tar banken in tre praktikanter, eftersom de är gratis. Och dessutom betydligt mer ambitiösa och effektiva än de fast anställda.
Tre av oss utsågs till handledare. Det blev jag, Ordbajs-Chrille och Döds-Monica. Hon kallas så för att hon jobbar på gruppen som handlägger dödsfall, en ganska central funktion i livförsäkringsbranchen. Alla på den gruppen kallas Döds- i tillnamn. Min kollega Gobo, som för tillfället hjälper till på dödsfallsgruppen på halvtid kallas följaktligen Halvdöds-Gobo.

Ordbajs-Chrille tog genast hand om sin praktikant på bästa sätt. Han lärde honom snabbt sina starkaste superkrafter; att gå omkring och göra ingenting medan man ser upptagen ut och småpratar med sina kollegor. Eftersom det inte är semestertider än på länge så har Ordbajs-Chrille utökat sin repertoar med att fråga alla minst två gånger om dagen: "Fan ..... (infoga valfritt namn), hur länge har du jobbat på banken nu igen?" Ordbajs-Chrille börjar alla sina meningar med ordet "fan". En mycket egendomlig vana. Han är från samma trakt som Banjo-Modern, så jag är ganska säker på att det inte är dialektalt.

Jag såg fram emot att få en praktikant att forma. Dessutom har vi blivit så vana vid Sigrids ovärderliga hjälp så det var extra välkommet att direkt få en ersättare till henne. Vad jag visste var att han hette Fredrik och var 27 år gammal, hade bott utomlands en tid och verkade rätt sent ha funnit sin karriärväg. Han var med andra ord redan ganska lik mig. Jag såg framför mig ett blivande radarpar, den vise fond-sensaien och hans unge, lille elev som var ivrig att lära och såg upp till Banjo-San.
Så kom han då i morse, vi presenterades för varandra och jag visade honom runt, sedan började jag lära honom fondförsäkring. Han verkar både ivrig och kapabel till att lära sig. Men det var en sak som störde bilden jag målat upp. Framåt lunch var jag bara tvungen att fråga honom rakt ut.
"Fan Fredrik, hur lång är du egentligen???"
"2.02, Coolt, va?"

Jag tror jag ska kalla honom Mega-Me....


Idag och imorgon

Tänk ändå, idag gifte sig Andreas och Anna. Så där bara. Och utan att säga till i förväg.
Andreas och jag har känt varandra i 25 år och vi har gjort det mesta tillsammans. Det var han som var den andre permanente medlemmen i Dor-Eriks Lur. Han skrev musiken, jag gjorde texten. Det var på alla sätt en klok fördelning.
Jag har inte haft kontakt med honom sedan Janne dog. Men nu har jag ett par goda anledningar.

Men det får vänta till efter helgen för i morgon är det dags för Uppsala Öppna igen. Ni kanske kommer ihåg hur det gick förra gången? Jag ska försöka hålla mig hel den här gången, men faktiskt så har jag en oroande förslitningskänsla i både rygg och smalben. Men den här gången ska jag fullfölja, om jag så måste stå upp och spela.

Annars har det inte hänt mer än att inspirationen än en gång lämnat mig. Men den kommer säkert tillbaka när jag minst anar det.

Rapport från skoskaften

Det är ensamt på toppen.
Dessutom blåser det.
Att vara kvinna när det är ensamt och blåser är säkert inte lätt.
Ibland vill man bara ta några steg ner från sin elfenbenstron och beblanda sig med den så kallade pöbelen.

Jag har funnit mig i att rent professionellt befinna mig i denna så kallade.
Jag sitter gärna på min kontorsstol och registrerar en försäkring. När jag är klar registrerar jag en till. Efter det så kan jag få för mig att,  om tillfälle ges, registrera ännu en. Sådär kan jag hålla på och vara ganska nöjd med det.
Extra festligt blir det om man registrerar en försäkring med ett nummer som följer någon logisk regel som gör det lätt att komma ihåg. Som exempelvis 12481632. Då kan man sitta och önska att det vore ens egen försäkring så man alltid lätt skulle komma ihåg det. Ännu bättre vore det förstås om ens bankkontonummer var av den typen.

Det är lätt att bli nördig av att jobba mycket med siffror. Dessutom är det lätt att jobba med siffror om man är lite nördig. Vad som kom först av den hönan och det ägget kan vara oklart i flera tillfällen. Fanns nördigheten där hela tiden, eller skapades den av att jobba med siffror?

En av mina favoriter i den här svängen av nummersammanträffandet är att jag och Ben-Slirren har samma fyra sista siffror i våra respektive personnummer. En annan, mindre matematisk, är att min far, farfar och morfar är alla födda på samma datum (fast olika år, förstås....). Den kombinationen torde vara helt unik i hela världen.
När jag registrerar ett personnummer letar jag alltid efter sådana abnormiteter. Och idag dök det så upp ett klockrent exempel. En kund hade samma fyra sista siffror som sin födelsemånad och -dag! (Och nu följer ett påhittat personnummer som illustrerar vad jag menar, jag kan ju inte använda det autentiska exemplet!) 710326-0326!
Eftersom jag vet att Telefonundvikarkvinnan är minst lika siffernördig som jag så ville jag dela med mig av detta halvt magiska ögonblick och sa därför:
"Vilket underbart personnummer!" riktat mot henne. Som svar fick jag en telefonsignal.
Hon var alltså inte där.
Däremot hörde jag en intresserad röst från andra hållet.
"Vad är det? Får jag se?"
Och där stod till min stora förvåning en av de högre cheferna i företaget och såg mer än genomsnittligt vänlig ut. Hon brukar i vanliga fall inte bevärdiga oss med en blick, men nu verkade det som hon bestämt sig för en charmoffensiv.
Jag svalde betet med hull och hår. Vi var ju i samma bransch, viss gemensam nördighet måste ju existera.
Jag visade mitt fynd.
"Vad är det med det?" fnös chefen. "Är du inte riktigt klok som går i spinn för en sån sak? Kan du inte ditt eget personnummer, eller?"
Och så gick hon därifrån med föraktfull ryggtavla.

Men hon försökte i alla fall. Det går säkert bättre för henne nästa gång.
Och för mig med, får man hoppas.....


Hallockupant

Titta inte nu, men det står ett monster i hallen.
Stort och tungt och tyst och svart står det där och vägrar flytta på sig.
Jag har fått min nya TV.

Vid niotiden i morse ringde de från posten och sa att de hade ett paket till mig från Net on Net. De undrade när jag kunde ta emot dem. Paketet skulle levereras någon gång mellan 17:00 och 21:00 (mellan Dover-Calais, trallala....) valfri dag så fort som möjligt. Jag tyckte att idag gick jättebra men undrade om de kunde tajma in så att de inte kom till mig förrän efter sex, så jag skulle slippa ta ledigt. Det var helt omöjligt, sa dom.
Hur kan en sån sak vara helt omöjligt??? undrade jag när jag lagt på, och anade föga att jag skulle bli varse detta förr än jag anat. 20-25 minuter förr än jag anade för att vara exakt.

Jag lämnade jobbet 15:55 och hastade ner till tunnelbanan i det vedervärdiga snöfallet. Väl på tåget konstaterade jag att jag var i mycket god tid, jag skulle vara hemma i Norsborg kvart i fem.
I Alby ringde mobilen. Som vanligt halvsov jag, men lyckades som av ett mirakel att få upp telefonen ur fickan innan mobilsvaret gick in.
"Banjo-Herren!"
"Är det Bongo-Herren?"
"Nej, det är det inte", sa jag yrvaket.
"Då har jag kanske fått fel nummer, jag skulle till en Bongo-Herren."
Äntligen vaknade jag till ordentligt och mindes att jag faktiskt heter Bongo i första namn. Bongo-Banjo-Herren. (Ja, naturligtvis heter jag något annat i verkligheten, vad tror ni egentligen om mig?)
"Vänta, nu fattar jag. Det är jag som är Bongo-Herren!"
"Var är du någonstans?" utbrast brevbäraren irriterat. "Jag har ett stort paket till dig!"
"Klockan är inte fem ännu...", försökte jag försvara mig med. "Jag är på väg. Min tunnelbana lämnar just Alby."
"Kör du bil?" frågade brevbäraren.
Javisst, jag körde upp bilen på tunnelbanetåget för att spara bensin, tänkte jag men sa:
"Nej, jag åker tunnelbana." Det hade varit dumt att reta upp ett varubud vars bärhjälp man behöver inom tio minuter. Av denna anledning fortsatte jag: "Jag är där inom tio minuter!" vilket jag också var.

"Vi får egentligen inte leverera före klockan fem", avslöjade brevisen medan vi kånkade lådan mot min port.
Jag lovade honom att inte skvallra, och gick sedan upp och skrev det här inlägget. Hoppsan, så gick det med det löftet.

Brevbäraren visade en stor rutin av att bära in stora paket i trapphus och hissar och även genom lägenhetsdörrar. Det var tydligt att han hade gjort det här tusen gånger för. Ungefär lika många gånger hade han säkert hört skämtet om att man förmodligen inte behöver gå på gym när man jobbar med paketleverans, men jag drog det i alla fall.
När hela paketet kommit en centimeter innanför min lägenhetströskel sa budet hastigt hej då och gick.

Och nu står det där, det ofantliga, orubbliga monstret i min farstu. Som tur är har Tora lovat att komma och hjälpa mig med uppackandet i morgon, och för säkerhets skull ska hon ta med sig sina föräldrar också.

Net on Net

Har ni sett Net on Nets reklam?

Här är den i alla fall.

Nu har jag varit där, och jag kan intyga att de överdriver bara lite grann i filmen.
Jag startade från T-Centralen och åkte ut till Fittja. Där skulle jag ta en buss, vilket jag också gjorde. Jag steg av bussen precis framför ett stort hus med östra Sveriges största neonskylt på. Skylten sa "Net on Net Lagershop".
Det var bara ett problem.
Det fanns ingen entré.
Vad skulle jag göra? Plötsligt fick jag syn på en kille som verkade veta vart han skulle. Jag bestämde mig att följa efter. Så här i efterhand så inser jag ju att med tanke på det ruffiga industriområdet så hade han lika gärna kunnat vara på väg mot en uppgörelse i undre världen, men jag hade tur,
Killen smet runt hörnet och in genom en dörr som knappt syntes med blotta ögat. Jag slank efter. Innanför dörren låg en hall som såg helt övergiven ut. Inga pedagogiska pilar som visade vägen eller någonting. Längst bort såg jag hur min föregångare äntrade en rulltrappa. Jag äntrade efter.
Jag passerade plötsligt en frisörsalong. Vem kommer på att öppna frisörsalong i ett näst intill övergivet hus i ett industriområde?
Och så till slut så uppenbarade sig Net on Net Lagershop!
Och det var verkligen en Lagershop. När man väl kommit in så fick man gå längre än jag någonsin gått på IKEA, mellan oändliga lagerhyllor som endast sporadiskt belamrades med varor. Det var nästan lite öststatskänsla över alltihop. Det kändes urplockat. Inga expediter syntes till någonstans.

Mitt mål var TV-avdelningen. Väl framme hittade jag vad jag var ute efter. Jag hade studerat deras hemsida i förväg och bestämt mig för en Samsung-modell. Anledningen till att jag tagit mig ut till själva lagershopen var att jag dels hoppades kunna få se TV:n i verkligheten, dels att det kanske gick lite snabbare med leveransen. Jag äger ju ingen bil, så jag var i behov av frakthjälp. Det fanns ingen uppackad TV att titta på, och inte heller här några expediter att rådfråga. Jag vandrade snällt vidare.

Efter en låååång promenad kom jag fram till vad som verkade vara en informationsdisk. Där stod det en kille i Net on Net-uniform och halvöppen mun. Han var lite lik Darin, faktiskt. Jag gick fram till honom.
"Hejsan, jag skulle vilja köpa en TV!"
"Jaha", sa han och såg oförstående ut (och blev på så vis ännu mer lik Darin).
Undrar vem som höll i hans säljarkurs, tänkte jag.
"Ja, jag har spanat in en modell som jag hade hoppats på att kunna titta närmare på om jag åkte ut hit, men så verkar det inte fungera på en Lagershop", fortsatte jag.
"Nä, inte riktigt!" svarade Darin.
"Nå, hur fungerar det då? Jag skulle behöva hjälp med frakten eftersom jag inte har bil."
"Vi har lånesläp!" sa Darin och sken upp.
"Det var ju roligt att höra", medgav jag, "men det hjälper tyvärr inte eftersom jag som sagt inte har någon bil."
"Det lättaste är att beställa via internet!" föreslår Darin och pekade på en av många datorterminaler som stod bredvid honom med Net on Nets hemsida uppe.
"Jaha", sa jag glatt och gick bort till en av dem.
"Fast det är bäst att man gör det hemifrån, eftersom de här terminalerna är låsta till Net on Nets sidor!" fortsatte Darin.
"Med andra ord är det helt meningslöst att besöka denna affär om man inte har bil?" summerade jag.
"Ja, faktiskt!" sa Darin och fyrade av ett ack så försenat säljleende.

Efter en långpromenad för att ta mig ut ur affären, en till för att komma ut ur huset (under vilken jag faktiskt gick vilse en liten stund), en lång väntan på att den där bussen skulle komma förbi  nästa gång samt en smärre resa med två byten så kom jag hem, satte mig vid datorn och gick på Net on Net på riktigt.
Det tog trettio sekunder, sedan var allt klart.

Presenter

Tora fyllde 2 år i veckan, så därför ställdes man inför det eviga problemet med presenter.
Banjo-Modern gled in från vänster och knep det uppenbara alternativet; bilderbok.
Duplo-Lego hade Ben-Slirren redan tjingat.
Kläder vågar jag mig inte på.
Dessutom ville jag inte upprepa mig, till hennes första jul fick hon ett kramdjur, och till ettårsdagen en pekbok och till jul nu senast en leksaksservis. Jag behövde nya idéer.

Vad tyckte jag själv var kul i tvåårsåldern?
När jag var liten så fanns det något som var mina absoluta favoritleksaker. Dom kallades knaskatter, eller rätt och slätt knasisar. Det var mjukdjur i frotté som föreställde katter, men med mänskliga kroppar. En liten egenhet som jag inte fäste så mycket vikt vid var att deras broderade ögon alltid var slutna. Jag hade en hel skock sådana där katter, som mest 18 stycken. Och jag döpte dem till fantasifulla namn som Rolf. Och Bengt. Och Ove. De hade olika färger och alla var killar utom den enda rosa, som hette Cecilia. De flesta blev helt sönderälskade, men några av dem finns fortfarande i behåll hemma hos Banjo-Fadern och Banjo-Modern, och nu i julas kände jag att det var dags att presentera dem för Tora. Jag var helt övertygad om att hon också skulle ta dem till sitt hjärta.
När Tora fick se Ove, så pekade hon på hans ögon och sa:
"Tött."
Sedan sa hon:
"Konstig. Bort."
Och så kastade hon honom all världens väg, helt ignorerande det farbrorshjärta som låg i spillror över vardagsrumsgolvet.
Så det var kanske inte någon bra idé att gå efter egna referenser vid valet av present.

Jag passade på att fråga kvinnan jag vaknade upp bredvid i söndags morse om hon kunde komma med något bra förslag, och hon föreslog nästan omedelbart modellera! Jag var skeptisk, det var dömt till att bli höga tvättnotor.
Men så tänkte jag att sådan är ju den jobbige svågerns roll i en barnfamilj, att komma med de där inte så genomtänkta presenterna som driver föräldrarna till vansinne. Så modellera blev det.
När Tora öppnade sitt paket och fick se burkarna med lera så sa hon: "Så fint!" Och med det får hon anses vara förlåten för knasisincidenten.

Nej, då är det betydligt lättare att köpa presenter till sig själv! Idag gav jag mig exempelvis en 50 tums platt-TV, och jag är så tacksam så!

Banjo-Herren överkörd

Ordföranden tidigare känd som Kolossala Sussie samlade sitt hov för ett årsmöte. Hon har minskat 27 centimeter i midjan, 9 centimeter om låren och 7 om armarna. Men lugna, jag mätte inte själv, hon var vänlig nog att berätta.

Jag hade ett enda mål med årsmötet. Jag skulle avgå. När Sussie frågade om vi ställde upp för omval så skulle jag karismatiskt ställa mig upp och säga med min bästa MER-reklamröst: "NEJ!"
På årsmötet är det obligatorisk närvaro för styrelsen. Dessutom bjuds naturligtvis alla hyresgästföreningsmedlemmar i området in. Styrelsen består av åtta personer.
Totalt antal mötesdeltagare var sju. Den förenliga sammanhållningen i grannskapet är lite sådär.

Jag satt på helspänn, väntande på mitt stick. Det kom aldrig. När vi kom till punkten om styrelsen för 2009 så sa Ordföranden tidigare känd som Kolossala Sussie att vi var åtta personer i styrelsen och att vi tänkte utöka styrelsen med två personer som visat sig intresserade (varav endast en av dem behagat masa sig till själva mötet) så då skulle vi alltså vara tio under 2009. Jag såg smått förskräckt ut och skulle just protestera när fru Björck hann före.
Hon sa att hon hellre ville se Glamour än vara i styrelsen, men det tog inte O.t.k.s. Kolossala Sussie för giltig anledning. Fru Björck fick snällt sitta kvar på förtroendepost, trots Glamour. Hon muttrade nåt om att hon nu var tvungen och sitta uppe för att se reprisen, men fogade sig.
Så blev det dags för omval av styrelsen. O.t.k.s. Kolossala Sussie proklamerade att det var lika bra att välja om alla på två år direkt när vi ändå höll på. Fru Björck opponerade sig igen, om två år kanske Glamour var slut, men det var för döva öron.

Sedan undrade ordföranden för hela kommunens hyresgästförening, som också var där, om någon av oss var intresserade att kandidera för hans styrelsegrupp. Sussie såg sugen ut, men bestämde för oss allihop:
"Nej, vi är ju rätt nya i gemet. Kanske senare när vi fått mer kött på benen."
"Eller som i ditt fall; mindre", flikade jag in.

Inte ens det fungerade. Jag sitter fortfarande kvar.


Tidigare inlägg
RSS 2.0