What happens on Ålandsbåten
Nu har jag suttit och stirrat på tangentbordet och lagt pannan i djupa veck och funderat på hur en upplevelse som denna resa till Åland och tillbaka bäst kan beskrivas. Hur ska man lägga upp det utan att kompromettera eller komprometteras? Och det heter ju faktiskt att "what happens om Ålandsbåten, stays on Ålandsbåten".
Nej, det blir ingen ingående beskrivning och stora bitar av resan låter jag ligga kvar i dunklets skyddande hölje. Några lösryckta episoder och betraktelser kan dock redovisas.
Först och främst, någrar nummer dök aldrig upp. Kopiatorn på Moderne Tildas jobb hade strejkat och några nummerlappar hade inte kunnat göras. Av ett intressant och spännande koncept blev intet.
Båtar som går över Östersjön med billig sprit ombord är av tradition någonting som gör folk väldigt törstiga. I många fall kommer de blivande resenärerna dit i ett redan höggradigt intoxinerat tillstånd. Redan en kvart före avgång fick vårt sällskap erfara det första skamliga förslaget när en överårig, frodig dam kom fram till en av oss tog ett ordentligt tvåhandsgrepp om hans höfter och utropade: "Vill du ha lite gröt?"
Vi hade redan konstaterat att medelåldern på Ånedinlinjen översteg de större båtarnas med en rejäl marginal.
Men allra äldst var i alla fall båten själv. Och dessutom hade M/S Birger Jarl inte riktigt hängt med i utvecklingen. I hytten (vars nycklar var av den där gamla hederliga metalltypen med ax som man vrider om i ett unikt anpassat hål) återfanns lite förhållningsregler. Det var bl a förbjudet att använda "bandspelare" på rummet.
I cocktailbaren sprang vi på två gamla bekanta, nämligen Ragnar och Lennart. Drinkarna, alltså. De två hade jag inte sett sedan 90-talet. Å andra sidan har jag inte varit på en "cocktailbar" sedan 90-talet heller. Vi frågade bartender om han hade mojito. Den hade han inte hört talas om.
Vi räknade snabbt ut att det var billigare att bo på Ånedinlinjen än att ha lägenhet. Resan kostade 140 SEK och då ingår två allt-du-kan-äta-bufféer (middag och brunch) plus allsköns underhållning. 140 gånger 30 är 4200 SEK. Om man hade ett eget företag och mobilt bredband så skulle man i princip kunna leva både billigt och bra i en hytt där. Dessutom behöver man aldrig varken städa eller laga mat. Och vad mycket folk man lär träffa! Och det allra bästa är ju att om man någon gång skulle behöva resa bort så blir ju bara månadsboendekostnaden lägre!
Fast det är ju det där med att träffa folk förstås....alla är ju inte lika trevliga. Låt mig få berätta om Cecilia, Thomas och Åke.
Cecilia var lycklig. Hon hade utmärkt musiksmak, en vacker röd topp och en karl som älskade henne så pass mycket att han kvällen innan gått ner och poppat frågan. På lördag eftermiddag ville hon fira detta med något hon tyckte var extra roligt, nämligen karaoke. Åh, vad underbart det skulle bli, hon skulle få sjunga The Rose, Bohemian Rapsody och alla sina andra favvolåtar och fästmannen skulle sitta där och inse vilken fantastisk artist som dvaldes i hennes röda topp. Stolt som en tupp bad hon karaokeskötaren att berätta för alla den glada nyheten att hon förlovat sig och sedan började hon sjunga The Rose. Olyckligt nog för publiken var det en sak hon glömt. Hon kunde inte sjunga. Alls. Bara länge. Och om ni tror att det blev bättre på Bohemian Rapsody så tror ni gruvligt fel. Eller på nästa låt....eller nästa.... Att ha med Bohemian Rapsody över huvud taget på en karaokelista....galenskap.
(För att väga upp denna lite taskiga historia så kan jag ju erkänna att när jag själv ställde mig bakom micken för att drämma i med min signaturmelodi En kväll i juni så insåg jag att jag plötsligt glömt hur melodin i versen går...det lät inte vackert det heller.)
Thomas var en kille på 35 som såg väldigt vårdad ut. Kavaj, välansat skägg, vit skjorta. Ett av hans stora intressen var fotboll. Framåt småtimmarna började han berätta om sitt andra intresse, att nita folk. Helst tills dom dog. Och allra helst om de hade fel supporterhalsduk. Nitade man en sådan syndare tillräckligt mycket så rubricerades det som "naturlig död". Dessvärre hade Thomas med sig sina yngre kvinnliga kusiner kvällen till ära och var inte speciellt villig att slå ihjäl någon inför deras ögon, annars hade han gladeligen gett oss en demonstration på vad han menade, sa han godmodigt.
Åke hade enligt Thomas inte blivit tillräckligt nitad. Åkes stora intressen var kampsport och kemiska preparat av olika slag, vad vi kunde avgöra. Arme Åke var svårt paranoid, alla som tittade på honom muckade gräl, och var det mer än två personer i närheten så kände han sig hotad. Samtidigt kunde han inte motstå utmaningen att försöka kämpa ner fyra råbarkade fotbollshuliganer (och en liten krullhårig lärare) vilket gjorde att jag fick dra på mig en gammal inprövad mantel.
Jag är en kompulsiv fredsmäklare, speciellt när jag tagit en eller fyra drinkar för mycket. Där 8 av tio berusade festdeltagare kavlar upp ärmarna går jag in och sträcker ut handen.
Huliganerna (och läraren) stängdes in i min hytt och jag och Åke stannade utanför. Som tur är för mig så har jag inte samma problem med självbilden som Cecilia. Jag är nämligen inte bara villig att medla, jag är även riktigt bra på det. Jag har lika bra hand med tosingar som med barn. Jag tror det har att göra med att jag (utanför Scrabble-brädet) inte har ett enda aggressivt ben i kroppen.
Åke kände Fakundo. Jag kände inte Fakundo, men kände att det var bäst att säga att man gjorde det och att man förstod att Fakundo muckade man inte med. Fakundo bodde tydligen i Malmö, och hade sån "respekt" bland väktarna där att de lät honom göra som han ville. Är det någon malmöit som läser här som kan ge mig mer upplysningar om Fakundo? Jag har provat att googla, men det ger inget. Jag är i alla fall ganska säker på att det inte rör sig om Fakundo Unia....
Över huvud taget så verkade det som hela Åkes possy befann sig i Skåne, så vad han skulle ha haft för hjälp av det på Ånedinlinjen kan ifrågasättas.
Vi skildes som så mycket vänner jag önskar vara med en kille som känner Fakundo.
Sen måste ju även Lennart nämnas. Lennart var inte någon drink utan en helt vanlig människa som kom med på efterfest, stod stilla och tyst i ett hörn hela tiden och när han skulle gå så passade han på att erbjuda mig skivkontrakt.
Sen såg jag honom aldrig mer.
Resans bästa affär gjorde Moderne Tilda när han (ja, så kan det gå i anagramsvängen) skulle lämna tillbaka hyttnycklarna. De skulle återlämnas i taxfree-butiken och kvitteras mot en deposition på 40 SEK som betalats tidigare. Moderne Tilda hade sex rumsnycklar som varandes arrangör av resan. Expediten bakom disken sa:
"Du kan få dina 240 SEK, men vill du inte hellre ha sex flaskor vodka?"
Förbryllad lämnade Tilda båten med tre liter vodka. Tur att tullkontrollen vid landstigningen var lite sisådär.
Nej, det blir ingen ingående beskrivning och stora bitar av resan låter jag ligga kvar i dunklets skyddande hölje. Några lösryckta episoder och betraktelser kan dock redovisas.
Först och främst, någrar nummer dök aldrig upp. Kopiatorn på Moderne Tildas jobb hade strejkat och några nummerlappar hade inte kunnat göras. Av ett intressant och spännande koncept blev intet.
Båtar som går över Östersjön med billig sprit ombord är av tradition någonting som gör folk väldigt törstiga. I många fall kommer de blivande resenärerna dit i ett redan höggradigt intoxinerat tillstånd. Redan en kvart före avgång fick vårt sällskap erfara det första skamliga förslaget när en överårig, frodig dam kom fram till en av oss tog ett ordentligt tvåhandsgrepp om hans höfter och utropade: "Vill du ha lite gröt?"
Vi hade redan konstaterat att medelåldern på Ånedinlinjen översteg de större båtarnas med en rejäl marginal.
Men allra äldst var i alla fall båten själv. Och dessutom hade M/S Birger Jarl inte riktigt hängt med i utvecklingen. I hytten (vars nycklar var av den där gamla hederliga metalltypen med ax som man vrider om i ett unikt anpassat hål) återfanns lite förhållningsregler. Det var bl a förbjudet att använda "bandspelare" på rummet.
I cocktailbaren sprang vi på två gamla bekanta, nämligen Ragnar och Lennart. Drinkarna, alltså. De två hade jag inte sett sedan 90-talet. Å andra sidan har jag inte varit på en "cocktailbar" sedan 90-talet heller. Vi frågade bartender om han hade mojito. Den hade han inte hört talas om.
Vi räknade snabbt ut att det var billigare att bo på Ånedinlinjen än att ha lägenhet. Resan kostade 140 SEK och då ingår två allt-du-kan-äta-bufféer (middag och brunch) plus allsköns underhållning. 140 gånger 30 är 4200 SEK. Om man hade ett eget företag och mobilt bredband så skulle man i princip kunna leva både billigt och bra i en hytt där. Dessutom behöver man aldrig varken städa eller laga mat. Och vad mycket folk man lär träffa! Och det allra bästa är ju att om man någon gång skulle behöva resa bort så blir ju bara månadsboendekostnaden lägre!
Fast det är ju det där med att träffa folk förstås....alla är ju inte lika trevliga. Låt mig få berätta om Cecilia, Thomas och Åke.
Cecilia var lycklig. Hon hade utmärkt musiksmak, en vacker röd topp och en karl som älskade henne så pass mycket att han kvällen innan gått ner och poppat frågan. På lördag eftermiddag ville hon fira detta med något hon tyckte var extra roligt, nämligen karaoke. Åh, vad underbart det skulle bli, hon skulle få sjunga The Rose, Bohemian Rapsody och alla sina andra favvolåtar och fästmannen skulle sitta där och inse vilken fantastisk artist som dvaldes i hennes röda topp. Stolt som en tupp bad hon karaokeskötaren att berätta för alla den glada nyheten att hon förlovat sig och sedan började hon sjunga The Rose. Olyckligt nog för publiken var det en sak hon glömt. Hon kunde inte sjunga. Alls. Bara länge. Och om ni tror att det blev bättre på Bohemian Rapsody så tror ni gruvligt fel. Eller på nästa låt....eller nästa.... Att ha med Bohemian Rapsody över huvud taget på en karaokelista....galenskap.
(För att väga upp denna lite taskiga historia så kan jag ju erkänna att när jag själv ställde mig bakom micken för att drämma i med min signaturmelodi En kväll i juni så insåg jag att jag plötsligt glömt hur melodin i versen går...det lät inte vackert det heller.)
Thomas var en kille på 35 som såg väldigt vårdad ut. Kavaj, välansat skägg, vit skjorta. Ett av hans stora intressen var fotboll. Framåt småtimmarna började han berätta om sitt andra intresse, att nita folk. Helst tills dom dog. Och allra helst om de hade fel supporterhalsduk. Nitade man en sådan syndare tillräckligt mycket så rubricerades det som "naturlig död". Dessvärre hade Thomas med sig sina yngre kvinnliga kusiner kvällen till ära och var inte speciellt villig att slå ihjäl någon inför deras ögon, annars hade han gladeligen gett oss en demonstration på vad han menade, sa han godmodigt.
Åke hade enligt Thomas inte blivit tillräckligt nitad. Åkes stora intressen var kampsport och kemiska preparat av olika slag, vad vi kunde avgöra. Arme Åke var svårt paranoid, alla som tittade på honom muckade gräl, och var det mer än två personer i närheten så kände han sig hotad. Samtidigt kunde han inte motstå utmaningen att försöka kämpa ner fyra råbarkade fotbollshuliganer (och en liten krullhårig lärare) vilket gjorde att jag fick dra på mig en gammal inprövad mantel.
Jag är en kompulsiv fredsmäklare, speciellt när jag tagit en eller fyra drinkar för mycket. Där 8 av tio berusade festdeltagare kavlar upp ärmarna går jag in och sträcker ut handen.
Huliganerna (och läraren) stängdes in i min hytt och jag och Åke stannade utanför. Som tur är för mig så har jag inte samma problem med självbilden som Cecilia. Jag är nämligen inte bara villig att medla, jag är även riktigt bra på det. Jag har lika bra hand med tosingar som med barn. Jag tror det har att göra med att jag (utanför Scrabble-brädet) inte har ett enda aggressivt ben i kroppen.
Åke kände Fakundo. Jag kände inte Fakundo, men kände att det var bäst att säga att man gjorde det och att man förstod att Fakundo muckade man inte med. Fakundo bodde tydligen i Malmö, och hade sån "respekt" bland väktarna där att de lät honom göra som han ville. Är det någon malmöit som läser här som kan ge mig mer upplysningar om Fakundo? Jag har provat att googla, men det ger inget. Jag är i alla fall ganska säker på att det inte rör sig om Fakundo Unia....
Över huvud taget så verkade det som hela Åkes possy befann sig i Skåne, så vad han skulle ha haft för hjälp av det på Ånedinlinjen kan ifrågasättas.
Vi skildes som så mycket vänner jag önskar vara med en kille som känner Fakundo.
Sen måste ju även Lennart nämnas. Lennart var inte någon drink utan en helt vanlig människa som kom med på efterfest, stod stilla och tyst i ett hörn hela tiden och när han skulle gå så passade han på att erbjuda mig skivkontrakt.
Sen såg jag honom aldrig mer.
Resans bästa affär gjorde Moderne Tilda när han (ja, så kan det gå i anagramsvängen) skulle lämna tillbaka hyttnycklarna. De skulle återlämnas i taxfree-butiken och kvitteras mot en deposition på 40 SEK som betalats tidigare. Moderne Tilda hade sex rumsnycklar som varandes arrangör av resan. Expediten bakom disken sa:
"Du kan få dina 240 SEK, men vill du inte hellre ha sex flaskor vodka?"
Förbryllad lämnade Tilda båten med tre liter vodka. Tur att tullkontrollen vid landstigningen var lite sisådär.
Kommentarer
Postat av: Jannike
Se på lilla Lennart!
Postat av: Guin
HAHAHAAAAAA!!! :D :D
Jag döööör! :D
Postat av: auranita
Voi, kära söta! Jag har allvarligt funderat på att arrangera ÅÄÖ i vår, men hur skall jag få BanjoHerren att anmäla sig efter detta ålandsbåt-trauma?
Kan bara komma med två råd; välj ett stort (helst rött) fartyg, lås in Dig i hytten med FRANK! ...och kom ihåg tidsskillnaden!
Postat av: Anonym
Voi, kära söta! Jag har allvarligt funderat på att arrangera ÅÄÖ i vår, men hur skall jag få BanjoHerren att anmäla sig efter detta ålandsbåt-trauma?
Kan bara komma med tre råd; välj ett stort (helst rött) fartyg, lås in Dig i hytten med FRANK! ...och kom ihåg tidsskillnaden!
Postat av: matilda
haha vilken underbar beskrivning. jag har en exklusiv musikvideo med hon med röda toppen, om det är av intresse!
Postat av: gubbi
Jag har också exklusivt videomaterial med låten "Dunka mig gul och blå" :P
Trackback
