Banjo söker fru!

Gösta Bredefeldt har gått bort.
Senaste gången jag träffade honom tittade han skeptiskt på mig och sa "Tack, det räcker..."
Jag antar i och för sig bara att hans blick var skeptisk, det var motljus, men han hade all anledning.
Jag var 23 år gammal och hade fått för mig att jag kunde skådespela. Välmenande dramafröknar hade i flera år pumpat upp mitt ego så till den milda grad att jag hade sökt in på Scenskolan.

Det började redan i tioårsåldern när jag spelade giraff i Det blåser på månen. Han som spelade min bakdel blev senare konstnärlig ledare på Kungliga Dramatiska Teatern, för övrigt. Olika falla ödets lotter. Han var en väldigt trovärdig bakdel.
Min karriär fortsatte med rollen som tjur i en pantomimföreställning av Carmen. Direkt följt på det fick jag titelrollen i Hamlet, av den enda anledningen att gruppen bestod av mig och tjugo tjejer. Sedan rullade det på. Doktor Livesey i Skattkammarön, Bill Sykes i Oliver Twist, Lady MacBeth, Socker-Conny...
Vid det laget tyckte jag det var dags att bli dramatiker. Jag och min äldste och bäste vän Andreas bestämde oss för att skriva en musikal! Där hoppade det inga halta löss minsann! Vi var 19 och 18 år gamla och världen var vårt ostron.

Jag vet inte varifrån jag fick idén att det skulle handla om vad som hände sen i Kamomilla Stad. Jag vet inte heller varifrån uppslaget att låta det som hände sen vara att den sicillianska maffian kom dit för att cappa en okänd bybo kom.
Men så blev det i alla fall. Detta var vad som skulle hända:
Den minderåriga mafiosan Roberta och hennes kvinnliga torped Paola kommer till Kamomilla Stad för att göra sig av med en avlägsen släkting boende i staden. Denna släkting är den ende som står i vägen för Robertas herravälde (eller snarare småflickevälde) över brottssyndikatet. Hur man kan stå i vägen för kriminell makt när man bor i Kamomilla Stad förklaras icke.
Gamle Tobias i tornet har fått syn på Michael Jackson i sin kikare (som har en sjuhelsickes förstoringskapacitet) och vill bli som han, omedveten om att han är minst lika känd och populär på hemmaplan.
Kasper är brandkapten och har gift sig med Sofia men är olycklig, Jonatan har blivit bagare och Jesper är när dramat börjar på världsturné med sin cirkus. Med sig har han lejonet, den talande kamelen och Tommy som lämnat sin flickvän Colombine hos Sofia, till flickans stora besvikelse.
Överkonstapel Bastian råkar ut för en olycka i hemmet och hans fru tror att hon har slagit ihjäl honom, vilket hon inte har, han har bara somnat. I desperation gömmer hon honom i städskrubben och tar över polisrollen själv.
Roberta och Paola börjar bedriva beskyddarverksamhet i Kamomilla, vilket Jonatan naturligtvis helt oförstående drabbas av. I en minnesvärd scen (de förekom) äter Paola tegelstenar. En mystisk skivproducent dyker upp och hjälper Tobias med poplanseringen.
Jesper kommer tillbaka till Kamomilla utblottad. Lejonet har han sålt, den talande kamelen har fått ett radiogig, Tommy har gittat och till slut blev Jesper avlurad cirkusen av Bert Karlsson. Med sig tillbaka har han bara en rappande känguru som dök upp från ingenstans just när han skulle åka hem.
Mafiosan Roberta får en tonårscrush på brandkapten Kasper och sjunger en söt visa om att hon är kvinna nu, där första versen handlade om att få mens....förtjusande och inte alls opassande, eller?
Allt får sin upplösning på Kamomilladagen då kängurun och skivproducenten visar sig vara samma person, Tommy som blivit Interpol-agent och jagar Roberta och Paola, som dock blivit påverkade av Kamomillas goda luft och mjäkiga atmosfär och blir snälla. Paola gifter sig med Jonatan och de startar pizzeria. Roberta blir springschas. Bastian vaknar och börjar gräva en tunnelbana. Tobias lägger popkarriären på hyllan och blir sugar daddy åt två små gummor från trakten istället. Och i allra sista repliken avslöjas vem släktingen är, som om nån skulle bry sig.
Man undrar ju varför inte jag fick posten som Dramatens konstnärlige ledare istället!

Nåväl, produktionen kantades av diverse motgångar.
Fru Bastian fick i uppgift att fixa sin polisuniform själv och den var väldigt duktigt urringad. Och kortkjolad.
Tant Sofia kunde aldrig lära sig sjunga utan pratade sina partier.
Och en vecka i förväg meddelade Tobias att han inte skulle kunna vara med på premiärföreställningen. När vi sansat frågade honom varför han inte sagt något tidigare (det gällde en sedan länge bokad dansbandsspelning) så sa han att han inte nännts, eftersom han var "rädd att vi skulle bli arga".

Tack och lov att vi spelade gratisföreställningar! Jag hade skämts ögonen ur mig om vi hade tagit betalt.

När det så var dags för mig att söka till Scenskolan fick jag plötsligt hybris.
Istället för att välja en komisk roll som jag kunde relatera till fick jag för mig att jag var tvungen att spela Norén! Och att det var tvunget att vara en monolog! Så jag lånade en bok på biblioteket med (helt okända) Norén-pjäser i och letade upp den längsta repliken jag kunde hitta. Denna replik var helt osammanhängande, ingenting hände under hela scenen och repliken uttalades av en gammal alkis!
Jag kände flera stycken som provat in till Scenskolan före mig, jag kände t o m en som kommit in, men tror ni att jag rådfrågade dessa? Nänemensan, inte den födde skådespelaren Banjo-Herren, inte. Hemma på kammaren, utan någons hjälp, repeterade jag in repliken hjälpligt och så bar det av upp till Stockholm.

Medan jag väntade på min tur insåg jag att de flesta andra hade rekvisita med sig. Det hade jag inte tänkt på. I min väska hade jag en kortlek, den fick duga.
Och så satt jag där, inför Gösta Bredefeldt och fyra andra skrutinörer, och la patiens och rabblade en replik. Jag fick inte dra hela.

Att jag stannade kvar för att se om jag hade gått vidare till nästa sållning tycker jag visar vilken optimist jag är och vilken fantastiskt självförtroende jag innehar. Och självförtroende har jag läst ska vara viktigt.

R.I.P., Gösta. Och förlåt mig för att jag tyckte det var beigt att få provspela för dig, när den andra halvan av hoppfulla fick gå upp mot självaste Ingvar Hirdwall.