Ett gott exempel
Jag tycker lite synd om röd gubbe.
Ingen respekterar honom. Ingen lyder honom. Ingen älskar röd gubbe.
Speciellt nu på vintern kan man tycka att folk skulle vara lite försiktigare, men ändå kastar sig folk ut i trafiken precis hur dom vill, så att bilar tutar och bromsar häftigt och på så sätt riskerar en seriekollision i halkan.
Allra värst tycker jag det är när föräldrar tar och drar ut sina barn mot röd gubbe. Jag skulle aldrig föregå med sådant dåligt exempel om jag hade barn. Sa han träffsäkert utan praktisk erfarenhet.
Fast det hjälper naturligtvis inte alltid att föregå med gott exempel. Banjo-Fadern och Banjo-Modern har aldrig rökt en cigg i hela sina liv, men ändå trillade jag dit. Hösten 1989, när de ungdomliga fyllefesterna gjorde sin entré var det svårt att stå emot. Men hela tiden sa jag att jag skulle sluta när jag fick barn. Lustigt nog tänkte jag aldrig ordet "om".
Jag gjorde mina försök på det tråkiga sättet också, d v s utan befruktning. En gång under en lång fältövning i lumpen när jag råkade åka ut i skogen utan cigg så bestämde jag mig för att göra ett försök. Det gick väldigt dåligt. Vid ett annat tillfälle bestämde sig hela plutonen (jag tror faktiskt 90% av oss rökte) att vi skulle sluta kollektivt. Det gick ännu sämre. Innan eftermiddagen var slut på första dagen hade allihopa börjat igen. Faller en, faller två, faller alla.
Ett tag rökte jag pipa. Jag gick på New Yorks gator och rökte pipa, och mer än en gång kom det fram gentlemän med voluminösa kepsar och frågade "vilken tobak" (med händerna i just citationsteckensgester) jag rökte. När jag svarade Rite Aid såg de mycket häpna ut. (Rite Aid ärungefär som Lidl i Sverige, där kunde man köpa piptobak i fryspåsar.)
I New York träffade jag också den person som jag trodde var mitt livs kärlek. Ja, jag hade ju träffat henne förr, vi var gamla bekanta från Åhus, men där i New York tändes nya lågor, inte bara i pipstoppet. Lågorna var dock helt på min sida.
Efter en flytt till Stockholm och något års omväxlande uppvaktning och dissning ändrade hon sig plötsligt. (Dissningen var naturligtvis mycket mer effektiv än uppvaktningen.) Men hon satte som villkor att jag skulle fimpa för gott, vilket jag också gjorde. Jag började med nikotinplåster, men det tog ju inte bort suget alls, så jag mådde kasst. Tur att man hade sitt livs kärlek som kunde muntra upp en. Dock tyckte ens livs kärlek att det var väldigt betungande att hon verkade vara den ende som kunde muntra upp en, och drog. Exit love, enter Camel. Alla gör vi våra felbedömningar, men inget ont som inte för något gott med sig, istället för att ha sitt livs kärlek bakom sig så visade det sig att jag fortfarande förhoppningsvis hade den framför mig.
2005 köpte jag en bok på skämt. Den hette "Äntligen icke-rökare!" av Allen Carr. Det initialt mest fantastiska med den boken var att man uppmanades att röka medan man läste den. Sedan skulle man sluta när man läst färdigt. Lugnt, tänkte jag. Då är det ju bara att sluta läsa när man har ett kapitel kvar! (Jajemän, så fantastiskt tramsig var jag.) Men boken lurades! Näst sista kapitlet började med att man sas till på skarpen att sluta röka. Och det gjorde jag.
Jag har inte tagit ett bloss sedan dess, och har inte ens varit sugen. Mitt livs bästa köp.
Jag undrar hur en bok som heter "Äntligen icke-gådrulle!" skulle utformas.....
Ingen respekterar honom. Ingen lyder honom. Ingen älskar röd gubbe.
Speciellt nu på vintern kan man tycka att folk skulle vara lite försiktigare, men ändå kastar sig folk ut i trafiken precis hur dom vill, så att bilar tutar och bromsar häftigt och på så sätt riskerar en seriekollision i halkan.
Allra värst tycker jag det är när föräldrar tar och drar ut sina barn mot röd gubbe. Jag skulle aldrig föregå med sådant dåligt exempel om jag hade barn. Sa han träffsäkert utan praktisk erfarenhet.
Fast det hjälper naturligtvis inte alltid att föregå med gott exempel. Banjo-Fadern och Banjo-Modern har aldrig rökt en cigg i hela sina liv, men ändå trillade jag dit. Hösten 1989, när de ungdomliga fyllefesterna gjorde sin entré var det svårt att stå emot. Men hela tiden sa jag att jag skulle sluta när jag fick barn. Lustigt nog tänkte jag aldrig ordet "om".
Jag gjorde mina försök på det tråkiga sättet också, d v s utan befruktning. En gång under en lång fältövning i lumpen när jag råkade åka ut i skogen utan cigg så bestämde jag mig för att göra ett försök. Det gick väldigt dåligt. Vid ett annat tillfälle bestämde sig hela plutonen (jag tror faktiskt 90% av oss rökte) att vi skulle sluta kollektivt. Det gick ännu sämre. Innan eftermiddagen var slut på första dagen hade allihopa börjat igen. Faller en, faller två, faller alla.
Ett tag rökte jag pipa. Jag gick på New Yorks gator och rökte pipa, och mer än en gång kom det fram gentlemän med voluminösa kepsar och frågade "vilken tobak" (med händerna i just citationsteckensgester) jag rökte. När jag svarade Rite Aid såg de mycket häpna ut. (Rite Aid ärungefär som Lidl i Sverige, där kunde man köpa piptobak i fryspåsar.)
I New York träffade jag också den person som jag trodde var mitt livs kärlek. Ja, jag hade ju träffat henne förr, vi var gamla bekanta från Åhus, men där i New York tändes nya lågor, inte bara i pipstoppet. Lågorna var dock helt på min sida.
Efter en flytt till Stockholm och något års omväxlande uppvaktning och dissning ändrade hon sig plötsligt. (Dissningen var naturligtvis mycket mer effektiv än uppvaktningen.) Men hon satte som villkor att jag skulle fimpa för gott, vilket jag också gjorde. Jag började med nikotinplåster, men det tog ju inte bort suget alls, så jag mådde kasst. Tur att man hade sitt livs kärlek som kunde muntra upp en. Dock tyckte ens livs kärlek att det var väldigt betungande att hon verkade vara den ende som kunde muntra upp en, och drog. Exit love, enter Camel. Alla gör vi våra felbedömningar, men inget ont som inte för något gott med sig, istället för att ha sitt livs kärlek bakom sig så visade det sig att jag fortfarande förhoppningsvis hade den framför mig.
2005 köpte jag en bok på skämt. Den hette "Äntligen icke-rökare!" av Allen Carr. Det initialt mest fantastiska med den boken var att man uppmanades att röka medan man läste den. Sedan skulle man sluta när man läst färdigt. Lugnt, tänkte jag. Då är det ju bara att sluta läsa när man har ett kapitel kvar! (Jajemän, så fantastiskt tramsig var jag.) Men boken lurades! Näst sista kapitlet började med att man sas till på skarpen att sluta röka. Och det gjorde jag.
Jag har inte tagit ett bloss sedan dess, och har inte ens varit sugen. Mitt livs bästa köp.
Jag undrar hur en bok som heter "Äntligen icke-gådrulle!" skulle utformas.....
Kommentarer
Postat av: Broderskapet
Jag tror att du har fel om våra föräldrar. Det är nog jag med 4 (eller 3) fjantigt rökta cigaretter som leder bristpårökningserfarenhetsligan i vår ursprungsfamilj.
Postat av: Fans-skapet
Det är mig fundamentalt obegripligt om din finurliga humor och textekvilibrism inte lyckas vinna ett kvinnohjärta.
Jag har bara mött en sådan man till och honom var jag nästan otrogen med. Fast bara nästan, för han var gentleman också.
Samlat tilltal till kvinskligheten: Puckon, sluta smöra för drägg och ta vara på de som finns därute och faktiskt har en hjärna. Och kan använda den!
Trackback
