En soffa i Ixelles
Jag tänkte jag skulle berätta en liten anekdot.
I Bryssel är trapphusen väldigt smala. Ni kanske såg bilder från gasexplosionen i Liege för ett par dagar sedan? Då förstår ni kanske av bilderna att det inte finns så mycket bredd att vifta på. Jag brukade säga att man fick vara glad om man när man köpt hämtpizza slapp bära kartongen på högkant genom trapphuset.
När folk flyttar in i sina lägenheter så brukar det vara nödvändigt att boka en lyftkran, för soffor och annat otympligt behöver oftast flyttas in via balkongen. Och för att få plats med bilen som lyftkranen står på så behöver man boka parkeringsplats utanför sitt hus via polisen minst en vecka i förväg. De har det inte lätt, belgarna, men de har grävt sin grop själva.
En dag bestämde sig en dambekant till mig att köpa en ny soffa. Beslutet föregicks av att hon köpte en ny hund, som visade sig ha soffor som favoriträtt. En morgon hade vovven, som vi på skoj kan kalla Aalst, eftersom han är en belgisk hund, satt i sig halva gaveln och en soffkudde. En ny soffa behövdes, och tid för att boka lyftkran och P-plats fanns inte.
Aalst matte, som vi kan kalla Vera eftersom alla mina trogna läsare ändå förstått att det är henne det handlar om, ringde naturligtvis mig för hjälp. Ville jag följa med ut till IKEA och shoppa soffa? Naturligtvis ville jag det, jag var just då ganska illa däran i min periodiska veratiska fäbless och tänkte att nu fanns det åtskilliga pluspoäng att skaffa.
Själva IKEA-besöket gick smidigt, Vera hade naturligtvis redan sett ut sin önskesoffa i katalogen, och transporten av soffan till Veras lägenhet skulle ske redan samma kväll av en budlastbil.
Någon bärhjälp av budet fick vi naturligtvis inte. Soffan var obetydligt smalare än porten till trapphuset, och utrymmet vidgade sig på sin höjd en decimeter väl inomhus. Vera tog ovanänden och jag nedanditon.
Kommer ni ihåg den gamla Estrella-reklamen med flyttgubben som ropar "Vad är det som händer?"? Ungefär så såg det ut efter ett tag.
Vi hade väl slitit och dragit och knuffat i gott och väl 15 minuter och hade inte många trappsteg kvar till Veras dörr när hennes granne kommer nerstrosande med en flaska vin i ena handen, på väg ut på något galej. Vera ber grannen om lite hjälp, vilket han också ger den sista lilla pyttebiten (det kan väl ha tagit 30 sekunder) för att sedan fortsätta vidare med sitt avslappnade grepp om vinflaskan.
Detta ridderliga ingripande gjorde honom till dagens hjälte. Och snygg var han också! Och vad han höll den där flaskan stiligt! Och trodde jag att han var singel?
Timing is everything!
I Bryssel är trapphusen väldigt smala. Ni kanske såg bilder från gasexplosionen i Liege för ett par dagar sedan? Då förstår ni kanske av bilderna att det inte finns så mycket bredd att vifta på. Jag brukade säga att man fick vara glad om man när man köpt hämtpizza slapp bära kartongen på högkant genom trapphuset.
När folk flyttar in i sina lägenheter så brukar det vara nödvändigt att boka en lyftkran, för soffor och annat otympligt behöver oftast flyttas in via balkongen. Och för att få plats med bilen som lyftkranen står på så behöver man boka parkeringsplats utanför sitt hus via polisen minst en vecka i förväg. De har det inte lätt, belgarna, men de har grävt sin grop själva.
En dag bestämde sig en dambekant till mig att köpa en ny soffa. Beslutet föregicks av att hon köpte en ny hund, som visade sig ha soffor som favoriträtt. En morgon hade vovven, som vi på skoj kan kalla Aalst, eftersom han är en belgisk hund, satt i sig halva gaveln och en soffkudde. En ny soffa behövdes, och tid för att boka lyftkran och P-plats fanns inte.
Aalst matte, som vi kan kalla Vera eftersom alla mina trogna läsare ändå förstått att det är henne det handlar om, ringde naturligtvis mig för hjälp. Ville jag följa med ut till IKEA och shoppa soffa? Naturligtvis ville jag det, jag var just då ganska illa däran i min periodiska veratiska fäbless och tänkte att nu fanns det åtskilliga pluspoäng att skaffa.
Själva IKEA-besöket gick smidigt, Vera hade naturligtvis redan sett ut sin önskesoffa i katalogen, och transporten av soffan till Veras lägenhet skulle ske redan samma kväll av en budlastbil.
Någon bärhjälp av budet fick vi naturligtvis inte. Soffan var obetydligt smalare än porten till trapphuset, och utrymmet vidgade sig på sin höjd en decimeter väl inomhus. Vera tog ovanänden och jag nedanditon.
Kommer ni ihåg den gamla Estrella-reklamen med flyttgubben som ropar "Vad är det som händer?"? Ungefär så såg det ut efter ett tag.
Vi hade väl slitit och dragit och knuffat i gott och väl 15 minuter och hade inte många trappsteg kvar till Veras dörr när hennes granne kommer nerstrosande med en flaska vin i ena handen, på väg ut på något galej. Vera ber grannen om lite hjälp, vilket han också ger den sista lilla pyttebiten (det kan väl ha tagit 30 sekunder) för att sedan fortsätta vidare med sitt avslappnade grepp om vinflaskan.
Detta ridderliga ingripande gjorde honom till dagens hjälte. Och snygg var han också! Och vad han höll den där flaskan stiligt! Och trodde jag att han var singel?
Timing is everything!
Kommentarer
Trackback