Banjo söker fru!

Arlanda Express stod stilla. Det berodde på växelfel.
Jag undrar om det finns en bestämd avgränsad terminologi för spårvägsfelsökning, ungefär som med vindstyrka? Om det blåser så och så många sekundmeter så är det bris, lite värre så blir det kuling och vid en speciell hastighet så blir kulingen styv. Är det likadant med spårvägar, är det bara lite fel så heter det vagnfel, är det lite värre fel så kallas det växelfel och om det skiter sig fullständigt in i tjottaballongen så kallas det banfel.
Den pressade rösten i högtalarna beklagade att det inte fanns någon prognos för när växelfelet kunde avhjälpas. Jag tittade mig obeslutsamt omkring, skulle jag byta färdmedel till flygbussen, och hur pålitlig var den?
Vad gör dagens generation när det uppstår problem som irriterar dem? Jo, naturligtvis uppdaterar de sin Facebook-status. Så ock jag, via mobilen. Och helt utan att skämmas, också.

Mannen bredvid mig sa plötsligt:
"Det är ingen idé att byta till bussen. Tåget startar om sju minuter."
Om han så hade läst över min axel hade han inte kunnat gissa att jag övervägde att gå av.
"Va? Hur vet du det?"
"Jag kan en del om krafter som ingen annan ser", sa han lite frånvarande.
"Jaha du", sa jag och tänkte mig tillbaka till ett tillfälle för några veckor sedan när en bekant till mig plötsligt slutit ögonen och börjat vifta med handen framför sig, och när jag frågade vad som hände så sa hon att hon tittade på mig med sitt tredje öga. Den gången tänkte jag att i så fall borde hon väl stå vänd åt ett annat håll....
Här verkade vi ha en till med flera ögon. Förlåt mig om jag är skeptisk.
Precis sju minuter senare började tåget rulla. På pricken SJU J-LA MINUTER senare började tåget rulla!

Mannen slog ihop sin bok och tittade på mig.
"Vad jobbar du med?" I efterhand kan jag tycka att det var egendomligt att han behövde fråga.
"Jag jobbar med försäkring", svarade jag.
"Jaha, vad ska man välja för hemförsäkring då?"
"Njae, jag jobbar med livförsäkringar", preciserade jag.
"Hur kan man försäkra livet?" utbrast han. "Jag är väldigt värdefull....jag kan saker som inte många kan...."
"Vad jobbar du med då?" undrade jag mycket av artighet, men mest för att öva mig på att umgås.
"Jag är professionell konstnär. Jag jobbar mycket tredimensionellt....och sedan är jag utbildad schaman."
Sedan följde långa historier om indiansk och samisk magi, för att sedan gå över på liv på andra planeter och om hans otaliga UFO-upplevelser. Nu började jag klassa honom som en galning igen.
Plötsligt fick han en annan blick i ögonen.
"Du lever ett spännande liv", sa han.
"Gör jag?" sa jag överrumplat.
"Ja, du hade det riktigt jobbigt för ett tag sedan, men nu sedan nån månad är ditt liv spännande igen", sa han lugnt.
Jag blev alldeles tyst, för utan att gå in på detaljer så var det precis på pricken.
"Håll fast vid det", sa schamanen, "för det är något fantastiskt som håller på att hända. Ovanför dig sitter din skyddsängel, precis som min skyddsängel sitter ovanför mig, och han har valt ut en annan människas tråd och kopplat ihop den med din."

Vi var plötsligt framme vid Arlanda, Terminal 2-3-4, och jag gjorde mig redo för att stiga av. Jag var på väg till Norge och åker alltid från Terminal 2, med Norwegian.
"Du ska inte stiga av här!" sa schamanen överraskat.
"Jo, jag stiger alltid av här."
"Men flyger inte du med SAS?" undrade schamanen.
"Nej, Norwegian!"
"Jaha...." sa han tvekande.
Tåget stannade till.
"Då får jag tacka för trevligt och fascinerande sällskap", sa jag och reste mig.
"Tack själv, vi ses igen!" sa schamanen.
"Vad?" sa jag och vände mig om. "VET du det?"
"Självklart", sa han. "Du och jag KOMMER att ses igen."

Väl uppe i terminalen tog jag upp min biljett. På den stod det klart och tydligt:
Avgång 17:30 från Arlanda, Terminal 5.
Flygbolag: Scandinavian Airlines.