Fina vinkar

Hej, man!
Tänk dig att du kör en bil på exempelvis Österlen. Bredvid dig har du en kvinna, det kan vara din fru, din mor, din svägerska eller din karatetränare. (Speciellt viktig kan kommande lärdom vara om det är just din karatetränare.)
Plötsligt säger hon: "Där framme ska det ligga ett trevligt fik!"
Hur reagerar du?
a) Nickar fryntligt, ler och kör vidare.
b) Föreslår ett stopp på det trevliga fiket.

Du har precis blivit utsatt för en s k "fin vink". Fina vinkar är kvinnans främsta kommunikationsväg, och mannens stora gissel. Det som talar för metoden är att du rent officiellt kan hävda att det trevliga stoppet på fiket var din idé. Det som talar mot är att du som man egentligen är helt oemottaglig för allt annat än rak kommunikation. Tyvärr, grabben, det är den krokiga kommunikationen som styr världen.

Hej, kvinna!
Tänk dig att du sitter i en bil på exempelvis Österlen. Bredvid dig (vid ratten) sitter en man, det kan vara din man, din pojkvän, din far eller din karatetränare. (Men varför hänger alla med sina karatetränare ute på Österlen? Va?) Du är fikasugen, och vet att eftersom det här är Österlen så lär det dyka upp ett fik, vilket fik som helst, inom en kilometer. Därför säger du: "Där framme ska det ligga ett trevligt fik!"
Mannen vid din sida nickar fryntligt, ler och kör vidare.
Hur reagerar du?
a) Du undrar varför denne man inte respekterar dig och din kaffesugenhet.
b) Du förstår att du inte uttryckte dig tillräckligt tydligt och bestämmer dig för att inför nästa fik vara mer direkt.

Valde du a)? Du har precis fått för dig att du blivit utsatt för en s k "fin vink".
Vi män kan inte prestera fina vinkar. Däremot har vi små, oplanerade saker för oss, som suckar, leenden axelryckningar eller öronhårskrullningar som kan uppfattas som fina vinkar av ett känsligt öga. Ditt.

Därmed inte sagt att fina vinkar inte är ett ypperligt sätt att samspela mellan könen. Det gäller bara att omdefiniera sina ramar. För er kvinnor gäller det att göra de fina vinkarna pinsamt uppenbara för ett kvinnligt öra. Då har ni förmodligen en liten, liten chans att tränga igenom vår grovkorniga hjärnbark.
För oss män, ja, för oss finns det förmodligen inget hopp. Förutom lång, lång träning med en och samma coach. (Nej, inte karatetränaren, inte den sortens träning, pucko!)

Hur hamnade jag här?

Jag och Hosabit är i Oslo. Det är första gången hon får följa med, och jag ångrar det inte en sekund. Oslo är nämligen Nordens tråkigaste stad. Och om något roligt skulle hända så kostar det skjortan. Då är det skönt att ha internettillgång på hotellrummet.
Hur hamnade jag egentligen här? Varför är jag i Oslo?

Först nästan precis ett år sedan blev jag inkallad på chefens kontor.
"Norge-kontoret behöver hjälp!" proklamerade han, "och eftersom Ann har sin mamma och ta hand om, och Gobo och Anna har sina familjer så går erbjudandet till dig."
Det var inte världens mest smidiga sätt att lägga fram ett erbjudande på. Tyvärr måste vi sjunka så lågt i hierarkin att du kan komma ifråga....
Jag frågade vad det innebar.
Chefen förklarade att det rörde sig om ett flertal administrativa uppgifter och att det skulle innebära en hel del resande till Oslo. Det var en utlåning som skulle vara i tre månader.  Jag tyckte det lät intressant och tackade ja till "erbjudandet".

Så här ett år senare förstår jag varför förslaget las fram som det gjordes. Han försökte helt enkelt be mig om ursäkt i förväg för vad han var på väg att utsätta mig för. Och de tre månaderna blev sex och sedan 9 och nu är de förlängda till 15.
Och jag trivs.
Om det inte hade varit för dessa resor till Oslo.
Hör jag Petter Northugs namn en gång till....

Nej, vi tar en sång i stället!


Schamanen

Arlanda Express stod stilla. Det berodde på växelfel.
Jag undrar om det finns en bestämd avgränsad terminologi för spårvägsfelsökning, ungefär som med vindstyrka? Om det blåser så och så många sekundmeter så är det bris, lite värre så blir det kuling och vid en speciell hastighet så blir kulingen styv. Är det likadant med spårvägar, är det bara lite fel så heter det vagnfel, är det lite värre fel så kallas det växelfel och om det skiter sig fullständigt in i tjottaballongen så kallas det banfel.
Den pressade rösten i högtalarna beklagade att det inte fanns någon prognos för när växelfelet kunde avhjälpas. Jag tittade mig obeslutsamt omkring, skulle jag byta färdmedel till flygbussen, och hur pålitlig var den?
Vad gör dagens generation när det uppstår problem som irriterar dem? Jo, naturligtvis uppdaterar de sin Facebook-status. Så ock jag, via mobilen. Och helt utan att skämmas, också.

Mannen bredvid mig sa plötsligt:
"Det är ingen idé att byta till bussen. Tåget startar om sju minuter."
Om han så hade läst över min axel hade han inte kunnat gissa att jag övervägde att gå av.
"Va? Hur vet du det?"
"Jag kan en del om krafter som ingen annan ser", sa han lite frånvarande.
"Jaha du", sa jag och tänkte mig tillbaka till ett tillfälle för några veckor sedan när en bekant till mig plötsligt slutit ögonen och börjat vifta med handen framför sig, och när jag frågade vad som hände så sa hon att hon tittade på mig med sitt tredje öga. Den gången tänkte jag att i så fall borde hon väl stå vänd åt ett annat håll....
Här verkade vi ha en till med flera ögon. Förlåt mig om jag är skeptisk.
Precis sju minuter senare började tåget rulla. På pricken SJU J-LA MINUTER senare började tåget rulla!

Mannen slog ihop sin bok och tittade på mig.
"Vad jobbar du med?" I efterhand kan jag tycka att det var egendomligt att han behövde fråga.
"Jag jobbar med försäkring", svarade jag.
"Jaha, vad ska man välja för hemförsäkring då?"
"Njae, jag jobbar med livförsäkringar", preciserade jag.
"Hur kan man försäkra livet?" utbrast han. "Jag är väldigt värdefull....jag kan saker som inte många kan...."
"Vad jobbar du med då?" undrade jag mycket av artighet, men mest för att öva mig på att umgås.
"Jag är professionell konstnär. Jag jobbar mycket tredimensionellt....och sedan är jag utbildad schaman."
Sedan följde långa historier om indiansk och samisk magi, för att sedan gå över på liv på andra planeter och om hans otaliga UFO-upplevelser. Nu började jag klassa honom som en galning igen.
Plötsligt fick han en annan blick i ögonen.
"Du lever ett spännande liv", sa han.
"Gör jag?" sa jag överrumplat.
"Ja, du hade det riktigt jobbigt för ett tag sedan, men nu sedan nån månad är ditt liv spännande igen", sa han lugnt.
Jag blev alldeles tyst, för utan att gå in på detaljer så var det precis på pricken.
"Håll fast vid det", sa schamanen, "för det är något fantastiskt som håller på att hända. Ovanför dig sitter din skyddsängel, precis som min skyddsängel sitter ovanför mig, och han har valt ut en annan människas tråd och kopplat ihop den med din."

Vi var plötsligt framme vid Arlanda, Terminal 2-3-4, och jag gjorde mig redo för att stiga av. Jag var på väg till Norge och åker alltid från Terminal 2, med Norwegian.
"Du ska inte stiga av här!" sa schamanen överraskat.
"Jo, jag stiger alltid av här."
"Men flyger inte du med SAS?" undrade schamanen.
"Nej, Norwegian!"
"Jaha...." sa han tvekande.
Tåget stannade till.
"Då får jag tacka för trevligt och fascinerande sällskap", sa jag och reste mig.
"Tack själv, vi ses igen!" sa schamanen.
"Vad?" sa jag och vände mig om. "VET du det?"
"Självklart", sa han. "Du och jag KOMMER att ses igen."

Väl uppe i terminalen tog jag upp min biljett. På den stod det klart och tydligt:
Avgång 17:30 från Arlanda, Terminal 5.
Flygbolag: Scandinavian Airlines.

Värste och värsta

Idag är det  400 dagar tills min egensatta tidsfrist går ut. Ingen anledning alls till panik.
Dagen till ära ska jag avverka två inlägg i ett.

Jag har en kollega som vi kan kalla Värste Dejtare, eftersom det är det näst bästa anagram jag någonsin kommit på och den stora anledningen till att den här historien alls berättas. (Värste Dejtare låter hälsa att hon inte alls lever upp till sitt anagram, till stor besvikelse för henne själv.)
Värste ska åka till varmare länder i maj och är mycket uppspelt över detta, men ännu är det bara februari och snön fykar, så det är väl inte konstigt att hon såg lite frånvarande ut när hon kom traskande in i fikarummet i går eftermiddag.
När jag påkallade hennes uppmärksamhet såg hon ytterligt förvånad ut.
- Varför ser du så förvånad ut? frågade jag således.
- Nej, jag gick och drömde lite bara, svarade Värste och började komma till sans.
- Drömde du om maj? frågade jag, och plötsligt såg Värste Dejtare minst lika förvånad ut om inte mer.
Jag tror hon överskattar min skånska dialekt, den är inte SÅ bred.


Som andra inlägg måste jag bara få presentera en video som jag fick tillskickad mig via Ordspel, med kommentaren: "Här har du din fru, Banjo!"

Värsta schlagern

Nja. Kanske inte ändå. Men jag måste hålla med om att en person som har så mycket självdistans att hon skulle kunna stå och fula sig sådär på film för att glädja andra, hon skulle ligga extra bra till.

Motvillig maktmänniska

Som trogna läsare känner till så sitter jag i den lokala hyresgästföreningens styrelse. Jag har aldrig varit speciellt aktiv och njutit nästan hela hösten av att mötena låg på tisdagar och Ordföranden Tidigare Känd Som Kolossala Sussie alltid ansett Scrabble-träningar vara laga förfall.

Denna vinter/vår har dock mötesdagen ändrats till onsdagar, och igår var det dessutom årsmöte. Det var bara att pallra sig så gott det gick.
Låt oss rekapitulera vilka damerna i hyresgästföreningens styrelse är.
Först och främst har vi Ordföranden Som Inte Längre Ens På Skoj Kan Kallas Kolossala Sussie. För ett år sedan genomgick den forma 150-kilosdamen en gastrisk by-pass och nu är hon nere på åtminstone hälften, om inte ännu mindre. Det ser inte friskt ut, och hon mår inte bra heller. Men när det vankas hyresgästföreningsmöte, då tar hon alltid fram sitt allra soligaste humör. Och smörgåstårtor.
Ilskna Iréne är sekreterare och av den fasta uppfattningen att nerskräpare bör skjutas. Hennes senaste idé är att hennes grannar river ner och kissar på (jajemän, kissar på!) lappar som hängs upp i trapphuset.
Tant Majsan är kassör och tycker säkert att hela överskottet, som hon nitiskt skrapat ihop, ska gå till rhododendronbuskar till innergården och en buskskulptur av hennes rullator, gjord i strutbräken. Föga anar hon att om detta skulle verkliggöras så skulle grannarna riva upp buskarna och kissa på (jajemän, kissa på!) dem.
Fru Björck är ungefär lika motvillig ledamot som jag. Hon är annars känd för sina ilskna hundar och sin åretruntupphängande tomtebelysning.
Dahlbergskan började i styrelsen som silent partner, efter en tid började hon yttra enstaka ord och nu har det gått så långt att hon säger enklare meningar.
Och så har vi en nykomling, Dina. Hon är helt normal. Det är nästan lite kusligt.

Min taktik för mötet var den vanliga, att bara öppna munnen för intag av smörgåstårta och sjunka genom jorden så fort någon post skulle tillsättas. Till en början gick det rätt bra.
I Sussies hyresgästförening existerar inte den fria viljan. Där är det inte upp till den enskilde styrelseledamoten att meddela om hon/han ställer upp för omval eller inte, där tas det för givet bortom alla tvivel att intresset för fortsatt förtroende finns. Mitt omval till styrelsen var mest en formalitet, det var ingen idé att försöka komma undan, och två år valdes jag också in på.

Så kom vi då till övriga uppdrag utanför styrelsen. Tidigare har Sussie åtagit sig allt sånt, men nu är hon inte så rask så hon proklamerade att ansvaret behövde spridas ut. Främst gällde detta en plats i den s k Breddade Delegationen i Hyresgästföreningen. Vem kunde tänka sig att....?
Jag började sjunka genom jorden, men kände att det inte gick fort nog.
Irene sköt från höften: "Jag jobbar kväll, jag kan inte!"
Jag sjönk.
Dina högg in: "Ja, jag jobbar natt, jag har knappt tid att vara här nu!"
Djupare.....kanske skulle jag klara mig....
Fru Björck fräste "Aldrig i livet! Försök inte, jag har mina hundar? Är vi klara snart? Det är störtlopp...."
Snart borta....
Dahlbergskan skakade vilt på huvudet och sa: "Nej, jag kan int...."
Tant Majsan, som är för lam för att tillhöra delegationen sa triumferande och tittade på den lilla hjässtofsen som försökte kämpa sig genom golvet mittemot henne: "Jag föreslår Banjo-Herren som representant!"
Så nära. Så förargligt nära...
"Jaha", sa jag halvt uppgivet, "vad gör man i Breddade Delegationen då? Och hur ofta är det möten?"
"De är med och förhandlar om hyrorna bland annat", berättade Sussie, "och det är inte många möten, en eller två på hösten bara och kanske något mer....
Det var där jag gjorde mitt stora misstag. Jag blev lite smått intresserad. Dessutom så kanske jag inte alls är kvar i Norsan till hösten...
"OK då!" Jag accepterade posten och klubban hade knappt lämnat bordsskivan efter nedslaget när Iréne slet fram en kallelse till Delegationens nästa möte, nu på tisdag! De hade lurat mig!

Men skrattar bäst som skrattar sist. Triumfatoriskt spände jag ögonen i hela den onosliga surven.
"Jag är i Oslo på tisdag, så vi blir nog tvungna att skicka en suppleant."

Så Ilskna Iréne får snällt gå och sitta med på Delegationens möte med Botkyrkabyggen på tisdag. Och det kan hon ju förstå vad Botkyrkabyggen kommer att göra på Hyresgästföreningens förslag. Jajemän!

R G K

Nu när jag efter en lång tid gör comeback här på bloggen så tänkte jag att jag skulle berätta en historia för att chockera er lite, för att s a s skilja agnarna från vetet. Alla ni som sitter där ute och anser sig vara vad jag söker, klarar ni av att höra en riktigt typisk Banjo-historia?

Då kommer man till frågeställningen: Vilken ska jag ta?
Ska jag ta den om min korta karriär som drag queen?
Eller ska jag berätta om när jag gjorde en Kramer på ett hotell i Bryssel?
Nej, de där historierna är inte tillräckligt banjiga.
Låt mig istället berätta om R G K.

Det var en vacker sommardag i Lund 1998. Jag hade just gett upp min andra session som student, men hade fortfarande visst engagemang i nationslivet. Lokalpatriotisk som jag är var jag naturligtvis medlem av Krischansta Nation (ja, det vet ju trogna läsare) och i synnerhet var jag medlem av Krischansta Nations Spääx. Spääx är den korrekta stavningen av det som vanliga människor kallar spex.

Varje sommar har Spääxet hedersuppdraget att sätta upp en föreställning i hemorten under Christianstads Dagarna (lugn, alla särskrivningshatare, det heter så, det är patenterat) och sommaren 1998 var inte ett undantag. Sommarens föreställning skulle handla om den dokumenterade muntergöken Hjalmar Söderberg, som levde och deppade i Kristianstad under tidigt 1900-tal.
Vad är egentligen spääx/spex? undrar kanske vän av ordning. Nej, förresten, jag är rätt så säker på att vän av ordning vet vad spex är....vi låter ovän av ordning undra den här gången i stället, den löken vet man ju inte var man har.
Spex är ett studentikost skådespel med historiskt tema, som påstår sig berätta verkligheten som den egentligen var. Tongivande i manus är ordvitsar, kända melodier med nya, ibland roligare, texter och anakronismer. I vissa kulturer innebär det också män i kvinnokläder och repliker på rim, men det är tramsigt och förlorar enligt Spääxets sätt att se.
Tillbaka till Hjalmar Söderberg. Det är lite av utmaningen att komma på en rolig handling runt en sådan dysterkvist. Om Kristianstad skrev han, alldeles på riktigt: "Om man vill glömma var man är ska man se mot stjärnorna, de glimma lika vackert över allt och de verka aldrig småstad."
I spääxet Hjalmar Söderberg förekom en hel hög bybor varav en var en sävlig slaktare kallad Kött-Oskar. Denna roll hade fallit på mig. Oskar hade bakåtslickat hår och pratade extremt långsamt. Dessutom hade han ett litet försäljningsställe på torget där han saluförde helstekt gris i papier maché.
Dekorgruppens ledare kom en dag bort till mig och en till spääxare som vi kan kalla för Mange, eftersom han faktiskt heter så, och undrade över vad Oskars försäljningsställe skulle heta, ity det skulle tillverkas en skylt.
Efter att det spontana förslaget "Oskars köttstånd" i samma andetag tagits tillbaka så följde någon minuts funderande, varefter det vinnande bidraget presenterades: "Rött Gött Kött"!

I alla normala världar skulle detta varit slutet på historien. Men hur kul skulle det ha varit? Vad som sedan hände är en av mina sällsynta upplevelser av verklig telepati. Jag märkte att Mange såg ut precis som jag förmodligen gjorde, och Mange iakttog det omvända. I kör sa vi: "Jag vet vad du tänker på!"
Sedan höll vi på, med varierande intestitet över tid naturligtvis, i flera år att komma på nya rimföljder som omfattade ord med initialerna R, G och K, i precis den ordningen. Formatet på presentationen var alltid den samma, den som kommit på en kombination beskrev vad det handlade om och så fick den andre gissa.

-Du, Mange....
-Ja? (Ett stort leende spred sig över hans ansikte.)
-Hur lyder en uppmaning till en känd agitator att säga "väg" istället?
Efter endast en kort stunds tankeverksamhet:
- Rata Gata, Kata!

- Men du, Banjo....
- Ja? (Lika stort leende spred sig.)
- Hur skulle vi vara om vi var kostymerade att säkra sötvattensfiskbeståndet?
Efter en lite längre stunds tankeverksamhet:
- Kanske Rädda-Gädda-Klädda?

Det finns fler såna där än man kan tro. Innan hela grejen dog ut, eftersom vi slutade umgås (jag vill absolut inte tro att det här tjatet var anledningen till det) så hade vi kommit upp i bortåt 200 olika.

Och nu är det dags! Kära läsare, klarar ni av dessa tre klassiska R G K-vitsar?

1) Domslut gällande en tågterm i Scrabble-match mellan två dansband
2) Båt som fraktar sprit till Olympiska Kommittén
3) Sas när Lea visade anakronistisk leksak för sin äldste son (då sonen fortfarande var mycket liten)


Till slut blev de naturligtvis ganska så långsökta. Jag kan avsluta med en som jag var speciellt nöjd med.
- Du, Mange?
- Ja? (Leendet har numera utbytts till en förhoppningsvis spelad tung suck.)
- Om en antik gud skulle förutspå drivmedel utvunna ur träd, vad skulle man då kunna kalla det?
En oändlig stunds tankeverksamhet inleddes.

Ra sia' Gas i aKacia.
Vad annars?

Lägesrapport

Här är det lite tyst just nu.
Det beror alls icke på att jag gett upp, inte heller på att jag hittat en fru. Det beror helt enkelt på att inspirationen har uteblivit. Men snart så...på Alla Hjärtans Dag måste ju en sån här blogg göra något i alla fall....


Hipp hipp hurra!

Fr o m idag behöver man inte undanhålla Orre-Barnet leksaker som innehåller smådelar!
Hurra! Hurra! Hurra!

Dagen till ära har hon önskat sig en bok, en röd tårta och spagetti med sån där platt korv som man lägger i bröd. Kom inte och påstå att flickan saknar god smak!
Av farbror Banjo får hon en intellektuell/spatial utmaning och en estetisk. Mer skriver jag inte, med tanke på att hon kan råka läsa det. Hon är ju abecedarie allaredan, bevars.

Grattis, stumpan! Vi ses i kväll!


What happens on Ålandsbåten

Nu har jag suttit och stirrat på tangentbordet och lagt pannan i djupa veck och funderat på hur en upplevelse som denna resa till Åland och tillbaka bäst kan beskrivas. Hur ska man lägga upp det utan att kompromettera eller komprometteras? Och det heter ju faktiskt att "what happens om Ålandsbåten, stays on Ålandsbåten".
Nej, det blir ingen ingående beskrivning och stora bitar av resan låter jag ligga kvar i dunklets skyddande hölje. Några lösryckta episoder och betraktelser kan dock redovisas.

Först och främst, någrar nummer dök aldrig upp. Kopiatorn på Moderne Tildas jobb hade strejkat och några nummerlappar hade inte kunnat göras. Av ett intressant och spännande koncept blev intet.

Båtar som går över Östersjön med billig sprit ombord är av tradition någonting som gör folk väldigt törstiga. I många fall kommer de blivande resenärerna dit i ett redan höggradigt intoxinerat tillstånd. Redan en kvart före avgång fick vårt sällskap erfara det första skamliga förslaget när en överårig, frodig dam kom fram till en av oss tog ett ordentligt tvåhandsgrepp om hans höfter och utropade: "Vill du ha lite gröt?"
Vi hade redan konstaterat att medelåldern på Ånedinlinjen översteg de större båtarnas med en rejäl marginal.

Men allra äldst var i alla fall båten själv. Och dessutom hade M/S Birger Jarl inte riktigt hängt med i utvecklingen. I hytten (vars nycklar var av den där gamla hederliga metalltypen med ax som man vrider om i ett unikt anpassat hål) återfanns lite förhållningsregler. Det var bl a förbjudet att använda "bandspelare" på rummet.
I cocktailbaren sprang vi på två gamla bekanta, nämligen Ragnar och Lennart. Drinkarna, alltså. De två hade jag inte sett sedan 90-talet. Å andra sidan har jag inte varit på en "cocktailbar" sedan 90-talet heller. Vi frågade bartender om han hade mojito. Den hade han inte hört talas om.

Vi räknade snabbt ut att det var billigare att bo på Ånedinlinjen än att ha lägenhet. Resan kostade 140 SEK och då ingår två allt-du-kan-äta-bufféer (middag och brunch) plus allsköns underhållning. 140 gånger 30 är 4200 SEK. Om man hade ett eget företag och mobilt bredband så skulle man i princip kunna leva både billigt och bra i en hytt där. Dessutom behöver man aldrig varken städa eller laga mat. Och vad mycket folk man lär träffa! Och det allra bästa är ju att om man någon gång skulle behöva resa bort så blir ju bara månadsboendekostnaden lägre!

Fast det är ju det där med att träffa folk förstås....alla är ju inte lika trevliga. Låt mig få berätta om Cecilia, Thomas och Åke.

Cecilia var lycklig. Hon hade utmärkt musiksmak, en vacker röd topp och en karl som älskade henne så pass mycket att han kvällen innan gått ner och poppat frågan. På lördag eftermiddag ville hon fira detta med något hon tyckte var extra roligt, nämligen karaoke. Åh, vad underbart det skulle bli, hon skulle få sjunga The Rose, Bohemian Rapsody och alla sina andra favvolåtar och fästmannen skulle sitta där och inse vilken fantastisk artist som dvaldes i hennes röda topp. Stolt som en tupp bad hon karaokeskötaren att berätta för alla den glada nyheten att hon förlovat sig och sedan började hon sjunga The Rose. Olyckligt nog för publiken var det en sak hon glömt. Hon kunde inte sjunga. Alls. Bara länge. Och om ni tror att det blev bättre på Bohemian Rapsody så tror ni gruvligt fel. Eller på nästa låt....eller nästa.... Att ha med Bohemian Rapsody över huvud taget på en karaokelista....galenskap.

(För att väga upp denna lite taskiga historia så kan jag ju erkänna att när jag själv ställde mig bakom micken för att drämma i med min signaturmelodi En kväll i juni så insåg jag att jag plötsligt glömt hur melodin i versen går...det lät inte vackert det heller.)

Thomas var en kille på 35 som såg väldigt vårdad ut. Kavaj, välansat skägg, vit skjorta. Ett av hans stora intressen var fotboll. Framåt småtimmarna började han berätta om sitt andra intresse, att nita folk. Helst tills dom dog. Och allra helst om de hade fel supporterhalsduk. Nitade man en sådan syndare tillräckligt mycket så rubricerades det som "naturlig död". Dessvärre hade Thomas med sig sina yngre kvinnliga kusiner kvällen till ära och var inte speciellt villig att slå ihjäl någon inför deras ögon, annars hade han gladeligen gett oss en demonstration på vad han menade, sa han godmodigt.

Åke hade enligt Thomas inte blivit tillräckligt nitad. Åkes stora intressen var kampsport och kemiska preparat av olika slag, vad vi kunde avgöra. Arme Åke var svårt paranoid, alla som tittade på honom muckade gräl, och var det mer än två personer i närheten så kände han sig hotad. Samtidigt kunde han inte motstå utmaningen att försöka kämpa ner fyra råbarkade fotbollshuliganer (och en liten krullhårig lärare) vilket gjorde att jag fick dra på mig en gammal inprövad mantel.
Jag är en kompulsiv fredsmäklare, speciellt när jag tagit en eller fyra drinkar för mycket. Där 8 av tio berusade festdeltagare kavlar upp ärmarna går jag in och sträcker ut handen.
Huliganerna (och läraren) stängdes in i min hytt och jag och Åke stannade utanför. Som tur är för mig så har jag inte samma problem med självbilden som Cecilia. Jag är nämligen inte bara villig att medla, jag är även riktigt bra på det. Jag har lika bra hand med tosingar som med barn. Jag tror det har att göra med att jag (utanför Scrabble-brädet) inte har ett enda aggressivt ben i kroppen.
Åke kände Fakundo. Jag kände inte Fakundo, men kände att det var bäst att säga att man gjorde det och att man förstod att Fakundo muckade man inte med. Fakundo bodde tydligen i Malmö, och hade sån "respekt" bland väktarna där att de lät honom göra som han ville. Är det någon malmöit som läser här som kan ge mig mer upplysningar om Fakundo? Jag har provat att googla, men det ger inget. Jag är i alla fall ganska säker på att det inte rör sig om Fakundo Unia....
Över huvud taget så verkade det som hela Åkes possy befann sig i Skåne, så vad han skulle ha haft för hjälp av det på Ånedinlinjen kan ifrågasättas.
Vi skildes som så mycket vänner jag önskar vara med en kille som känner Fakundo.

Sen måste ju även Lennart nämnas. Lennart var inte någon drink utan en helt vanlig människa som kom med på efterfest, stod stilla och tyst i ett hörn hela tiden och när han skulle gå så passade han på att erbjuda mig skivkontrakt.
Sen såg jag honom aldrig mer.

Resans bästa affär gjorde Moderne Tilda när han (ja, så kan det gå i anagramsvängen) skulle lämna tillbaka hyttnycklarna. De skulle återlämnas i taxfree-butiken och kvitteras mot en deposition på 40 SEK som betalats tidigare. Moderne Tilda hade sex rumsnycklar som varandes arrangör av resan. Expediten bakom disken sa:
"Du kan få dina 240 SEK, men vill du inte hellre ha sex flaskor vodka?"
Förbryllad lämnade Tilda båten med tre liter vodka. Tur att tullkontrollen vid landstigningen var lite sisådär.

Bara ett nummer

Ikväll är jag tydligen bara ett nummer.
Det började ytterst oskyldigt, en person som jag dåförtiden trodde var min vän skickade sms och undrade om jag ville följa med på Ålands-kryssning på fredag (läs: idag). I min enfald trodde jag naturligtvis att det var det gamla vanliga gänget, och tackade tveklöst ja. Föga anade jag vilka lugubra planer som dväljdes i det harmlösa meddelandet.

I förrgår började dock mystiken tätna, då följande meddelande gonggongade sig (jo, jag har en ganska ostentativ mobilsignal för mottagna sms) in i min tillvaro:

"Kära medresenärer! Detta är kaptenen som talar. Samling på terminalen kl 17:00. På terminalen får ni varsin nummerlapp som skall bäras synligt under hela resan. Ombord har vi inga namn, vi är nummer. Vi lämnar Stockholm 18 och nästa hålltid är cocktailbaren klockan 18:01. Buffén serveras 20 och kolhydrater får ej petas bort. [..] Puss&Kram/ Captain & the Crew"

Några efterforskningar senare visar det sig att ingen i "det vanliga gänget" ens känner till detta evenemang! Jag har uppenbarligen blivit lurad in på något som jag inte har någon kontroll över. Läskigt....

Se detta som en livförsäkring! Jag säger som Homer Simpson. "Going now. If not back, avenge deaths!"

Och om jag får välja nummer så vill jag gärna vara 176-167, för det är ju den smarte björnbusen....

Morgonkoma

Jag är en tunnelbanezombie.
Inget oväntat får hända mig på vägen till jobbet (eller från för den delen) för då står jag plötsligt halvvägs ut på Lidingö och undrar var Centralen tog vägen.

Proceduren måste vara likadan varje gång.
Gå på i vagnen längst bak, sätta mig ner, sätta iPoden i öronen, slå upp Metro och av hjärnan.
Ungeför i höjd med Å vår brygd (för normala människor känt som Vårby Gård), i Horskälmen (Skärholmen) på fredagar, har jag kommit till Elvis, korsord, sudoku och horoskop. På med hjärnan på halvfart (det räcker) och sedan avverka de fyra i nämnd ordning.
Fundera lite över hur många ilskna insändare Elvis kommer dra på sig den här gången, gäspa sig genom krysset och sudokun och sedan läsa horoskopet med stort allvar. Jag är lite klädsamt vidskeplig.
I Belgarsex är jag klar. Av med hjärnan igen.
Instinkten får mig att kravla av vid Centralen, som det inte finns några bra anagram på.

Någon gång brukar jag av misstag slå igång tankeverksamheten tidigare och då är jag dömd. Då blir det straffrunda via Östermalmstorg, vilket i sig innebär en intressant observation.

På hemvägen är det motsatt förhållande som gäller. Som trogna läsare känner till har jag en superkraft. Den fungerar i nio fall av tio, men det gäller att inte slappna av, för att undvika en ofrivillig fontanell-EP.

Av alla lunchrestauranger i stan var de tvungna att gå in på just Rice....

I dagens Metro kan man läsa om två damer som blivit utslängda från en sushirestaurang.
Hur tänkte de egentligen?

-Ja du, Malin, nu när vi påbörjat den här dieten där man inte får äta kolhydrater, var tycker du att vi ska gå och äta lunch dårå?
-Ja du, Annika, sushi är ju gott!
-Men du, Malin, är det inte ris i det dårå?
-Jo men du, Annika, det kan vi plocka bort, det blir ju inte alls en annan rätt då, nej inte alls.
-OK då, Malin, men vart ska vi gå dårå?
-Ja du, Malin, vi går väl ner på Rice, tycker jag.
-Men du, Annika, betyder inte Rice "ris" dårå?
-Va ba?

Att äta sushibuffé utan att ta riset vore lite som om jag skulle spela Scrabble efter att ha plockat bort F, Ä, H och Z först och ställt dem på motståndarens ställ.
Och sen går dårpippiarna till tidningarna när de blir avvisade från restaurangen! När man upphöjer ignoransen till en dygd är man diskvalificerad från mitt race. Bara så alla vet.

Ännu ett vittne i målet

"hej Johan. när komer du till oss och sover över igen? jag tycker att du är så rolig! du kan hämta mig i skolan en dag. hej då."

- Nathalie Åkerman, 8

Gästblogginlägget ovan dök upp på min Facebook-sida igår. Jag blir rörd och inte så lite stolt, inte minst över mig själv, att jag har lyckats göra ett sånt intryck på Jonas och Katharinas döttrar. Det får mig också att tänka på ett gammalt inlägg som passar in på den här bloggens tema. Därför repriseras nu:

Nattis och Cass

RSS 2.0