Att ligga med varandra
Det där med att sova i samma säng borde vara en helt egen gren inom psykologin.
Den eventuella biten före själva sovandet är det inget konstigt med, det brukar lösa sig, men sen, när själva sömnen inträder så blir det komplicerat, speciellt i nystartade förhållanden, vilket i princip är den enda sortens förhållanden jag haft...
Det finns två scenarior, antingen har man enkelsäng, eller så har man dubbelsäng.
I början av karriären hade jag enkelsäng. Och så plötsligt en dag så var man inte ensam i den. Några fantastiska men pinsamt korta ögonblick senare var det dags att sova. Och Mejram, som i verkligheten hette något annat, somnade synbarligen omedelbums. Och människa, vad hon var i vägen. i all sin underbara gosighet. Och så låg man där och var obekväm, dels med det som just gått så onödigt fort, dels med att man hade ont om plats.
Åren gick och sällskapet skiftade. Ögonblicken blev gudskelov längre och längre, men obekvämligheten efteråt fanns kvar.
Så när jag flyttade till Bryssel gjorde jag äntligen slag i saken och skaffade dubbelsäng. Oceaner av svängrum bredde ut sig över sovrumsgolvet. Och första gången det erbjöds sällskap så hade vi varsin egen bädd att slumra i, med vars två egna kuddar och all tänkbar bekvämlighet, något som vi också utnyttjade.
Och så låg man där, fortfarande klarvaken och funderade över varför hon låg därborta? Var hon sur? Hade jag varit dum? Hade jag varit kass?
Sensmoral:
Gärna obekvämt, bara det är frivilligt.
Den eventuella biten före själva sovandet är det inget konstigt med, det brukar lösa sig, men sen, när själva sömnen inträder så blir det komplicerat, speciellt i nystartade förhållanden, vilket i princip är den enda sortens förhållanden jag haft...
Det finns två scenarior, antingen har man enkelsäng, eller så har man dubbelsäng.
I början av karriären hade jag enkelsäng. Och så plötsligt en dag så var man inte ensam i den. Några fantastiska men pinsamt korta ögonblick senare var det dags att sova. Och Mejram, som i verkligheten hette något annat, somnade synbarligen omedelbums. Och människa, vad hon var i vägen. i all sin underbara gosighet. Och så låg man där och var obekväm, dels med det som just gått så onödigt fort, dels med att man hade ont om plats.
Åren gick och sällskapet skiftade. Ögonblicken blev gudskelov längre och längre, men obekvämligheten efteråt fanns kvar.
Så när jag flyttade till Bryssel gjorde jag äntligen slag i saken och skaffade dubbelsäng. Oceaner av svängrum bredde ut sig över sovrumsgolvet. Och första gången det erbjöds sällskap så hade vi varsin egen bädd att slumra i, med vars två egna kuddar och all tänkbar bekvämlighet, något som vi också utnyttjade.
Och så låg man där, fortfarande klarvaken och funderade över varför hon låg därborta? Var hon sur? Hade jag varit dum? Hade jag varit kass?
Sensmoral:
Gärna obekvämt, bara det är frivilligt.
Kommentarer
Postat av: Lena
Hur man än vänder sig... :)
Postat av: Stefan
Du får helt enkelt förbereda ett litet utvärderingsformulär som gås igenom i anslutning till..
Postat av: Sanna
...Mejram... blev det Timjan och Rosmari(n) sen?
Postat av: Linda
Det ska vara obekvämt i början. Då ska man ligga på sin högerarm tills den somnar. Och trots detta så ska det vara njutbart, just för att man ligger så nära någon som man precis börjat tycka mycket om.
Trackback
