Mitt första intryck av herr Banjo var att han var en närmast manisk lustigkurre, oerhört rörlig i sitt spattiga kroppsspråk och med en ständigt gisslande drapa i beredskap; blixtsnabba svar på tal, välfunna beskrivningar (eller karikatyrer) av folk i omgivningen och kommentarer av världsläget som ofördröjt kittlade vrålgarvnerverna. Det var inte utan att man blev lite andfådd i hans sällskap, för tempot var alltid detsamma: gasen i botten, full fräs framåt!
Men liksom mitt första intryck av hans bror, som jag hade fått betydligt tidigare, som hade varit inte så lite skrämmande - han verkade så jäkla arg jämt! Arga människor gör mig rädd - som modifierades och mildrades, eftersom brodern mest uttryckte sin ilska under det där fåniga scrabblespelet och då inte egentligen riktat till den han spelade mot, utan väl, antar jag, åt scrabblegudarna, de vrånga, ogina, så modifierades och mildrades även första intrycket av herr Banjo med tiden och jag insåg att han inte bara är en på högvarv uppskruvad spelevink, utan också en mycket sympatisk människa med djupa insikter i det mänskliga och medmänskliga och med en härlig förmåga att uttrycka dessa, inte bara i muntligt träffande generaliseringar, utan kanske framförallt skriftligt.
Men så är det ju det där med scrabblet... Det är ett spel som väcker och framhäver de absolut sämsta sidorna hos människan.
Är man en segerkåt tävlingsmänniska, om så bara lite i smyg, så går detta inte att dölja i scrabblesammanhang, utan den råa, fula och okvädningsfyllda tävlingsinstinkten får då fullt utlopp, alldeles ohämmad av vanlig mänsklig hyfs och social återhållsamhet. Banjos storebrors ursinniga svärande vid scrabblebrädet, som första gången jag mötte honom höll på att skrämma slaget på mig, har vissa genetiska likheter med Banjos beteende vid brädet och detta lössläppta, enkelspåriga humör kan få förödande konsekvenser, det kan rentav vara fysiskt skadligt.
Under Örebro Open 2007 hade jag... äran?... oturen?... att sitta alldeles i närheten av herr Banjo under en rond, då denne, uppenbart lite tjurig över något brickställ eller något lagt ord, fullständigt obetänksamt kastade huvudet bakåt i frustration och - träffade bakomvarande vägg, som var hård och oresonlig. Till Banjos förtjänster ska ju naturligtvis räknas hans brist på våldsamma tendenser; det finns i vår scrabbleskara människor som både kastar scrabblebrickor och möbler omkring sig och Banjo vände faktiskt bara sin vrede mot sig själv. Men det gjorde ont. Det kunde man höra.
-Jannike
Banjos kommentar: Tack så mycket för påminnelsen. Det gjorde det. Men jag tror faktiskt jag vann matchen till slut. Fler gästbloggare välkomnas! Skicka in bidragen till [email protected]!