Den som gräver en grop åt andra...
Barn älskar mig.
Första gången jag träffade Orre-Barnet var hon tio månader gammal. Hon hade förståeligt nog varit ganska reserverad mot sin nya värld, och undra på det. Det var kallt och alla människor hade bytt färg. Hon hade träffat sina föräldrar och sina mor- och farföräldrar och en soctant, men alla hade mötts av en viss skepsis.
Jag hade tyvärr varit sjuk när den lilla familjen kom till Arlanda från Kina så mitt möte med den lilla hade fått skjutas upp.
Hon satt i matrummet i sin högstol och betraktade mig med en liten rynka mellan ögonen. Efter kanske en minut försvann dock rynkan, ett stort leende klöv det lilla plytet och hon sträckte båda armarna mot mig. Sedan dess har vi varit bästa kompisar.
Jag har naturligtvis provat att gå till en lekpark med Orre-Barnet för att använda henne som lockbete på ensamma mammor. Eftersom Orre-Barnet är ett både gulligt och vältaligt litet Orre-barn så borde det ju inte vara någon konst. Jag hade dock inte räknat med en sak.
Det är ju roligt att leka i sandlådor! Och åka rutschkanor! Och det där lilla yrvädret berättar ju historier som gör det fullkomligt omöjligt att pejla in omgivningen efter lämpliga ragg! Så efter tre timmars intensivkurs i hållfasthetlära inom sandslottsarkitekturen så styrde vi kosan hemåt med oförrättat värv.
Men det var det värt.
Första gången jag träffade Orre-Barnet var hon tio månader gammal. Hon hade förståeligt nog varit ganska reserverad mot sin nya värld, och undra på det. Det var kallt och alla människor hade bytt färg. Hon hade träffat sina föräldrar och sina mor- och farföräldrar och en soctant, men alla hade mötts av en viss skepsis.
Jag hade tyvärr varit sjuk när den lilla familjen kom till Arlanda från Kina så mitt möte med den lilla hade fått skjutas upp.
Hon satt i matrummet i sin högstol och betraktade mig med en liten rynka mellan ögonen. Efter kanske en minut försvann dock rynkan, ett stort leende klöv det lilla plytet och hon sträckte båda armarna mot mig. Sedan dess har vi varit bästa kompisar.
Jag har naturligtvis provat att gå till en lekpark med Orre-Barnet för att använda henne som lockbete på ensamma mammor. Eftersom Orre-Barnet är ett både gulligt och vältaligt litet Orre-barn så borde det ju inte vara någon konst. Jag hade dock inte räknat med en sak.
Det är ju roligt att leka i sandlådor! Och åka rutschkanor! Och det där lilla yrvädret berättar ju historier som gör det fullkomligt omöjligt att pejla in omgivningen efter lämpliga ragg! Så efter tre timmars intensivkurs i hållfasthetlära inom sandslottsarkitekturen så styrde vi kosan hemåt med oförrättat värv.
Men det var det värt.
Kommentarer
Postat av: Jannike
Oavsett utfallet från den här bloggen är den fantastiskt rolig läsning! Somm en liten bit vit choklad-fudge (för övrigt precis inställd i kylen för att bli lagom god tills dess att dotter med pojkvän anländer om nån timma) som smälter i munnen och sprider ett leende på densamma, intagen, inte för att frossa, utan bara för att bli en smula glad. Och glad blir man. Heja dig!
Postat av: Sanna
Instämmer med Jannike. Jag blir både glad och berörd av att läsa det du skriver.
Ditt första möte med Orre-barnet är nästan identiskt med mitt första möte med min farmor.
Min farmor sa att när den skeptiska blicken och rynkan försvann, var jag hennes "lilla solstråle", för resten av hennes liv.
Heja dig!
Trackback
