Banjo söker fru!

Tydligt och klart, alltihop.
Låter gott, men jag är tveksam till att gå. Jag har ju frack och allting, men det är en bit att åka och hur kul skulle det bli att komma dit alldeles gammal och inte känna en kotte? Nej, det var bättre förr.

Här följer en skabrös historia i studentmiljö. Känsliga läsare varnas.

En Snappis hade jag en ung förstaårsstudent till bordet. Jag var inte lastgammal själv, men lite äldre i alla fall. Vi samtalade en stund om ditt och datt när hon plötsligt sa:
"Förr var jag nymfoman."
"Det var ju en förtjusande hobby!" sa jag inte alls utan jag gjorde en mycket träffsäker fågelholksimitation.
"Men jag har slutat med det nu", fortsatte hon och började på huvudrätten.
"Det var ju lite synd", fann jag mig så pass att jag sa.
"Men min kompis, som också är här, hon är det fortfarande", försäkrade hon.
Lugnad åt jag mina ànkepatta.

Vid kaffet introducerades jag för hennes kompis, som hälsade genom att slicka mig i örat. Vid det laget hade dock min bordsdam råkat ut för ett smärre återfall, och det bar sig inte bättre än att de såta vännerna blev osams och låg plötsligt på dansgolvet och slogs. Aldrig tidigare eller senare har två kvinnor slagits handgripligen om mig. Jag gjorde det enda tänkbara. Jag backade långsamt därifrån och försvann i mängden.

Jag träffade kompisen en gång till, några månader senare, på Krischansta Nations pub. Hon kom framraglandes full som en finlandsbåt, kände helt oväntat igen mig, hälsade glatt och kysste mig på gylfen.
Som tur var hade hon redan raggat upp ett helt basketlag, så jag slapp undan även denna gång.

Ett tips till hugade spekulanter på den utannonserade posten: Var tydliga i intentionerna, men kanske inte så tydliga.