Reaktioner

Efter en veckas bloggande har jag stött på de flesta reaktioner jag förväntade mig.
Många har tyckt att det är ett galet projekt, andra tycker det är lysande. Vissa tycker det är både galet och lysande. Någon berömde mig för att jag var modig.
Andra kritiserar min smak, och det kan jag ju förstå. Men nu är det ju faktiskt min smak och mitt val det handlar om här. Jag tror inte på falsk marknadsföring, jag tror inte på att dölja viss information i hopp om att det inte är så farligt om det framkommer först senare. Jag är jag, och den jag letar efter bör vara nån som åtminstone kan acceptera mina hang-ups.
Vissa har gett mig vänliga råd med motiveringen "du får nog inte så många svar om du säger på det och det viset". Men jag vill ju inte ha många svar, jag vill ha ETT svar! Jag jonglerar bara med bollar (men det gör jag rätt skapligt).

Men det är en reaktion som uteblivit, ända fram till nu.
Jag satt i ett blandat sällskap och diskuterade ditten och datten. Några i sällskapet kände till den här bloggen, men flera gjorde det inte. En av dessa som inte kände till förstod av samtalet att tre av oss bloggade (men inte om vad) och slängde ut en sån där bra konversationsfråga som jag själv aldrig skulle lyckas komma på:
"Varför bloggar ni egentligen?"
"Jo", sa den förste bloggaren. "Eftersom jag undervisar i journalistik och skrivit en bok om research [Enligt honom skulle den där informationen kunna räcka för att lista ut vem han är för en som inte visste mer om honom, B-H:s anm] så trodde jag att jag hade något att lära mina läsare." Alla runt bordet höll med. Frågan gick vidare till näste man, som inte var jag heller.
"Jag forskar i klimatfrågor och insåg att det inte fanns någon blogg som översatte meteorologirapporter till ett språk som vanligt folk förstod. Jag bloggar för att motverka alla dessa lobbyister som sprider överdriven skräckpropaganda om klimathotet." Mycket imponerande och behjärtansvärt, tyckte vi allihop. Vilken kille!
Så kändes det som det var min tur. Då flikar en av mina allra bästa och mest uppskattade vänner in ett diskret:
"Ja, vi kanske skulle avbryta där...."
Fantastiskt skönt att förstå att det är åtminstone en som tycker mitt projekt är lite pinsamt.

Att leva är lysande.
Att leva är galet.
Att leva är modigt.
Och att leva ska vara lite pinsamt då och då. Annars blir det tråkigt.

Kommentarer
Postat av: Jojo

Men det här är inte pinsamt, det är bara så rätt!

2010-01-11 @ 17:40:15
Postat av: Tomas W

Än så länge är det här projektet inte alls pinsamt. Tvärtom, det är livfullt och ett gott exempel på att tänka nytt och tänka om, vilket många människor skulle må väldigt bra av.

Jag hoppas också att pinsamheten fortsätter att hålla sig borta även när dagarna och månaderna går, om det nu blir så olyckligt att projektet inte kan avslutas med god marginal till den uppsatta tidsramen. För vad händer när det bara är femtio dagar kvar och målet ännu inte har uppnåtts? Fyrtio? Tjugo? Det är i det läget som det verkligen gäller att hålla undan pinsamheten och desperationen. Att vara nytänkande och glad i hågen är en sak, att vara desperat är är en helt annan och det är inte alls särskilt klädsamt.

2010-01-11 @ 17:50:07
URL: http://www.wiweb.se
Postat av: ensamma mamman

Men det är ju inte pinsamt; tvärt om! Det är modigt och när man är modig så händer det ju att man bryter mot konventionen. Det är jätteintressant att följa din blogg, jag ser fram emot många fler inlägg!

2010-01-11 @ 18:05:35
Postat av: James

Det kanske är lite pinsamt att berätta om bloggen i vissa situationer, men det ger bra läsning åt oss sen:)

Btw så har jag och Emma länkat din sida till lite singeldamer! Hoppas du får napp snart.

2010-01-11 @ 22:32:54
Postat av: Jannike

Neeej... Inte jättesnart i alla fall, för jag vill gärna läsa mer!

2010-01-12 @ 05:21:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0