Banjo söker fru!

Jag har VAOB-at idag. Vård Av Orre-Barnet.
Den stackars tösen har skrapat ihop runt 40 graders feber och båda En Helt Smal Fröken och Ben-Slirren var helt enkelt tvungna att vara på jobbet på eftermiddagen. Då är det så fint ordnat att även farbröder kan få VAB:a.

Så här brukar det se ut när jag kommer hem till Orre-Barnet; Jag kommer in genom dörren, Orre-Barnet tittar försiktigt efter vem det är och sedan gör hon omedelbart sälen, d v s slänger sig på magen på golvet och håller upp armarna. (En gång hände det när jag skulle hämta henne på dagis och alla ungarna stod i hallen med sina overaller på. Enda sättet att urskilja vem som var Orre-Barnet var helt enkelt att ta den första som kastade sig ner på mage.) Det har blivit som vår egen lilla hälsningsritual, även om jag hört att hon gjort det med andra också.

Idag var det dock inte som det brukar. Först trodde jag hon låg och sov, men jag hittade henne hopsjunken bakom arbetsrumsdörren. Jag försökte skoja lite med henne, men det var som att tala med en vägg. Ben-Slirren försökte få henne att dricka något, men hon trilskades. Hon ville inte få blöjan bytt, hon ville absolut inte titta på film. Ben-Slirren försökte få henne att äta något, men det gick uselt. Ben-Slirren försökte ta tempen i örat på henne, men hon höll för dem tills han hotade med att ta fram stjärttermometern. Klok flicka. 38,4 grader, inte så farligt.

Och så sa Ben-Slirren hejdå och gick iväg och Orre-Barnet grät en stund för det, men plötsligt så sa hon sakligt "Pappa gick." och sen var hon nästan som vanligt en stund. Jag föreslog att hon skulle dricka något, och hon drack massor. Jag föreslog en film och hon valde "Bamse och den flygande mattan", ihärdigt förmanandes mig att "man fick inte ta sönder DVD-skivorna", vilket jag läraktigt inte heller gjorde.
Ben-Slirren kom tillbaka en sväng och nu gick det alldeles utmärkt att byta blöja.
Sen gick Ben-Slirren igen och jag och Orre-Barnet fortsatte titta på Bamse. Hon kröp upp, la armarna hårt om min hals och somnade nästan genast. Efter tio minuter till sov jag med.

Naturligtvis varade inte denna idyll länge. En hostning från Orre-Barnet, en yrvaken fråga efter mamma och så var det lugna humöret alldeles bortblåst. Jag kände hur hon började bli varmare igen. Jag föreslog att vi skulle ta tempen, och så var jag plötsligt Samhällets Fiende no 1. Hon slet sig ur mitt ondskefulla, temptagande grepp och kravlade in i ett skrymsle på sitt rum dit jag inte kunde nå henne på ett vettigt vis. Där somnade hon igen. Det var länge sedan jag känt mig som en så stor skurk.
När hon vaknade till och såg mig började hon genast skrika att hon inte ville ta tempen. Jag försäkrade henne att det skulle hon inte behöva göra, bara hon kom ut. Jag menade det, men blev inte alls trodd. Snart började sovandningen igen.
Jag funderade på att bli lite auktoritär, men mest funderade jag på att sjunka genom jorden. Att ta hennes temp var ju absolut inget livsviktigt, jag hade bara föreslagit det för att verka vuxen och ansvarstagande.
Nästa gång hon vaknade och skrek "Inte ta tempen!" så sa jag helt enkelt:
"Men du behöver inte ta tempen, vill du inte ha en kram istället?"
Och det ville hon.
Och den blev lång.
Och som tack så bar jag henne runt i lägenheten ända tills mamma kom hem 45 minuter senare.
Så är jag inte sjuk innan veckan är slut så blir jag det aldrig nånsin.

Och det kommer vara värt varenda grad.