Banjo söker fru!

Jag och Hosabit är i Oslo. Det är första gången hon får följa med, och jag ångrar det inte en sekund. Oslo är nämligen Nordens tråkigaste stad. Och om något roligt skulle hända så kostar det skjortan. Då är det skönt att ha internettillgång på hotellrummet.
Hur hamnade jag egentligen här? Varför är jag i Oslo?

Först nästan precis ett år sedan blev jag inkallad på chefens kontor.
"Norge-kontoret behöver hjälp!" proklamerade han, "och eftersom Ann har sin mamma och ta hand om, och Gobo och Anna har sina familjer så går erbjudandet till dig."
Det var inte världens mest smidiga sätt att lägga fram ett erbjudande på. Tyvärr måste vi sjunka så lågt i hierarkin att du kan komma ifråga....
Jag frågade vad det innebar.
Chefen förklarade att det rörde sig om ett flertal administrativa uppgifter och att det skulle innebära en hel del resande till Oslo. Det var en utlåning som skulle vara i tre månader.  Jag tyckte det lät intressant och tackade ja till "erbjudandet".

Så här ett år senare förstår jag varför förslaget las fram som det gjordes. Han försökte helt enkelt be mig om ursäkt i förväg för vad han var på väg att utsätta mig för. Och de tre månaderna blev sex och sedan 9 och nu är de förlängda till 15.
Och jag trivs.
Om det inte hade varit för dessa resor till Oslo.
Hör jag Petter Northugs namn en gång till....

Nej, vi tar en sång i stället!