Banjo-Herren

Jag är inte speciellt praktiskt lagd. Jag kan ägna mig åt enklare slöjd och hantera fungerande maskiner, men så fort de går sönder så stiger jag gärna tillbaka för mer kompetent folk.

I helgen var jag med och arrangerade min första Scrabble-turnering sedan jag blev med laptop och eftersom spelandet ägde rum både utomhus och inomhus behövdes två datorer, vilket gjorde att min Toshiba (som heter Hosabit, förstås) fick uppdraget att vara utomhusdator. En lång förlängningssladd från trapphuset försedde henne med ström.
Som kanske flera stockholmare märkte så regnade det ganska ordentligt stundtals under helgen, men det hade vi tänkt på i förväg och inhandlat partytält som spel och dator kunde stå i. Vad vi inte hade tänkt på var att det kunde regna så in i bomben mycket att tälten började läcka. Efter ett tag blev det som att sitta i ett finf duggregn inne i tälten och jag insåg att detta kan inte Hosabit må bra av alls. Först täcktes hon över av plast, men även plasten drabbades av duggregnet och blev fuktig, så det var absolut ingen optimal lösning det heller.
På lunchen insåg jag slaget förlorat (inte turneringen, jag var obesegrad och i ledning) och bestämde mig för att flytta in Hosabit under tak. I trapphuset kunde hon gärna stå och berätta för intresserade om orden som läggs är godkända eller inte.

Hosabit är utrustad med en inbyggd webbkamera, förresten. Någon gång när hon används i en turnering och är kopplad till internet så ska jag se om det går att ordna så att kameran är igång och dokumenterar ansiktsuttrycken hos dem som synar ord, speciellt när de får reda på om de har rätt eller fel. Det kan bli mycket sevärt bara det. Inte bara för en scrabblenörd.

Eftersom bra karl reder sig själv (översatt: eftersom jag är en jubelidiot) tyckte jag att den flytten bör jag ju kunna fixa själv. Hosabit stod på ett litet, lätt campingbord så det var bara att ta bordet och bära iväg med det med Hosabit och allt.
Låt mig presentera er för en av ellärans okända lagar: Sladdar fastnar överallt så fort de kommer åt.
Jag hade kommit in i trapphuset och var en meter från slutmålet när det plötsligt ryckte till i sladden. Den hade naturligtvis fastnat mellan dörren och dörrposten. Jag satte ner bordet och gick tillbaka för att lossa sladden, och när jag gjorde det så lyckades jag naturligtvis dra till ännu mer vilket gjorde att Hosabit gled av bordet och rakt ner i trappans stenhårda ditobeläggning! Med hörnet före på det där viset som dödar laptoppar med 100% säkerhet.
Jag drog av en sådan kötted så att de turneringsdeltagare som fanns inom hörhåll trodde att vi i smyg satt igång fjärde ronden.
Till min stora lättnad visade sig att fästet för strömadaptern kommit i vägen och dämpat fallet och Hosabit fungerade i ytterligare två och en halv timme på batteri, sedan somnade hon in och blinkade endast slött med batteriindikatorn när jag försökte väcka henne till liv. Strömadapterkontakten var demolerad och det var uppenbart var felet låg.

Herr Sekreteraren sa lugnande att det inte behövde bli dyrt, jag behövde bara byta ut själva kontakten, adaptern fungerade säkert fortfarande och jag, som faktiskt vet hur man bytter stickkontakter på vanliga elprylar, höll med. Hur svårt kunde det vara?

Så idag uppsökte jag Kjell&Company. Jag hittade snabbt en adapter som verkade fungera. Det stod "för laptopdatorer" på den och den var hyfsat billig, 299 SEK, så jag la planerna på ett riskabel kontaktbyteshembygge på hyllan och gick till kassan.
Killen i kassan frågade vad jag skulle ha adaptern till. Eftersom jag förutseende tagit med mig Hosabits trasiga adapter tog jag fram den och visade för experten.
"Då kommer inte den här att fungera", meddelade den sakkunnige och sa något om watt eller volt eller någon sån där enhet och jag trodde på honom och frågade honom vilken jag behövde istället. Vi gick i samlad tropp tillbaka till adapterstället.
"Den här" sa expediten och plockade upp en för 399 SEK "...är faktiskt inte heller tillräcklig" fortsatte han efter att ha skärskådat någon specifikation av något slag.
"Nähä", sa jag käckt, eftersom jag även var mentalt förberedd på att detta skulle visa sig mer komplicerat än det verkat i förstone.
Till slut hittade expediten en som hade rätt prestanda och den betingade ett ganska saftigt pris, 699 SEK. Jag tog upp plånboken.
"Men" sa expediten i ett plötsligt anfall av service mind, "det behöver inte bli så där dyrt. Om man är lite händig så behöver man bara byta ut kontakten på den du redan har, och en kontakt är ganska billig."
Ett hopp tändes. LITE händig var jag ju faktiskt!
"Hur händig behöver man vara?" frågade jag.
"Jo, det behövs lite lödning..." började han och två sekunder senare gav jag honom 700 SEK, fick en i växel och kunde gå hem.

Hosabit mår bra nu igen, kan jag berätta för alla som varit oroliga. Hon ser fram emot nästa tävling, men då får hon stanna inne.