Banjo söker fru!

Jag är en tunnelbanezombie.
Inget oväntat får hända mig på vägen till jobbet (eller från för den delen) för då står jag plötsligt halvvägs ut på Lidingö och undrar var Centralen tog vägen.

Proceduren måste vara likadan varje gång.
Gå på i vagnen längst bak, sätta mig ner, sätta iPoden i öronen, slå upp Metro och av hjärnan.
Ungeför i höjd med Å vår brygd (för normala människor känt som Vårby Gård), i Horskälmen (Skärholmen) på fredagar, har jag kommit till Elvis, korsord, sudoku och horoskop. På med hjärnan på halvfart (det räcker) och sedan avverka de fyra i nämnd ordning.
Fundera lite över hur många ilskna insändare Elvis kommer dra på sig den här gången, gäspa sig genom krysset och sudokun och sedan läsa horoskopet med stort allvar. Jag är lite klädsamt vidskeplig.
I Belgarsex är jag klar. Av med hjärnan igen.
Instinkten får mig att kravla av vid Centralen, som det inte finns några bra anagram på.

Någon gång brukar jag av misstag slå igång tankeverksamheten tidigare och då är jag dömd. Då blir det straffrunda via Östermalmstorg, vilket i sig innebär en intressant observation.

På hemvägen är det motsatt förhållande som gäller. Som trogna läsare känner till har jag en superkraft. Den fungerar i nio fall av tio, men det gäller att inte slappna av, för att undvika en ofrivillig fontanell-EP.