Banjo-Herren

Redan på andra dagen återuppstånden från det döda rustade jag mig för att åka till jobbet i morse och inledningsvis gick det riktigt bra. Utsövd och pigg vaknade jag vid 6:30, sträckte på mig, tryckte på Snooze och somnade om. 6:39 vaknade jag igen, sträckte på mig, tryckte på Snooze och somnade om igen. Vid 7:06 gick jag äntligen upp, borstade tänderna, amfierade mig (finns det någon utanför min familj som använder det uttrycket?), petade in ögonen (man kan också peta UT ögonen, men det görs från andra hållet), klädde på mig, hoppade över frukosten och gav mig av.

Med iPoden i öronen och City i händerna drömde jag mig bort och när vi passerade Gamla Stan så fick jag en så fascinerande tanke i huvudet (snart blir det mastodont-knåp i Ordspels forum) att jag helt sonika glömde bort att gå av på T-Centralen.
Ingen större skada skedd, det var bara att stiga av på Östermalmstorg och ta första bästa tåg tillbaka, och vid den tiden på dygnet går tåget nästan löjligt ofta.

Det blev en kulturchock.
Det var som att ha suttit och lyssnat på gangsta rap och plötsligt av misstag ratta in P2.
Från myllret av skolbarn och morgontrötta långpendlare på väg norrut till de "fina" damerna från Östermalm och Lidingö på mindre än en minut. Där sätena norrut fylldes av bylsiga täckjackor och klasar av barn av olika röststyrka satt plötsligt damer i hatt och kappa och byrådirektörer och ärkehertigar och änkenåder.
Tur att man bara skulle åka med en station.