Banjo söker fru!

Nu när jag efter en lång tid gör comeback här på bloggen så tänkte jag att jag skulle berätta en historia för att chockera er lite, för att s a s skilja agnarna från vetet. Alla ni som sitter där ute och anser sig vara vad jag söker, klarar ni av att höra en riktigt typisk Banjo-historia?

Då kommer man till frågeställningen: Vilken ska jag ta?
Ska jag ta den om min korta karriär som drag queen?
Eller ska jag berätta om när jag gjorde en Kramer på ett hotell i Bryssel?
Nej, de där historierna är inte tillräckligt banjiga.
Låt mig istället berätta om R G K.

Det var en vacker sommardag i Lund 1998. Jag hade just gett upp min andra session som student, men hade fortfarande visst engagemang i nationslivet. Lokalpatriotisk som jag är var jag naturligtvis medlem av Krischansta Nation (ja, det vet ju trogna läsare) och i synnerhet var jag medlem av Krischansta Nations Spääx. Spääx är den korrekta stavningen av det som vanliga människor kallar spex.

Varje sommar har Spääxet hedersuppdraget att sätta upp en föreställning i hemorten under Christianstads Dagarna (lugn, alla särskrivningshatare, det heter så, det är patenterat) och sommaren 1998 var inte ett undantag. Sommarens föreställning skulle handla om den dokumenterade muntergöken Hjalmar Söderberg, som levde och deppade i Kristianstad under tidigt 1900-tal.
Vad är egentligen spääx/spex? undrar kanske vän av ordning. Nej, förresten, jag är rätt så säker på att vän av ordning vet vad spex är....vi låter ovän av ordning undra den här gången i stället, den löken vet man ju inte var man har.
Spex är ett studentikost skådespel med historiskt tema, som påstår sig berätta verkligheten som den egentligen var. Tongivande i manus är ordvitsar, kända melodier med nya, ibland roligare, texter och anakronismer. I vissa kulturer innebär det också män i kvinnokläder och repliker på rim, men det är tramsigt och förlorar enligt Spääxets sätt att se.
Tillbaka till Hjalmar Söderberg. Det är lite av utmaningen att komma på en rolig handling runt en sådan dysterkvist. Om Kristianstad skrev han, alldeles på riktigt: "Om man vill glömma var man är ska man se mot stjärnorna, de glimma lika vackert över allt och de verka aldrig småstad."
I spääxet Hjalmar Söderberg förekom en hel hög bybor varav en var en sävlig slaktare kallad Kött-Oskar. Denna roll hade fallit på mig. Oskar hade bakåtslickat hår och pratade extremt långsamt. Dessutom hade han ett litet försäljningsställe på torget där han saluförde helstekt gris i papier maché.
Dekorgruppens ledare kom en dag bort till mig och en till spääxare som vi kan kalla för Mange, eftersom han faktiskt heter så, och undrade över vad Oskars försäljningsställe skulle heta, ity det skulle tillverkas en skylt.
Efter att det spontana förslaget "Oskars köttstånd" i samma andetag tagits tillbaka så följde någon minuts funderande, varefter det vinnande bidraget presenterades: "Rött Gött Kött"!

I alla normala världar skulle detta varit slutet på historien. Men hur kul skulle det ha varit? Vad som sedan hände är en av mina sällsynta upplevelser av verklig telepati. Jag märkte att Mange såg ut precis som jag förmodligen gjorde, och Mange iakttog det omvända. I kör sa vi: "Jag vet vad du tänker på!"
Sedan höll vi på, med varierande intestitet över tid naturligtvis, i flera år att komma på nya rimföljder som omfattade ord med initialerna R, G och K, i precis den ordningen. Formatet på presentationen var alltid den samma, den som kommit på en kombination beskrev vad det handlade om och så fick den andre gissa.

-Du, Mange....
-Ja? (Ett stort leende spred sig över hans ansikte.)
-Hur lyder en uppmaning till en känd agitator att säga "väg" istället?
Efter endast en kort stunds tankeverksamhet:
- Rata Gata, Kata!

- Men du, Banjo....
- Ja? (Lika stort leende spred sig.)
- Hur skulle vi vara om vi var kostymerade att säkra sötvattensfiskbeståndet?
Efter en lite längre stunds tankeverksamhet:
- Kanske Rädda-Gädda-Klädda?

Det finns fler såna där än man kan tro. Innan hela grejen dog ut, eftersom vi slutade umgås (jag vill absolut inte tro att det här tjatet var anledningen till det) så hade vi kommit upp i bortåt 200 olika.

Och nu är det dags! Kära läsare, klarar ni av dessa tre klassiska R G K-vitsar?

1) Domslut gällande en tågterm i Scrabble-match mellan två dansband
2) Båt som fraktar sprit till Olympiska Kommittén
3) Sas när Lea visade anakronistisk leksak för sin äldste son (då sonen fortfarande var mycket liten)


Till slut blev de naturligtvis ganska så långsökta. Jag kan avsluta med en som jag var speciellt nöjd med.
- Du, Mange?
- Ja? (Leendet har numera utbytts till en förhoppningsvis spelad tung suck.)
- Om en antik gud skulle förutspå drivmedel utvunna ur träd, vad skulle man då kunna kalla det?
En oändlig stunds tankeverksamhet inleddes.

Ra sia' Gas i aKacia.
Vad annars?