Banjo söker fru!

Hej, har ni saknat mig?

Det är dags att berätta om Nemi Lakritspuck.
Efter en veckas bloggande på Banjo söker fru klämtade det till på min Facebook. Det var en för mig helt främmande person som ville adda mig. Anledningen var bloggen, och jag ska inte hymla med att jag tog för givet att hon var spekulant på platsen, så mycket självförtroende har jag ändå. (Antagandet skulle sedan visa sig vara felaktigt, just där och då även om förhållandena ändrades snabbt, men det är en annan historia som vi hoppar över. Nähä, det gjorde vi tydligen inte, eftersom den nu är berättad.)

Det har alltid varit något speciellt samband i mitt liv mellan nya kvinnliga bekanta och deras födelsedagar. I de allra flesta fall där jag träffat någon så har dennas födelsedag ganska omgående infallit. Så även Nemi Lakritspucks. Jag hade ännu inte gjort något mer än lagt till henne som vän, men när den stora dagen grydde så skickade jag en grattishälsning och la till att eftersom jag har som princip att veta någonting om personer jag är vän med så kunde hon väl berätta lite om sig själv. Svaret kom ganska fort och långt, och så var det hela igång.

Vi fann ganska snabbt att vi hade mycket gemensamt och att vi tänkte mycket lika. Mailen duggade tätt. När jag skrev att jag gärna ville vänta med att ses så höll hon med. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att hon hade bättre skäl än jag till att vilja vänta. Å andra sidan hade jag samma skäl, d v s hennes. (Det har säkert inte undgått någon läsare att jag har en viss tendens att yra när jag inte riktigt vet hur det ska sluta....)

Men varför då Nemi Lakritspuck? Enkelt, hon fick helt enkelt namn efter två saker hon blivit liknad vid utan att bli förnärmad.

Men varför då 29/7 på lunchen, då? Svårare.
Jag vet inte vem av oss två som har värst kontrollbehov, men efter följande historia är sannolikheten stor att hon vinner. En dag kom ett mail med en siffra som rubrik. Den var tresiffrig och jag förstod efter lite kontrollräkning att någon av oss höll räkning på hur många mail vi skickat till varandra. Hon tyckte det var självklart att förstå att det var vad hon avsåg, men jag sa att det exempelvis lika gärna hade kunnat vara hennes portkod, varvid nästa mail rubricerades med just detta, med kommentaren att än var det inte riktigt dags att få använda den, glad blinkande gubbe. Någon av oss räknade då ut att med rådande tempo i mailandet skulle vi ha växlat samma antal mail som hennes portkod 29/7 2010 vid lunchtid. Skämtsamt svarade hon att det kanske var en lämplig tidsram, blinkande gubbe med stort gapande glad mun. Jag uttalade då förhoppning om att koden inte skulle bytas till 9999 tills dess, sur gubbe snedstreck blinkande gubbe.

Det skulle dock gå fortare än så. Efter 342 mail, en dag i slutet av februari gav hon mig en fin vink om att det kändes som dags, och vi stämde möte. Det blev en mycket lyckad date. Vi var mycket nöjda och avtalade ny redan dagen därpå.

Dagen därpå dumpade hon mig via mail.
Så kan det gå, men inte den här gången, tänkte jag och bestämde mig för att kämpa. Man kan ju inte bara ignorera visdomsorden från en i övrigt apokalyptisk schaman! Några mail till fram och tillbaka resultarade i knappt någonting, men jag kände ändå att det i första hand rörde sig om kalla fötter. Det var då jag fick min idé om tidsfristen!
Jag gav henne tid att tänka. Hade hon varit beredd på att vänta till den 29/7 så var jag det också, fritt från glada gubbar och annat bjäfs. På detta erbjudande erhöll jag inget svar, men jag bestämde mig för att genomföra planen. Jag såg framför mig hur jag 29/7 kom ut ifrån jobbet och där stod hon, blygt väntande. (Alla som känner Nemi Lakritspuck skulle skratta skeptiskt inför bilden av henne blygt väntande, men eftersom detta var en vision så var det inte obligatoriskt att följa verklighetens dramaturgi.) Stråkar, bakgrundsmusik, solsken och i slutscenen uppfyller schamanen sin egen profetia genom att komma cyklande runt hörnet görandes tummen upp. I  motljus.

Jag behövde dock inte alls vänta så länge. På min egen födelsedag fick jag ett mail från henne med gratulationer, och så var vi igång med mailen igen. Ända tills jag skrev att jag saknade henne. Tyst som i graven.

Då gav jag upp. Lyckliga sagor kan inte ha lyckliga slut, det hade inte blivit jämvikt då. Dagen efter inledde jag ett nytt kapitel i mitt liv, egentligen utan att veta det. Naturligtvis var det än en gång en födelsedag inblandad. Långsamt, långsamt började något fantastiskt byggas upp, något som jag inte tänker hänga ut längre än så här på denna blogg.
Jag har träffat någon.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om henne.
Hon tycker väldigt, väldigt mycket om mig.
Och det är gott nog så här långt.

Sökandet och bloggandet slutar här. Hittills har det fått ett fenomenalt slut!
Tack allihopa för kommentarer, glada tillrop och påhopp!