Banjo söker fru!

Jag har aldrig påstått mig vara en drömprins. Hade jag varit det antar jag att den här bloggen skulle varit onödig. Så därför kan jag ju inte låta bli att länka till den här artikeln, även om den kommer från Aftonbaldet:

Mr Good Enough!

Tillbaka från Masters med en sjundeplats i bagaget, vilket inte alls är fy skam, så tänkte jag att en lämplig frukandidat förmodligen behöver lite baskunskaper i denna ädla sport. Hur spelar man? Och hur spelar man bra?
Låt oss börja med brädet:

Ovan ser ni hur det ser ut när alla brickor är utlagda. Brädet består som synes av 15x15 rutor, varpå det uppenbarligen är meningen att man ska lägga ut ord i ett korsordsmönster. Den uppmärksamme läsaren och bildtittaren noterar snabbt att rutorna på spelbrädet inte har samma färg. De rutor som inte är mörkgröna kallas poängrutor. Belägger man någon av dessa rutor påverkas dragets poäng. Poängrutor finns av typen "multiplicera bokstavspoäng" och "multiplicera ordpoäng". Mer om dem senare.

Vid spelets början är brickorna (de gula fyrkantiga plastbitarna med bokstäver på) undanstoppade i en påse av varierande färg. Framför varje spelare (i tävlingssammanhang alltid två) står ett ställ med plats för åtta brickor, varå man placerar ur påsen plockade sju. Logiken i detta är ifrågasättningsbar. Plockar man upp åtta blir man straffad i så måtto att motståndaren får plocka bort en som väljs ut på ett sätt vi inte närmare berör i detta avsnitt.

En av spelarna börjar. Vem som börjar kan avgöras genom lottdragning, d v s att varje spelare drar en bricka ur påsen och den som drar den bokstav som kommer före den andras/andres i alfabetet börjar. Det finns även en Örebro-skola inom lottdragningen där det gäller att dra brickan med den högsta poängen för att få börja. Vanligast är dock bokstavsordningsprincipen. Mer om poäng för bokstäver senare. Vinst av lottdragningen innebär att man får "fördel". Har du fördel får du välja en av två bra saker, att antingen börja eller välja sida. Det är bra att börja, men innebär också att du tvingas att spela så här:

Det första du gör är att ta brickor att sätta på ditt ställ. Stället ses i nedankanten på bilden här ovan (i ovankanten på bilden ännu ovanare). Kom ihåg vad vi sa om att inte fylla stället! En bra minnesregel är "Jag har sju, sluta nu!" Nu ska du försöka bilda ett så bra/långt/poänggivande ord som möjligt. Få inte panik om någon bricka inte innehåller någon bokstav! Denna bricka är i de flesta fall en joker och kan användas som vilken bokstav du vill. Som exempel se övre högra hörnet på bilden ovan, eller nedre vänstra på översta bilden för läsbarhetens skull. Där är första och andra brickan i ordet båda jokrar, och representerar bokstäverna F och O.

Du kommer vid en första närmare anblick av brickorna se att de förutom de stora bokstäverna även är begåvade med en liten siffra. Denna siffra anger grundpoängen man får för denna bricka. Ett vanligt A ger 1 poäng, medan lite ovanligare K och M ger 2. Allra högst poäng, 10, ger Z. H ger 2 poäng. Det är skandal.

Nu är det dags att börja spela. Medan du funderar på sitt första drag får den andra spelaren greppa påsen och plocka till sig de brickor som kommer utgöra hennes/hans öppningsställ. Ponera att du har bokstäverna ABEEFRK på ditt ställ. Du hittar ordet FEBER. Nu ska detta placeras ut på brädet, men hur?
Jo, i mittrutan på brädet finns en ruta med en femuddig stjärna på. Denna måste beläggas med någon av brickorna. Sagt och gjort. Det finns olika skolor i placeringen av första ordet, vissa brukar av princip lägga en vokal i mittrutan, även om detta avfärdats som en vandringssägen bland etablerade tävlingsscrabblare, men de flesta försöker placera ordet med tanke på möjliga följddrag. Eftersom detta är Scrabble för nybörjare lägger vi inte ner så mycket energi på detta. Du lägger ut ordet mitt i, med B på stjärnrutan.
Nu vidtar poängräkningens svåra konst. Här förenas ordkunskap och matematik. F ger 3 poäng, E och R ger 1 vardera och B ger hela 4 poäng. Poängen för var bricka adderas. 3+1+4+1+1 = 10. Dessutom får du dubbla poängen eftersom rutan med stjärnan inte bara är startruta utan även poängruta med värdet 2xordpoäng, d v s att poängen för hela ordet multipliceras med 2. Du annonserar muntligt den uträknade dragpoängen och skriver upp poängen i ett därför avsett protokoll.

Nu är det Spelare 2:s tur. Hon/han har dessvärre spelat 1000 tävlingsmatcher, kan hela SAOL utantill och lägger ut långa ord som du aldrig hört talas om, för poäng som borde vara omöjliga att få. Du förlorar med 300 poängs marginal.

Precis SÅ känns det att vara nybörjare. Fortsättningskursen tar vi en annan gång när jag inte heller har något annat vettigt att tillföra bloggen.

Den här helgen blir det paus i frusökandet och bloggandet, eftersom det är Scrabble Masters, detta underbart plågsamma elände som ni kan läsa om och följa här.

För er som är nytillkomna läsare för 2010 så kan jag kanske fresta med min gamla blogg. För att sålla bort den ofantliga schlagerinnördningen på slutet rekommenderas att klicka på länken "Allmänt" i högermarginalen.

Det där med att sova i samma säng borde vara en helt egen gren inom psykologin.
Den eventuella biten före själva sovandet är det inget konstigt med, det brukar lösa sig, men sen, när själva sömnen inträder så blir det komplicerat, speciellt i nystartade förhållanden, vilket i princip är den enda sortens förhållanden jag haft...

Det finns två scenarior, antingen har man enkelsäng, eller så har man dubbelsäng.
I början av karriären hade jag enkelsäng. Och så plötsligt en dag så var man inte ensam i den. Några fantastiska men pinsamt korta ögonblick senare var det dags att sova. Och Mejram, som i verkligheten hette något annat, somnade synbarligen omedelbums. Och människa, vad hon var i vägen. i all sin underbara gosighet. Och så låg man där och var obekväm, dels med det som just gått så onödigt fort, dels med att man hade ont om plats.

Åren gick och sällskapet skiftade. Ögonblicken blev gudskelov längre och längre, men obekvämligheten efteråt fanns kvar.

Så när jag flyttade till Bryssel gjorde jag äntligen slag i saken och skaffade dubbelsäng. Oceaner av svängrum bredde ut sig över sovrumsgolvet. Och första gången det erbjöds sällskap så hade vi varsin egen bädd att slumra i, med vars två egna kuddar och all tänkbar bekvämlighet, något som vi också utnyttjade.
Och så låg man där, fortfarande klarvaken och funderade över varför hon låg därborta? Var hon sur? Hade jag varit dum? Hade jag varit kass?

Sensmoral:
Gärna obekvämt, bara det är frivilligt.

Ett fantastiskt naturens konstverk, mitt i stan.

Så har det tydligen hänt igen. En grupp på Facebook som påstod sig vilja stöda offren i Haiti har plötsligt bytt namn och handlar nu om att Sveriges nekrofiler vill att dödsoffren ska skickas hit. Men vad i helvete!? Hur sjuk får man bli? Inte undra på att folk blir själviska och skeptiska.

Den här gången väljer jag dock att reagera på ett helt annat sätt. Man måste möta ont med gott.
I Stockholm har vi varje höst/vinter ett seriespel i Scrabble som heter Höstserien. Den här säsongen arrangeras den av mig, och jag hade redan beslutat att skänka anmälningsavgifterna till jordbävningsoffren på Haiti. Nu jävlar lägger jag till lika mycket från egen ficka i donationen!

Där fick ni!
På flera sätt.

Jag har VAOB-at idag. Vård Av Orre-Barnet.
Den stackars tösen har skrapat ihop runt 40 graders feber och båda En Helt Smal Fröken och Ben-Slirren var helt enkelt tvungna att vara på jobbet på eftermiddagen. Då är det så fint ordnat att även farbröder kan få VAB:a.

Så här brukar det se ut när jag kommer hem till Orre-Barnet; Jag kommer in genom dörren, Orre-Barnet tittar försiktigt efter vem det är och sedan gör hon omedelbart sälen, d v s slänger sig på magen på golvet och håller upp armarna. (En gång hände det när jag skulle hämta henne på dagis och alla ungarna stod i hallen med sina overaller på. Enda sättet att urskilja vem som var Orre-Barnet var helt enkelt att ta den första som kastade sig ner på mage.) Det har blivit som vår egen lilla hälsningsritual, även om jag hört att hon gjort det med andra också.

Idag var det dock inte som det brukar. Först trodde jag hon låg och sov, men jag hittade henne hopsjunken bakom arbetsrumsdörren. Jag försökte skoja lite med henne, men det var som att tala med en vägg. Ben-Slirren försökte få henne att dricka något, men hon trilskades. Hon ville inte få blöjan bytt, hon ville absolut inte titta på film. Ben-Slirren försökte få henne att äta något, men det gick uselt. Ben-Slirren försökte ta tempen i örat på henne, men hon höll för dem tills han hotade med att ta fram stjärttermometern. Klok flicka. 38,4 grader, inte så farligt.

Och så sa Ben-Slirren hejdå och gick iväg och Orre-Barnet grät en stund för det, men plötsligt så sa hon sakligt "Pappa gick." och sen var hon nästan som vanligt en stund. Jag föreslog att hon skulle dricka något, och hon drack massor. Jag föreslog en film och hon valde "Bamse och den flygande mattan", ihärdigt förmanandes mig att "man fick inte ta sönder DVD-skivorna", vilket jag läraktigt inte heller gjorde.
Ben-Slirren kom tillbaka en sväng och nu gick det alldeles utmärkt att byta blöja.
Sen gick Ben-Slirren igen och jag och Orre-Barnet fortsatte titta på Bamse. Hon kröp upp, la armarna hårt om min hals och somnade nästan genast. Efter tio minuter till sov jag med.

Naturligtvis varade inte denna idyll länge. En hostning från Orre-Barnet, en yrvaken fråga efter mamma och så var det lugna humöret alldeles bortblåst. Jag kände hur hon började bli varmare igen. Jag föreslog att vi skulle ta tempen, och så var jag plötsligt Samhällets Fiende no 1. Hon slet sig ur mitt ondskefulla, temptagande grepp och kravlade in i ett skrymsle på sitt rum dit jag inte kunde nå henne på ett vettigt vis. Där somnade hon igen. Det var länge sedan jag känt mig som en så stor skurk.
När hon vaknade till och såg mig började hon genast skrika att hon inte ville ta tempen. Jag försäkrade henne att det skulle hon inte behöva göra, bara hon kom ut. Jag menade det, men blev inte alls trodd. Snart började sovandningen igen.
Jag funderade på att bli lite auktoritär, men mest funderade jag på att sjunka genom jorden. Att ta hennes temp var ju absolut inget livsviktigt, jag hade bara föreslagit det för att verka vuxen och ansvarstagande.
Nästa gång hon vaknade och skrek "Inte ta tempen!" så sa jag helt enkelt:
"Men du behöver inte ta tempen, vill du inte ha en kram istället?"
Och det ville hon.
Och den blev lång.
Och som tack så bar jag henne runt i lägenheten ända tills mamma kom hem 45 minuter senare.
Så är jag inte sjuk innan veckan är slut så blir jag det aldrig nånsin.

Och det kommer vara värt varenda grad.

Mirakel och tragedier sker varje minut på Haiti.
Helena Jonsson vinner Jerringpriset med rekordmarginal.
I Fittja skjuter buset benen av varandra.

Och Aftonbladets löpsedel basunerar ut:

LAGERBÄCKS NYA KVINNA AVSLÖJAD!

Jag får det inte att gå ihop, det får jag inte.

Jag tycker lite synd om röd gubbe.
Ingen respekterar honom. Ingen lyder honom. Ingen älskar röd gubbe.
Speciellt nu på vintern kan man tycka att folk skulle vara lite försiktigare, men ändå kastar sig folk ut i trafiken precis hur dom vill, så att bilar tutar och bromsar häftigt och på så sätt riskerar en seriekollision i halkan.
Allra värst tycker jag det är när föräldrar tar och drar ut sina barn mot röd gubbe. Jag skulle aldrig föregå med sådant dåligt exempel om jag hade barn. Sa han träffsäkert utan praktisk erfarenhet.

Fast det hjälper naturligtvis inte alltid att föregå med gott exempel. Banjo-Fadern och Banjo-Modern har aldrig rökt en cigg i hela sina liv, men ändå trillade jag dit. Hösten 1989, när de ungdomliga fyllefesterna gjorde sin entré var det svårt att stå emot. Men hela tiden sa jag att jag skulle sluta när jag fick barn. Lustigt nog tänkte jag aldrig ordet "om".
Jag gjorde mina försök på det tråkiga sättet också, d v s utan befruktning. En gång under en lång fältövning i lumpen när jag råkade åka ut i skogen utan cigg så bestämde jag mig för att göra ett försök. Det gick väldigt dåligt. Vid ett annat tillfälle bestämde sig hela plutonen (jag tror faktiskt 90% av oss rökte) att vi skulle sluta kollektivt. Det gick ännu sämre. Innan eftermiddagen var slut på första dagen hade allihopa börjat igen. Faller en, faller två, faller alla.

Ett tag rökte jag pipa. Jag gick på New Yorks gator och rökte pipa, och mer än en gång kom det fram gentlemän med voluminösa kepsar och frågade "vilken tobak" (med händerna i just citationsteckensgester) jag rökte. När jag svarade Rite Aid såg de mycket häpna ut. (Rite Aid ärungefär som Lidl i Sverige, där kunde man köpa piptobak i fryspåsar.)
I New York träffade jag också den person som jag trodde var mitt livs kärlek. Ja, jag hade ju träffat henne förr, vi var gamla bekanta från Åhus, men där i New York tändes nya lågor, inte bara i pipstoppet. Lågorna var dock helt på min sida.

Efter en flytt till Stockholm och något års omväxlande uppvaktning och dissning ändrade hon sig plötsligt. (Dissningen var naturligtvis mycket mer effektiv än uppvaktningen.) Men hon satte som villkor att jag skulle fimpa för gott, vilket jag också gjorde. Jag började med nikotinplåster, men det tog ju inte bort suget alls, så jag mådde kasst. Tur att man hade sitt livs kärlek som kunde muntra upp en. Dock tyckte ens livs kärlek att det var väldigt betungande att hon verkade vara den ende som kunde muntra upp en, och drog. Exit love, enter Camel. Alla gör vi våra felbedömningar, men inget ont som inte för något gott med sig, istället för att ha sitt livs kärlek bakom sig så visade det sig att jag fortfarande förhoppningsvis hade den framför mig.

2005 köpte jag en bok på skämt. Den hette "Äntligen icke-rökare!" av Allen Carr. Det initialt mest fantastiska med den boken var att man uppmanades att röka medan man läste den. Sedan skulle man sluta när man läst färdigt. Lugnt, tänkte jag. Då är det ju bara att sluta läsa när man har ett kapitel kvar! (Jajemän, så fantastiskt tramsig var jag.) Men boken lurades! Näst sista kapitlet började med att man sas till på skarpen att sluta röka. Och det gjorde jag.

Jag har inte tagit ett bloss sedan dess, och har inte ens varit sugen. Mitt livs bästa köp.

Jag undrar hur en bok som heter "Äntligen icke-gådrulle!" skulle utformas.....

Den här fina bonaden har jag hängande i mitt kök.
Jag funderar starkt på att lära mig brodera, bara för att kunna göra en till sovrummet också, med texten "Vi som gå sängvägen". Motivet skulle dock vara något annorlunda.....Anna Anka, kanske? Eller kanske helt enkelt nån som ligger och sover.

Det vackra i det lilla.

Mördande vackert....

Jag hann ut innan dagsmejan förstörde hela vinterscenen, och här kommer delar av resultatet.
Konstigt nog kan man inte lägga in mer än en bild per inlägg....

Jag har gått och blivit bjuden på bal!
Varje år nuförtiden kommer ett ståtligt inbjudningskort från min gamla studentnation i Lund, Krischansta (ja, det stavas naturligtvis så!), neddimpande i brevinkastet. Snapphanebalen står för dörren och det är alltid lika intressant att försöka luska ut vad det är de bjuder på varje år. Årets meny lyder:

Ja, faktiskt.
Det är inte bara fredag, jag har dessutom fått en alldeles för sällsynt åttatimmars nattsömn. Jag drömde att jag blivit dömd till döden för illa tajmad förkylning, och jag kunde inte fly eftersom jag tappat bort mina skor. Och så vaknade jag i precis rätt ögonblick! En helt underbar morgon!

Sen går man upp och duschar, sätter i linserna, drar igång kaffehurran och loggar in på vetgirig.nu. Den som kom på frågesportsligor på nätet borde få någon sorts pris. Inget kan få en på bättre morgonhumör, under rådande civilståndsomständigheter naturligtvis, än att veta vad Tysklands ESC-bidrag från 2005 heter, samt känna igen Kiribatis statsvapen.

Sen virar man in sig i sin tremeterslånga halsduk från Hennes&Mauritz och går ut i Rimfrostistan. Hela veckan denna fuktiga luft och minusgrader, som gör hela världen så vacker. Måtte det hålla i sig i åtminstone en dag till så jag kan gå ut i dagsljus med den lille Canon IXUS:en. Då blir det fotoutställning här!

Och ljusstakarna står kvar. Jag är inte ensam i min revolution i huset. Fru Björk (välkänd från tidigare bloggar) har naturligtvis tomtesläden uppe fortfarande.

Gösta Bredefeldt har gått bort.
Senaste gången jag träffade honom tittade han skeptiskt på mig och sa "Tack, det räcker..."
Jag antar i och för sig bara att hans blick var skeptisk, det var motljus, men han hade all anledning.
Jag var 23 år gammal och hade fått för mig att jag kunde skådespela. Välmenande dramafröknar hade i flera år pumpat upp mitt ego så till den milda grad att jag hade sökt in på Scenskolan.

Det började redan i tioårsåldern när jag spelade giraff i Det blåser på månen. Han som spelade min bakdel blev senare konstnärlig ledare på Kungliga Dramatiska Teatern, för övrigt. Olika falla ödets lotter. Han var en väldigt trovärdig bakdel.
Min karriär fortsatte med rollen som tjur i en pantomimföreställning av Carmen. Direkt följt på det fick jag titelrollen i Hamlet, av den enda anledningen att gruppen bestod av mig och tjugo tjejer. Sedan rullade det på. Doktor Livesey i Skattkammarön, Bill Sykes i Oliver Twist, Lady MacBeth, Socker-Conny...
Vid det laget tyckte jag det var dags att bli dramatiker. Jag och min äldste och bäste vän Andreas bestämde oss för att skriva en musikal! Där hoppade det inga halta löss minsann! Vi var 19 och 18 år gamla och världen var vårt ostron.

Jag vet inte varifrån jag fick idén att det skulle handla om vad som hände sen i Kamomilla Stad. Jag vet inte heller varifrån uppslaget att låta det som hände sen vara att den sicillianska maffian kom dit för att cappa en okänd bybo kom.
Men så blev det i alla fall. Detta var vad som skulle hända:
Den minderåriga mafiosan Roberta och hennes kvinnliga torped Paola kommer till Kamomilla Stad för att göra sig av med en avlägsen släkting boende i staden. Denna släkting är den ende som står i vägen för Robertas herravälde (eller snarare småflickevälde) över brottssyndikatet. Hur man kan stå i vägen för kriminell makt när man bor i Kamomilla Stad förklaras icke.
Gamle Tobias i tornet har fått syn på Michael Jackson i sin kikare (som har en sjuhelsickes förstoringskapacitet) och vill bli som han, omedveten om att han är minst lika känd och populär på hemmaplan.
Kasper är brandkapten och har gift sig med Sofia men är olycklig, Jonatan har blivit bagare och Jesper är när dramat börjar på världsturné med sin cirkus. Med sig har han lejonet, den talande kamelen och Tommy som lämnat sin flickvän Colombine hos Sofia, till flickans stora besvikelse.
Överkonstapel Bastian råkar ut för en olycka i hemmet och hans fru tror att hon har slagit ihjäl honom, vilket hon inte har, han har bara somnat. I desperation gömmer hon honom i städskrubben och tar över polisrollen själv.
Roberta och Paola börjar bedriva beskyddarverksamhet i Kamomilla, vilket Jonatan naturligtvis helt oförstående drabbas av. I en minnesvärd scen (de förekom) äter Paola tegelstenar. En mystisk skivproducent dyker upp och hjälper Tobias med poplanseringen.
Jesper kommer tillbaka till Kamomilla utblottad. Lejonet har han sålt, den talande kamelen har fått ett radiogig, Tommy har gittat och till slut blev Jesper avlurad cirkusen av Bert Karlsson. Med sig tillbaka har han bara en rappande känguru som dök upp från ingenstans just när han skulle åka hem.
Mafiosan Roberta får en tonårscrush på brandkapten Kasper och sjunger en söt visa om att hon är kvinna nu, där första versen handlade om att få mens....förtjusande och inte alls opassande, eller?
Allt får sin upplösning på Kamomilladagen då kängurun och skivproducenten visar sig vara samma person, Tommy som blivit Interpol-agent och jagar Roberta och Paola, som dock blivit påverkade av Kamomillas goda luft och mjäkiga atmosfär och blir snälla. Paola gifter sig med Jonatan och de startar pizzeria. Roberta blir springschas. Bastian vaknar och börjar gräva en tunnelbana. Tobias lägger popkarriären på hyllan och blir sugar daddy åt två små gummor från trakten istället. Och i allra sista repliken avslöjas vem släktingen är, som om nån skulle bry sig.
Man undrar ju varför inte jag fick posten som Dramatens konstnärlige ledare istället!

Nåväl, produktionen kantades av diverse motgångar.
Fru Bastian fick i uppgift att fixa sin polisuniform själv och den var väldigt duktigt urringad. Och kortkjolad.
Tant Sofia kunde aldrig lära sig sjunga utan pratade sina partier.
Och en vecka i förväg meddelade Tobias att han inte skulle kunna vara med på premiärföreställningen. När vi sansat frågade honom varför han inte sagt något tidigare (det gällde en sedan länge bokad dansbandsspelning) så sa han att han inte nännts, eftersom han var "rädd att vi skulle bli arga".

Tack och lov att vi spelade gratisföreställningar! Jag hade skämts ögonen ur mig om vi hade tagit betalt.

När det så var dags för mig att söka till Scenskolan fick jag plötsligt hybris.
Istället för att välja en komisk roll som jag kunde relatera till fick jag för mig att jag var tvungen att spela Norén! Och att det var tvunget att vara en monolog! Så jag lånade en bok på biblioteket med (helt okända) Norén-pjäser i och letade upp den längsta repliken jag kunde hitta. Denna replik var helt osammanhängande, ingenting hände under hela scenen och repliken uttalades av en gammal alkis!
Jag kände flera stycken som provat in till Scenskolan före mig, jag kände t o m en som kommit in, men tror ni att jag rådfrågade dessa? Nänemensan, inte den födde skådespelaren Banjo-Herren, inte. Hemma på kammaren, utan någons hjälp, repeterade jag in repliken hjälpligt och så bar det av upp till Stockholm.

Medan jag väntade på min tur insåg jag att de flesta andra hade rekvisita med sig. Det hade jag inte tänkt på. I min väska hade jag en kortlek, den fick duga.
Och så satt jag där, inför Gösta Bredefeldt och fyra andra skrutinörer, och la patiens och rabblade en replik. Jag fick inte dra hela.

Att jag stannade kvar för att se om jag hade gått vidare till nästa sållning tycker jag visar vilken optimist jag är och vilken fantastiskt självförtroende jag innehar. Och självförtroende har jag läst ska vara viktigt.

R.I.P., Gösta. Och förlåt mig för att jag tyckte det var beigt att få provspela för dig, när den andra halvan av hoppfulla fick gå upp mot självaste Ingvar Hirdwall.

Och så var det dags att återbörda tomtarna till loftet igen.
Jag är ganska ny i pyntbranschen, det kändes ganska meningslöst (och Svenne Banan) att krimskramsa upp en lägenhet som man ändå aldrig befann sig i vid skarpt julläge. Så fort det börjar osa glögg brukar jag tomta ner till Åhus och föräldrahemmet.

Men så i fjol föll jag till föga och köpte stakar till fönstren, garnerade med lite tomtar och en grankotte och så var den klar. Jul à la Banjo.
I år utökades beståndet med några bonader och riktiga (pyttesmå) glöggmuggar (som dessutom funkar utmärkt till genever!).

Men nu ska alltså allting tas ner och gömmas undan. Man kan ju undra varför? Det är ju fortfarande mörkt och dystert och trivselbehövande ute. Vore det verkligen så förfärligt att låta stakarna lysa åtminstone till Kyndelsmäss?
Fast då bleve man väl stämplad som byfåne, förstås. Såna brott mot kutymen gör man sig inte skyldig till ostraffat.

Det är bara att bita ihop och otrivas tills gumman Tö kommer kvastande.