Banjo söker fru!

Tisdag betyder raggmunk och Scrabble. Ett råd är dock att undvika en samtidig kombination av dessa. Raggmunken på Soft Bar & Kök, där Svenska Scrabbleförbundets Stockholmsavdelning möts varje tisdag, är nämligen särdeles osmaskig, enligt dem som vågat sig på ofoget att beställa den.

Scrabble? undrar kanske någon. Ibland glömmer jag bort att detta förhoppningsvis läses av fler än bara mina bekanta.
Scrabble hette tidigare Alfapet. Kom ihåg, det nu. Scrabble ÄR alltså INTE Alfapet. Längre. Alfapet av idag är ett snarlikt spel, som Alga skapade för att de råkade ha rättigheterna till namnet Alfapet, men inte till spelet Scrabble.
Alfapet? undrar kanske ytterligare någon. Denne någon ombeds googla.

Sedan 1994 har det spelats tävlingar i Scrabble i Sverige. Det började i liten skala i Malmö och Uppsala men spreds i maklig takt över landet. Guldåldern kom med internet och sajten Ordspel. Från ett rekord på 22 deltagare växte SM till 69 deltagare på bara ett år. Nuförtiden finns det två Scrabble-sajter i Sverige, Ordspel och Betapet.

Svenska Scrabbleförbundet bildades 1997 och sedan 2007 har jag varit förbundets ordförande. Jag har aldrig låtit all denna makt berusa mig, men lite häftigt är det allt att i sin ägo ha ett avtal som är undertecknat av två personer, mig och Horace Engdahl. Tyvärr var det inte någon högtidlig underskrivningsceremoni med både mig och Horace närvarande, plus härolden, fanborg, notarius publicus och ställföreträdande akademiväbel som förmodligen brukligt är i Akademiärenden, men det var väldigt fin kvalitet på papperet i fönsterkuvertet jag blev tillskickad med avtalet i alla fall.

Varför då ett avtal med Svenska Akademin? Jo, det krävs för att vi ska få använda Svenska Akademins Ordlista (SAOL) som rättesnöre vid bedömning av vilka ord som ska vara godkända i tävlings-Scrabble. Språket tillhör alla, men det officiella urvalet tillhör akademin.

Så, det var väl lite om min omfattande hobby. Men nu måste jag rusa, vi börjar 18:00. Soft Bar & Kök i korsningen Malmskillnadsgatan-Mäster Samuelsgatan är adressen. Välkomna att hälsa på, vi är ganska lätta att upptäcka, det är vi som sitter och rasslar med tygpåsar mitt i lokalen.

Efter en veckas bloggande har jag stött på de flesta reaktioner jag förväntade mig.
Många har tyckt att det är ett galet projekt, andra tycker det är lysande. Vissa tycker det är både galet och lysande. Någon berömde mig för att jag var modig.
Andra kritiserar min smak, och det kan jag ju förstå. Men nu är det ju faktiskt min smak och mitt val det handlar om här. Jag tror inte på falsk marknadsföring, jag tror inte på att dölja viss information i hopp om att det inte är så farligt om det framkommer först senare. Jag är jag, och den jag letar efter bör vara nån som åtminstone kan acceptera mina hang-ups.
Vissa har gett mig vänliga råd med motiveringen "du får nog inte så många svar om du säger på det och det viset". Men jag vill ju inte ha många svar, jag vill ha ETT svar! Jag jonglerar bara med bollar (men det gör jag rätt skapligt).

Men det är en reaktion som uteblivit, ända fram till nu.
Jag satt i ett blandat sällskap och diskuterade ditten och datten. Några i sällskapet kände till den här bloggen, men flera gjorde det inte. En av dessa som inte kände till förstod av samtalet att tre av oss bloggade (men inte om vad) och slängde ut en sån där bra konversationsfråga som jag själv aldrig skulle lyckas komma på:
"Varför bloggar ni egentligen?"
"Jo", sa den förste bloggaren. "Eftersom jag undervisar i journalistik och skrivit en bok om research [Enligt honom skulle den där informationen kunna räcka för att lista ut vem han är för en som inte visste mer om honom, B-H:s anm] så trodde jag att jag hade något att lära mina läsare." Alla runt bordet höll med. Frågan gick vidare till näste man, som inte var jag heller.
"Jag forskar i klimatfrågor och insåg att det inte fanns någon blogg som översatte meteorologirapporter till ett språk som vanligt folk förstod. Jag bloggar för att motverka alla dessa lobbyister som sprider överdriven skräckpropaganda om klimathotet." Mycket imponerande och behjärtansvärt, tyckte vi allihop. Vilken kille!
Så kändes det som det var min tur. Då flikar en av mina allra bästa och mest uppskattade vänner in ett diskret:
"Ja, vi kanske skulle avbryta där...."
Fantastiskt skönt att förstå att det är åtminstone en som tycker mitt projekt är lite pinsamt.

Att leva är lysande.
Att leva är galet.
Att leva är modigt.
Och att leva ska vara lite pinsamt då och då. Annars blir det tråkigt.

Jag är verkligen ingen vidare frusökare. På väg hem på röda linjen slog det mig att jag inte tar mitt projekt på tillräckligt allvar.
Trots att jag lovat mig själv att tänka mindre och agera mer så hade jag just för googolte gången helt enkelt låtit bli att inleda ens en artig mingelkonversation med en flicka som såg både duktig, snäll och ledig ut. Börjar det inte bli dags och släppa analysen och gå direkt på uttrycksfullheten?

En gång blev hela min grupp på Handelsbanken Liv ivägskickad på kurs. Kursen hette Effektivare Kundkontakter, och än i den dag som idag är har jag inte lyckats inse varför.
Kursen Effektivare Kundkontakter går ut på att placera folk i ett diagram med två skalor, en som anger hur inriktad man är på antingen sak eller person och en som anger hur hög bestämmandegrad man vill ha. Är man personinriktad utan större krav på medbestämmande anses man vara Vänskaplig, om man är personinriktad med en stor önskan att bestämma så är man Uttrycksfull. Är man sakinriktad och vill bestämma kallas det att man är Pådrivande och om slutligen är sakinriktad och inte vill bestämma så är man Analytisk. Dessutom finns det naturligtvis grader i de olika helvetena. Som Vänskaplig kan man exempelvis ha lite Pådrivande i sig och blir därför Pådrivande Vänskaplig.
Indelningen skedde på så vis att alla fick ett formulär som skulle fyllas i av en själv samt sex bekanta. Där skulle vi allihopa kryssa i var på en skala vi tyckte vi befann oss inom olika områden, ungefär som sådana där test man gör på s k "seriösare" datingsajter.
Jag var rätt så säker på att jag skulle hamna i den analytiska kvartilen, så döm om min förvåning när det visade sig att jag var Vänskapligt Vänskaplig! Jag är alltså extremt inriktad på person och vill inte vara med och bestämma alls, om jag slipper.
Sedan delades vi in i grupper enligt hur vi hade bestämts vara som människor och gjorde olika övningar i två dagar, och det enda jag minns är i vilka fack allihopa hamnade. Hur detta ska göra våra kundkontakter effektivare förblev ett mysterium.

Hur som helst, hur kan det komma sig att en så pass vänskaplig person ska ha så svårt med att ta kontakt? Så gick mina tankar där i röda linjens bakre vagn.
Plötsligt hörde jag en manlig röst i sitsfyrklövern bakom min rygg yrvaket fråga en kvinna som satt mittemot honom:
"Vet du va jag är?"
"Öh..." svarade damen tveksamt. "Masmo..."
"Nejnej, inte var jag är, VAD jag är?"
"Nej, det vet jag inte?"
"Jag är pisskåt."

Pådrivande Uttrycksfull, skulle jag gissa på. Men inte speciellt framgångsrik för det. Jag är i alla fall inte allra sämst.

Barn älskar mig.
Första gången jag träffade Orre-Barnet var hon tio månader gammal. Hon hade förståeligt nog varit ganska reserverad mot sin nya värld, och undra på det. Det var kallt och alla människor hade bytt färg. Hon hade träffat sina föräldrar och sina mor- och farföräldrar och en soctant, men alla hade mötts av en viss skepsis.
Jag hade tyvärr varit sjuk när den lilla familjen kom till Arlanda från Kina så mitt möte med den lilla hade fått skjutas upp.
Hon satt i matrummet i sin högstol och betraktade mig med en liten rynka mellan ögonen. Efter kanske en minut försvann dock rynkan, ett stort leende klöv det lilla plytet och hon sträckte båda armarna mot mig. Sedan dess har vi varit bästa kompisar.

Jag har naturligtvis provat att gå till en lekpark med Orre-Barnet för att använda henne som lockbete på ensamma mammor. Eftersom Orre-Barnet är ett både gulligt och vältaligt litet Orre-barn så borde det ju inte vara någon konst. Jag hade dock inte räknat med en sak.
Det är ju roligt att leka i sandlådor! Och åka rutschkanor! Och det där lilla yrvädret berättar ju historier som gör det fullkomligt omöjligt att pejla in omgivningen efter lämpliga ragg! Så efter tre timmars intensivkurs i hållfasthetlära inom sandslottsarkitekturen så styrde vi kosan hemåt med oförrättat värv. 
Men det var det värt.

En orolig röst höjdes och undrade om jag ämnar hänga ut eventuella kandidater till den utannonserade platsen på samma sätt som jag sköter "ordningen av kön". Det där med ordningen av kön (vars initialfonem antas uttalas precis som början på kakburk och inget annat) förstod jag faktiskt inte riktigt, men jag kan säga så här; Om det hade varit min avsikt så hade jag inte behövt döpa bloggen till "Banjo söker fru!" Då hade det funnits andra mer passande namn.

Som exempelvis "Banjo söker stryk!"

Egendomligt nog har jag inte fått någon att nappa på bioerbjudandet ännu. (Förutom ett mycket förutseende och uppskattat erbjudande att gå med "om jag inte hittar någon annan".)

Det måste självklart bero på att ni inte vill se Sherlock Holmes! Jag kan tänka mig en annan film om det kniper.
Maila [email protected] innan veckan är slut.

En trogen läsare minns att jag en gång haft hår. Det är en alldeles korrekt minnesbild.
I en annan blogg har historien berättats, men den tål att repriseras.

Mitt hår har egentligen alltid varit en av mina värsta fiender. När det var inne med långt hår växte det alltid för långsamt, speciellt för mig vars tålamod blev bortbytt på BB. När det var inne med kort hår så virvlade det sig så att jag fick värsta Pontare-tofsen i nacken.
När jag äntligen nådde mogen ålder och slutade bry mig så bestämde jag mig för att låta håret växa. Detta resulterade som många känner till i den beryktade "hårig och fin"-incidenten.
Ett gäng scrabblare hade samlats på puben The Doors nere i City. Under kvällen var vi några som sjöng "Sång om syrsor", Zarah Leanders gamla slagdänga, och dessutom demonstrerade jag mina färdigheter i att hålla fjolligt i en handväska. Detta kanske bidrog till hur händelserna senare utkristalliserade sig. Något bord från oss höll ett gäng övre medelålders och övre alkoholberusningsnivåns män hov och bland dem stod en jättelik, slätrakad, rödbrusig herre i tight T-shirt och ledde ligan.
Naturen kallade och jag gick och ställde mig i toakön. Just efter mig kom den tighta T-shirten med innehåll.  Efter en stunds köande så vänder sig T-shirten mot mig och sluddrar "Du var ju hårig och fin!"
Jag insåg att jag nått smärtgränsen. Dags att klippa sig.

Dock hade jag med åren lärt mig att det svårligen var värt det att låta en professionell frisör klippa mig, det är snyggt i två dagar, sedan har jag inte karaktär att upprätthålla yrkesmannens vision. Jag inköpte en trimmer på Clas Ohlson för 200 spänn och gick hem och ställde mig framför badrumsspegeln. Hur svårt skulle det kunna bli?
Trimmern hade 8 olika längdinställningar med 3 mm:s intervaller och jag ställde den försiktigt på tredje nivån, 9 mm:s längd.
Det var faktiskt mycket lätt. Redan vid andra försöket kom jag på att det växer hår bakom örona också. (Tack för påpekandet, alla mina kollegor en och en med 10 minuters mellanrum!)
Efter några månader blev jag djärvare och gick ner till andra nivån, 6 mm:s längd, och framåt våren gick jag ner till 3 mm.
Jag började inse att jag hade besegrat min fiende till slut.
Och så, för ett och ett halvt år sedan när jag stod och fingrade på trimmern för en ny snagg så insåg jag plötsligt att det där inställbara munstycket faktiskt gick att ta av....

Och sen dess har det sett ut som det gör. Jag tycker jag ser tillräckligt snäll ut som det är.
Men det är som Jannike påpekar, vem vill egentligen se snäll ut? Det viktigaste är ju den inre mysfarbrodern, eller hur?

Jag har i hela mitt liv strävat efter att i görligaste mån undvika att slå ihjäl mig. En metod, som visat sig mycket framgångsrik, är att undvika all vintersport.

Det har naturligtvis inte lyckats helt. Jag ägde faktiskt ett par skidor som liten, och en gång på mellanstadiet när vi var på friluftsdag i Degeberga (en skånsk "vintersportort") så dristade jag mig att åka utför Bananen på dessa. Det fanns en annan backe med det fantasieggande namnet Dödsstupet också, som alla andra åkte i, men jag tyckte det räckte bra med Bananen. Jag hade ju sett hur Stenmark gjorde så jag gav mig ut för den mycket beskedliga lutningen och försökte ta ett slalomskär.
Jag ramlade förstås.
Ena skidan lossnade och fortsatte i ensamt störtloppmajestät nerför Bananen. Några tjejer åkte förbi och frågade om jag behövde hjälp. Inte då, jag hade minsann ramlat med flit eftersom jag tyckte det var tråkigt att åka skidor. Det var bara halvsanning. Jag tog av mig den andra skidan och traskade ner en bit i backen där dess förlupna medbrottsling snällt stannat efter ett par meter. Jag sa ju att lutningen var beskedlig.
Jag spände på mig båda skidorna igen och fortsatte min färd. Jag försökte ta mitt andra slalomskär.
Jag ramlade förstås igen.
Skidhelvetet lossnade förstås igen.
En lärare stannade upp bredvid mig där jag satt i min egen stavföring. Hon undrade häpet varför jag försökte åka utför med längdskidor. Längdskidor? undrade jag tillbaka.

Jag tog inte fler slalomskär. Aldrig nånsin.

Men tänk om jag träffade någon som älskar att tumla om i backar och på isar? Tänk om den där 1.85 långa drömkvinnan är bobsleighfantast eller pimpelfiskare? Ja, är det inte det alltihopa handlar om? Att träffa den där som gör det värt att riskera liv och lem och förkylning för!
Men du får ta ansvar för skidvalet.

Ett förhållande är en vektor. En vektor definieras av tre saker; angreppspunkt, riktning och storlek.

1) Angreppspunkt - Någon i förhållandet måste finna en gemensam punkt att angripa på. Dåliga val av angreppspunkt är generella; "Kommer du ofta hit?", "DJ:n spelar bra ikväll." o dyl. En bra angreppspunkt kan inte exemplifieras eftersom den är individuell för varje förhållande.

2) Riktning - Det är viktigt för ett förhållande att alla parter har samma riktning. Min riktning är exempelvis att finna någon som kan tänka sig att, oavsett hastighet, bygga upp ett långvarigt förhållande med familj och grejer och som förhoppningsvis slutar i en delad sal på ålderdomshemmet samarbetandes med ett sudoku eller ett korsord (eller ännu bättre; råhånglandes).

3) Storlek - här kommer vi till det viktigaste av allt! Även om man har hittat angreppspunkten och har samma riktning så kan allt gå åt pipans kvist om den ena vektorn i förhållandet är mycket större än den andras. Om en är tokkär och den andra bara är lite småintresserad så går det inte! Den tokkäre blir besviken och den småintresserade blir stressad. Då är det helt irrelevant om man har samma drömmar och planer. Man kan hamna på hemmet hånglandes fastän man bara är lite ljum i början om bara båda två är lika ljumma.

Första steget är dock att hitta angreppspunkten. Det är det roligaste!

Bilden här till höger är för liten. Här får ni en större variant.

....kan man inläsa mycket.
Vissa suckar av lättnad.
Andra suckar av obehag.
Många suckar av utmattning eller uppgivenhet.
Jag suckar av gammal vana. Eller snarare gammal ovana.
Det sker vid intensiv tankeverksamhet, så det är alltså inte hela tiden, inte ens speciellt ofta.

När jag spelar turnering i Scrabble händer det allt som oftast, men ändå alltför sällan, att jag tänker intensivt. På senaste SM blev jag ombedd av en motståndare att sluta andas. Det tyckte jag var ett lite mastigt krav. Hon skulle snarare sett det som en komplimang att jag ansträngde mig till max för att besegra henne, vilket jag något tursamt lyckades med till slut, trots viss syrebrist.

En gång har det tyvärr hänt att föremålet för min romantiska låga misstagit dessa suckar för att vara missbelåtenhet, och använt detta som argument för att vi inte passar ihop. Det var bra synd det, eftersom den intensiva tanken som föranledde suckarna ifråga var "Det är ju inte klokt vad glad jag är just nu!" Men det var ju så dags att förklara det när hon väl bestämt sig.

Så om du, som nu bestämt dig för att kontakta mig, i framtiden hör mig sucka, så fråga bara vad jag tänker på. Jag brukar inte vara nödbedd med att berätta.

Det roligaste med att blogga är att läsa kommentarerna, så fortsätt gärna att skriva sådana! Eller börja skriva sådana. Jag behöver som sagt all hjälp jag kan få.

När jag skrev det första inlägget trodde jag att många skulle reagera och ifrågasätta min sista punkt på listan över vad jag söker, men istället har jag fått kritik för den första. Varför ska frugan inte vara längre än 1.83?

Uppmärksamma läsare har säkert observerat att jag tidigare i inlägget skrev att jag själv är 1.83. Och tyvärr är jag en så futtig människa att jag inte vill sträcka mig på tå för att ge min älskade en puss på munnen. Jag kommer att se upp till henne tillräckligt ändå. Alla långa, vackra och säkert på alla sätt underbara baskettjejer får ursäkta.

Att längdaspekten är den första som nämns i uppräkningen betyder på intet sätt att det är den viktigaste. Det råkade bara vara det första jag kom på. Och om min drömkvinna i alla andra avseenden sitter där ute och låter bli att höra av sig bara för att hon råkar vara 1.85, då har jag svårt att tro att hon verkligen var min drömkvinna när allt kommer omkring.

Ja, det var min morgontanke för trettondagen. Jag ska jobba idag. Vad gör ni?

Får jag presentera Orre-Barnet! Denna förtjusande brorsdotter av 2007 års modell levereras med flera specialfunktioner, outsinlig talgenerator, batterier med extra lång varaktighet, läraktighetsjetmotor och extra kraftfulla högtalare. Som obligatoriska och uppskattade tillbehör medföljer två föräldrar från sent 60-tal, Ben-Slirren och Ben-Slirran, samt ett par farföräldrar av förkrigsmodell men i skick som nya.  All denna släkt och mer därtill kan bli din! Passa på så länge lagret räcker! Maila [email protected] för att få veta mer!

PS. Namnen i annonsen kan avvika från verkligheten. Kvaliteten är dock densamma. DS.

Det är morgnar som denna, då man sticker nästippen utanför duntäcket och ett litet istäcke med ens bildas på densamma, som man skulle behöva någon som kröp upp mot en, sparkade en ur sängen, muttrade: "Gör frukost!" och somnade om.

OK, det är kanske inte så genomtänkt att....

...skriva ett inlägg om att inte ta saker seriöst och sedan titulera det med en hysterisk nedräkning till något som ligger långt in i framtiden.

...kasta ut en fråga som den i föregående inläggs avslutning och inte presentera ett diskret alternativ för svar. Så här kommer det: Om ni känner för en gratis bioupplevelse i trevligt sällskap så skicka ett litet rop till [email protected].

Jag vill också passa på att tacka Benkt och Elof som länkat hit från sina Facebook-sidor. Gott initiativ som andra gärna får kopiera.

Det här får ses som ett experiment.
Jag har gett mig en frist på 447 dagar att skaffa mig ett ordentligt förhållande, sen får det f-n va!
Vad händer om 447 dagar då? Jo, jag fyller 40. Hela denna blogg kan för den oseriöse ses som en gigantisk 40-årskris.

Den här bloggen är i första hand en utförlig kontaktannons. Varför nu det då? Jo, för att jag är så förfärligt trött på alla dessa nätdejtingsajter, där det går 100 killar på en tjej och varje stackars sådan blir alldeles avtrubbad av alla inspirerande "tja bruden, söt du va" och "Puss på dig" som 99 av de hundra bombarderar dem med så att när den hundrade (jag alltså, men det förstod ni säkert) verkligen kommer med en seriös propå så blir svaret oftast inget alls och i bästa fall ett "Tack. Och du då?" Bättre då att ta saken i egna händer (nej, inte på det viset, snuskisar!) och skapa något eget. Dessutom får man ju fånigt lite utrymme att presentera sig på på Match och Spraydate och Motesplatsen och allt vad de heter.

Dessutom hade jag tänkt att bloggen skulle användas för att hjälpa mig att förstå mig på er. Jag kommer att filosofera över olika beteenden i raggningssvängen och rådfråga er läsare om vad som egentligen menas med dessa. För det är uppenbart att jag behöver hjälp och tolk. Som det här med "Och du då?" t ex....mer om det senare.

Först och främst vill jag klargöra en sak. Namnet på bloggen är valt i parodiskt syfte. Jag söker inte i första hand fru, jag söker livspartner. Någon att dela glädje och sorg med, någon som får en att inse att alla de där fåniga klichéerna är sanna.

Vem är jag då? Ja, de flesta som är med från början här känner mig ju redan, men för eventuellt nytillkomna hoppas jag tillåtas presentera mig:

38 år (än så länge), heterosexuell man, ursprungligen från Åhus i Skåne, nu boende i Norsborg i Botkyrka, hyresrätt, 3:a, förstahandskontrakt.
Jobbar på bank, på försäkringssidan. Jag säljer dock inte, så oroa er inte för otillbörlig prackning.
1.83 lång. Inte tjock, inte smal. Självvalt tunnhårig.
Fritidsintressen: sällskapsspel, vetgirig.nu och schlager.
214 vänner på Facebook. (Ja, något säger det väl om min sociala förmåga?)
Ordförande i Svenska Scrabbleförbundet.
Tränar sparsamt men skulle säkert skärpa mig med rätt motivation och sällskap.
Äger inga husdjur, men hyser ingen aversion mot dylika. Tycker bättre om katter än hundar. Har svårt för skäggagamer och fågelspindlar.
Inga kända allergier. Rökfri sedan ett antal år tillbaka (sa han inte utan stolthet...).
Lite av språkpolis.
Har bott i USA och i Belgien, och vill nog om möjligt stanna kvar i Sverige resten av livet, förutom någon semester om året förstås.

Ja, det var väl lite kort vad jag handlar om, för att komma igång.

Vem är du då, vem är det jag söker?
Det är faktiskt inte så noga, men ett par saker är viktiga.
Du är inte längre än 1.83.
Du tycker fåniga sällskapsspel är kul.
Du tycker om dig själv, men inte så mycket att det går ut över hur bra du tycker om andra människor.
Du använder stor bokstav, komma och punkt. (Japp, jag blir faktiskt både nervös och andfådd av att läsa texter utan dessa viktiga ingredienser.)
Du tycker det är okej att jag låter dig bestämma ibland.
Du har inga problem med på vilket sätt jag andas.

Nej, nu ska jag bara komma på en rubrik på det här inlägget och sedan publicera. Välkommen med på resan.