Banjo-Herren

Det var när jag hakade EXTaS på TEGEL för 40 poäng och säkrade segern mot Karin som jag insåg att spelet fick anses förlorat.
På torsdagen hade jag som tidigare berättats börjat få ont i bröstet vid djupinandning. På fredagkvällen hade det blivit lite värre men det var tvunget att bli ännu lite värre för att jag skulle avstå från Uppsala Öppna. Så illa hade det blivit vid pass 15:00 lördag. Jag kunde inte andas, skratta, hosta eller ens röra mig utan att hela bröstet exploderade i smärtor. Som tur var fanns Elmis till hands att köra mig till Akademiska Sjukhusets akutmottagning.

Egentligen passar min personlighet ytterst illa ihop med akutmottagningar, i det jag inte är vidare framstående på att hävda min egen rätt. Det började så fort jag kom in genom dörrarna och möttes av en skylt som sa att jag skulle ta en nummerlapp. Ymniga blödningar och andningsbesvär hade förtur, då kunde man bara gå före i kön. Jag tog ett litet pytteandetag, bröstet exploderade i sedvanlig ordning och sen tog jag en nummerlapp och försökte sätta mig ner för att vänta på min tur. Det gjorde dock för ont att sätta sig så jag fortsatte att stå upp.
Jag misstänker att om jag så hade kommit in med huvudet i en plastkasse och blodet sprutande så hade jag glatt signalerat "varsågod, gå före" med aortamuskulaturen om någon kommit in med ett brådskande nageltrång....

Och sen satt man där och väntade och väntade. Receptionisterna hade naturligtvis viktiga fikapauser att utföra och mindre buskablyga medmänniskor som ansåg sig ha rätt att gå före i kön att ta hand om, så det tog sin tid. Efter en halvtimme var det min tur att anmäla mig och receptionisten kollade min anamnes och min puls och frågade om hon fick tipsa tidningarna om att jag var där (nja, hon frågade om de fick berätta att jag var där om någon undrade, men det här är min blogg och min sanning) och vem som var min närmaste anhörig att kontakta när jag avlidit av mina skador. Marsch pannkaka ut i väntrummet igen.
På info-TV:n (som var betydligt tråkigare än Norsborgs Tandläkarkliniks info-TV-kanal) visades med jämna mellanrum texten: "Tycker du att du fått vänta länge? Här på Akademiska sjukhuset prioriterar vi dem som är riktigt dåliga." Underförstått; om du tycker du väntat länge så är du förmodligen simulant. Skäms!
För att understryka att de prioriterade de som är riktigt dåliga så visade de repriser av SVT:s Andra Avenyn på en annan TV.

Efter två timmar kom en sjuksköterska och hämtade mig och fick än en gång höra min anamnes och tog än en gång min puls. Ingen av dessa hade ändrat sig på två timmar. Hon tog även mitt blodtryck och jag kunde konstatera att jag mindes rätt, det lät precis som det där Ukulele sysslade med. Sen föreslog hon att jag i väntan på läkaren kunde läsa en motortidning som låg på ett bord bredvid sängen. Jag lyfte på motortidningen, hittade en HäntExtra och tog den i stället. Så kom sjuksköterskan tillbaka och tog ett EKG också, för att sedan schasa ut mig i väntrummet igen, undersökningsrummet behövdes för andra patienter. Tydligen hade EKG:t visat att jag var ännu mindre sjuk så jag ramlade ner några pinnhål till.

Två timmar till förflöt, sen kom sköterskan tillbaka och hämtade mig igen till ett nytt undersökningsrum. På vägen dit så fick jag ett hostanfall som fick mig att skrika av smärta. Sköterskan gav mig då det eminenta rådet att försöka låta bli att hosta. Försök låt bli att vara korkad, tänkte jag men sa tack för tipset. Sköterskan lämnade mig i rummet och sa att läkaren skulle komma "så småningom". I detta rum fanns det ett annat nummer av HäntExtra. En av nyheterna var att Markoolio hade siktats köpandes julmust redan i november. Dessutom tycker Idol-Amanda om mandelkubb. Alltid lär man sig något nytt.
Under hela händelseförloppet eskalerade smärtorna i bröstet plus att det blev svårare och svårare att följa sjuksköterskans expertråd. Jag började följaktligen yla av smärta. När jag ylade som bäst så kom det in en sköterska och sa att hon skulle ta ut soporna. Jag fick vara kvar ändå.

Efter två timmar i detta rum kom äntligen en riktig läkare in. Hennes öppningsreplik: "Jag tänkte sätta mig med en kopp kaffe och läsa din journal men den var så kort så jag hann inte." Jag bad om ursäkt mellan skriken att hon inte fått något kaffe. Om jag bara hade vetat så hade jag sett till att bli inlagd lite oftare. Jag berättade än en gång min anamnes, dock tog hon inte min puls. Hon klämde mig lite på magen och i sidan och sen sa hon att om det rörde sig om revbenskontursion så var det inte mycket de kunde göra. Hon skulle sätta sig och fundera lite på om de skulle starta en undersökning eller bara ge mig smärtstillande. Jag hoppas verkligen att hon passade på att få sitt kaffe medan hon funderade på det.

Det var nu dags för Raija att göra sin entré. Om jag trott att jag träffat nonchar-eliten på Ackis redan så blev jag snabbt överbevisad. Raija var den typen av kvinna som man gärna finner på ett Scrabble-ställ men skyr i verkliga livet, d v s en regelrätt matrona.
"Var det här det skulle vara en smärtstillande?" dundrade hon efter ett ha presenterat sig.
"Ja tack!" sa jag och gjorde misstaget att röra mig en millimeter, varvid jag gallskrek av smärta.
"Men du har ju snarare rörelsesmärtor", konstaterade Raija men gav mig ändå den antiinflammatoriska medicin som hon själv misstänkte inte skulle hjälpa ett dyft! (Detta insåg jag senare när tabletten visade sig inte hjälpa ett dyft.)
Sedan gav Raija mig en remiss till röntgen (läkaren hade tydligen funderat färdigt och bestämt sig för undersökning) och berättade för mig hur jag skulle gå för att komma dit. Långsamt, långsamt linkade jag iväg mot röntgen under svåra plågor. ("Under svåra plågor" kommer i det följande att kallas USP.)
 
Efter en ganska lång promenad USP kom jag fram till röntgen där jag blivit instruerad att trycka på en knapp märkt Patientanmälan. Ursprungssyftet med detta var att då skulle det komma en vårdare och ta hand om mig. Det kom ingen vårdare. USP stod jag och väntade ett tag innan jag tryckte igen. Vid tredje försöket kom det en kille och hämtade mig. Inne på röntgen stod tre personer som inte verkade ha något att göra.
Röntgenläkaren var den förste jag träffat på Ackis som faktiskt verkade bry sig om mig. Hon blev förskräckt när hon såg mitt tillstånd och när vi var klara så sa hon åt en av de sysslolösa att han skulle följa med mig tillbaka till akutmottagningen. När vi kom till platsen där jag tidigare stått och tryckt på Patientanmälan frågade denna serviceinriktade vårdanställde om jag hittade tillbaka själv och jag som absolut aldrig vill vara till besvär sa USP att jo, det gör jag allt. Och så lämnade han mig där för att gå tillbaka till sysslolösheten på röntgen. Han hade säkert några viktiga webbsidor att surfa eller nåt.

Tillbaka på akuten så möttes jag av Raija. Mina kläder hade blivit utkastade ur undersökningsrummet och min plats var numera en säng i korridoren. Klockan var nu 22:30 och jag ville förvissa mig om att det inte var någon scrabblare som satt och väntade på att skjutsa hem mig till Stockholm, så jag frågade Raija om det fanns någon telefon här för jag skulle ringa dem jag menat att åka hem med. Raija svarade snabbt och obevekligt att eftersom jag inte bodde i Uppsala så hade jag inte rätt till sjukresetaxi. Jag tänkte i mitt stilla sinne att Raija skulle behöva en gnutta stryk och sa vänligt att det inte var det jag hade tänkt fråga utan om det fanns en telefon jag kunde låna eftersom jag inte fick slå på min mobil. Raija upprepade att jag inte kunde få någon sjukresetaxi och visade mig sedan telefonen. Karin svarade inte men jag antog att hon redan åkt, vilket visade sig vara sant. Bra.

Jag påpekade även USP för Raija att tabletten hon gav mig inte hjälpt ett skit och undrade om det fanns något annat jag kunde få. Raija svarade att doktorn "snart" skulle komma med röntgensvaren. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte utvinna ett svar på min fråga ur denna information.

Kvart i tolv kom läkaren och sa att det inte syntes något på röntgenbilderna. Först blev jag orolig, men så insåg jag att ordet "fel" var underförstått. Det var alltså ingen lunginflammation och inget revbensbrott utan "bara" en muskelbristning. Den muskelbristningen fick vara så "bara" den ville, dödens ont gjorde den i alla fall. Jag skulle få Tradolan och Orudis och Pamol och sen skulle jag inte få dricka alkohol, köra bil, sola eller utföra kroppsarbete under medicineringen. Läkaren såg dock ingen anledning av sjukskriva mig. Om jag bara väntade en stund så skulle jag få en dos smärtstillande att ta nu och en för att ta morgonen därpå eftersom apoteken stängt.

Tjugo minuter över midnatt kom Raija tillbaka. Hon var på ovanligt muntert humör och berättade med skrattet i halsen att jag kommer ha skitont ett bra tag och att det inte är något man kan göra åt det, det är bara att låta det läka klart, fniss fniss. Medan hon i min fantasi självantände frågade jag henne om det går några bussar så dags på dygnet till centralen och om möjligen sista tåget till Stockholm hade gått ännu. Faktiskt började jag längta hem lite. Raija trodde att om jag skyndade mig lite så ska jag nog kunna hinna med sista tåget till Stockholm, det brukar gå vid ettiden. Hon lovade att gå och kolla tidtabellerna för bussar och tåg och snabbt komma tillbaka. Sen gick hon för att aldrig mer komma igen.

Klockan ett på natten blev jag utsläppt från Ackis. Som tur är så kunde Inger hämta mig så jag återförenades med mina fantastiska, otroliga, vackra och bästa scrabblevänner som fyllt mitt SIM-kort med oroliga SMS. Kvällen slutade lyckligt och jag fick sista dansen med Lena. Behöver jag säga vad vi dansade till? ;-)

Hela besöket på Ackis gick på 300 spänn. Var annars får man logi, läkarundersökningar, EKG, röntgen, TV-underhållning och fri tillgång till telefon för endast 30 spänn i timmen? Ytterst prisvärt.