Semester, någon?

Så var det dags igen.
Dags att boka semester, den här gången för sommaren.
Jag är ledig vecka 26 till 28 och då tänkte jag åka någonstans åtminstone en vecka, helst vecka 26 eller 27.
Det är bara ett litet krux...eller två.

Jag vet inte vart jag vill åka och jag är ytterst ovillig att åka ensam. Efter mitt planlösa irrande i Bryssel i påskas så känner jag att jag behöver resesällskap. Dessutom är det ju alltid roligare att vara flera.

Därför gör jag helt enkelt så här:
Är det någon i läsekretsen som vill åka på semester med mig?
Det enda som är bestämt är alltså tidpunkten, vecka 26 eller vecka 27. Eller båda om förslaget är tillräckligt bra. Annars är jag vidöppen. Maila eventuella förslag till mig. För att spara tid och arbete så återanvänder vi schlagermailadressen: schlagerbanjo@gmail.com

Detta är alltså inget skämt. Bästa förslag kommer att verifieras! Vad som är bäst bedöms av mig enväldigt.
Jag är ingen utpräglad strandraggare, men det tror jag de flesta som läser här har förstått redan.

Kom igen nu, hjälp mig!
(Det här låter mer desperat än det är, egentligen är det en kul grej som jag kommit på för att om möjligt slippa bestämma själv... ;) )

När jag skulle borra betong med Tant Majsan

Det finns en episod från hyresgästföreningsmötet som jag inte berättat om.
Under diskussionen om var och hur högt amplarna med blommor skulle hänga insågs det nämligen allmänt att de nuvarande krukorna satt på ett dumt ställe dit solen aldrig når. Inte konstigt att tant Majsan verkade förstoppad...

...med de stackars blommorna placerade så långt in i portgångarna så att de aldrig fick naturligt solsken, alltså. Hon älskar verkligen sina växter. Det beslutades att vi skulle låna en betongslagborr från Botkyrkabyggen och borra några hål i soligare väggar så att blommorna skulle få en mer framskjuten plats (och således bli ännu lättare att sparka ner). Vem var då bäst lämpad att hantera denna betongslagborr? Sussie slog fast att det var karlgöra, och eftersom Sabbe och borren är ungefär lika stora så var Sussies självklara val den stora starka karl som jag vid en första anblick kan tyckas vara. Och jag har ju dokumenterat svårt för att säga nej, så plötsligt stod jag där och var utsedd till hela områdets hantverkare. Sussie sa dock att den där borren var ytterst svår att få tag på, men hon skulle göra sitt bästa.
När Sussie gör sitt bästa går det undan, t o m på Botkyrkabyggen. En vecka senare ropade hon på mig från tvättstugan och frågade om jag skulle vara hemma i helgen eller resa bort som vanligt. (Hon har verkligen örnkoll på sina grannar.....) Det var ingen idé att ljuga så jag sa att jag skulle vara hemma på söndag.

Och så igår ringde tant Majsan och tackade mig så mycket för att jag så gärna ville hjälpa henne att borra. Jag insåg att nu fanns det ingen återvändo.
Jag har aldrig hållit i en slagborr, och speciellt aldrig i en betongslagborr. Jag träffar hjälpligt en spik med en hammare och hyvlar sällan utan att blodvite uppstår. Att sätta en betongslagborr i händerna på mig och sedan be mig att gå loss på sin bostad är ansvarslöshet på gränsen till mentalsjukdom. Men det kunde ju inte tant Majsan veta. Hon blev nervös bara av att titta på när någon använde ett slikt monstrum.

Men man får säga att hon kom välförberedd. Hon hade rullatorn fullastad med plugg och krukor och måttband och borren fanns redan i cykelförrådet (fast man absolut inte fick förvara annat än cyklar där!!!!!!) så det var egentligen bara för mig att sätta igång. Lätt som en plätt! Vad väntade jag på?
Om hon hade vetat att jag väntade på ett herrans under som skulle förhindra hela projektet så hade hon kanske varit ännu nervösare. Uppgivet tog jag krukan och måttade upp en bra höjd för den att sitta på. Då visade det sig att Majsan inte tänkt på allt. Någon penna att markera var jag skulle förstöra väggen hade hon inte med sig. Skam den som ger sig, hon stultade glatt iväg efter en, och jag tog fram bruksanvisningen för att leta efter kryphål.
Borren såg väldigt stor och farlig ut.
Jag kände mig väldigt liten och ofarlig.
På första sidan visade de hur man skulle hålla i borren. Sen sa dom att borren förde oväsen och att man borde använda hörselskydd. Jag anade morgonluft, men sen insåg jag att det var ett för mesigt skäl att avblåsa. Glasögon hade jag på mig redan, lite förutseende hade jag varit.
Jag lyfte upp den. Hu, så tung den var! Och sladden hade trasslat ihop sig till ett virrvarr. Tålmodigt började jag nysta ut den i väntan på Majsan.
Vänta nu....
Ett...
Två....
Tre....
Sladden.
Sladden!!!

När Majsan kom tillbaka sa jag sorgset att det tyvärr inte skulle bli någon borrning gjord. Och att de nästa gång de lånar slagborr ska se till att´få en batteridriven. Eller elektrifiera lekplatsen.

Mediekrig

Minns ni Börje?
Han står där än med sina PunktSE, men han är inte lika nitisk längre. Mig verkar han känna igen numer för han kommer aldrig fram längre. Jag gillar Börje.
Men så i morse, när jag i min iPod-bubbla böjde mig ner mot Citys tidningsbehållare för att ta dagens nummer dök plötsligt en Metro upp i blickfånget. Mitt i luften. Vääääldigt nära näsan.
I den ändan av Metron som var lite längre från min näsa kunde man finna en hand och den handen tillhörde ett ungt lejon i matchande plastuniform. Matchande Metro, alltså.
Nu är det danskar i affären, tänkte jag.
Helvetet hade kommit till byn. Jag såg för mitt inre hur den nya rivalen skulle få fart även på Börje. Hur de skulle överfalla varje presumtiv resenär från varsitt håll och utkämpa dueller på liv och död, och hur till slut en av dem skulle få ge vika och dra sig undan till Hallunda. Bakhåll och sabotage och bittra strider och det skulle bara vara en förlorare i denna kamp. Jag. Varje dag skulle jag få stå ut med dubbelsidig påprackning, trots att jag försökt vaccinera mig med en City. Hur många tidningar tror de egentligen att man hinner läsa? Och på bussen springer man säkert bara på Undantags-Katja.....hur man än vänder sig har man ändan bak och Metron i fejan.

Metro-valpen verkade inte förstå att jag gav honom onda ögat när jag tydligt visade honom att jag föredrog City. Med bävan äntrade jag själva stationen och förväntade mig en börjisk attack.

Jag har underskattat Börje. Som en gammal hund stod han lugnt på sin vanliga plats och ignorerade den lilla valpen som bjäbbade runt och bara börjat sin resa in i den oundvikliga indignationen som till slut innesluter samtliga gratistidningsutdelare.

Jag ger Metro-Fido två veckor. Sen är han nog också rumsren.


Högtidstider

Den här veckan är det tydligen Nationella Skräpplockarveckan.
Då kan man ju undra vem det är som bestämmer en sån sak, och varför han/hon/den/det/dom valde den här veckan? Själv hade jag nog valt vecka 1 på året så alla kunnat gå ut på nyårsdagen och fira nationella skräpplockarveckan med att plocka upp alla raketrester och spritflaskor som slagit ut på gator, torg och inrättningar.

Man inser också snabbt att om alla går omkring och plockar skräp så räcker det inte en hel vecka. 
Jag har som princip att alltid ta med mig min gratistidning från tåget och kasta den i därför avsedd återvinningsbehållare, men den här veckan gör jag ett undantag och låter den ligga, så att alla andra ska få bättre möjlighet att få en riktigt lyckad Nationell Skräpplockarvecka. En så fin och omtänksam människa är jag.

Nationella Skräpplockarveckan måste vara som karnevalen i Rio för damerna i Hyresgästföreningen! Tant Majsan smyckar hela gården med blommor för hundra miljarder kronor som barnen snabbt sparkar sönder för att under Irenes, veckan till ära iförd renhållningsverkets landskapsdräkt, fasta ledning plocka upp sjungandes glada visor som "Vi gå över sopstänkta berg", "Den blomkompost nu kommer" och "Jag såg mamma kratta tomten".

Dansband och bollspel, del 2

Dom hette BK Skansen. Fotbollslaget som jag skulle skriva kanpsång till.
Jag hade aldrig sett dem spela. Som varandes ett av Sveriges sämsta fotbollslag hade de inga profiler i laget, i alla fall inga fotbollsprofiler. Jag behövde lite research.
Jonas kunde berätta att de hade gröna och svarta dräkter och att deras hemmaarena hette Albäck. När jag hörde arenans namn kläcktes en idé, sen skrevs texten på mindre än en timme.

Min sommarledighet 2005 inträffade i slutet på juni och den firade jag sedvanligt hemma i Skåne. När man redan bor utomlands åker man inte gärna ännu utomländskare på semester. Jonas bokade studiotid med dansbandet på min sista semesterdag. Jag skulle bli tvungen att åka direkt från studion till flygplatsen. Detta borgar inte för någon grundligt genomförd insjungning. Jag hade fått välja ut fem låtar, förutom Fredrik Åkare, som jag skulle få sjunga in och om jag inte minns fel så var det "Nu går jag ner i min källare", "Det är inte lätt at vara ödmjuk", "Med din arm om min hals", "Det börjar verka kärlek banne mig" och "Du skänker mening åt mitt liv". Det hade varit väldigt viktigt att jag lämnade in den där listan i god tid så att de skulle kunna fixa kompet, hade jag fått veta.

Studion låg ute på skånska slätten och tillhörde en lastbilschaffis/dansbandskung som hette Benny. Benny hade inte bara dansbandsstudio utan även dansbandsfrilla och dansbandsmustasch. Dessutom talade han dansbandsdialekt, d v s bred skånska. Han hade det mesta inom dansbandsattribut, utom en specifik sak. Min lista över dansbandslåtar jag skulle sjunga in. Den hade någon, som dock bidragit med A:et i vårt bandnamn, tappat bort. Inte ens Fredrik Åkare var förberedd. Benny tyckte dock inte det var någon fara, jag kunde välja någon av låtarna ur deras pärm med redan klara komp. Jag satte mig att bläddra, havandes på känn att detta inte skulle bli den mest genomarbetade skivan ens i dansbandshistorien.
Jag insåg även snabbt att dansbandshistorien innehåller MYCKET låtar. Jag kände endast igen en bråkdel i pärmen, och av dem jag kände igen kunde jag inte tänka mig att sjunga de flesta. Samtidigt gick mannen vars namnbörjar på A in i inspelningsbåset och började spela in en av sina låtar. Jag såg min inspelningstid decimeras mer och mer.

Det var omöjligt att hitta sex låtar, så jag fick till slut nöja mig med fyra. Endast "Det börjar verka kärlek banne mig" var kvar från min ursprungliga lista, De andra tre blev "Inget kan stoppa oss nu" från Black Jack, "Skomakare Anton" och en sång vars namn jag inte vill nämna av hänsyn till flera av mina trogna läsare som anser den vara den ultimata hatlåten. När Benny fick höra att jag tänkte ge mig på "Skomakare Anton", en av Hasse Kvinnaböske Anderssons största hits, såg han förvånad ut.
"Ska du sjunga den???"
 "Ja, vad då, då?" undrade jag.
"Jamen, du är ju stockholmare!!!"

A tog god tid på sig i studion. När han var klar hade jag bara 4 timmar på mig att sjunga in mina fyra låtar, och för er som inte jobbat i studio kan jag ju tala om att det är inte så mycket tid att vifta på. Jag viftade således inte alls utan dök in i studion och rev av dem en efter en. Nu är jag ju bara femtionde sisådär bäst i min bekantskapskrets på att sjunga så vissa omtagningar krävdes. Den sista sången, vars namn jag inte törs nämna, sjöng jag sista verserna av med Jonas i bilen med motorn igång utanför. I princip. Även i Trelleborg är det förbjudet med tomgångskörning i mer än en minut. Och kampsången, som det egentligen var meningen att jag skulle sjunga in, fick Jonas ta hand om. Och jag får ju säga att han förmodligen gjorde ett betydligt bättre jobb än jag någonsin skulle lyckats med.
Detta utspelade sig nämligen dagen efter att jag läst ut boken "Äntligen icke-rökare!" så jag var således rökfri för första dagen på flera år och därför en aning okoncentrerad och osäker på de höga tonerna.
Visst är det skönt att det alltid finns en ursäkt att hitta på för att något inte blir som det var tänkt i idévärlden?

Någon månad senare fick jag tillskickat mig det färdiga resultatet. Och det lät precis så för jävligt som man hade kunnat tänka sig. Mina diplomatiska föräldrar lyssnade på skivan en gång och sedan vägrade de överlämna ett ex till Ben-Slirren. "Sånt fick jag faktiskt göra själv", sa de. De sopsorterar också.
Jag fick två ex, och jag tror att omkring 50 till trycktes upp och såldes i Jonas och A:s bekantskapskrets. Ingen var jätteimponerad och många frågade vart Fredrik Åkare tagit vägen.

Kampsången släpptes på singel och sålde slut på en timme. Jag vet faktiskt inte hur stor upplagan var. Den släpptes när det var två matcher kvar av serien. De sista två matcherna presterade Skansen en målstatistik på 27-2. Året efter avancerade dom till näst högsta divisionen. Kampsången spelades t o m på dansgolven i Trelleborg, och Trelleborgs FF snokade upp låten för att spela på sina fester, kanske för att se om magin kunde smitta av sig på dem också?
Och den finns på nätet! Närmare bestämt

Här!

Klicka på Kampsång i vänstermenyn så får ni läsa texten (nerskrvien av någon som varken vet hur man skriver ner sångtexter eller vad jag heter) och om ni vågar så kan ni ladda ner hela låten.

Varför kom jag då att tänka på den här historien igår?
Jo, nu har de kommit på nere i Trelleborg att vi ska göra en Boten Anna av låten och ber mig att skriva en engelsk text.Av alla huvudlösa, hopplösa, dumma idéer man kan komma på.....
Jag älskar det! Grammis, here I come!


Dansband och bollspel

Vissa gamla synder envisas med att hinna ifatt en.
Som den här.

Min sångarkollega i systerbandet med det kontroversiella namnet kontaktar mig emellanåt med nya projekt som på något sätt ska leda till att vi slår igenom aldrig så lite. För ett par år sedan, när jag fortfarande bodde i Bryssel, kontaktade han mig och ville låna en av mina texter. Han hade nämligen lärt känna ett dansband som ville spela in en skiva med honom och då ville han sjunga in en av mina texter. Nu var jag väldigt förtjust i just den texten så jag sa helt ärligt att om någon skulle sjunga in den på skiva så skulle det vara jag själv. Hux flux var jag medlem av ett dansband! Bandet döptes snabbt till AJJZ efter medlemmarnas initialer plus Z som naturligtvis måste vara med i ett dansbandsnamn. Detta var alltså innan jag blev Banjo-Herren, nu skulle bandet ha fått heta något annat....

Vad var det då för text jag skulle sjunga in? Jo, för flera år sedan satte jag ihop en ny version av Cornelis Vreeswijks odödliga klassiker Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind som jag rönte stor framgång med på fest och andra sammankomster. Den har framförts både i Sverige, U S A och Belgien, både i festliga och ofestliga sammanhang. Och nu tänkte jag faktiskt publicera den här, så att vi nästa gång kan sjunga den alla tillsammans! Eller hur? Ja.

Den nya balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind
Mel: Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind

På Öckerö Nattklubb hörs disco och dunk
Och herrtoan stinker som var den en skunk
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
Med lilla slampan Cecilia Lind

Cecilia Lind gör ej ont att se på
Men ack hennes IQ är runt trettitvå
Emellan hennes öron det blåser en vind
Hon har ett modelljobb, Cecilia Lind

Och Fredrik blev femtisju sistlidna jul
En gubbe som allmänt betecknas som "ful"
Hans hår har försvunnit och buken är trind
"Vad du är lik Loket", sa Cecilia Lind

Och Fredrik han säger med trånande min:
"Jag är Alladin och du är min pralin
Jag är Galdhöpiggen och du Glittertind
Ja, vi hör ihopa, Cecilia Lind!"

Cecilia fattar ust inte ett dugg
Men skrattar förtjust och idisslar sitt Bugg
Han kunde vart söt om jag hade vart blind....
Ändå attraheras Cecilia Lind

Kan det vara Fredriks personlighets skuld?
Nej snarare klockan i renaste guld!
Ja, Fredrik är gammal, men plånboken stinn
God för nån miljard tror Cecilia Lind

Cecilia, gör som du alltid har gjort!
Du ler och förför och ni gifter er fort
Ber Fredrik "Mig, älskling, i sänggaveln bind!"
Dra åt lite extra, Cecila Lind

Sådärja, geschwint så blev Fredrik ett lik
Och nyblivna hustrum är änka och rik
Då till Rivieran hon flyr som en hind
Hon var ganska klyftig ändå, fröken Lind


Nåväl, i väntan på att skivinspelningen skulle starta, det var ju en del förberedelser, bl a så skulle det ju passa ihop med att jag var i Sverige, så fick jag ännu ett meddelande från min vän, som vi för enkelhetens skull kan kalla Jonas. Nu hade han utvidgat sin bekantskapskrets till att även innefatta ett helt fotbollslag, och inte vilket fotbollslag som helst utan ett av Sveriges absolut sämsta lag! De låg sist i lägsta serien nere i Trelleborg och hade börjat prata med Jonas om att skaffa en kampsång för att bygga upp moralen. Och Jonas visste naturligtvis direkt vem som skulle kunna vara galen nog att ge sig in i ett sånt projekt. Turligt nog kände Jonas även en kille som kunde komponera musik och så fick jag nersänt mig en melodi.

Och nu orkar jag inte skriva mer idag. Jag är med största säkerhet sjuk även i morgon, och då ska ni få höra både hur den färdiga låten blev och hur det gick till när AJJZ spelade in sin numera legendariska skiva.


Fröken Desperatia Bindgalen, del 3

Varken dagen därpå eller på torsdagen, vilka i och för sig var samma dag, hörde jag av Desperatia. Galpal Vera K gratulerade mig, förhoppningsvis så skulle jag slippa höra från henne igen. Men det var något som kändes fel.

Mina trogna läsare förstår säkert att det skulle vara olikt mig att berätta en sån här historia utan att den på slutet svänger över i total egen förnedring. Naturligtvis kommer jag inte att göra er besvikna.
Jag kan förresten flika in här att jag fått en orderbekräftelse från Matilda på Front nu. Där utlovas att man tillsammans med första kalsingpaketet också kommer att få en påkostad färgbroschyr som presenterar nästa sändnings innehåll. Jag ser framför mig en glättig fyrfärgsbroschyr på åtta sidor med helsidesbilder på först det ena paret kalsonger, sedan på nästa uppslag det andra. På vintern får de ha utvikningsbilder för då blir det långkalsonger, utan extra kostnad. Tres chique!

Jag åkte som planerat till Åland på fredagen. På båten drack jag ett par öl utan några som helst problem med spriten men hela tiden var det något som gnagde i bakhuvudet. Med initial fasa insåg jag plötsligt att jag förvandlats till Hysterio Desperato, redo att kasta mig i Desperatias käftar. Vadfan, tänkte jag, inte vill jag rumla omkring här på Ålands-båten och ha för mycket innanför västen längre! Och visst kändes det rätt angenämt att det inte var jag som var den som var mest angelägen för en enda gångs skull? Låt vara att det kan verka lite överilat att planera körkortsfonderna redan innan man sett glimten i ögat på telningarnas upphov, men vad var det egentligen för fel med att planera? Och naturligtvis skulle ju jag få ha ett ord med i laget, ifall det oundvikligen skulle börja gå till överdrift? I retrospektiv inser jag ju att det där sista var den mest fåfänga tanken av alla.

Väl tillbaka från Åland, fortfarande saknande ett telefonnummer till min tillkommande, kastade jag mig in på SprayDate och författade ett s k "kärleksbrev". I detta påminde jag henne om att hon skulle sända mig sitt telefonnummer, frågade dessutom djärvt om man inte kunde tänka sig en liten bild också? Dessutom redogjorde jag för den uppenbarelse jag fått av att vistas i dansbandsskuggans dal på den villande blå ocean. Som avslutning insisterade jag på att vi borde träffas och det så fort som möjligt. Jag skulle minsann visa att man inte behövde vara från Libanon för att vara på! Ring mig, Desperatia. Plocka mig! Hoppa på mig!!! (Fast jag använde inte riktigt dom orden......)

Morgonen därpå hade jag fått svar.

"=0) Jag har inte ditt nummer."

Efterbliven och icke läskunnig, konstaterade jag. Men vad gör väl det? Jag kan nog tänka och läsa för oss båda!  Jag replikerade:

"Hur kan du inte ha mitt nummer när du ringt mig tre gånger? Hur är det med närminnet, egentligen? =)"

Svaret lät inte vänta på sig.

"Jag har inte ditt nummer för när vi pratade sist så var du såååå oengagerad!"

Hysterio Desperato lämnade min kropp med en lättad suck för att förhoppningsvis aldrig återvända, och fröken Desperatia Bindgalen fortsätter driva vind för våg över cyberrymden. Jag önskar henne lycka till med att hitta någon vid sina sinnens fulla bruk som motsvarar hennes krav på dedikation.

Men vänta nu, det ringer på dörren. Vem kan det vara?

Fröken Desperatia Bindgalen, del 2

Resten av tisdagen gick jag och funderade på denna datingbulldozer som ränt in i mitt liv. Jag tänkte på alla barnen som inte borde ha en så gammal pappa, men så tänkte jag på Tora som har en ännu äldre pappa och det verkar gå så bra så.
Sen tänkte jag en stund på Håkan Nord, eftersom han råkade sitta mitt emot mig vid Scrabblebrädet i tre partier i rad och efter dessa tänkte jag på hur turen kan vända mitt i en Znille Cup-semifinal eftersom jag blev utslagen å det mest otursamma vis.
På tunnelbanan hem till Norsborg började jag tänka de stackars hypotetiska barnen och deras alldeles för gamla dito pappa igen när deras dito mamma plötsligt ringde helt oförhappandes. I morgon kväll låg fortfarande ett dygn i framtiden.
"Hej, stör jag dig?" hör jag för andra gången denna dag.
"Ja, lite faktiskt", erkände jag, "jag har inte hunnit hem från Scrabble-spelandet ännu. Vi sa ju att vi skulle talas vid i morgon kväll?"
"Nej, vi sa att jag skulle ringa i kväll!" insisterade Desperatia.
"Nej, DU sa att du skulle ringa i kväll men då sa jag att jag var upptagen i kväll så...."
"Ja visst, ja!" För första och förmodligen sista gången hörde jag Desperatia Bindgalen medge att hon hade fel. "Åh, förlåt!"
"Ingenting att be om ursäkt för. Vi kan prata nu också, om du vill."
"Nejnej, det verkar oroligt runt dig. Jag ringer dig i morgon kväll. Kram på dig och sov gott." Samtalet var slut.

Hon hade verkligen väckt min nyfikenhet. Vem var denna människa som helt allvarligt kunde tänka sig att flytta hals över huvud (det måste ju ske hals över huvud med tanke på de stackars barnen och brådskan med demsamma) från Malmö till Stockholm. Som varandes från Libanon skulle hon förmodligen smälta in i Norsborg utan problem. Men hur skulle hon klara av scrabblarna och det oundvikliga anagramskämtet om LIBANES och LESBIAN? Vad är det rätta att göra i ett sådant här läge? Jag var helt utan initiativmöjligheter, jag hade inget nummer till henne, visste inte hur hon såg ut. Vad göra?

När det började lida mot kväll på onsdagen var jag förberedd till tänderna. Taktiken var enkel. Jag skulle fråga vad hon jobbade med, vad hon hade för religion och om hon hade många bröder med våldsam läggning. Dessutom skulle jag försöka få henne att ge mig sitt telefonnummer och maila mig en bild på sig.
Halv tio ringer det än en gång från dolt nummer.
"Hej, stör jag dig?" Den skånska roboten hade inte bytt batterier.
"Nejdå, jag väntade på att du skulle ringa", sa jag välkomnande.
"Röker du?"
Pang på rödbetan.
"Nej, inte längre...."
"Har du rökt?"
"Ja, men...."
"Hur länge sedan var det?"
"Fyra år sedan ungefär...."
"Snusar du?"
"Nej....."
"Har du snusat?"
Inte den minsta lilla öppning för egna frågor verkade jag få. Vi avhandlade mina avslutade nikotinvanor tills det inte fanns minsta följdfråga kvar.
"Har du några syskom?" frågade hon.
"En äldre bror, har du några?" Lyckades jag flika in.
"Jag har två storasyskon, men själv vill jag ha en STOR familj!" slår hon fast.
Tre barn var alltså ingen stor familj.
 "Vill du inte gifta dig?" frågade hon plöitsligt.
"Jo, det ingår ju i planen!" skrattade jag.
"Bra!" sa hon nöjt. "När ska vi träffas?" Jag var lite överraskad över att hon inte sa "gifta oss" direkt. Samtidigt kände jag att jag var tvungen att träffa henne en gång åtminstone.
"Det tycker jag absolut vi ska göra!" sa jag. "Nu har jag en del Scrabble-turneringar att resa till de närmsta helgerna..."
"Reser du mycket?" avbröt hon sin vana trogen.
"Ja, men det är rent frivilligt...."
"Så du menar att i framtiden så kommer du att lämna mig och barnen emellanåt!!?!!" utropade hon bestört och grep åt luktsaltet därborta i Malmö.
"Det skulle i så fall vara en helt annan situation och då skulle jag inte dra iväg om det inte var alldeles nödvändigt!" lugnade jag istället för att bara lägga på, byta telefonnummer och identitet och fly landet.
"Förresten, på de där turneringarna", ångade Desperatia på, "dricker ni då?"
"Inte på själva turneringarna, men efteråt kan det hända att vi tar ett par öl...." sa jag fast jag visste att det var dumt.
"Har du problem med spriten!?"
"Ja, jag får inte tag i tillräckligt", hade varit det enda rätta att säga men jag fortsatte följa den diplomatiska vägen.
"Nej, jag känner till mina gränser och överskrider dom aldrig längre."
Hon började lugna ner sig och jag kände att jag kanske skulle kunna flika in några av mina frågor när hon plötsligt sa:
"Ja, men du kan ju sova på saken om det här med att träffas så ringer jag dig i morgon eller på torsdag...."
"I morgon ÄR det torsdag", konstaterade jag försiktigt.
"Jaha?"
"Förresten, kan jag inte få ditt telefonnummer, jag ser det ju inte här på displayen?" bad jag.
"Jag sms:ar det till dig, jag kan inte det själv", sa hon med ett skratt. "Kram på dig och stor puss på kinden. Sov gott!"
Jag konstaterade att jag uppgraderats ännu ett snäpp i avskedsfrasen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Något sms fick jag hur som helst inte den kvällen.

Fröken Desperatia Bindgalen, del 1

"Jag blev nyfiken på dig. Kan vi inte lära känna varandra?"

Ser man på, tänkte jag. Det var egentligen bara en slump att jag för skojs skull loggade in på min gamla profil på Spraydate som jag inte besökt på ett halvår. Ni kanske minns min presentation?
Och där, bara någon vecka gammalt, låg ett litet mail från en 27-åring från Malmö som enligt sin egen presentation sökte efter den stora kärleken, någon att ta hand om och bilda familj med. Dessutom tyckte hon mycket illa om lögner och ytlighet. Det var ju rättframt och ärligt, tänkte jag. Hon hade inget foto bifogat sin presentation och berättade inte så mycket om sig själv men uppmanade intressenter att fråga så skulle hon gärna svara.
Det var en dryg månad sedan Mandolin valde karriären och jag kände försiktigt efter om såren hade läkt. Det hade de naturligtvis så jag satte ihop ett inspirerat svar.

"Jag lär gärna känna dig. Vem är du då? Vad är det roligaste du vet?"

Märk väl att jag ställde två essäfrågor för att bryta isen.
Svaret kom dagen efter.

"Byta telefonnummer och dejta? Hur ska din kvinna vara? Mullig eller smal?"

Märk väl att jag inte fick några svar på mina frågor. Märk också att hon med sin motfråga hemföll åt något hon själv tyckte mycket illa om, nämligen ytlighet. Varningslamporna började lysa lite försiktigt, men än var jag inte helt avskräckt. Jag svarade ärligt att det inte spelar så stor roll för mig eftersom det viktigaste är att kvinnan inne i kroppen är tillfreds och lycklig. Så frågade jag hur hennes karl skulle se ut, och hur mycket hon var villig att kompromissa. Dessutom passade jag på att fråga vad hon hette, eftersom jag faktiskt tycker det är praktiskt att veta vad man heter innan man börjar dejta. Svaret lät inte vänta på sig speciellt länge.

"Desperatia. Hoppas jag får ringa dig...."

Som ni förstår så heter Desperatia något annat i verkligheten. Märk än en gång att jag inte fick några svar på mina frågor. Lite speciellt med tanke på att hon utlovat att svara på frågor man ställde.
Nu skulle ju var normalt funtad kille dra åt sig samtliga öron, men jag kunde inte låta bli att bli lite nyfiken, så jag mailade henne mitt telefonnummer och uppmanade henne att ringa någon kväll. Kvällar inträffar i slutet på dan.

Vid lunchtid dagen därpå ringer min mobil. "Dolt nummer" står det på displayen.
"Hej, stör jag dig?" hör jag en väldigt bred skånsk stämma undra. Jag förstår genast vem det är. Detta är mitt första samtal med fröken Desperatia Bindgalen.
"Nejdå", säger jag och tittar på mina kollegor som sitter runt mig och tjuvlyssnar. "Jag är på jobbet bara...."
"Hur ska din kvinna se ut?" frågar Desperatia. "Mullig eller smal?"
Hon låter som en robot. En skånsk robot med svaga batterier,
"Som jag skrev tidigare...." börjar jag och känner mig som på en anställningsintervju. Jag upprepar mitt svar, och lägger även till ett "hellre lite över medel än under" vilket är fullkomligt sant.
"Hur gammal är du?"
"37..."
"Vill du inte ha barn snart?"
"Så jättebråttom är det väl inte?"
"Joho, för barnen ska inte behöva ha för gamla föräldrar!" hävdar Desperatia. "När ska vi träffas?"
Vad?
"Det var värst vad du var på...." försöker jag lätta upp stämningen med.
"Vänj dig, jag är från Libanon! Jag tycker du är söt, så varför ska vi inte träffas?"
"Jag sa väl inte att vi inte skulle träffas...."
"Var bor du?"
"Norsborg utanför Stockholm."
För första gången under samtalet, som i och för sig inte pågått speciellt länge, verkar Desperatia tveka lite.
"Men då träffas vi och blir kära och så flyttar jag upp till dig!" utbrister hon så.
Konstigt nog blir jag lite överrumplad, men så kommer jag ihåg att man tydligen är sådan i Libanon.
Desperatia fortsätter:
"Får jag ringa dig i kväll?"
Det är en tisdag. "Nja, i kväll är jag upptagen..."
"Vad ska du göra i kväll då?"
Här kommer Desperatias elddop, tänker jag.
"Varje tisdag spelar jag Scrabble på en pub inne i stan. Vet du vad Scrabble är för något?"
"Nä..."
"Alfapet då?" säger jag föga hoppfullt.
"Ja!" säger Desperatia glatt. "Vad roligt! Får jag följa med dig dit någon gång?"
Jag blir faktiskt glatt överraskad. "Ja, det får du naturligtvis om du vill."
"Men då måste jag få pussa dig på kinden när vi är där!" sätter Desperatia som stenhårt ultimatum.
Av någon underlig anledning blir jag stum i någon sekund.
"Det ska väl inte vara några problem med det", lovar jag när jag samlat mig.
Desperatia verkar mycket nöjd med detta.
"Ring mig i morgon kväll så kan vi prata mer då, och då är jag kanske mer förberedd också", säger jag.
"Ja, kram på dig!" säger Desperatia och lägger på.
Kollegorna ser minst sagt nyfikna ut. Inte för att de har tjuvlyssnat alls, nejdå....

Fortsättning följer i morgon!

I maktens boningar

Detta har hänt: Fru Björk har släckt sin tomtesläde och julen är därmed över för denna gång. Områdets starka kvinna, Kolossala Sussie, har lurat in Banjo-Herren i Hyresgästföreningen där han har pålagts fritidsansvarighetsoket. Det utlovade hembakta på mötena har redan vid tredje tillfället bytts ut mot köpekakor.

Dags för ännu ett möte i den lokala Hyresgästföreningens styrelse. Mötet inleds sedvanligt med att ordföranden basunerar ut att kakorna serveras för att jag överhuvudtaget ska komma till mötena. Jag bryr mig inte om att opponera mig, ity det är sanning. Uppenbarligen är mitt kakultimatum det roligaste Sussie någonsin hört, med tanke på hur hon tjatar om det.

Tillåt mig presentera mina styrelsekollegor:
Ilskna Irene, sekreterare med misantropi som hobby. Vill döda nedskräpare och skjuta lata gatsopare.
Tant Majsan, kassör som älskar blommor, speciellt om de hänger snyggt, Snörper på munnen oavsett sinnesstämning.
Fru Björk, motvillig ledamot som tar med kakorna hem till hunden.
Dahlbergskan, tung missbrukare av hårfärgningsmedel och helt utan repliker.
Elisabeth, frånvarande från mötena. Jämt. Smart tant, således.
Kolossala Sussie, obersturmbahnführer och dagistant.
Sabbe, inkvoterad flerbarnsfar, för snäll, alternativt för dåligt språkbegåvad, för att säga nej.
Banjo-Herren, inkvoterad drömkille med samma problem som sin manliga kollega.

På dagens agenda står bl a en inbjudan till en kurs där man får lära sig att vara med i Hyresgästföreningen. Det är tydligen mycket komplicerat och tar en hel helg på kursgård på Smådalarö i anspråk. Alla tillfrågas om de vill åka med. Jag känner att jag hellre skulle simma över Amazonas iförd badbyxor gjorda av blodiga biffar än åka. Som tur är sammanfaller kursen med Stockholm Open i Scrabble så jag kan med gott samvete och mycken spelad ånger tacka nej.
Fru Björk undrar om mötet är slut till åtta.
Så kommer vi in på Irenes favoritämne; hur sätta dit våra medmänniskor på bästa sätt? Hur ska vi kunna straffa rökare som fimpar på trottoaren? Hur ska vi utan påföljd kunna prygla småungar (från andra gårdar) som kastar skräp inom vårt Lebensraum? Och hon på femman, hur länge ska hon få tillåtas kasta skräp från balkongen utan att garrotteras?
Sussie flikar in att hon har inspekterat cykelförråden och upptäckt till sin fasa att vissa inte bara har cyklar i sina förråd!!! De borde vräkas! Och en av cyklarna har punka! Det är ju uppenbart att vissa cyklar bara står där utan att användas regelbundet. Så får det väl inte gå till? Ut med dem bara och in med seriösa cyklister!
Fru Björk påpekar att hon måste gå klockan åtta.
Tant Majsan lugnar ner oss och tycker vi ska börja diskutera väsentligheter. Blommorna! Majsan tycker att 6 000 SEK i blombudget för våren är rimligt. Det är ju ändå sex amplar som ska fyllas!
(Blommorna på vår gård har en genomsnittlig livslängd på 1 vecka. Sedan har någon rivit upp dem eller slagit sönder krukorna.)
Sussie och jag opponerar oss. 300 spänn kan hon få, så spar vi resten av pengarna till en gårdsfest. Majsan blir tvärarg. Man riktigt ser hur munnen snörper ihop sig extra mycket, det ser ut som om hela ansiktet imploderar i en virvelström. "Jag vill hellre ha blommor..." piper hon tjurigt. "Vi har ju diskuterat det här i blomgruppen...."
Ja, vår Hyresgästförening har en blomgrupp. Den består av Majsan och Dahlbergskan.
"Men Dahlbergskan säger att du bestämmer allt där och inte låter henne ha ett ord med i laget!" råmar Sussie.
Dahlbergskan rycker till och ser nästan ut att vilja öppna munnen. Men låter bli.
"Men känner du så, Marianne???" snörper Majsan och ser sårad ut.
Dahlbergskan sjunker ihop och ser nästan ut att vilja skaka lite på huvudet. Men låter bli.
Fru Björk undrar om klockan inte är åtta snart.
Länge diskuteras det hur långa kedjor amplarna ska ha, vilket blir snyggast när de hänger? Jag påpekar att ju högre upp de hänger desto mindre chans är det att de blir nedsparkade.
(Allting som blir upphängt eller uppsatt i vårt område blir nedrivet inom en vecka.)

Så bryter Sussie av med att basunera ut att hennes barngrupp SKA HA 3000 kronor i budget eftersom hennes barngrupp är så duktiga angivare av folk som missköter sig. Ja, hon säger faktiskt så. Eftersom barnen på gården trimmats till att bli föredömliga tjallare och utpekare av nedskräpare, rökare, drinkare och andra moderna häxor så ska de få finare leksaker och glass. Och kanske några snitsiga uniformer? Gärna i något grovt, grått tyg.... mina egna associationer känns inte lämpliga att föra fram.
De avbryts av att Sussie annonserar nästa punkt på dagordningen. "Redovisning från fritidsansvarige! Banjo-Herren?"
"Vad är klockan?" frågar fru Björk.
"Fritidsansvarige har inget att rapportera mer än att han hoppas styrelsen hade en trevlig påskfritid,"
"Åtta", säger Irene.
Mötet avslutas.

Alla tiders ESC avgjort!

Efter en mycket mer långdragen omröstning än jag kunde ana så har nu Alla tiders ESC! avgjorts och det var spännande ända fram till sista juryns näst sista poäng! När Serbien-Montenegro fick den sista tian stod det klart att Lane Moje faktiskt är det bästa bidraget i Eurovision Song Contest genom tiderna, fastän Zeljko inte vann när det begav sig. Här har vi slutställningen:

1.SERBIEN
Lane moje - Zeljko Joksimovic & Ad Hoc Orchestra (2004)
77 p

2. TYSKLAND
Dschingis Khan - Dschingis Khan (1979)
59 p

3. ISRAEL
Shir habatlanim - Datner & Kushnir (1987)
56 p

4. JUGOSLAVIEN
Dzuli - Daniel (1983)
49 p

5. BOSNIEN-HERZEGOVINA
Lejla - Hari Mata Hari (2006)
47 p

6. HOLLAND
I see a star - Mouth & MacNeal (1974)
41 p

7. LETTLAND
My Star - Brainstorm (2000)
39 p

8. RUMÄNIEN
Tornero - Mihai Traistariu (2006)
38 p

9. STORBRITANNIEN
Makin' your mind up - Buck's Fizz (1981)
TURKIET
Bana Bana - Pan (1989)
35 p

11. ITALIEN
Nel blu dipinto di blu - Domenico Modugno (1958)
34 p

12. SPANIEN
Bandido - Azucar Moreno (1990)
DANMARK
Fly on the wings of love - Olsen Brothers (2000)
33 p

14. UNGERN
Vorogj vilag - NOX (2005)
30 p

15. LUXEMBURG
Poupée de cire, poupée de son - France Galle (1965)
28 p

16. FRANKRIKE
Je n'ai que mon âme - Natasha St-Pier (2001)
27 p

17. NORGE
La det swinge - Bobbysocks (1985)
22 p

18. SCHWEIZ
Musik klingt in die Welt hinaus - Egon Egemann (1990)
21 p

19. SLOVENIEN
Cvet Z Juga - Alenka Gotar (2007)
20 p

20. LITAUEN
We are the winners - LT United (2006)
16 p

21. UKRAINA
Dancing Lasha Tumbai - Verka Serdushka (2007)
13 p

22. KROATIEN
Nostalgija - Magazin & Lidija (1995)
12 p

23.  MALTA
7th wonder - Ira Losco (2002)
7 p

24. ÖSTERRIKE
Weil der Mensch zählt - Alf Poier (2003)
6 p



Tack så väldigt mycket, alla som röstade. Nästa gång får vi hugga i och rösta fram den bästa svenska melodifestivallåten genom tiderna, eftersom jag laddade ner dem allihop från 1958 till 2007 i förrgår.
Fast det börjar vi inte med i morgon, kan jag ju garantera.......

Alla tiders ESC avgörs i kväll!

Själva omröstningspresentationen kommer att avhandlas i Ordspels forum och börjar 20:30. Vid 21:30 bör allt vara klart och resultatet presenteras här.

13 röstserier har vi fått in. Det var faktiskt betydligt mer än jag trodde för tre veckor sedan! Tack alla som röstat!

Omtänksamme Otto

"Var god!" vädjade Otto och gav mig 20 euro.
Otto stod i ett gathörn i Mariehamn och jag hade just kommit dit.

Jag är en mycket ovan ålandsresenär. Redan i färjeterminalen insåg jag att jag hade missat några viktiga obligatorium.

1) Jag var inte på lyset.
2) Jag hade inte tom dragkärra med mig.
3) Jag skulle faktiskt till Åland. Och stiga av.

Jag får skylla på Bryssel. Under fyra år i Bryssel glömmer man bort en gammal fin, svensk tradition; förfesten! Tro det eller ej, men det är faktiskt ytterst sällsynt på kontinenten att man samlas hemma hos någon och dricker färdigt innan man går ut. Det är egentligen ekonomiskt riktigt att tömma barskåpet ordentligt före en ålandstripp så att man har maximal plats för nya inköp i taxfreen. Att man p g a detta kan ha lite svårt att gå rakt redan vid incheckningen är något man får leva med. Flera av mina medresenärer hade praktiserat denna taktik. Speciellt en dam hade varit så pass framsynt att hon hade med sig lite kröka till själva terminalen som hon för att få kompisar vinglade runt och bjöd ut till hugade. Självklart fick en så god kund följa med på färden.

Ju längre resan gick, ju mer övertygades jag om att jag utan att märka det gått och blivit för gammal för vilt festande. Nu var jag ju inte där för att utföra vilt festande, jag och mitt resesällskap, som vi för nöjes skull kan kalla Underbar Segdans och Bredare Rakning, hade viktiga saker för oss dagen efter i Mariehamn så vi tog det ganska lugnt. Stort misstag att ändå försöka beblanda sig med resten av passagerarna! Stort misstag! För att riktigt kunna uppskatta sällskapet av tusentals snorfulla kickoff-deltagare behöver man själv vara någorlunda snorfull. Dansgolvet hade tydligen abonnerats av någon sorts konvent för bagare med två vänsterfötter eftersom jag sällan sett så mycket dålig dans och systematiskt knådande på samma gång. Panelhönorna hade ersatts av överåriga panelgamar som spände sina lammköttshungriga ögon i Segdans och mig. Man kände sig som en gnu i en lejongrop. Vi backade långsamt ut därifrån.

Och så har vi det där med taxfreen. Jag är helt urusel på att handla på taxfree! Jag stod där framför all denna billiga sprit och tänkte att så billig var den ju i alla fall inte. Än en gång får jag skylla på Bryssel. Min andra tanke var att vad ska jag med sprit till? Faktum är att jag mycket sällan dricker sprit. När jag slutade på EuropeLoan Stockholm 2002 så fick jag en flaska whiskey. Den har jag kvar, i det närmaste odrucken.Samma sak med en flaska genever från 2001. Fullständigt meningslöst hur billigt eller inte det är om man ändå inte tänker dricka upp det.
Öl är för tungt att bära.
Och röker gör jag inte längre. Tack så mycket.
Men godis äter jag.

Väl framme i Mariehamn behövde jag så få tag i några euro och där i ett gathörn stod Otto.
I Mariehamn heter bankomaterna Otto.
På skärmen stod något på finska och så fanns där två olika hål för bankkort, ett gult och ett blått. Först efter att man chansat vilt på blått hål så kom en fråga upp om vilket språk man ville ha betjäning på. Jag valde svenska.
"Slå in din kod. Var god!" bad Otto.
Jag både slog in kod och gaskade upp mig moraliskt.
"Tag ditt kort. Var god!" predikade Otto.
Jag gjorde så.
Tag dina pengar. Var god!" mässade Otto. Gå och synda icke mer!
Amen, tänkte jag och insåg att de här pengarna fick jag inte slarva bort på dåligheter.

Så därför stod jag där igen 5 minuter före landhugg i Stockholm på taxfreen och var tvungen att göra mig av med 10 euro till, fortfarande ointresserad av sprit, fortfarande rökfri och fortfarande ovillig att släpa tunga ölburkar på tunnelbanan.
Jaja, det är ett halvår kvar till nästa besök hos tandhýgienisten....och 10 euro för tre Toblerone är faktiskt rätt billigt.


(Sista chansen att rösta på Alla tiders ESC! Tisdag 15/4 12:00 går tiden ut. I morgon kväll presenteras omröstningen!)

Dagens avslöjande

I dagens City varnar tullen för billiga märkeskopior som tydligen väller in över gränserna. Kopiorna ser ut precis som originalen, det kan vara en söm eller någon annan liten småsak som avgör.
Ett: Tänk vad man måste kunna för att vara tullare nuförtiden! Förr behövde man bara kunna se om fyllot som raglade av Finlandsbåten såg skyldig ut eller inte, nu behöver man kunna hur lång stygnlängd det är på Armanis symaskiner.
Två: Om jag vore piratkopierare så skulle jag inte vara så förfärligt klumpig så jag missade en så relativt iögonenfallande detalj på mina kopior.

Sist i artikeln kommer tullarna med vad de anser vara det vidrigaste i hela saken. Det har tydligen hänt att de i vissa kopiejackor funnit spår av slaktavfall!
Nå, Sveriges Tullverk och Citys reportrar: Hur tror ni annars att dun i dunjackor kommer till? Tror ni att det finns speciella dunfarmar där gäss och andra fåglar får gå och rugga i godan ro och sen kommer det en liten gåsherde och sopar upp alla dunen och stoppar i jackorna? Eller tror ni att de klipper gässen ungefär som får och att sen gässen spatserar iväg glatt förvissade om att dunen växer ut igen?

Dun ÄR slaktavfall. Om det inte rör sig om konstgjort dun förstås. Eller kaveldun.

Goda gärningar och grubblet de föder

Om man vill undvika transfettbomberna på McDonalds vid Centralen så kan man gå uppför trappan till vänster, passera Apoteket Göken och släntra in på Pizza Hut istället. Där vet de verkligen hur man sätter ihop onyttigheter för högsta möjliga kaloriresultat! Lite lustig egentligen, det där med kalorier, kalori är ju en gammal enhet för energi, ergo bör man få energi av att införa kalorier. Hur kommer det sig då att man blir så där däst och trött efter att ha infört många kalorier???
Jag sov lika bra på biologi- och fysiklektioner i skolan som jag gör på möten nuförtiden. Det måste bero på overhead-suset.
På Hutten får man äta så mycket pizza man vill eller orkar och dricka stor läsk för bara 90 SEK. Pengarna betalas vid entrén och sedan äter man sig in till baren där man får sin dricka, äter sig vidare till buffén där man graciöst och karaktärsfast hoppar över soppa, sallad och vitlöksbröd och koncentrerar sig på pizzorna.
För 10 år sedan kunde jag äta 8-10 bitar utan problem, nuförtiden säger hela kroppen stopp vid sluttampen av den femte biten. Och ändå är det nu som magen börjat växa? Ännu ett av livets mysterier. Kommer min pizzaaptit att minska i samma rasande takt så dröjer det inte länge förrän "allt-du-kan-äta"-konceptet inte är lönsamt för mig längre. Det är ju viktigt att en lunch inte bara är flottig, den ska ju vara prisvärd också.

Väl framme vid bordet där man tänkt sig sitta finner man en liten skylt som säger att för 2 kronor så får ett barn i Afrika en skollunch. Om man vill så kan man be personalen lägga till några kronor på ens nota så går det till sådana luncher. Varför får man reda på det först efter att man har betalat notan? Storstilat impulsivt bestämmer man sig för att nästa gång ska man minsann be att få betala 100 SEK, så får en liten parvel i Ekvatorialguinea en hel veckas lunch! Fast med min vanliga tur så skulle väl just min tia behöva användas för att muta någon för att få fram lunchpengarna till de stackars barnen, för de kan väl inte påstå att skatt, mutor och transport ingår i priset? Och vad kan man egentligen få för 2 spänn ens i Afrika? Blir det en näringsriktig måltid enligt tallriksmetoden? Innehåller den samtliga kostcirkelns delar? Finns kostcirkeln fortfarande eller dog den med Jan Bergqvist? Hur var det nu signaturmelodin till Kroppen gick? De gjordes bättre barnprogram förr, sanna mina ord......
En plötsligt tom tallrik kallar en tillbaka till verkligheten från tankeflackandets ängder och eftersom tallrikarna på Hutten bara har rum för tre bitar åt gången så finns det fortfarande lite plats kvar därinne,

Väl framme vid buffén igen slås man av en annan tanke. Om man nu i Afrika kan röra ihop en hel lunchmåltid för bara 2 pix, hur kan då min torftiga måltid betinga 90? Fast de får förmodligen inte äta allt vad de orkar, förstås....
Äter jag lika mycket som 45 guineanska skolbarn? Skandalöst. Jag sliter maten ur munnen på en och en halv skolklass.
Jag är en ond man.  Och trött blir jag.

Nästa lunch går jag till McDonalds som vanligt. Där får man en extra läsk om man köper en stor läsk. Det är ju jävligt logiskt.


(Glöm inte att rösta i Alla tiders ESC! 15 april 12:00 stänger "slussarna".)

Banjo-Herren tar timeout

Folk skiljer sig.
Hundar bits.
Deklarationspapper kommer.
Elände, elände, elände.
Jag har helt tappat inspirationen och behöver en veckas paus sisådär.
Ni får ha tålamod för jag är helt säker på att jag kommer tillbaka.
Ha det bra så länge, allihopa.

(OBS! Det här betyder inte att jag i morgon börjar blogga på 1000apor.se som vissa andra. Tyvärr...)

Alla tiders ESC! Finalen!

Så har då alla delfinaler avgjorts och vi har bara att presentera de 24 finalisterna. Fyra stycken från var delfinal har gått vidare och den här gången skippar jag mellandravlet och presenterar dem helt enkelt land, titel, artist och kompositörer, precis så seriöst som det bör vara när det är final. Startordningen i finalen är helt slumpvis lottad.
Och den här gången är det en lite annan pongsättning som gäller vid röstandet. Det är inte sex poäng som ska fördelas, utan ni ska rangordna era tio favoriter enligt det klassiska 12-10-8-7-6-5-4-3-2-1-systemet, precis som på riktigt. Eftersom det där säkert tar sin rundliga tid att tänka över så har ni extra lång tid på er. 15 april presenteras omröstningen, på vad sätt har jag inte funderat ut riktigt ännu, men något måste jag ju också syssla med i två veckor. Själv har jag redan satt ihop min topp-10 för att inte eventuellt påverkas av inkommande röster.
Skickar in rösterna gör ni som vanligt till

schlagerbanjo@gmail.com

Här har vi så startfältet!

SCHWEIZ
Musik klingt in die Welt hinaus - Egon Egemann (1990)
Text och musik: Cornelia Lackner

NORGE
La det swinge - Bobbysocks (1985)
Text och musik: Rolf Lövland

LITAUEN
We are the winners - LT United (2006)
Text: Andrius Mamontavos & Victor Diawara
Musik: Andrius Mamontavos & Saulius Urbonavicius

KROATIEN
Nostalgija - Magazin & Lidija (1995)
Text: Vjekoslava Huljic
Musik: Tonci Huljic

STORBRITANNIEN
Makin' your mind up - Buck's Fizz (1981)
Text och musik: Andy Hill & John Danter

UNGERN
Vorogj vilag - NOX (2005)
Text: Attila Valla
Musik: Szabolcs Harmath

SPANIEN
Bandido - Azucar Moreno (1990)
Text: José Luis Abel
Musik: Raul Orellana

JUGOSLAVIEN
Dzuli - Daniel (1983)
Text: Mario Mihaljevic
Musik: Milan Popovic (Daniel)

LUXEMBURG
Poupée de cire, poupée de son - France Galle (1965)
Text och musik: Serge Gainsbourg

ITALIEN
Nel blu dipinto di blu - Domenico Modugno (1958)
Text: D. Modugno & F. Migliacci
Musik: D. Modugno

RUMÄNIEN
Tornero - Mihai Traistariu (2006)
Text: Christian Hriscu & Michaela Deac
Musik: Eduard Circota

SLOVENIEN
Cvet Z Juga - Alenka Gotar (2007)
Text och musik: Andrej Babiae

ÖSTERRIKE
Weil der Mensch zählt - Alf Poier (2003)
Text och musik: Alf Poier

ISRAEL
Shir habatlanim - Datner & Kushnir (1987)
Text och musik: Zohar Laskov

TYSKLAND
Dschingis Khan - Dschingis Khan (1979)
Text: Bernd Meinunger
Musik: Ralph Siegel

UKRAINA
Dancing Lasha Tumbai - Verka Serdushka (2007)
Text och musik: Andrei Danilko

FRANKRIKE
Je n'ai que mon âme - Natasha St-Pier (2001)
Text och musik: J Kapler

TURKIET
Bana Bana - Pan (1989)
Text och musik: Timur Selcuk

HOLLAND
I see a star - Mouth & MacNeal (1974)
Text och musik: Hans van Hemert

BOSNIEN-HERZEGOVINA
Lejla - Hari Mata Hari (2006)
Text: Fahrudin Pecikoza & Dejan Ivanovic
Musik: Zeljko Joksimovic

MALTA
7th wonder - Ira Losco (2002)
Text: Gerard James Borg
Musik: Philip Vella

LETTLAND
My Star - Brainstorm (2000)
Text och musik: Renars Kaupers

SERBIEN
Lane moje - Zeljko Joksimovic & Ad Hoc Orchestra (2004)
Text: Leontina Vukomanovic
Musik: Zeljko Joksimovic

DANMARK
Fly on the wings of love - Olsen Brothers (2000)
Text och musik: Jörgen Olsen


Som ni ser så är inte Sverige med. Roger Pontare visade sig inte hålla måttet alls i Dödens grupp, så vi får klara oss utan Sverige i Alla Tiders ESC! Hoppas inte att det blir så i 2008 års ESC längre fram i vår (även om det inte tillnärmelsevis är en lika viktig tävling som denna...)


Håglöst segervrål

Här skulle jag egentligen skriva ett långt referat om helgens Scrabble-turnering, men jag är så fantastiskt oinspirerad så det får vara.
Jag vann turneringen. Det var kul.


RSS 2.0