Livet i Bryssel hittills

Det har funnits dagar då man har velat ta sitt pick o pack och flytta hem och ställa sig på Vetlandas torg för att sälja glass med strössel, silverkulor, hackade nötter och kolasås till stadsborna.

Tur att man skriver på tangentbord för annars hade mitt papper varit alldeles neddregglat och oläsligt vid det här laget. Min bror har kategoriserat mig som en bulimiker som aldrig kräks upp...men mera om dessa passioner en annan gång...Jag är inne på min tredje sötsaksavvänjningsvecka nu så jag ska kunna skriva om kanelbullar med viss distans o nedlåtenhet nu för tiden.

Det finns två kategorier av yrkesgrupper som jag omedelbart skulle vilja sänka ner i dammarna vid Place Flagey, nämligen taxichaufförer och hyresvärdar! Ohyggligare människor kan man förgäves leta efter, för det är verkligen botteneliten!
Hm....apropå eliten så får jag tänka på att jag har halva Scrabble-eliten här som läser och kanske skulle man inte få poäng för ord som botteneliten? Med Banjo har jag alltid tillåtelse till lite fria fuskpoäng och han är ju trots allt ordförande, så botteneliten får stå kvar...
När jag flyttade ner till Bryssel så var jag precis som alla andra f d Stockholmsbor chockad över utbudet av lägenheter i staden. I princip var det bara att välja och vraka och det ger staden ett stort plus på min lista.

Men....

Hyresvärden kräver att man betalar in tre månadshyror i förväg som deposition och de flesta som lämnar sin lägenhet ser inte röken av denna deposition när de väl vill flytta ut, för alltid hittar värden något som har slitits sönder om han så ska bryta sig in i lägenheten med egen extranyckel och ställa till med några repor och spikhål i väggarna själv.
Så är det.
Så hyresvärden min fjäskar jag för med hela min själ och praktiserar flirting enligt triangelmetoden.
För er som inte är införstådda med triangelmetoden så går den ut på att man ska föreställa sig flirtobjektets huvud som en upp-och-nervänd triangel. Då det är ofint att flirta genom att stirra flirtobjektet rakt i ögonen så ska man istället betrakta personens ansikte genom att svepa blicken över ansiktet/triangeln i lite olika varv o vinklar. Det är mer sofistikerat så, säger uppfinnaren av metoden och en Galpal vill ju alltid vara sofistikerad.

Skräcken för hyresvärden har inneburit följande situation för Verran:
På varmvattenberedaren i min lägenhet finns en röd lampa som börjar blinka några sekunder innan varmvattnet tar slut, vilket är lite kort varsel och inte enligt bruksanvisningen. Oftast börjar den röda lampan blinka precis när jag fått upp ett dunderlödder i håret som skulle ta en halvtimme att skölja ur. Därför avslutas resten av duschen och urlöddringen av håret med vad vi i Småland kallar "raggardusch" d v s man får luta sig över badkarskanten och skvätta vatten över lilla sig och hoppas att man inte dränkt alla kakelplattor i vatten under sina fötter.
När man ett par raggarduschar senare tröttnat på proceduren så skriver man in sig på ett 90 EUR/månad-gym i närheten där de har fina duschar, bastu och ångbastu.
Ja, och så träningsmaskiner förstås...
Förutom att jag nu kan duscha ända tills jag är skrynklig som ett litet russin så har jag med hjälp av Brittan i öronen lyckats springa 10 km på en timme. Vältränad, välduschad, välmående.

Det blev resultatet av att jag inte vågade ringa till hyresvärden och klaga!


Slutligen vill jag varna för ett alltför intensivt bruk av Triangelmetoden då den i extrema fall om den inte använts varsamt kan leda till att du blir kolossalt förälskad i ditt flirtobjekt och han/hon kanske avslutar dagen med att lyfta ner ett par stjärnor bara för dig....


Allas er,


Galpal VK

(från en balkong med ständigt fågelkvitter i bakgrunden)


Hur man aldrig riktigt lär sig

Zzzzz.....zzzzz.... (Plats: en trappa upp mittemot en indonesisk restaurang på en gata i Ixelles, Bryssel.)

"BIIIIP!!!" ("Du har fått SMS!") Klockan är tio på morgonen, en söndag.


Vid den tiden skulle vanligtvis varken en magsjuk ylande Atlas eller orkan vid namn Dundra kunna väcka en galpal som njuter av vad hon hoppas kunna bli en skönhetssömn eller åtminstone en kaloriförbrukande sovstund
(Ja, det sägs att man på något vis kan bränna fler kalorier om man sover längre...på något vis...) men ETT pip av sms-signalen och jag har hoppat ett tigersprång över doggy och klickar "Öppna" innan mina ögonlock knappt är det...öppna alltså.... Bara det är ju lite loser-aktigt kanske, men vem är jag att behärska mig? Nåväl...

"Jag ska gå till gymmet mellan kl 10 och 10:15. Vill du hänga med?"

Jag tänker fort...Ska jag hänga med till gymmet trots att jag vaknade i samma sekund som jag fick meddelandet? Jag skulle kunna göra det, samtidigt som det ju också vore uppiggande med en kopp kaffe innan för att vakna till liv, men då skulle jag inte lyckas tajma in tiden med min galpal... och jag hade ju ändå tänkt gå till gymmet senare på dagen så jag kan ju lika väl gå nu så har jag resten av dagen fri sedan...

Så ungefär gick logiken medan jag slängde ner mina trikåer i väskan och faktiskt begav mig till gymmet tio, femton minuter senare om än fortfarande groggy och bara till hälften vaken...

Om bytt och med min CD-spelare som jag fick i present av Banjo när han lämnade brysselkållandet hoppade jag upp på löpbandet och började springa till tonerna av Crazy med Britney...är det någon som lockar fram löpardrottningen inom mig så är det Brittan....men det är inte detta som mitt inlägg handlar om.

Vad det handlar om är att jag o Brittan avverkade en timme av Crazy, Toxic, Lucky, I love Rock'n'roll etc på löpbandet tillsammans och min kära väninna dök inte upp. Oops, she did it again...
Jag gick upp för att ta en dusch och såg att jag fått ett nytt sms.

"Ledsen sötnos, jag kunde inte komma, min hund lät mig inte lämna parken."

Det finns flera anledningar till varför man skulle kunna känna sig korkad i detta läge förutom det mest självklara att personen inte behagar dyka upp varken på utsatt tid eller senare, plus att det var hundens fel att hon inte kunde komma...och att man faktiskt förväntas tro på det.
Men är man bästisar så är man och även om det är hundrabillionte gången som detta händer med Galpal så är det faktiskt nästan värt att bli dissad gång efter gång.... Det finns bara en Jen och om våra vägar möts igen på denna sida så kommer ni att förstå exakt vad jag menar och tro det eller ej, men ni kommer att bara önska att en dag få bli dissade av den tjej jag kallar Jen....


Nyordning

Hej alla Banjo-diggare!!

Det är jag som är Galpal Vera K.
Efter mycket tjat, gnäll, hot, smicker, giroöverföringar från diverse bankkonton i Schweiz, fria hångelkort och komplimanger har Banjo precis beviljat mig en provanställning på två veckor (eventuellt förlängningsbart) på denna sida. YES, I'm in! Gimme some skin, people!

Jag vet inte vem som lider av den värsta prestationsångesten just nu, jag själv som hoppas att jag inte ska bli utbuad och portad, eller Banjo som under tortyr har erkänt en viss grad av rädsla för att bli utkonkurrerad av sin väninna....ingen risk, du får komma tillbaka när du inte kan hålla dig undan längre!

Nåväl...skulle ni börja kasta snöbollar på mig via Facebook så lovar jag att genast dra mig tillbaka, bygga mig en liten hydda i Alaska och fiska efter lax tills jag storknar och bestämmer mig för att bli vegetarian.

Första gången jag kom i kontakt med Banjo var när han ringde företaget jag jobbade för och jag tyckte han hade världens sexigaste röst ...vrrr ....vem ÄR denne skåning?
....Fast forward ett par månader....
Trots att han inte slängde sig för att rädda mig från eldslågorna (som kanske faktiskt fanns därinne i något hörn någonstans) när falsklarmet gick igång på kontoret på Mäster Samuelsgatan så blev denna tid början på en lång vänskap. Mera om det senare, nu ska jag övergå till det jag tycker bäst om i heeeela världen (enligt Banjo) ....nämligen att prata om mig själv!!

Förresten, finns det någon statistik på hur långa inlägg man kan skriva innan folk tröttnar och inte orkar läsa mer? Hmmmm.... presentera dig väl nu, Galpal... och välj en mindre fontstorlek så kan du klämma in mer text på samma yta...tur att man inte BARA är snygg utan också lite smart....

Galpal Vera K är sedan ett par år tillbaka (fortfarande) 25 och tycker att när man hittar en ålder man gillar så jkan man gott o väl hålla fast vid den och det har Banjo fått lära sig från första början....för gott folk, här är vad som är hemligheten med sann vänskap:

1) att varje år gratta på 25-årsdagen och inget annat. Det är alltid 25!!! Tack så mycket!

2) att tvinga iväg sin vän till sjukhuset när vännen blivit avsmakad lite hudyta av sin jycke och lova heligt att hunden INTE är mentalt störd för att han inte visat några yttre tecken på ångest eller skam,

3) att inte skratta när man just fått en synt-tofs tillklippt av en ung liten amatörbrat på Toni & Guy. År 2006!

4) att låta sin kompis få skriva gästinlägg på en blogg som är värdig att bli publicerad i en bok. Tack!

(Du kommer möjligtvis ångra dig men den risken är jag beredd att ta....hahaha....)



Jaaaa, det var väl alles från Brussels idag....något annat neues från er då?

Gonatt säger jag till er alla som fortfarande är med mig och Atlas Den Blodtörstige säger Vaff! Han ÄR snäll innerst inne....



Galpal VK


Nu får det vara nog! (Ja, det får det.)

Jag har ingen energi.
Jag har ingen inspiration längre.
När jag läser de senaste inläggen finner jag bara dålig kvalitet och poänglösa, ointressanta historier.
Så här kan det inte hålla på.
Banjo-Herren går med detta inlägg i graven. Tack till alla som läst och tyckt och kommenterat.
Det har varit riktigt kul.

Dagens solskenshistoria

När telefonen ringde och displayen visade ett Malmö-nummer blev jag först nervös. Jag känner bara en person i Malmö.
Skulle jag nu välsignas med ännu en chans till evig tvåsamhet med det libanesiska avelsdjuret? Varför svarade jag, frågar jag mig i efterand.

"Banjo-Herren."
Tyst en stund. Sedan:
"Hej, det är Tora."
Oj, vilket försigkommet barn, tänkte jag. Inte bara hade hon lärt sig prata och bilda meningar, hon hade tydligen även lärt sig hur man åker till Malmö utan pappa (för honom hade jag inom hörhåll) och använda en telefon samt åtminstone 118 118. Och detta bara på fyra dagar! Vad stolta vi måste vara över lilla Tora.
Sedan insåg jag att hon inte sagt "Tora".
"Hej, Tova" sa jag till den femåriga flickan (hon kan inte ha varit mer) i andra änden av linjen, "jag tror du har ringt fel."
Tyst en stund igen. Sedan: "Ja."
Sen hade Tova pratat färdigt. Hon hade inte lärt sig att lägga på luren ännu, så jag hjälpte henne med det.

Sju minuter senare ringde Tova igen, men då var jag på väg ut i Stockholms gatuliv så jag märkte det inte. Hon hade dock talat in ett mycket välartikulerat meddelande på min telefonsvarare.
"Hej, föllåt, ja jåkade komma fel, det är Tova Gullsnuttegjen, 040-123456.....Tack fö meddelande!"
Kan man annat än smälta?

Tovas mamma har samma mobilnummer som jag, sånär som på en siffra. Hoppas hon fick tag i henne till slut.

Alltid lär man sig nåt

Idag lärde jag mig t ex att man kan kolla om en ananas är mogen genom att dra i ett blad i "kronan" eller vad det nu kallas, det där lövverket på toppen. Lossnar det relativt lätt vid roten är den mogen. Att torggubben som visade mig tricket också påstod att detta visade att den var söt tar jag med en nypa salt. Alla ananaser är väl söta?

Salt på ananas sägs för övrigt vara rätt smaskens, men då ska det vara flingsalt.


En annan sak en kollega till mig försökte lära mig idag var att kvinnor aldrig har navelludd, men man går ju inte på vilket tokeri som helst.....att kräva bevis genom att få provpilla slog mig aldrig in.


Sen undrar jag om Sören från banken i Saftskallehult lärde sig något idag. Han ringde nämligen upp mig och sa följande:
"Din kollega Anna har frågat mig om en summa pengar som vi har satt in på ett konto. Vilket konto menar hon?"
Min kollega Anna var inte närvarande, jag visste inte vad hon gjorde (mer än att det INTE var att hon pillade navelludd i alla fall) och jag visste verkligen inte vad hon tänkte på. Det trodde dock Sören, eftersom han verkligen verkade förvänta sig ett svar.
"Du, jag måste nog be Anna ringa upp dig!" sa jag serviceinriktat.
Sören sa ingenting.
"Då behöver jag ditt telefonnummer."
"Mhm", sa Sören.
Han tänkte visst inte ge mig sitt nummer. På displayen på min telefon såg jag det.
"Är det 0123-45678?" undrade jag. (Telefonnumret heter i verkligheten något annat.)
"Mhm" sa Sören.
"Och du heter Sören...." började jag med en sån där liten uppgång i tonläge på slutet som för varje annan vanligt funtad samtalspartner innebär att de ska fortsätta meningen.
"Mhm" sa Sören igen.
"Jaha..." sa jag och gjorde in liten paus för att se om fortsättning följde. Det gjorde det inte. "Då ser jag till att hon ringer upp dig."
"Bra!" sa Sören och la på. Inte tack, inte hejdå.
Samtalet mellan Sören och Anna en stund senare blev långt och från Annas sida rätt så animerat. Min favoritreplik var: "Jag har skickat likadana mail i åtta år och du är den förste som haft några motfrågor! Jag uppgav personnummer på kunden, vad mer behöver du för att hitta ärendet?"
I Saftskallehult tycker de inte att personnummer är tillräckligt individuellt. Nej, skonummer, det är the shit!

Apropå absolut ingenting så skulle jag vilja avsluta dagens inlägg med att nämna att Suncana är en duktig scrabblespelare som aldrig misstänkts löpa någon risk att bli sist i ett svenskt mästerskap. Så var det sagt.


Semestertävlingen avgjord!

Som alla förstod av min lägesrapport i förra veckan så har jag inte fått in ett enda legitimt tävlingsbidrag till schlagerbanjo@gmail.com. Jag står alltså kvar på ruta 0. Bidragen utom tävlan som kom in i  kommentarer till inlägget får ett hedersomnämnande, men jag är för bekväm för att klafsa ut i en leråker, spänna upp ett tält och sedan hoppas att ingen spyr på eller i det under en vecka. Det finns en tid och en plats för allting, och den kallas lumpen. Att resa ensam till ett solsemestermål kan endast sluta i katastrof för en ljusskygg och trögstartad person som jag. Och med den grundinställningen så är det ju ändå kört, eller hur?

Nej, nu tappade jag helt sugen. Tack för idag.

Hejsan!



Hej, det är jag som är Tora.
Banjo-Herren ber om ursäkt för att han inte orkat skriva något i helgen, men igår var han och lekte med mig hela dagen och vem klandrar honom för det, jag som är så söt?

Idag skulle han visst och titta på när några andra spelade det där spelet med bokstäver. Han är inte klok, den där. Men jag gillar honom ändå, eftersom han bara leker och aldrig pappar sig och säger "Nej!"

Hej då!

En förfärlig historia, del 2

Belgiska taxichaufförer är ett säreget släkte med väldigt kort minne. Under en godtyckligt lång taxifärd kan de glömma:

* vart dom ska,
* trafikregler,
* engelska språket, speciellt när taxametern tar sina egendomliga fem-euros-skutt i slutet av färden.

Den enda folkgrupp i Bryssel som överträffar taxichaufförer i otrevlighet är förmodligen hyresvärdar.
Nu hade däremot Galpal Vera K upptäckt the shit när det kommer till att locka det bästa ur taxichaufförer. Blöd!
Efter att ha konstaterat att den lokala läkarmottagningen var stängd fem på morgonen ringde hon 112, som genast ville skicka en ambulans, men där satte Vera ner foten vad gällde pinsamheter. Hon fick adressen till närmsta akutsjukhus och ringde sedan en taxi.
En dam i nöd är det svårt för det franska galanteriet att motstå. Taxichauffören rabatterade t o m priset när det visade sig att den nödställda inte hade nog med kontanter.
Omplåstrad och stelkrampsbesprutad av en ung spoling till läkare i badtofflor (skandal!) lämnade Vera akuten ganska snart (nej, jag är inte alls avundsjuk.....) och fick skjuts tillbaka till sin lägenhet av en än mer chevaleresk och hjälpsam taxichaufför. Hemma väntade en chock till.


Framåt eftermiddagen fick jag äntligen tag i Vera. Hon hade gått till jobbet i alla fall, men fått gå hem efter halva dagen p g a smärtorna i armen. När jag frågade hur det var med Atlas fnös hon och sa att hon inte talade med honom längre, och att han som straff inte fått någon mat.

Här någonstans kan det vara läge att introducera Veras egen galpal Carla. Värt att berätta om Carla är att hon inte har hund, hatar alla representanter av hankönet, inte har hund, har bestämda åsikter om allting samt inte har hund.
 
"Men du måste ju ge honom mat i alla fall!" påpekade jag (som i rättvisans namn också skall tillskrivas egenskapen att inte ha hund). "Han bet dig ju inte med flit."
"Men han springer omkring och viftar på svansen som om ingenting har hänt!"
"Vilket det i hans värld förmodligen inte har heller", påpekade jag.
"Menar du att han inte kommer ihåg att han BET mig?"
Enligt Carla var det tydligen inte normalt att hundar betedde sig på ett så samvetslöst vis. De flesta hundar brukar ringa till blomsterbud som kommer hem till matte med en bukett om ett dussin vita rosor och en ångerfull lapp. Normala cockerspaniels brukar boka bord på nån flådig restaurang och gå ner på knä och yla förlåt.
Men PSYCHO-Atlas han svansar runt och låtsas som det regnar, han! Det är inte normalt, Vera, du borde ringa veterinären! Han kanske redan går och planerar nästa attack! Du svävar i livsfara!!!! Fly!!!

Ibland är det tur att det finns en sansad Banjo-Herre som för en tillbaka till verkligheten.


En förfärlig historia, del 1

Hur mycket ska en stackars cockerspaniel behöva stå ut med egentligen? tänkte Atlas desperat.
Han var riktigt risig i kistan och hade så varit hela natten. Det måste varit något han ätit på promenaden. När skulle han egentligen lära sig att inte äta andra djurs avföring, hur läckert det än kunde verka där det låg i parken? Och den där människan som bodde hos honom hade ju inte märkt någonting heller, då kan det ju inte ha varit farligt, eller?
Yl.
Tikar gläfser om att valpa, tänkte Atlas, men då har de inte varit med när en cockerspanielhanne är riktigt magsjuk. Stackars, stackars mig....
Gnäll.
Atlas tittade på klockan, och gjorde den instinktiva hundavvägningen om detta föremål antingen gick att äta eller para sig med. Eftersom han inte visste om tid och tidsåtergivning så hjälpte det honom inte att den stod på halv fem på morgonen. Hela natten hade han legat i nån slags läge mellan vakenhet och sömn, och detta kombinerat med magsjukan tokade till det i den arma hundhjärnan.
Ynk, gläfs i sömnen.
Han jagade en kanin. Plötsligt började kaninen jaga honom med en veterinärspruta och skrek "Hopp ner! Hopp ner!" I nästa ögonblick insåg han att bollen var borta. Var var bollen? Atlas matskål svävade vid horisonten och han sprang mot den. Magen skrek. I fjärran hörde han en bekant röst fråga: "Vad har du där, Atlas?" och kaninen började hötta med sprutan mot hans tänder. Ett ljus tändes. Han var tillbaka i lägenheten och en mörk skugga sänkte sig över honom. Kaninen? Anfall är bästa försvar....här ska ingen veterinärkanin komma och komma....


Jag väcktes av att mobilen ringde. Först trodde jag det var den sedvanliga väckningssignalen men så såg jag Vera K:s ansikte på displayen.
Klockan var kvart i fem. Kvart i fem?! Med stor oro svarade jag.
Det var dödstyst i luren. Inte det minsta lilla ljud. Hade hon börjat ringa mig i sömnen nu också?
"Vera, är du där?" frågade jag.
Tyst en stund till. Så kom ett chockat:
"Atlas...har bitit mig!"
"Va?" Informationen hade lite svårt att sjunka in, förstås. "Hur gick det till?"
"Han har legat och gnällt hela natten och när jag skulle gå upp och titta till honom så verkade det som han hade något vid munnen...:"
"Vitt skum?" flikade jag in.
"SLUTA!" skrek Vera. "Det blöder skitmycket, vad ska jag göra?"
Jag drog till med en helt galen idé.
"Åk till sjukhuset, genast!"

Atlas hade vaknat till nu och till sin glädje märkt att hans människa behagat vakna och stod och talade i den där lilla lådan som han inte lyckats äta upp. Vad skönt, tänkte han, då kan hon ta ut mig till toan. Man är väl rumsren. Kom igen då, jag måste verkligen göra tvåan! Kom igen då!!!! Kom igen då!!! Tvåan!!! Annars blir det inte vackert här på parketten!

"Hör du så han skäller!?" sa Vera panikslaget. Hon verkade övertygad om att Atlas var ute efter fler smakbitar.
"Men du måste ju genast åka till sjukhuset!" var jag tråkig nog att upprepa.
"Tror du man kan få blodförgiftning av hundbett och behöva amputera!?"
"Ja, det är nog mycket troligt!" sa jag inte.
"Nej, sånt händer inte längre!" sa jag istället för att lugna. Det gick väl sådär.

Kom inte och säg att jag inte varnade dig, tänkte Atlas och lät proppen gå.

"Nej, nu får han diarré också!" hörde jag i luren.
Att ens golv plötsligt täcks av bajs medan man själv är på väg att förblöda inverkar menligt på koncentrationen, men jag lyckades återföra Vera till nödvändigheten av att uppsöka läkare innan hon la sig och knäskurade.
Till slut gick hon med på att det nog var bäst att börja med att laga sig själv först. Hon la på och gav sig ut i gryningen med blodet forsande.

Fortsättning följer....


Nigeria är rätt varmt i juli

Nu är det snart en vecka sedan jag efterlyste semestersällskap med vidlådande resmålsförslag.
Alla förslag som skickats till schlagerbanjo@gmail.com har gåtts igenom, men än finns det tid att skicka in bidrag.

Jag hade ingen aning om att så mycket utlänningar läste min blogg och dessutom skickat in flera förslag. Speciellt har det äkta paret Joy och Frank Williams skickat in flera mail på engelska och tycker att jag ska ta ut alla mina pengar och åka till Elfenbenskusten för ett liv i lyx för resten av mitt liv. De vill att jag ska skicka dem mitt bankkontonummer så att de kan sätta in en präktig reskassa där också. Ett otroligt generöst erbjudande!  Fantastiskt att Joy och Frank förmodligen anlitat en tolk för att översätta min svenska! Ambitiöst, men jag är rädd att jag blir tvungen att tacka nej. Jag är inte speciellt sugen på att åka till Afrika.

Flera unga damer världen runt tycker tydligen att jag ska stanna hemma och lägga pengarna på någon sorts könsorgansförlängare. Vem kunde ana att så många av mina läsare var så underlivsfixerade? Men nej, damerna, en resa ska det vara, och dessutom är jag ganska nöjd som det är....

Till slut har jag också fått ett förslag från en doktor som, och detta är faktiskt ett ganska lustigt sammanträffande, säljer Viagra samtidigt som han heter Ivarga! Jag undrar så om den gode doktorn har tänkt på att hans namn är ett anagram på det han säljer? Undrar om hans barn, om de har samma efternamn som far sin, blir mobbade på skolgården? Men dr Ivarga, du har glömt skriva något förslag på semestermål. Skicka in ett nytt, komplett förslag så får vi se vad jag tycker.

Än finns det tid att komma in med förslag. Veckan ut har ni på er.


Ett gott skratt förlänger livet

Galpal Vera K förfasade sig. Hon hade läst svenska kvällstidningar på nätet igen. Det är inte hälsosamt i stora doser.
"Har du sett Charlotte Perrelli????" utropade hon.
Det hade jag gjort. Jag dristade mig att undra hur hon kunde tro att jag möjligtvis inte sett Charlotte Perrelli, så schlagernörd jag är.
"Det är väl självklart att jag vet att du sett Charlotte Perrelli!" fnös Vera. "Det var en retorisk fråga!"
Aha, det förklarar saken.
Vera fortsatte:
"Jag menar, hon har ju alltid varit naturligt ful, men nu har hon ju gått och blivit onaturligt ful!"

Jag kommer bli 100 år gammal.

(Nej, det där var inte det ultimata blogginlägget ifall någon undrade....)

Hur man åker tunnelbana utan att ha tråkigt

Jag har länge brottats med ett svårt moraliskt dilemma.
För en månad sedan ungefär serverades jag den perfekta historien för ett blogginlägg. Det var bara en liten hake, jag vågade inte för mitt liv publicera den. Jag var rädd för att den definitivt skulle innebära slutet på en relation som jag värderar mycket högt. Inget underhållningsvärde i världen är högre än värdet på sann vänskap.
Egentligen är det en förfärlig historia, usch och fy på mig som ser det komiska!

Jag kunde dock inte låta bli att berätta historien för Ben-Slirren en vacker dag när vi slog följe på väg hem från jobbet. Jag började berätta historien på perrongen på T-Centralen. Vid Zinkensdamm hade berättandet gripit halva vagnen och folk satt och skrattade öppet. Jag har sällan varit med om en mer overklig känsla.
I Aspudden tackade en äldre dam mig för den trevliga åkturen.
Att ingen del av historien hamnat på tjuvlyssnat.se förvånar mig nästan.

Och nu har jag äntligen tagit mod till mig och frågat dramats huvudperson om jag kan få återge den förskräckliga, bloddrypande historien, ett nattligt drama om överfall och främlingar i gryningen, ett psykologiskt drama med en helt känslokall gärningsman. Och det får jag!

En sådan karamell måste man sutta på ett par dagar till.

Nyheter från Y-fronten

Så har då äntligen Matildas underkläder dykt upp, eller snarare ner, i brevlådan. Strumporna kom direkt hem, men av någon konstig anledning behövde jag hämta ut kalsingarna på posten.
Har de aldrig hört talas om "diskret förpackning"? Ett glittrigt paket med tryckta presentband och texten "FASHION FOR YOU" fick jag hämta ut från posten under misstänksamme betraktelse från den svartmuskige postexpediten/ATG-ombudet/glassförsäljaren/videouthyraren/säsongsraketmånglaren Ahmed. Som snacket går här i bygden kommer väl snart Sussie att börja hinta mig om singelkillar i grannskapet...
Fast det kunde varit värre, det kunde ha varit porr jag beställt! Fast nej, det skulle det nog inte kunna varit egentligen.....

Hur som helst, väl hemma packade jag upp paketen och granskade varorna. Jag kunde inte annat än erkänna att det verkade vara bra grejor. Och efter lite provande insåg jag att de även satt bra.
Jag började bläddra lite i medföljande broschyr och såg nästa erbjudande, som om jag inte stoppade det hela skulle levereras om två-tre månader. Jag undrar lite hur ofta de tror att man byter kallingar egentligen? I kalsongklubben kunde man välja vilken sorts medlem man ville vara, Classic-, Active-, Boxer- eller Brief-medlem. Det kan jag inte minnas att jag blev tillfrågad om av Matilda när det begav sig. På kalsongerna jag fått verkade det som jag var Classic-medlem.
Man fick två par för 129 spänn, fast de var värda 258. Jag undrade än en gång hur de kan skriva på det viset. Säljer de kalsongerna för 129 spänn så är de ju värda 129 spänn, kan man tycka. Motvilligt medgav jag för mig själv att 129 spänn var riktigt billigt för två par sketor. (Var det bara i Åhus på 80-talet man kallade kalsonger för "sketor"?)
Strumppaketen kunde man köpa på två sätt, antingen mixat eller svart. Att köpa svart var inte billigare, det hade man ju annars kunnat tycka vore lite putslustigt. Nu var det ju ingen fråga om skatt utan om färg. Antingen kunde man köpa olikfärgade mönstrade strumpor eller klassiskt svarta. 99 lusidorer för tre par. Än en gång insåg jag att det var riktigt billigt för den typen av strumpor. Och bra passform hade de också.

I slutet av foldern redogjordes grundligt för på vilka olika sätt jag kunde kontakta Front/Socks för att ändra något i mitt medlemskap. Det fanns telefonnummer, internetadress (kryss i taket!), adress och telefonnummer till kundtjänst med öppettider och allt. Längst ner stod det något i kursiv stil.

"VIKTIGT! Vänligen meddela oss före angivet datum på fakturan. I annat fall kommer paketet automatiskt. Frakt och exp. avg. 36.90 tillkommer."

Starkt misstänkande att detta datum skulle visa sig vara igår rafsade jag fram fakturan, men även denna konspirationsteori kom på skam. 30 maj var det som gällde för kalsingarna, och 16 juni för strumporna. Det gick tydligen lättare att stoppa strumpor. (Stoppa strumpor. Fattade ni? Va? Va?)

På baksidan av fakturan stod medlemsreglerna uppradade. Min favoritpunkt där var nummer 2.

"2. Enkelt att säga upp
Du kan när som helst säga upp ditt medlemskap."

Det lät ju lovande. Hur man gjorde för att säga upp sitt medlemskap stod det naturligtvis inget om, det låg ju inte i deras intresse att vägleda kunderna i sådan smutsig hantering.
En annan höjdare var nummer 10:

"10. Reklamationer
OM du av någon anledning inte är nöjd med dina varor eller om de blivit skadade under transporten, måste du returnera varorna till oss inom 14 dagar. Observera att endast obrutna förpackningar accepteras som returer. Tala också om varför du returnerar produkterna samt om du vill att vi skickar nya till dig."

Rent teoretiskt skulle Front kunna hävda att ett paket som skadats i leveransen är en "bruten förpackning". Och hur kan man vara missnöjd med ett paket kalsonger utan att ha öppnat det, jag bara undrar? Vad står det på en lapp som bifogas en obruten förpackning som avsändaren är missnöjd med?
"Jag tror att dom är fula! Skicka gärna nya."
"Men för helvete, jag beställde ju porr!"

Ett gott skratt gör en ju på gott humör, och jag insåg att jag plötsligt inte var så intresserad av att avsluta mitt medlemskap. Det kan ju vara ganska nimt att få hem underkläder i brevlådan varannan månad till ett facilt pris. Välvilligt buntade jag ihop fakturorna för att betala dem online. 36,90 SEK gånger 2....
På fakturorna stod det 37 SEK.
Inte 36,90. De försökte blåsa mig på 10 öre! 10 surt förvärvade öre!!!!

De ljög inte. Det var väldigt lätt att avsluta sitt medlemskap.
Hoppas jag.

RSS 2.0