Produktutveckling
När jag sitter och tittar på Let's Dance kan jag inte låta bli att fortsätta tänka på Let's Scrabble. Det kan ju faktiskt finnas viss risk att det blir tjatigt med likadant Scrabble-spel varje fredagkväll. Man skulle kunna ha olika Scrabble-discipliner. Men vilka discipliner skulle ingå i klassisk tio-Scrabble?
1. Klassisk Par-Scrabble, vanlig turnerings-Scrabble. 30 minuters betänketid per par. Båda spelarna hjälps åt med varje drag. Samtal tillåtet.
2. Fyrmanna, som klassisk par-Scrabble, men spelarna turas om att lägga dragen. Ingen dialog tillåten.
3. Blixt-Scrabble, som klassisk Scrabble fast med endast 10 minuters betänketid.
4. Gris-Scrabble, böjningsformer tillåtna.
5. Original Scrabble, naturligtvis. Scrabble på engelska.
Redan nu börjar det bli lite knepigt....
6. Kryp-Scrabble, som klassisk Scrabble fast det gäller att få så LITE poäng som möjligt.
7. Beach Volley Scrabble, varje spelare har varsitt ställ och de två lagmedlemmarna gör sina drag efter varandra. Vem i paret som börjar lägga är valfritt. På detta vis kan den ene lägga upp ett rulläge för den andre. Ingen dialog mellan deltagarna får förekomma.
8. Rappa-Scrabble, bedömningssport, rullningstvång i varje drag. Finns ingen riktig rullning så får man hitta på ett ord och dess betydelse. Roligast vinner. Oklart hur poängräkningen ska gå till. En klar publikfavorit.
Kryst, kryst.....
9. Tema-Scrabble, dubbel poäng om man lägger ord inom någon speciell genre, som exempelvis djur, växter, vävningstermer el dyl.
Och till slut......
Och till slut........
Kom igen nu, allihop! Hjälp mig.
Jeanette missar en öppning
Och nog var det en röst som gjorde sig hörd. Väldigt, väldigt svagt. Jag spetsade mina öron och bad henne därborta i fjärran att upprepa sig.
"Jo, jag heter Jeanette och ringer från Glocalnet" hördes den avlägsna rösten säga.
"Du hörs väldigt lågt", sa jag.
Och jag lovar er, hade hon då sagt "Ja, men inte lika lågt som Glocalnet!" så hade jag låtit henne prata vidare. Nu la jag bara på.
Let's Scrabble!
Jäkla turspel!
Grattis, Malin!
Det här inlägget ska inte heller handla om ostabilar eller malplacerad rundpingis utan om Svenska Scrabbleförbundets nya dokusåpaidé!
Let's Scrabble!
Idén är naturligtvis kapad rakt ifrån Let's Dance, men med Scrabble-brickor istället för dans.
Tolv kändisar paras ihop med varsin proffs-scrabblare, tränar ord, hakningar, brickavprickning m m för att varje fredag mötas i en parscrabbleturnering som sänds i sammandrag i TV (kom igen nu, TV4!) på kvällen. Under sändningen får tittarna naturligtvis ringa in och rösta på vilket par de tycker ska åka ut. Det kommer naturligtvis även att finnas andra tittartävlingar som exempelvis att hitta rullningen och dylikt. När programmet är slut så slås resultatet i turneringen ihop med tittarnas röster och så åker ett par ut. Nästa vecka spelar 11 par vidare.
Så berätta nu, mina med-scrabblare som läser detta, vem skulle vara er önskekändis att ställa upp i Let's Scrabble med?
För mig är valet helt självklart. Men om Lena Philipsson av någon konstig anledning inte skulle vilja ställa upp så skulle jag kunna nöja mig med Gynning.
Skumma affärer
Mörkret låg tungt över de ruffiga höghusen i stadens utkant. Jag visste inte exakt var jag var, jag visste inte vart jag var på väg. Jag visste bara varifrån jag kommit och att jag var i fara. En enda sekund av ouppmärksamhet kunde betyda döden. När man har med en sån här fiende att göra så är brutna ben vardagsmat, om man har tur.
Jag borde vetat bättre än att ge mig ut själv. Jag hade tagit kontakt med båda klanerna i staden för att höra om de hade kunnat göra kurirjobbet, men ingen av dem hade svarat. Kanske hade de dragit mig vid näsan. De kunde terrängen, de visste vart jag var på väg och de visste vad jag var ute efter. Skulle de kanske hinna före mig och lägga beslag på godset? Jag kunde nog lita på Big Nick och Double D, men Miss Ee var en lika tung junkie som jag, skulle hon kunna tänkas blåsa mig?
Jag hade hittat killen som sålde på internet. Det var ett okänt namn, ingen av mina tidigare leverantörer. Hittills hade jag koncentrerat mig på Stockholms subkulturer, men nu hade jag fått ett tips om ett stort parti som var för lockande för att låta passera. Finfina grejer, direkt från fabriken, utan mellanhänder. Rent som nyfallen snö.
Mörka skuggor hukade vid husknutarna, jag hade full uppsikt. Med försiktiga steg närmade jag mig rätt port. 58A. Portens lås såg uppbrutet ut. Det var inget problem att forcera dörren. Jag lyssnade upp i trapphuset. Kunde någon ha hunnit före mig? Vem hade brutit upp dörren? Var Miss Ee redan här? Jag tryckte på ljusknappen och fann att belysningen åtminstone fungerade. Lite säkrare äntrade jag trapporna upp till tredje våningen där jag tryckte på en ringklocka, två snabba tryck enligt instruktionen.
Dörren gled upp och ett orakat ansikte med nervösa drag visade sig. Han skulle inte stå emot camorrans vattentortyr länge, tänkte jag. Jag kände efter en sista gång i fickan på min överrock om min försäkring låg där fortfarande. Och nog gjorde den det, tung, svart och laddad.
"Banjo-Herren?" frågade mannen i dörröppningen med en röst som tvåans sandpapper.
"Ja", replikerade jag och slängde ett öga förbi mannen. Han verkade vara ensam i lägenheten, men skenet kunde bedra.
"Kom in", sa han och tog några steg bakåt. Jag gick in i lägenheten och följde efter mannen in i köket. På köksbordet låg varorna i stinna plastpåsar. Jag hade hunnit först!
"Var det åtta stycken du ville ha?" Upphetsningen och suget gjorde mig ouppmärksam, egentligen ville jag bara öppna upp någon av påsarna och prova innehållet men jag insåg att jag fortfarande var tvungen att hålla uppe en tuff och proffsig fasad.
"Hur har du kommit över så här fina grejer?" undrade jag för att invagga honom i säkerhet.
Han tvekade lite och flackade med blicken men svarade: "Jag sålde i större skala förut men var tvungen att lägga av. Det här är ett restlager, kan man säga."
Min smala lycka, tänkte jag. Han verkade inte ana vad det här var värt.
Plötsligt såg jag i ögonvrån hur den andra gjorde en rörelse mot sin ficka. Jag förstod vad som var på gång, stoppade snabbt ner min oväntat stadiga hand i rockfickan och halade fram min tunga, svarta....
....plånbok. Killen som lagt ut sällskapsspelen på Blocket hade dragit fram mailet jag skickat till honom för att bocka av vilka jag hade bokat och så räknade han snabbt ut att jag var skyldig honom 640 spänn. Inte dåligt för helt fabriksnya spel, däribland Carcassonne och Pentago. Då är det värt pengarna att åka till Uppsala och hämta upp dem, även en kväll när det är fullkomligt livsfarligt halt i hela stan.
Fast varifrån hade jag fått den där förryckta tanken om camorrans vattentortyr egentligen?
Vad ska detta nynna ut i?
Jag har en ful ovana. Jag gnolar.
Jag gör det inte medvetet, men när jag koncentrerar mig eller tänker intensivt så börjar jag sjunga. Det kan vara allt från Kungssången till In kommer Gösta.
Jag gnolar när jag arbetar.
Jag gnolar när jag spelar Scrabble.
Jag gnolar när jag bloggar. Jag gnolar en stump just nu, faktiskt. Ska vi byta grejer av Hasse Alfredsson. Leksaksbil mot en rostig skruv, trallala....
Ni må tro att det driver folk till vansinne! Monkan skrek åt mig för ett par veckor sen att antingen höll jag käften eller så sjöng jag högre så hon tydligt hörde vad det var för låt, annars skulle hon bli galen. Hon ljög förstås. Hon blev aldrig galen, men hon bad om förflyttning till tjänstepensionsgruppen. Jag tror inte att det var i första hand för att komma bort ifrån mitt gnolande, men man kan aldrig så noga veta.
Jag brukar illustrera arbetet med små trudelutter. Den här veckan jobbar jag mycket med s k "okända avier", d v s inbetalningar som vi inte vet varifrån de kommit. Varje gång jag påbörjar ett sånt ärende så kan jag inte låta bli att stämma upp i Olle Adolphsons Okända djur, med textändringen: "Du tror väl inte på det här, hihihi, men visan handlar om en okänd avi....". Detsamma när jag tar mig an den träliga bankspecialiteten utanordning av återköp. Då blir det "Vem kan segla förutan ordning..." Jag kan alltså ärligt inte hejda mig.
Men inget ont som inte för något gott med sig. Nu i eftermiddag när jag svept in mig i vinterpälsen och skulle ge mig ut i de fåtaliga plusgradernas helvete, så kom en av avdelningscheferna i företaget fram till mig och frågade:
"Du Banjo, visst är du väl en ganska god sångare?"
Hon skulle bara veta.
Men det gjorde hon inte, så jag svarade så blygsamt jag förmådde att jo, så var det allt.
"Men då måste du ju vara med i Handelsbankens kör!" utbrast hon. "Vi har sånt underskott på killar!"
Jag sa ja på fläcken.
Det kanske kan funka som sån där kognitiv terapi di kallart, det med?
Beslutsångest
Som de flesta av mina läsare säkert känner till så är det en stor Scrabble-helg denna helg. Scrabble Masters går av stapeln. 16 av Sveriges allra bästa scrabblare möts i en alla-mot-alla-serie över två dagar. Jag är kvalificerad och anmäld, men plötsligt har jag drabbats av något ytterst ovanligt.
Jag vill inte spela.
Man kan skylla på vidskepelse. Turneringen spelas i en lokal där jag under hela 2008 endast radat upp fiaskon som kostat mig totalt över 50 rankingpoäng. Det började med förra Scrabble Masters, fortsatte med ett konstigt påfund som kallades Söndags-Scrabble och avslutades med den förfärliga Mälarpirater Cup. Mellan dessa plågor vann jag inte mindre än 6 turneringar under året, vilket är svenskt rekord i vunna turneringar under ett år, så utanför den här lokalen har det varit ett toppenår. Lokalen jag talar om är naturligtvis Gregers myspysiga lokal på Fredhäll. Eller i Fredhäll. På eller i?
Asch, skit samma. Det är ändå inte p g a lokalen som jag vill hoppa över årets Masters.
Jag kommer precis hem från Soft. På de senaste två tisdagarna har jag vunnit sammanlagt 0 matcher. Idel förluster! Jag har fullkomligt tappat gnistan. Jag orkar inte ta mig i kragen när det börjar bli motigt, har inte självförtroende att chansa, vilket leder till osäkerhet även på lättare, självklara ord. Finns TRÅK? HUDA? Viktiga baskunskaper har fallit i glömska. Jag suger helt enkelt.
Det här är inget som kommit plötsligt. Efter PARDANS Cup i våras bestämde jag mig för att spela bara för att det var roligt, inte komcentrera mig på resultat utan slappna av. Det funkade mycket bra, och jag började helt oväntat vinna turneringar på löpande band. Men så i augusti började det komma grus i maskineriet. Jag började helt enkelt ha förväntningar på mig själv igen. Och i takt med att mina största och vackraste förväntningar skoningslöst grusades sönder började demonerna viska igen. Rullningsträsket sög obönhörligt ner mig under ett par ronder i SM, och så var den drömmen död och begraven.
Mitt dåliga turneringshumör kom tillbaka med aldrig tidigare skådad styrka. Jag har bett mig fruktansvärt illa åt under senhösten, speciellt mot Alexander på SM, mot Bettan i hennes eget hem på luciadagen och mot Anna förra tisdagen på Soft. Dessa tre förtjänar mer än andra mina djupaste och uppriktigaste ursäkter. Sånt där beteende kan jag inte tolerera ens från mig själv!
Innan jag funnit glädjen i Scrabble igen så bör jag inte spela någon Masters-turnering.
Å andra sidan kan glädjen komma ovanligt fort ibland. Ett par lyckade ronder på lördag morgon och de mulnaste blötsnöridåer kan bytas till strålande solsken.
Och säkert kommer jag att ångra mig om jag hoppar av.
Och hur ser det egentligen ut att ordföranden för förbundet inte ställer upp i en turnering som arrangeras av förbundet och som han är mer än väl kvalificerad till? Illa är vad det ser ut!
Men om det nu är så att jag känner en rädsla när jag sticker handen i påsen, en rädsla som för inte alls länge sedan var en tillförsikt över att jag även om det skulle komma upp sju konsonanter hade kapaciteten att komma tillbaka? Om varje underläge, om så bara med 20 poäng, känns som ett ointagligt eftersläpning?
Då har man inte i Masters att göra. Då är Karin, första reserv, betydligt mer lämpad att spela.
Som jag sa, inte ens jag vet hur det här inlägget kommer sluta. För det jävliga, kära läsare, är att så fort jag tycker mig komma till slutsatsen att jag ska avanmäla mig och följa Masters från läktarplats så är det en liten speldjävul som reser sig längst bort i bakhuvudet, drar på sig en jättestor skumgummivante som det står "Heja Banjo" på och vrålar:
"ÄR DU INTE RIKTIG KLOK, DITT FÖRPULTE MÄHÄ!? DET ÄR KLART DU SKA SPELA SKITEN!!!!"
Och det är klart att jag ska. Nu har jag övertygat mig. Tack för att ni lyssnade.
(Sorry, Karin, du får hoppas på någon annans avhopp. Det här är ju Scrabble i Stockholm, någon kommer säkert buska.)
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen
Såna där galor får mig alltid att fundera på hur man skulle kunna utforma Scrabble-galan. Vad skulle det vara för priskategorier? Vilka artister skulle uppträda? O s v, osv....
Men det här inlägget ska inte handla om det. (Något kommande inlägg, däremot. Det kan jag lova.)
Gång på gång slog det mig hur fantastiskt osmidig Peter Settman är. Och än en gång visade Robert Gustafsson vilken föredetting han är numera. Och Björn Gustafsson, är han verkligen redan slut?
Med alla dessa genomklappningar i den avsiktliga humorns tecken var det istället två döda ting som drog ner de värsta skrattsalvorna i Banjo-Soffan.
Anneli Alhankos diamantörhängens självsvängning kommer bli en klassiker på Youtube. :)
Ännu en popularitetstävling
Den här historien börjar, likt Narnia-sagorna, med en garderob.
Garderoben stod hemma hos en med-Scrabblerska och den innehöll inga kläder alls, men inte heller någon sagovärld med talande djur. Nej, den innehöll sällskapsspel. Jag blev genast avundsjuk, tänk att ha en hel garderob med sällskapsspel!
En vacker dag i höstas fick jag ett SMS från en annan med-Scrabblerska som frågade mig om jag ville ha några sällskapsspel som hon annars tänkte slänga. Naturligtvis ville jag det. Och så föddes idén om att samla sällskapsspel. En hel garderob full!
Nåväl, nu är hör och häpna garderoben full. Att det gick så fort kan jag tacka Tradera. Det är en guldgruva när det gäller det mesta, däribland spel av alla slag. För er som inte upptäckt det ännu; så här går det i korthet till:
Du loggar in på Tradera och bläddrar dig fram genom ett väldigt välstrukturerat kategorisystem. Hittar du något lämnar du ett maxbud, d v s den summa du är beredd att som mest betala för prylen. Prylen ligger ute en viss tid och när tiden går ut så får högstbjudande köpa den för en krona mer än näst högsta budet var. Köparen får ett mail, antingen från Tradera eller från säljaren, som instruerar hur pengarna ska betalas och när säljaren fått pengarna så skickas varan hem till köparen. Sedan, när alla fått sina pengar och varor så kommer det som tydligen är viktigast av allt i hela världen. Omdömet!
Man måste nämligen gå in och skriva vad man tyckte om motparten i affären. Det är inte världens lättaste sak för en som jag, som får prestationsångest inför att skriva sanningsenligt och ärligt. Dessutom vill man ju inte upprepa sig, det vore alldeles för klyschigt! Vid ett tillfälle hade jag köpt fyra olika spel av en och samma säljare. Jag var tvungen att gå in och ge fyra fritextomdömen om henne. Naturligtvis kunde jag ju inte skriva "Bra affär!" fyra gånger och trycka på Spara. Nej, jag satt och slet mina grå celler för att komma på fyra hyfsat åtskilda kategorier inom ämnet "Försäljning och Kommunikation" som jag kunde uttala mig positivt om i hennes fall. Som tur var hade hon varit både samarbetsvillig, trevlig, sanningsenlig och duktig på att paketera. Annars hade jag legat illa till....
Varför ska allt utvärderas i dagens samhälle? Kommer Tradera att kontakta mig om ett halvår och föreslå tid för utvecklingssamtal också?
Vissa blir alldeles besatta av de här omdömena. I en annons för ett spel som jag var mycket intresserad av hade säljaren skrivit in att "om ni inte tänker ge mig något positivt omdöme så är det ingen idé att ni lägger ett bud på mina auktioner!" Det spelet kommer säkert ut till försäljning någon mer gång, med en säljare som inte har rabies.
Jag har inte fått tillfälle (kors i taket!) att ge ett negativt omdöme ännu, det mesta har flutit oväntat smidigt, och min postkille nere i videobutiken är nog ganska nyfiken på varför jag får så mycket paket hela tiden. Men nu är det förmodligen dags. Jag ropade in ett riktigt fräscht Monopol-spel (med metallpjäser, tack så mycket) för ynka 200 SEK och fick följande mail från säljaren:
"Jag vill att du skickar mej ett meil, på att du fått vinnarmeilet av
mej..kontakta mej direkt, så jag vet att du fått vinnarmeilet..Jag har på
senare tid varit tvungen att lämna tre Negativa omdömen..därför skriver jag
till alla som vunnit auktioner av mej,titta hur lång betalningstiden är på
Auktionen du har vunnit...hör av dej,det är bättre än att inte höra av
sej..många hör av sej långt efter betalninstiden gått ut..men då är det för
sent..då har jag redan lämnat negativt omdöme...detta är inget tjat
det är ren sanning..alla är ju inte såna som bjuder och sen struntar i att
fullfölja affären..utan 99%
fullföljer ju affärerna dom gjort med mej....med Hälsning... Pucko"
Jo, han hette faktiskt Pucko, jag lovar!!! I verkligheten!
OK då, det gjorde han inte.
Sen följde betalningsinstruktioner m m.
Jag skrev i vredesmod artigt tillbaka och bedyrade honom att jag naturligtvis tänkte fullfölja affären och gav honom ett vänligt råd att kanske inte hugga huvudet av en som inget illa gjort, bara för att han haft lite otur med ett par köpare. Till saken hör att killen hade över tusen avslutade affärer. Om andelen fel inte överstiger 3 promille så tycker jag inte det är nödvändigt att ta fram storsläggan.
Svaret kom:
"Ja det är så,varför har jag skrivit detta..sen jag började skriva det här i mina vínnarannonser så har ingen backat ur affären..så iden var ju bra..jag sänder ditt Monopol direkt jag ser pengarna på kontot..och tackar för affären.."
Javisst du, jättebra idé.
Nu återstår bara att se om jag är mer kreativ när det gäller att skriva negativa omdömen än positiva. Jag undrar om det är tillåtet att skriva in länkar i omdömet.....
Banjo-Herren och Johnny Ångvält
Än en gång börjar en historia med att telefonen ringer. Denna gång är det min telefon på arbetet.
"Hej", sa en mycket stockholmsk röst i andra änden, "Det här är Johnny Ångvält, försäkringsrådgivare i Rövhålebro."
Jag känner herr Ångvält sedan tidigare. För en vecka sedan ringde han och skällde ut mig för att vi missat att registrera en försäkring han sålt. Det går till på så vis att försäkringar till stor del tecknas på kontoren, men registreras inne hos oss på administrationen, vilket inbegriper postgång. Postgång är långt ifrån så säker som gemene man tror.
Det visade sig att blanketten kommit in till oss samma dag som herr Ångvält ringde, av någon anledningen hade den irrat runt i postorganisationen en hel vecka! Smått generad lovade jag att vi skulle registrera den direkt.
Nu hade jag alltså Johnny Ångvält än en gång i mitt öra. Vad är det nu, hann jag tänka, innan han tuffade fram sitt ärende.
"Vi pratades vid i förra veckan angående en ansökan som blivit försenad. Jag märker nu att den fortfarande inte är registrerad!!! Vad sysslar ni med egentligen där borta på administrationen???"
Ja, vad sysslar vi med egentligen? Jag tänkte efter och försökte dra mig till minnes vad jag egentligen sysslat med i anknytning till just denna blankett en vecka tidigare. Det var helt blankt! Samma känsla som vid Mårrans attack började sprida sig i min själ. Det var ju också själve den och typiskt att det ska börja strula med den enda ansökan som jag personligen dyrt och heligt lovat att registrera så fort som möjligt.
Jag letade igenom mina egna att-göra-högar. Ingen ansökan.
Jag frågade Gobo. Han hade den inte.
Monkan vabbade, men jag tittade igenom hennes att-göra-högar också. Inget napp.
Jag frågade Ann, och hon gick iväg för att kolla i postfacken. Hennes telefon ringde naturligtvis.
Paniken växte för varje misslyckad förfrågning.
Jag kom på att jag fortfarande hade Johnny Ångvält i luren och insåg att jag var tvungen att medge för honom att ansökan kommit bort, men att jag skulle göra allt jag kunde för att få fram den igen. Han verkade skeptisk, poängterade hur förbannad hans väldigt viktiga och fina kund började bli och avslutade med att redundant uppmana mig att återkomma så fort jag hittat den.
Jag började med att försöka återskapa händelseförloppet. Jag hade lovat dyrt och heligt att ansökan skulle bli registrerad. Det enda jag kunde komma på var att jag kan ha råkat lägga den i utkorgen istället för inkorgen. (Jag lovar er, sådant är jag kapabel till.) Handlagda ärenden i utkorgen scannas in i en databas för att sedan arkiveras. Dagen innan hade jag skickat ner en stor mängd dokument till scanning. En snabb koll i databasen visade att ansökan inte fanns där ännu. Alltså måste den vara nere i postrummet, där all scanning sker. Jag älgade ner fem trappor.
Väl nere där erfor jag att damen som sköter scanningen skulle komma in lite senare och tills dess hade hon låst in alla dokument på sitt kontor. Naturligtvis hade ingen reservnyckel. Jag fick snällt vänta. Försökte jobba med lite annat, men hela den här pinsamma historien gjorde det svårt att koncentrera sig. Vem vet, om jag började med något annat kanske jag skulle glömma bort det igen. Det här var ju ett guldläge för Irrmannen att träda i auktion. Massvis med tankespridningspotential!
En halvtimme senare kom scanningsdamen till jobbet och jag letade igenom hela gårdagens scanningsskörd, fem backar med dokument. Utan framgång. Dags för ny backtracking.
Jag kom på att jag fått hjälp av Vanja med scanningsförberedelserna. Kunde hon kanske ha några dokument kvar? Uppälgning fem trappor följde.
Väl uppe erfor jag att Vanja skulle komma in ännu lite senare och till dess hade hon låst in alla dokument i ett skåp! Varför håller vi så hårt på sekretessen i det här företaget!? Naturligtvis hade ingen reservnyckel i det här fallet heller. Snäll väntning nummer två vidtog.
När Vanja väl kom så missförstod hon naturligtvis först min vänliga fråga om hon hunnit med alla dokumenten hon hjälpt mig med dagen före. Hon tog det som en anklagelse om slöhet och så fick man stå och höra om allt Vanja gjort den senaste veckan. Sedan förklarade hon att hon allt hunnit med allt jobb som hon så storsint erbjudit sig att hjälpa mig med.
Nu var en begagnad Banjo inte mycket värd. I tre timmar hade jag irrat runt som en osalig ande och jagat en spökansökan och inte fått något annat vettigt gjort. Och det fanns bara en sak kvar att göra. Krypa till korset, ringa Johnny Ångvält, bli verbalt halshuggen och stämplad som inkompetent.
Det gick fram väldigt många signaler, men till slut svarade Johnny. När han hörde att det var jag sa han:
"Ja men hej! Du, jag har skickat ut blanketten till försäkringstagaren för komplettering nu. Ni får tillbaka den nästa vecka."
"Ursäkta, vadå?" sa jag perplex.
"Jo, jag tittade i mitt postfack här strax efter att vi pratades vid och där låg ansökan. En Monkan hos er hade returnerat den eftersom den saknade underskrifter. Den har nog legat här ett tag, jag brukar inte kolla det där facket så ofta."
"Va....? Jaha....vad bra...."
"Då är allt i sin ordning. Trevlig helg!"
Märk väl den totala avsaknaden av ursäkt i herr Ångvälts repliker.
Men en trevlig helg tyckte han i alla fall jag var värd. Man ska vara glad för det lilla.
Och så sa han ju inte "God fortsättning!" heller.
Metaforbattle
"Hej, jag heter Sebastian och ringer från Monetar Kapitalförvaltning", sa rösten i telefonluren.
Ska jag berätta för honom att jag jobbar med fonder på bank, tänkte jag. Nej, jag låter bli så får vi se vad han drar till med.
"Hej Sebastian, vad kan du göra för mig?"
"Hur placerar du dina PPM-pengar?"
"Inte." Det är alldeles sant, jag har aldrig slängt ett endaste litet getöga i det oranga kuvertet.
"Nej, det är ju ganska vanligt", konstaterade Sebastian och gick vidare till sidan 5 i samtalsschemat. "Och vet du var dina pengar hamnar då?"
Kan man få extra betänketid?
"Jo, de hamnar i sjunde AP-fonden, och den har ju inte gått så bra på sistone..."
Nu kunde jag inte hålla mig, jag är ju inte känd för mitt tålamod.
"Du, det finns väl inga fonder som gått speciellt bra förutom några obligationsfonder det senaste året? Jag jobbar med fonder och tror inte att sjunde AP-fonden är någon av de sämre...."
"Nej, den ligger väl någonstans i mitten", sa Sebastian på det där sättet som jag brukade använda i kundtjänstsamtal där jag inte hade en aning om vad jag talade om.
"Men varför engagerar du dig inte i dina PPM-pengar om du nu jobbar med fonder professionellt?"
Jobbar med fonder professionellt, det lät fint. Ärligt talat så är det faktiskt rätt så skämmigt. Mina PPM-pengar ska den nye Banjo-Herren, post Audrey, säkert ta hand om nästa gång det orangea (nu har jag provat två olika stavningar av det ordet i inlägget och båda ser lika besynnerliga ut...vad är egentligen rätt?) kuvertet behagar dimpa ner.
Nu bestämde sig Sebastian för att bli filosofisk.
"Fast det förstås, en snickare går kanske inte hem och bygger om verandan det första han gör?"
Snyggt.
"Nej", sa jag, "men å andra sidan anlitar han inte någon annan firma om han verkligen skulle vilja ha en ny veranda, heller?"
Det är den vuxne mannens rättighet och skyldighet att vara tjurskallig.
Superkrafter
Att min kollega Ann har det har jag vetat länge. Hennes superkrafter består i att hennes telefon börjar ringa så fort hon lämnar sin plats. Det är nästan spöklikt. Så fort hon gått runt Sigrids hörna så ringer det.
Min superkraft är att jag kan styra tunnelbaneavgångar. Så fort jag kommer nerför trapporna till perrongen på T-Centralen så avgår tåget till Fruängen.
Det här är faktiskt sant, varenda gång jag kommer ner på perrongen så står Fruängen-tåget och väntar! Aldrig någonsin Norsborgs-tåget! Det måste ju bero på mig, hur stor sannolikhet är det att en person som kommer ner på en perrong vid en slumpvis valt tid alltid gör det i samband med tåg A:s avgång, när varannan avgång från sagda perrong bevisligen enligt tidtabellen görs av tåg B?
Nu återstår det bara hur jag ska kunna utnyttja detta för att bekämpa brott.
Tänk er en vild bovjakt i Stockholm. Det är den fruktade Vårberg-ligan som just har sprängt kassaskåpet på Åhléns City och flyr nu ner i tunnelbanan. Kommissarie Gazonk ser de flyende och säger sammanbitet: "Måtte de inte hinna på tåget till Norsborg, då är spelet förlorat! Det här är ett jobb för Fruängsavgångsmannen!" Han ringer ett snabbt samtal, och Fruängsavgångsmannen, som bor nere i tunnelbanan sätter sin magiska fot på perrongen. Bovarna åker fast! Fruängsavgångsmannen dejtar supermodeller och flyttar till Midsommarkransen.
Nja, kanske en sådan här superkraft passar bättre åt en superskurk egentligen....
Kommissarie Gazonks dag börjar illa när han får in ett hotfullt meddelande på polisradion: "Det har är Doctor Delay! Om jag inte får 1 000 000 000 i ovikta monopolpengar så kommer Norsborgståget aldrig mer att avgå! Whoa-hahahaha!!!" Kommissarie Gazonk ser på polisradion och säger sammanbitet: "Inte en gång till. Det här är ett jobb för Telefonundvikarkvinnan!" Han ringer ett snabbt samtal, men ingen svarar.
Esra
"Esra är en bok i Gamla Testamentet i Bibeln. Boken beskriver hur prästen Esra i sällskap med nästan 50 000 andra judar får återvända till Jerusalem från fångenskapen i Babylonien för att återuppbygga staden och templet, allt på direkt order av den persiske kungen Kyros II. Esra har kallats "den andre Moses". Esra omfattar delvis samma tid som Nehemja och Ester."
Där ser man. Jag som alltid trott att Esra var en profet. Nåja, alltid och alltid....
Så var det förr. Nu är det andra tider. Nu jobbar Esra på Burger King. Och är tjej.
För en fantasilös lunchensamseglare som jag faller valet alldeles för ofta på hamburgare och då kommer man osökt till den eviga frågan.
Donken eller Kungen?
Burger Kings burgare är bäst, grillat ÄR godast, men McDonalds har något som är minst lika viktigt. Socialt kompetent och kommunikativ personal! McDonalds personal ser glada ut, är artiga och uppmärksamma, medan Burger Kings expediter alldeles för ofta står som fågelholkar och säger på sin höjd "Va?" när de inte uppfattat vad man beställt, vilket tyvärr gör dem ganska pratsamma till syvende och sist....
Jaja, jag vet att det finns undantag.
Men nu finns Esra på Burger King, och tillsammans med Whopper Piñata så vinner hon över mig till Burger King för överskådlig framtid. Att beskåda Esra i aktion är som att se på Matrix. Hon rör sig tre gånger så fort som sina medexpediter, dyker under armar, klämmer in sig, sträcker sig och ålar runt bland hamburgare och king fries, varenda rörelse utförs med en ursinnig frenesi. Jag lovar er, den tösen är ninja på lediga stunder! Aldrig har någon placerat en inslagen Whopper i en papperspåse med sådan distinktion utan att ett enda prassel undsluppit sagda påse. Aldrig har någon glidtacklat en kollega så effektivt för att nå den sista chili cheesen.
Det går egentligen inte att beskriva, hon måste ses! Burger King på Kungsgatan är det, ni kommer att förstå vem det är när ni ser henne.
Själv vågar jag inte ställa mig i Esras kö. Jag är rädd att jag skulle staka mig och då kommer hon att döda mig av ren otälighet.
Banjo-Herren åker på en propp(jakt)
Senast Banjo-Fadern var på besök påpekade han att mina glödlampor gick väldigt mycket oftare än i vanliga lägenheter. Hur kunde han veta det, undrar kanske vän av ordning? Jo, eftersom Banjo-Herren inte orkat klura ut i vilken återvinningscontainer kasserade glödlampor ska slängas så hade Banjo-Herren lagrat alla dessa i sitt städskåp. Detta var dock den gamle Banjo-Herren, den som inte hade Audrey Hepburn på väggen eller åt frukost.
Och nog hade Banjo-Fadern rätt när jag tänkte efter. Det är inte normalt att jag på tvåttalvt år har förbrukat bortåt 20 glödlampor fördelat på åtta olika armaturer. Vilket årtionde som helst ska den nye Banjo-Herren ta tag i problemet och se om det finns något att göra.
Samtliga har dock inte lämnat jordelivet på samma formidabla sätt som taklampan i hallen. När jag slog på strömbrytaren så sa det KABAAAAMFRÄÄÄS! i taket och halva lägenheten slocknade. Lamporna i badrum och gästrum la också av i sympati. Faktiskt förstod jag direkt att en propp gått. Någonting litet kom man ju ihåg från NO-tekniken på högstadiet. Otroligt nog var jag också medveten om var proppskåpet fanns.
Jag har ett förråd i trapphuset, och där bakom dörren sitter proppskåpet. Man måste alltså stänga dörren till förrådet för att över huvud taget kunna umgås med propparna. Nu visade sig att proppen som gått även hade hand om belysningen i förrådet vilket komplicerade det hela en aning. Den enda någorlunda portabla ljuskälla jag hade var en adventsljusstake. (Trodde jag, ända tills jag berättade den här historien för en trogen läsare som direkt undrade varför jag inte använde mobiltelefonen....Mobiltelefoner fanns inte på NO-tekniken, är mitt enda försvar.) Men eftersom alla uttagen i hallen var utslagna så kunde jag inte heller lysa mig fram med ljusstaken, eftersom sladden inte var lång nog. Men jag försökte i alla fall, och det måste sett bra roligt ut.
Till slut blev det så att jag fick klämma fast mig mellan dörren och proppskåpet och öppna dörren så mycket det gick så att trapphusets naturliga ljus kunde belysa listan över propparnas ansvarsområden, vilken var uppsatt bredvid skåpet.
Propp nr 6 sades vara den som stod för elfiolerna vad gällde hall, badrum, stora sovrummet och förråd. (Att gästrummet räknades som stora sovrummet i lägenheten kom som en överraskning.) Jag skruvade loss hylsa nummer 6 och fann till min stora förvåning den vara tom.
Snacka om att den proppen gått, tänkte jag fascinerat, men sen insåg jag att jag tagit fel i skumrasket och skruvat loss hylsa nummer 8, vars propp uppgavs styra diskmaskinen. Min lägenhet har ingen diskmaskin.
Hylsa nummer 6 innehöll en porslinsklump och en liten röd prick som låg lös och skallrade.
Alla vet väl vilken styrka det är på en propp med röd prick?
Det visste inte jag, men det stod 10 på porslinsklumpen.
Efter en snabb uppringning till Banjo-Fadern, som naturligtvis visste vad röd prick betydde, så fick jag lära mig att enheten var ampere och att proppar köper man i vanliga dagligvaruaffärer.
Nu var ju det enda kruxet att jag befann mig i Botkyrka. Där finns inga vanliga dagligvaruaffärer. Där finns dagligvaruaffärer, visst, men sortimentet är minst sagt slumpmässigt. Vi i Norsborg var inte att tänka på, där köper jag bara julmust, och på Vi i Hallunda (SUPERSTORE! Wow!) var dom slut. (Det är väl en strykande åtgång på röd-pricks-proppar i grannskapet om alla har samma kassa elsystem som jag, kan tänka.)
Jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta mig ut till ICA Maxi för att få tag i proppar. Och så gick det som det alltid gått när jag åker till ICA Maxi, oavsett hur många Audrey Hepburn som sitter på mina väggar.
Jag gick in för att köpa proppar.
Ett fempack proppar kostar 19,90 SEK.
Jag kom ut med propparna, plus fyra DVD-filmer, två böcker, en äppelklyftare och en bananskivare och utan 400 spänn. Jag har absolut ingen karaktär.
Men jag har rätt kul.
Vad ont har jag gjort Google?
Jag tvår mina händer, blundar, trycker på Spara och publicera och hoppas att detta inlägg får annonserna att gå tillbaka till de sedvanliga "Banjo billigt!" och "Prisa Herren!"
Grattis till....
För vilken gång i ordningen har jag gjort klokt i att glömma.
Kram på dig, tårtsmulan!
Olika strategier
Nja, eller endast Banjo var den som var på kontoret. Alla andra var på lunch.
Nja igen, inte riktigt alla. Plötsligt kände jag en kall kåre längs med ryggraden. Jag insåg att Mårran snart skulle lägga sig som en fuktig filt över mitt torsdagshumör. Och visst var det så, långsamt kom hon glidande längst bort i korridoren, med giporna i botten som sig bör och siktet förtretligt nog inriktat på mig.
Till hennes försvar ska sägas att hon är lite rolig. Hon har en helt egen terminologi för allting vi sysslar med på fondadministration, en terminologi som man måste lära sig för att över huvud taget förstå, och som en grundlig kunskap i borde vara värdefull i ett CV vid internrekrytering. Och när hon inte kommer på några egna termer för det hon behöver prata om så brukar hon kalla det "sånt där" och sedan får man luska ut själv vad "sånt där" tillfälligt kan tänkas vara.
"DU!" utstötte hon. (På hennes språk betyder det antagligen "God fortsättning!" Inget ont som inte för något gott med sig.) "Vi pratade om den här den 23:e..."
Jag hade ingen aning om vad den här var för något, och inget förklarande papper viftade hon med heller. En sak var jag däremot helt säker på.
"Nej, det gjorde vi inte, eftersom jag var ledig då."
"Jaså", konstaterade Mårran och tvekade i en halv nanosekund. "Men då var det den 30:e, för då var du väl här?"
Det var jag.
"Det var 10 000 spänn som garnerats på fel numero för att fel gazonk hade juffilerats vid bumpi putus", fortsatte Mårran, och naturligtvis sa hon något annat i verkligheten, men man måste tänka på banksekretessen och det hon egentligen sa var minst lika svårt att förstå. Jag har dock pratat med henne i ett år snart så jag greppade sammanhanget någorlunda.
Problemet var bara att jag för mitt liv inte kunde komma ihåg ärendet.
"Jag minns ingenting av det här", medgav jag. "Är du säker på att det verkligen var mig du pratade med?"
"JA!" röt hon till. "Det var du! Vi pratades vid flera gånger och ekonomiavdelningen var också inblandad! Du sa att du skulle fnula runt det, men nu har jag fått ett mail från kontoret som undrar vad som hänt för pengarna ligger fortfarande kvar på fel numero."
Nu började jag bli riktigt rädd. Sanningen var den att det mycket väl kunde vara så att jag helt glömt bort detta, hur osannolikt det än kändes, med tanke på att det inte är vardagsmat att fel gazonk juffileras på det där sättet. Men hur hade jag kunnat få för mig att lova att fnula runt det, när jag ärligen inte hade en aning om hur jag skulle göra för att fnula runt det!?
Jag gav Mårran rätt och lovade dyrt och heligt att fnula runt det så fort som möjligt. Alltid fanns det ju någon att fråga så fort de andra kom tillbaka från lunchen. Jag påminde mig om att "fnula runt" egentligen heter "omföra" och inväntande mina kollegor.
När vi så var återsamlade igen skulle jag just till att ta upp det hela när Monkan begärde ordet.
"Hörni, Mårran ringde mig före lunch och undrade om någon av oss kände igen ett ärende med en 'gazonk som juffilerats fel'? Hon hade fått något mail före jul men kunde inte komma ihåg vem hon pratade med hos oss om det."
Säga vad man vill, men Mårran vet hur man ska delegera ett kraftigt försenat uppdrag på ett effektivt sätt.
Och så var det ju skönt att inse att det inte var jag som var helt senil.
Den här gången.
Fortsättning, schmortsättning!
Så här års är det extra jobbigt för en småpratsallergiker som jag. Samtliga man träffar verkar tycka att det är OK att begära en redogörelse för hur ens jul varit, och sen förutsätter de dessutom att man ska utkräva samma redogörelse själv. Men de vill naturligtvis inte ha någon längre utläggning, bara ett kortare referat på 20 ord eller så. Mera hinns inte med om man ska hinna med att få ihop alla redogörelserna på en dag.
Den sjunde januari bör vara en av de minst produktiva dagarna på året för ett medelstort kontor, eftersom hela personalen möts i en alla-mot-alla-turnering i julreferat. Den som varit sjukast vinner. Extra poäng delas ut för sjuka barn, vältande julgranar och full tomte. I år tog jag några enkla segrar tack vare Toras one-liners, men annars brukar hela turneringen vara en lång pina.
Och varje match börjar på samma sätt.
"God fortsättning!"
Helt ärligt, vadå fortsättning? Vad är det som fortsätter? Julen ända till påska? Det nya året? I så fall borde man ju säga "God fortsättning!" varje dag man kommer till jobbet. Alltid är det väl något som fortsätter? Jag lovar att det finns personer i min jobbmiljö vars enda ord till mig under årets 365 dagar är "God fortsättning!" Träffar man dem i korridoren fjärde april säger de inte ens hej.
Men det är ju trevligt! invänder säkert en hel hög. Javisst är det det, om man bara hade känt att det funnits nån känsla bakom. Men det är ju det det inte finns. Det har gått slentrian i lyckönskandet i dagens samhälle. Ett trevligt ord kostar inget, och på så vis blir det värdelöst.
Och få mig inte att börja prata om "Gott slut!" Det är ju en rent makaber formulering!
Som tur är brukar "God fortsättning"-säsongen upphöra runt Tjugondedag Knut. Då var det värre i Bryssel. Belgare har nämligen en väldigt ful ovana att så fort de ser någon ytlig bekantskap sitta och äta säga: "Bon appetit!" så där reflexmässigt i förbifarten. Året runt.
Då fick man lust att använda en äkta svensk fras: "Det ska väl du ta och skita i!!!" Med inlevelse.
Hyllning till Telia
Lite egendomligt eftersom hela historien handlar om att telefonen inte ringer.
Jag har en dum ovana att svara när telefonen ringer, trots att jag av erfarenhet vet att det brukar gå åt h-e.
"Banjo-Herren!"
"Ja, hej!" hör jag i andra änden och är det något jag vet vid det här laget så är det att inledningsfrasen "Ja, hej!" endast används av telefonförsäljare. För övrigt används mitt telefonnummer även detta endast av telefonförsäljare, och en enstaka mor då och då, och hon var det inte.
"Jag heter Stephanie och ringer från Telia!"
Stephanie från Telia kunde erbjuda mig allt möjligt mycket billigare än jag fick det med min nuvarande operatör. Medan jag funderade så smått på vilken min nuvarande operatör var rabblade Stephanie priser. Efter en stund kom jag på att det är ju ComHem.
"Jag har ComHem!" utbrast jag lyckligt. Sen var det roliga slut. Stephanie gav sig inte med att jag trodde att jag redan hade billiga kostnader nog, hon skulle prompt få mig till att rota fram en faktura och jämföra. Kunde jag väl. Glatt överraskad hittade jag en faktura rätt fort. När jag sa vad jag betalade för kabel-TV så blev jag än en gång glatt överraskad. Stephanie gav upp!
"Det kan jag inte klå", medgav hon. Glad såsom fisken fri ifrån kroken simmade jag iväg mot öppet hav, när hon plötsligt drog fram stora håven. "Men....din bredbandstelefoni var rätt dyr! Där skulle jag kunna erbjuda dig en sänkning av månadskostnaden med 100 spänn!"
100 spänn är rätt så mycket pengar. Speciellt i månaden. Jag kände mig tvungen att kapitulera.
Nu trodde jag att Stephanie skulle börja rabbla ett avtal där jag gjorde bäst i att fylla i med ett koncist JA! på slutet, men si, på Telia behöver de fortfarande en riktig underskrift på ett riktigt papper, något jag fann mycket sympatiskt. Då hade man ju faktiskt tid att ångra sig, om man nu plötsligt inte ville spara 100 spänn i månaden längre.
"När du skrivit under och returnerat avtalet så kommer jag att skicka ut en telefonadapter till dig", utlovade Stephanie.
"Vad är det för något?" frågade jag vetgirigt. Jag förställde mig bara lite.
"Den behöver du koppla in i ditt modem för att kunna använda tjänsten", förklarade Stephanie. (Stephanie heter egentligen något annat, varför kallade jag henne inte Siv eller nåt annat kort, så hade det gått fortare att skriva....jaja, det är lätt att vara efterklok....) "Vill du att jag ska skicka med en router också?"
"Behöver man en sån?" frågade jag och bestämde mig för att låtsas veta vad en router var. Dumt misstag.
"Nej, egentligen inte!" svarar Stephanie.
"Då vill jag inte ha någon heller", sa jag ödmjukt. "Inget extra för min skull, jag vill inte vara till besvär."
Vi skildes som vänner, båda två lite rikare än för 15 minuter sen. Hon p g a ackordslön, jag p g a godtrogenhet.
Avtalet kom, skrevs på och returnerades i bifogat svarskuvert, och några dagar senare kom paketet med telefonadaptern. Först kontrollerade jag att telefonen inte fungerade längre, kanske var det inte nödvändigt med adapter i alla fall, min telefon var ju redan så fint inkopplad i modemet. Men nog behövdes det, telefonen var stendöd. Huvudet före ner i adapterlådan!
Ojojoj, vad med sladdar och grunkor och mojänger, bara för att kunna prata i telefon. Bruksanvisningen såg mycket lättfattlig ut med tydliga bilder hur man kopplade in adaptern i modemet.
Hur kan dom vara säkra på att alla modem ser likadana ut, hann jag tänka innan jag såg Den.
Den där lilla rutan med den långa, långa texten i liten, liten stil.
Den började: "Har du inte Telia som bredbandsleverantör? Följ beskrivningen nedan!"
Den tydliga bilden föreställde naturligtvis hur Telias egna modem såg ut.
Beskrivningen nedan fortsatte på det mest oväntade vis: "Om du inte har Telia som bredbandsleverantör måste du även koppla in en router."
Mina fantasier innefattade Stephanie, ett halster och en sakta eld.
Telias automatiska telefonsupport är röststyrd. Man får beskriva med egna ord för en dator vad samtalet gäller, så länge de egna orden är antingen "Fakturaärende", "Installation" eller "Beställning". Säger man på skoj "Kolossala Sussie" så tycker den automatiska röststyrda telefonsupporten att man säger "fakturaärende" så då får man ringa om, eftersom man ska till "Installation". Sedan säger man "Installation" som en snäll pavlovsk hund. Sen väntar man. Länge.
Efter ett tag svarade Alexander från Göteborg. (Han heter faktiskt Alexander i verkligheten också.) Jag beskrev mitt problem och undrade försynt om jag kunde tänkas att få den där routern i alla fall, när det nu visade sig att den var så viktig. Jag höll inne med önskemålet om den sakta elden och halstret, Stephanie hade säkert redan gått vidare i karriären till teamleader.
"Du, kan du enna vänta en liten stund!" sa Alexander och försvann. Den lilla stunden tillbringade jag med att fundera på hur "enna" egentligen stavas. Jag kom inte fram till något förrän Alexander kom tillbaka. Han lät besvärad.
"Du, jag är rädd att det inte kommer att fungera över hövve taget." Så här i efterhand förstår jag inte varför jag blev förvånad. Jag blev alltså förvånad.
"Nä, för du har ju ComHem som leverantör, och då får du ju ditt bredband via kabelnätet. Vår bredbandstelefoni fungerar bara på ADSL-modem."
Nej, far å bada!
Man frågar sig hur Telia utbildar sina säljare egentligen. Man frågar sig också hur de över huvud taget kan lämna ut ringlistor till callcentren som innehåller telefonnummer till personer som inte kan utnyttja produkten som säljs? Och till sist frågar man sig om jag verkligen är den ende idioten som gått i den här fällan? Är detta verkligen första gången det händer? Varför har de inte en stor fet varningsskylt på callcentret som säger: "HAR DEN DU RINGER COMHEM? SÄLJ DÅ INTE PÅ DEM NÅGON BREDBANDSTELEFONI!" Och så med lite mindre stil: "Sådant kommer bestraffas med halstring över sakta eld enligt gällande brottsbalk."
"Jaha, vad gör vi nu då?" frågade jag matt.
"Jag får skicka ut en uppsägning av avtalet som du behöver skriva under, och så får du kontakta ComHem och be dom ta tillbaka dig som kund. Hoppas att de har något erbjudande nu så att du kan få lite lägre pris."
"Menar du att JAG ska städa upp efter vad ni ställt till här?" frågade jag.
"Det förstår du la att jag inte kan ringa till ComHem och teckna ett avtal åt dig?" sa Alexander som om jag vore den idiot han hade rätt i att jag var och sen sa vi adjö och skildes som vänner. Tyckte han.
ComHem hade inget erbjudande. Men jag fick komma tillbaka som kund till slut, efter flera mindre roliga missförstånd. Telia skickade en uppsägningsfaktura på ett par hundra, så jag ringde till supporten igen, sa "Kolossala Sussie" och bad dem sedan vänligen att titta i månen efter att jag skulle betala den, vilket de faktiskt förstod och makulerade den.
Stephanie ringde i mitten av november. 25/11 stängdes min telefon av. Idag fick jag det äntligen att funka igen. Det har varit underbara, lugna, försäljarfria sex veckor.
Tack Stephanie för att du gjorde det möjligt!
Svenska Sällskapsspelssällskapet
"Hejsan alla sällskapsspelare!
Nu har antalet medlemmar i denna Facebook-grupp övergått 100-strecket, och då kan det ju vara på sin plats att hälsa alla och envar ordentligt välkomna!
VÄLKOMNA ska ni vara till Svenska Sällskapsspelssällskapet!!
Det vi har gemensamt är att vi tycker om att spela spel.
Själv har jag spelat spel så länge jag kan minnas. Det började med enkla barnspel som Memory och Domino (nu kommer säkert några seriösa Domino-entusiaster att opponera sig om att Domino inte är ett barnspel, men ni måste betänka att mina dominobrickor inte hade prickar utan Fablernas Värld-figurer) för att snabbt inriktas på Monopol och Nya Finans. Ju större sedelvalörer desto roligare. När havren frös bort redan i maj i Nya Bondespelet bestämde jag mig för att aldrig mer satsa på havre. Nej, tacka visste jag betor.
Så kom Othello in i mitt liv. (Men det är ju egentligen inget sällskapsspel, eller? Gå in på diskussionsforumet på vår Facebook-sida och diskutera!) Jag insåg att man kunde tävla i spel! För en som kastade liten boll tio meter kortare än alla andra i klassen (inkl tjejerna!) var ju detta en fantastisk möjlighet. I flera år åkte jag landet runt tillsammans med några av er och vände svart-vita brickor.
För 10 år sedan sisådär gjorde så Scrabble entré. De allra flesta av er vet det redan men jag säger det ändå; Scrabble är spelet som många lite felaktigt kallar Alfapet. Djupare in på det tänker jag inte gå här.
I och med Scrabble-spelandet kom jag i kontakt med andra som gärna spelade en massa andra sällskapsspel också när vi var färdiga för dagen med Scrabble. Jag återupptäckte hur fantastiskt roligt det var med sällskapsspel!
Så för en tid sedan bestämde jag mig för att börja samla sällskapsspel. Jag inriktade mig på Blocket och Tradera och fann mig snart farandes runt i Stockholms stugor upphämtandes sällskapsspel både här och där. Ofta frågar jag de som säljer spelen varför de säljer, och de flesta gångerna säger de med ett lite melankoliskt ansiktsuttryck: "Jag har ju ingen som vill spela med mig."
Så föddes idén om Svenska Sällskapsspelssällskapet. Klatschigt namn eller hur? Naturligtvis är jag inte först med att komma på det. Redan på 80-talet cirkulerade idéer om detta, men då stannade det vid idéer. Nu är det verklighet. Jag håller tummarna för att vi ska kunna göra det till den succé jag ser i min vision!
Svenska Sällskapsspelssällskapet ska fungera som ett nätverk för att träffa andra spelsugna och arrangera spelkvällar. Det måste absolut inte handla om tävling, det är nästan att föredra om det bara är på skoj.
På vår Facebook-sida kan du gå in och efterlysa medspelare om du är sugen på att spela något speciellt spel eller bara utlysa en allmän spelkväll. Själv har jag just köpt ett spel som heter Agricola som jag jättegärna vill provspela med några hugade. Spelet går ut på att man är lantbrukare under medeltiden och ska bygga upp sin gård och familj med kor och svin och får. Och det bästa av allt; inte ett korn havre så långt ögat når! Spelet påminner lite i uppbyggningen om Settlers. Är ni intresserade? Skicka ett mess till mig!
Glöm inte att bjuda in era vänner som också gillar sällskapsspel. Ju fler vi är tillsammans, ju spelgalnare vi bli!
Och till slut, veckans visdomsord:
"Det är aldrig riktig julafton om man inte får spel!"
Hälsningar
Banjo-Herren, grundare SSSSSS"
Det borde nog stått "om inte någon får spel" i det avslutande visdomsordet. Jo, det hade låtit bättre.
Och så stod det naturligtvis inte Banjo-Herren i utskicket. Jag heter ju i själva verket något annat, som ni alla vet.
Lustig logik
I de senare versionerna av iTunes finns det en funktion som heter Genius, och som ska locka en till köp, förstås. Genius är så otroligt fiffig att om jag spelar en låt i iTunes så tänker han ut vilken låt i iTunes Store som skulle kunna vara att rekommendera mig att köpa. En riktigt svinig kapitalistfunktion, m a o.
Nåväl och hur som haver, här sitter jag nu på fredagskvällskvisten och lyssnar på mina favoritlåtar och har precis kommit till "Vilken härlig dag" med Ewa Roos. (Ja, vad är det för konstigt med det då?)
Genius tänker en stund och kommer sedan med ett förslag på platta som passar alla oss som älskar Ewa Roos.
"Alltid Rött Alltid Rätt, Samling 1983-88" med Imperiet!
Jag har lite svårt att se kopplingen, faktiskt.
Dagens blogg
Om ni inte har den närmaste lust att läsa ett tråkigt inlägg om hur jag försov mig, blev väckt av ett telefonsamtal från en kollega, kastade mig iväg till jobbet utan att äta frukost, jobbade undan och ifatt, förkortade lunchen (som intogs på McDonalds), hoppade över fikarasten, pratade inte med någon på hela dagen, stängde av datorn kvart i fem och åkte hem, gick till posten och hämtade två paket, kom hem igen och värmde upp sparrissoppa som intogs med några knäckebrödsmackor och sedan satte mig och spela MS Röj en stund medan datorn startade upp, gick in på bloggen och skrev en lång mening trufferad med syftningsfel, korrekturläste den utan att hitta ett enda som var för grovt och sedan tryckte på Spara och publicera, så är det ingen mening med att ni läser dagens blogg.
Men kom inte och säg att jag inte varnade er.
Scrabbleåret 2008 och 2009
Jag trodde inte att SM skulle slå deltagarrekord. Fel. Ett helt fantastiskt SM genomfördes i Göteborg med inledningsvis 89 deltagare. Evenemanget täcktes brett av media och p g a en luddig formulering i DN trodde alla utanför kretsen att jag upprepade min silverplats, men så kul fick jag inte ha. Men tolfte plats är inte så uruselt urinerat.
Jag förutspådde att Robinson-Robban inte skulle komma tillbaka. Där fick jag rätt i alla fall.
Jag förutspådde tronskifte på ratinglistan. Där fick jag delvis rätt, fel tillfälle och fel person men rätt plats. Vid SNÖÄNGEL blev det ingen ny etta, Elmis vann sin comeback, men under KATTFOT Cup på samma plats i juli så besteg Inger Wingård tronen och höll den, trots att det gick lite så där på SM.
Naturligtvis slogs deltagarrekordet på Soft. Stockholm-Scrabble är populärare än nånsin utan dämpning i sikte. När vi kommer så höjer de belysningen och sänker musiken. Flera nya, intressanta nykomlingar har dykt upp under året, och flera av våra nykomlingar från 2007 har utvecklats oerhört positivt.
Vi får dock inte se någon finsk deltagare i Masters 2009, och tyvärr verkar ser det mörkt ut för finsk Masters-plats även 2010. Men Finlands Scrabble-utveckling pekar fortfarande stadigt uppåt med flera nya turneringar och även ett eget finlandssvenskt mästerskap.
Turneringar i Skåne och Västerås fick vi inte se. Dessutom verkar det som vi har sett den sista turneringen i Örebro för en överskådlig framtid. Hoppet lever för Skåne under 2009.
Vad kan vi då hoppas på inför 2009?
1) Nytt deltagarrekord igen på SM. I år ska det spelas i Stockholm och vi ska nog se till att bli störst och vackrast, precis som Stockholm alltid är och skall vara. Eller hur?
2) Första turneringarna i Scrabble där alla böjda ord är tillåtna. Anhängarna hävdar att det är mer taktiskt spel inblandat med böjningar tillåtna, men jag är skeptisk. Det viktigaste blir att mata ut rullningar och det vet ju alla att rullningar får man i första hand genom tur. Eller hur?
3) Ett överjävligt spännande Masters. Det känns helt omöjligt att spå. Jag har haft mina dubier angående mitt eget deltagande efter det gräsliga resultatet förra året men så läste jag i min blogg att jag efter PARDANS bestämde mig för att strunta i vinster och förluster och bara spela för att det är roligt. Det hade jag glömt, men nog låter det logiskt när man tänker efter. Dessutom kan jag ju inte gärna som ordförande utebli från en av förbundet arrangerad turnering som jag blivit speciellt inbjuden till. Eller hur?
Mer vågar jag inte förutsäga för året. Det är bara att fälla upp brädet, krafsa i påsen, slå på klockan och låta rycka sig med.
Eller hur?
