Min lunch som karlslok
En halvvissen röd ros.
Egendomligt.
Jag tittade upp med tänderna begravda i utsökta Chicago Star, McDonalds specialhamburgare just nu, och undrade varför någon precis lagt en halvvissen röd ros på mitt bord.
Framför mig stod en ung invandrarflicka, 16-17 år gammal, i en sliten vinterjacka och stort behov av tandreglering. I ena handen hade hon en lika halvvissen gul ros. Hon log. Det var ingen vacker syn.
Jag svalde undan hamburgaren och skulle just undra vad som stod på, när hon böjde sig fram, gav mig en kram, pussade mig på kinden och viskade i mitt öra: "Tack så mycket!"
Halva McDonalds hade stannat upp och beskådade denna scen.
Var det dolda kameran?
Hade hon tagit fel på person?
Gymnasienollning i februari???
Ur den slitna vinterjackans ena ficka fiskade hon så fram lösningen på mysteriet. En lapp, och ni kan ju gissa vad det stod på den. Hon var naturligtvis ännu en person som hade en bror med en svår sjukdom och som behövde pengar till medicin/operation/vård.
Jag ger inte pengar till tiggare, så jag bara tittade rakt igenom henne och fortsatte mumsa på min delikata hamburgare. Efter ett par sekunder så plockade hon upp sin ros och gick vidare. Ingen annan på restaurangen fick stifta hennes bekantskap.
Vid bordet bredvid satt en mamma med två pojkar i 10-årsåldern. Blicken hon gav mig hade kunnat mörda. Hennes teatraliska fantasi hade uppenbarligen, anfrätt av för mycket såpoperatittande, målat upp värsta olyckliga kärlekshistorien, ung flicka träffar äldre man, ung flicka blir blixtförälskad och försöker komma i kontakt med honom, köper en ros och går omkring med den tills den nästan vissnar. Äldre man är kallsinnig när ung kvinna äntligen repar mod. Ung kvinna kastar sig framför tåget. Åskådande mamma bestämmer sig för att hämnas hennes död. Åskådande mamma köper förgiftad färg och målar om äldre mans kontor så att han långsamt intoxineras till döds....
"En ovanligt närgången tiggare bara!" förklarade jag innan säsong 2 startade.
Den åskådande mamman verkade inte tro mig fullt ut, men insåg att det faktiskt såg lite illa ut att sitta och stirra på det där viset. Hon tog upp sin mobiltelefon och sms:ade till Flûgger.
Var det fördomsfullt av mig att plötsligt börja känna igenom mina fickor? Vad skulle hon kunna snott, egentligen, ifall hon till äventyrs inte var fickluddsfetischist?
På väg tillbaka till jobbet slog det mig: Är det inte fantastiskt att dessa lappar som tiggarna sträcker fram till en på tunnelbanan och på restauranger alla är skrivna med identiskt typsnitt??
Janne Banjosson IV
Idag fick inget gå fel. Femhunkan var uttagen, stämpelkortet undanstoppat och svaret "nej" på frågan om jag hade stämpelkort väl inövat. Jag var faktiskt riktigt nervös. Hur kan jag någonsin i mitt liv ha varit skådespelare?
Jag beställde den Karl Johan-fyllda panzerottin och drog fram min femhundring och för ett kort ögonblick trodde jag faktiskt att hon bara skulle ge tillbaka 11 kronor, pulsen snabbades på till det dubbla. Men så började hon gräva bland hundringarna och då tog snålheten vid.
"Visst fan!" utbrast jag. "Jag har ju stämpelkort! Det glömmer jag varje gång!"
Kunde jag ana ett stänk av självbelåtenhet i flickans tonfall? Hade hon lyckats lura mig?
"Jahaja", sa hon med bara en dust hånfullhet i rösten. "Jag kanske ska stämpla ett par gånger?"
Vad tusan, var det plötsligt jag som var misstänkt för bedrägeriförsök? Jägaren hade blivit villebråd!
"Nej, nej!" avböjde jag. "Något straff skall jag ha, så kanske jag lär mig någon gång."
Skamset gick jag och tog ett par brödbitar, som nu hade precis lagom smak av fänkål. Eller lakrits. En evig tur att jag inte avslöjade dem som bondfångare...
Då steg föreståndaren för restaurangen in i lokalen. Han brukar vara där och det är alltid samma visa.
Han skäller konstant på sin personal! Tillrättavisar och pekar med hela handen och säger åt. Antingen är han neurotisk pedant eller så har han en överdriven skräck för hälsovårdsnämnden. Janne Banjosson lyssnade spänt. Man kanske skulle kunna avlöja lunchsnusket istället? Eller lunchterrorn! Lunchchock! Lattemaskin grisig - två dog!
Men först fanns det en viktig sak att säkra. Jag påkallade en av servitrisernas uppmärksamhet.
"Ursäkta mig, men det här brödet; vad är det för ingredienser som ger det den här fantastiska smaken?"
"Jo, det är vår hemliga kryddblandning. Många frågar men vi släpper inte ifrån oss det receptet."
Attans. Jag lägger ner undersökningen, det är inte värt det.
De gångna festernas ande
Vi var en bank utan kontor, åtminstone inte kontor som kunden kunde besöka. Allt sköttes via internet, som var ganska nytt vid den tiden. I centrum stod Herr Padda. Herr Padda var inte baserad på en verklig händelse. Legenden berättade att han vid ett tillfälle på Bistro Jarl tagit en stor stark och hällt ut över huvudet på en vilt främmande människa och sedan förklarat det för den nedblötte med att "så där kan jag göra eftersom jag är mycket rikare än du".
Första gången jag träffade herr Padda störtade han in på vårt interna kontor, gormade något som jag inte kommer ihåg, fick syn på mig och bepekade mig med ett irriterande ensamt pekfinger samtidigt som han frågade Karin, min kollega:
"Vem är det där?"
"Det är Banjo, den nyanställde" stammade Karin.
"Så det är hans fel att vi har en sån jävla backlogg?" kväkte herr Padda. (Jag hade blivit anställd eftersom de desperat behövde hjälp med att möta efterfrågan på deras produkter.)
Det här är förmodligen byfånen, tänkte jag som aldrig ens hört talas om herr Padda. Jag reste mig upp och erkände.
"Ja, så är det. Backloggen är bara mitt fel."
Sedan dess hade herr Padda en egendomlig sorts respekt för mig.
Under en kort period levde vi som unga lejon glada dagar. Glada dagar som var väldigt exotiska för en grabb från landet. Företaget betalade och vi drogs med. Exklusiva kickoff-jippon varvades med julfester utomlands.
Och än värre blev det när jag fick jobb nere på huvudkontoret i Bryssel. Där höll herr Padda hov på Rick's nästan varje fredag och ofta flera andra dagar i veckan. Där satt han och ömsom drällde rosenblad, ömsom spydde galla över sina "underordnande" och vi stod ut, dels för att det var han som stod för fiolerna, dels för att han på något sätt var patetiskt underhållande.
Ganska snart kom nerförsbacken. Jag minns ännu helgen före den slutliga konkursen, hur herr Padda satt med sin karaff vin och sa åt alla att dra åt helvete, för han hade minsann nya planer. Av någon anledning koncentrerade han sig på mig.
"Banjo, du är totalt sjuk i huvudet!" kastade han ur sig. "Men det är därför jag gillar dig. Du ska få en bra post i mitt nya företag. Bara för att du är en sån totalgalning!"
Jag kände mig väkldigt smickrad.
Så försvann herr Padda ur våra liv.
Tack vare FaceBook har jag återfunnit en av de unga lejonen från den tiden, och idag har jag kombinerat Scrabble-träningen med att möta upp med honom. Det visade sig att han fortfarande höll kontakten med flera i gänget från den tiden och genast uppstod planer på en nostalgisk återförening.
Den största bomben var dock att även herr Padda siktats i stan.
Livet har aldrig varit mer spännande....
Harmonilära
"Hur långt har ditt längsta förhållande varit?"
Frågeställaren fick aldrig nåt bra svar, jag hasplade ur mig en ogenomtänkt tidsperiod ("Fyra månader....") och insåg nästan bums att det inte stämde, men det lät konstigt att dementera och eftersom jag inte var helt säker på den korrekta siffran så lät jag saken bero.
Följdfråga: "Varför?" Till frågeställarens fördel ska sägas att frågan framfördes med en rejäl dos förvåning i rösten.
Det fick mig att fundera och inse att jag faktiskt inte ens är helt säker på vad ett regelrätt förhållande är, fast jag är rätt säker på att det där som pågick i ca fyra månader eller mer faktsikt var ett. Och när räknar man att ett förhållande börjar? När det slutar kan i och för sig också vara ganska flytande.
Börjar ett förhållande första gången man träffas? Börjar det vid första daten? Börjar det i sänghalmen? Slutar det sista gången man ses eller vid annan tidpunkt? Slutar förhållanden över huvud taget? Minnena och en liten bit av kärleken man känner kan ju leva kvar, i värsta fall för evigt.
Om man skulle räkna ett förhållande från den tidpunkt känslor uppstod till det att man gör slut så pågick mitt längsta förhållande hittills i lite drygt 16 år, men då var det inte mycket effektiv tid.
Låt mig lite kort berätta historien om Banjo och Marimba.
Första gången Banjo och Marimba träffades var på sommaren 1985 när de båda spelade med i barnteatermusikalen "Kungen som bytte bort minnet" i Åhus. Marimba spelade trollunge och Banjo spelade kungen. Marimba sjöng vackert och Banjo sjöng gärna. (Betydligt bättre än mediokert var det i alla fall....)
På hösten 1986 blev Marimba kär i Banjo, men Banjo fattade ingenting, inte ens när hon ringde honom och bjöd ut honom på bio. Goda vänner blev de i alla fall och spelade teater mot varandra och med varandra.
Tretton år senare i New York var det Banjos tur att bli blixtförälskad i Marimba, när de träffades igen efter 6 års uppehåll i umgänget. Marimba nappade inte genast, men eftersom hon skulle flytta till Stockholm på hösten därpå så gjorde Banjo likadant. Efter två års hitande och ditande ändrade sig Marimba plötsligt och de bildade en duo. Ljuv musik uppstod aldrig.
Minnesgoda och trogna läsare kanske kommer ihåg min liknelse av förhållandet som en vektor. Det gäller att hitta en angreppspunkt och sedan dra lika hårt åt samma håll. Man måste ha ett gemensamt mål som man strävar efter med samma energi. Det allra viktigaste är målet.
Marimba och Banjo hade aldrig samma mål. Tyvärr visade det sig att Marimbas enda mål var hennes egen karriärväg och på den var Banjo en nerfallen stock snarare än ett par fotriktiga vandringskängor.
Åt så omaka instrument skrivs inga långa kärlekssymfonier hur stark passion där än finns.
Det viktigaste är att inte låta historien bli ett problem.
Jag tror stenhårt på min vektorteori och tar alltid det här med förhållanden på största allvar, det är ändå människoliv och -känslor man handskas med och det är ömtåliga ting. Jag förlorade för länge sedan tron på att leta aktivt, släppte taget och föll utan att förvänta mig att någon skulle ta emot. Jag hade accepterat att möjligheten till ett livslångt singelliv fanns och även insett att inte heller det skulle vara en dödlig katastrof. Har du tappat bort något finns det bara ett sätt att hitta det, sluta leta.
Summan av allt detta svammel är:
Solot är över. Banjo har funnit sin Mandolin.
And we're going for the record, baby!
När man hittat glädjen
Jag var på föredrag med Kay Pollak igår där han talade om att hitta glädjen. Jag blir alltid så momentant engagerad i sådana här föredrag.
Kay talade om att varje dag skulle vara en 10:a på en skala från 0 till 10, och att den skulle vara en 10:a från början, att hela denna lyckade dag redan finns där på morgonen när man vaknar och att det är ens eget ansvar att regissera så att den blir precis som den var tänkt. Det är flummigt men när allt kommer omkring mycket klokt.
Dessutom sa han att man aldrig skulle skylle på andra människor. Man ska inte låta en person som man har svårt för förstöra ens 10:a. Det är förmodligen inte denna persons fel att du retar dig på honom eller henne, sa Kay. Nej, man ska se personer som man inte tycker om som en som är utsänd för att testa en! Varje människa man träffar har någon god sida som man ska fokusera på.
(Ja du, Adolf, nog för att du invaderade Polen och gasade hundratusentals judar, men du hade i alla fall en rätt rolig mustasch....njae, jag är skeptisk till att verkligen alla har någon god sida....)
Ironiska människor är människor som har något outrett som traumatiserar dem så att de inte mår bra.
Ben-Slirren, som var på samma föredrag, påminde mig i pausen om att vi båda upplevt nåt liknande tidigare.
I början på 2000-talet gick vi med i en sekt. Nej, jag menar kurs! Ingen sekt. Kurs. Det kallades Landmark Forum och var hjärntvätt på hög nivå. Budskapet var lockande; våga vara stolt över dig själv och dina åsikter och egenheter, det är aldrig försent att bättra sig, ge alla dina pengar till Landmark Forum, jobba gratis för Landmark Forum, våga visa att du älskar dig själv, dina medmänniskor och Landmark Forum. Vissa av dessa huvudbudskap sa de kanske inte rakt ut....Landmark Forum förbjöds till slut i Sverige och smet iväg med svansen och pengasäckarna mellan benen likt Robin Hood på julafton.
Det Kay Pollak sa lät lite vettigare men mycket var sig likt. Jag gick upplyft ut från föreläsningssalen och tänkte att nu ska jag alltid i fortsättningen se det goda hos människor. Josef på ComHem (som fortfarande inte skickat något avtal till mig) är säkert bra på någon sport, köttpropparna i tunnelbanan har säkert bråttom till viktiga arbeten där de gör mycket gott. Jag insåg att mina trauman inte är något jag ska låta gå ut över min omvärld.
Men så kom jag att tänka på Banjo-Herren. Var skulle han i så fall bli av?
Så det fick vara.
Sommarkatter, köttproppar och pluralböjningar
Med detta som bakgrund måste ni ursäkta mig om jag signewibergar mig lite om min egen käpphäst; dessa puckon som står i vägen när man ska gå av tunnelbana och pendeltåg!
Fenomenet tycks även finnas i Göteborg på spårvagnarna. En något frispråkig bekant till mig berättar att han vid avgång brukar utbrista: "Kan ni vänligen flytta era vidriga lekamina så jag kommer av!" Men så säger man verkligen inte!
Det heter faktiskt lekamen även i plural.
Tror ni verkligen på allvar att ni kommer fortare fram om ni hindrar flödet?
Igår fick jag äntligen vara med om det som jag sett fram emot så länge, och jag är evigt glad att jag bara blev åskådare. Kl. 17:15 ca stod jag och insåg i stillhet att det inte skulle vara någon idé att försöka tränga sig på tåget. Det var inte många andra som drog samma slutsats. Tåget kom in på stationen och den obligatoriska människoproppen bildades framför en av ingångarna. De ingående vägrade öppna mer än en liten glipa i sin köttvägg och de avgående fick droppa av i en liten liten rännil. Det var mycket folk som skulle av och mycket folk som skulle på, men om bara köttproppen hade visat ett milliuns folkvett så hade det gått på ett kick.
En något fördomsfull person jag känner sa att stockholmarna har ett ord för dessa människor. De kallas "inflyttade".
Plötsligt annonserar föraren att man ska se upp för dörrarna och att dörrarna stängs. Jag börjar nästan applådera när jag ser hur dörrarna faktiskt stängs och lämnar köttproppen kvar på perrongen. Dom hinner inte på!
Jag kunde inte låta bli att vända mig till en av de kvarvarande, som inte såg så hoppa-på-huvudet-benägen ut, och säga:
"Och det där som var sista tåget för idag och allt!"
"Vad? Vad säger du, var det sista tåget? Varför då?"
Det tog en stund att lugna ner henne men det var det värt.
Vissa straffar Gud genast. Jag fick mitt när jag steg på nästa tåg i god tro, satte mig komatöst och läste Expressen med schlager i öronen och inte tittade upp förrän tåget helt oförhappandes stannade för gott i Fruängen.
Janne Banjosson III
Idag var det dags. Femhundringen låg trygg i plånboken, nu skulle ingenting kunna stoppa mig!
Med självsäkra steg gick jag in och fram till kassan. Jag beställde min favorit (som jag trots detta faktum ändå inte beställer varje gång) och halade fram femhundringen.
"Har du stämpelkort?" frågade expediten.
Jag blev ställd. Det här hade jag inte väntat mig, och jag är fullständigt urusel på att ljuga. En kort tystnad och sedan hörde jag mig säga:
"Ja, det har jag ju!"
Och så halade jag fram detta också, fick 415 SEK tillbaka och en prydlig stämpel.
När jag gick och tog bröd så smakade det fänkål utav bara helvete. Eller lakrits.
Den naturliga frågan är naturligtvis: Vem har skvallrat? Är de på spåren att jag är dem på spåren?
Konspirationsteorin bara sväller och sväller.
Jag behöver en medhjälpare som har lust att äta en väldigt god pastarätt, äta ett särdeles smaskigt bröd och betala med en femhundring utan att ha stämpelkort.
Någon frivillig?
Storvulna planer
Min senaste resa som kan klassas som semester var en London-tripp påsken 1992. Sedan dess har all min ledighet använts till Scrabble- och Othello-turneringar samt längre vistelser i Skåne och ursprunglig hemmiljö och det är inte vad jag kallar semester.
Semester definierar jag som en resa till en icke hemliknande plats med det enda målet att koppla av.
(Jag ljuger faktiskt lite kommer jag på nu. När jag bodde i USA åkte jag på semester både till Las Vegas och New York....så går det när man inte kan nöja sig med ett träffsäkert uttalande utan måste kvalitetskontrollera sina egna uttalanden.
Skit samma.)
Jag har åkt på semester de senaste 16 åren, men inte så mycket.
(Ja, det där lät ju nästan lika bra....)
Under Bryssel-tiden var det aldrig aktuellt att göra något annat än åka hem till Sverige så fort det blev tal om längre ledighet och så är det inte lika kul att åka ensam. (Jag måste sluta upp med att skylla all min lathet på singelskap...jag kanske ska börja skylla på att jag är man istället....eller skåning....)
Men nu jäklar i min lilla låda ska det bli andra bullar! Sex dagar, sex nätter på flådigt hotell i en myllrande storstad. God mat, god dryck och massvis med aktiviteter dagarna i ända. Shopping, idrott och utflykter och allt detta i samband med min födelsedag! Möta våren på varmare breddgrader! Flärd! Äventyr! Leva livet, nu ska jag leva livet....
Vart jag ska?
Bryssel. Kan jag få en kopp kaffe?
En Toast Skagen på liten tallrik
Ett av mina favoritställen i Stockholm är Slussen Hiltons bar Eken. Dock har jag väldigt sällan ätit där, men igår var det så dags. Jag var inte jättehungrig så jag tittade på deras "Classics and Snacks"-meny och fann Toast Skagen. Toast Skagen är riktigt gott, så jag bestämde mig för en sådan.
Det visade sig finnas två storlekar, liten och stor. Av erfarenhet vet jag att liten kan betyda ganska stor så jag frågade den lilla servitrisen hor stor den lilla Toasten var. Hon måttade en cirkel på åtminstone 10 centimeters diameter och det lät mer än tillräckligt. Jag undrade i mitt stilla sinne hur gigantisk den stora var då...dessa hotellbarer som alltid brassar på....
Det tog en bra stund och sedan kom servitrisen tillbaka. På fatet hon satte fram tronade en fånigt liten Toast Skagen, kanske på sin höjd 4 centimeter i diameter. Jag kunde inte låta bli att fråga henne på mitt sedvanligt finkänsliga sätt vad fan hon menat med att måtta en decimeter när jag frågat tidigare. Svaret var obetalbart.
"Jag menade tallriken."
Hon fick ingen dricks. Jo, lite, men i prinicip inte av mig.....
Nöjd nörd
Det där med schlager, alltså. För en tävlingsnörd som mig finns inte mycket bättre än schlager-EM och -SM. På senare tid har min nördighet blommat ut i ett fullkomligt vansinnigt projekt i Ordspels forum. De flesta som läser här vet vad jag talar om.
Varje dag anordnar jag en liten mini-melodifestival m h a YouTube-klipp. Jag betar av varje land i bokstavsordning. Vi började med Albanien och håller på till Österrike. Då ska vi ha fått fram 48 nationella vinnare som ska få göra upp i Alla tiders Eurovision Song Contest! Enligt schemat ska den gå av stapeln 1 april.
Varje dag sitter jag och frossar i gamla filmsnuttar, ibland så gamla som 1957. Det finns verkligen allting på YouTube! Ett underbart guldkorn som jag sprang på igår är det här marockanska bidraget från 1980:
Bitaqat Hob
Ah, vad det är underbart att vara nördig! I morgon ska jag sätta ihop och presentera Israels festival. Det kommer bl a bli Itzhac Cohen, det kan ni i alla fall vara helt säkra på.
På svt.se tjuvlyssnade jag på bidragen i morgondagens svenska delfinal. Hade det varit jag som fått bestämma själv hade vi sett Rongedal och Johnson&Häggkvist direkt till final, men eftersom jag av någon konstig anledning inte lär få det så blir det J&C och den där enerverande Idol-Ola. Sanna Nielsen och Andra Generationen till Andra Chansen.
Förra helgen hade jag full pott på min förhandsgissning. Förra året kunde jag inte ha mer fel.
Jag är i alla fall inte så urbota nördig att jag ringer och röstar. (Förresten har jag inte fått någon blankett ifrån Josef ännu. Och vi hade ändå vårt fina samtal i måndags....på tal om telefoner alltså.)
Tyvärr kommer jag förmodligen inte att kunna se festivalen själv i morgon. Jag ska nämligen göra allt som jag inte hann med förra helgen. Önska mig lycka till!
Janne Banjosson II
Jag betalade med Visa-kort. Jag blev inte erbjuden något stämpelkort. Konspirationsteorin lever vidare. Nästa torsdag så slår vi till. Brödet smakade lite annorlunda idag, har de kanske dragit ner på fänkålen? Eller lakritsen? Gör det lättare att sänka dem när den tiden kommer.
Tänk om det verkligen visar sig vara som jag fantiserat ihop? Vilken grej, det är nästan så man hoppas på det.
Janne Banjosson
I morgon ska jag förvandlas till Janne Banjosson och avslöja lunchfusket. Eller möjligtvis lunchljuget, vi får se vad det blir.Det finns ett café snedstreck lunchhak på Drottninggatan som har fått den undersökande journalisten i mig att vakna.
Jag är en ganska inbiten vanemänniska vad det gäller lunch, det har jag varit inne på förut. Hamburgare på måndagen, sushi på tisdagen, Jensens Böfhus på onsdagen och så detta café med de smaskiga pastarätterna på torsdagen.
För två veckor sedan hade jag lite dåligt med växel och var tvungen att betala med en femhundralapp. Jag fick 15 kronor tillbaka. Snabb på huvudräkning som jag är insåg jag i princip bums att något blivit fel och kallade tillbaka kassörskan som var halvvägs inne i köket.
"Ja men oj, vad tänker jag på!?"utbrast den unga och mycket tilltalande damen, öppnade kassan och presenterade mig för fyra fräscha porträtt av Carl von Linné. Dessutom fick jag ett stämpelkort så att jag får äta gratis vid mitt elfte besök. Lustigt att de inte erbjudit mig det förut, tänkte jag, jag hade ändå ätit där ett bra tag. Nåväl, ett misstag kan hända den bäste, och maten var lika underbart god som vanligt.
Bäst är dock deras mörka bröd som man får ta hur mycket man vill av i väntan på maten. Det smakar fänkål. Eller lakrits.
En vecka senare, förra torsdagen stod jag där igen och insåg att jag än en gång var utan växel. Dessutom hade jag naturligtvis glömt bort att jag fått ett stämpelkort, så är det jämt. Jag beställer, betalar med en femhundring....och får 15 kronor tillbaka!!! Den här gången var det en annan kassörska. Jag påkallar hennes uppmärksamhet och vad tror ni att hon säger?
"Ja men oj, vad tänker jag på?" Exakt samma ordval! Sedan får jag mina fyrahundra och blir erbjuden ett stämpelkort som berättigar mig var elfte måltid gratis. Då kommer jag ihåg att ett sånt har jag redan, visar upp det och får en stämpel.
Följande konspirationsteori tar form i mitt huvud:
Har tjejerna på detta café snedstreck lunchhak satt detta i system? Är det kanske så att innehav av stämpelkort visar att man redan råkat ut för bedrägeriförsöket och inte kommer drabbas igen?
Imorgon är det jag som går och tar ut en femhundring, gömmer mitt stämpelkort och går dit igen!
Och blir det ännu en repris så kommer ni att få läsa ställets namn här.
Det är däremot osäkert om jag kommer sluta gå och käka där. Det där jämrans brödet är ju så otroligt gott...och Janne Josefsson är så fruktansvärt inte jag.
ComHems comeback
Jag var dum nog att svara.
"Banjo-Herren!"
"Hej, jag heter Josef och ringer från ComHem." Sen tyckte jag att han frågade om jag hade tid med honom. Jag tittade på väldigt viktig schlager på YouTube så jag sa som det var.
"Jag har inte så mycket tid med dig just nu, Josef..."
"Va?"
"Jag tyckte du frågade om jag hade tid med dig en stund?"
"Nej, det gjorde jag inte. För en tid sedan så beställde du ju telefoni via ComHem..."
Det var ett och ett halvt år sen snart. Inte undra på att han hade bråttom. Jag insåg att det inte var läge att påminna honom om att jag nyligen indikerat att jag inte hade tid med honom.
Saken är den att då för ett och ett halvt år sedan så beställde jag IP-telefoni från ComHem samtidigt som jag beställde bredband. Det verkade hur enkelt som helst, men sedan visade det sig att det krävde att jag skulle skicka in ett underskrivet papper till Telia för att "få loss" numret och det var så besvärligt och komplicerat så det fick vara. Förmodligen har jag betalat ComHem för telefoni sedan dess utan att ha utnyttjat det. Jag äger inte ens en stationär telefon. Jag har ingen som helst respekt för pengar...
Plötsligt insåg jag att det här var min chans att bli av med detta dåliga samvete. Nu hade ju Josef ringt och verkade erbjuda sin hjälp! Jag berättade hela historien om mitt nedlagda telefonprojekt.
"Behöver jag fortfarande skicka in det där papperet till Telia?"
"Om du aktiverar abonnemanget nu så kan du få köpa en sladdlös telefon av oss för 350 SEK? Vill du det?"
"Nej, telefon vill jag nog gå och välja ut själv...."
"Va?"
"Nej, jag vill inte köpa en telefon." Josef klarade visst bara raka svar, stackarn.
"Dessutom så kan du få prova vår tjänst Dygnet-Runt. Vet du vad Dygnet-Runt är?"
"Ja, det är väl att något sker dygnets alla timmar?" Jag visste att det var fel svar, men kunde inte låta bli.
"Va?" Intellektuell humor funkade inte heller.
"Nej, jag vet inte vad Dygnet-Runt är."
"Jo, ComHem erbjuder dig att ringa för endast 45 öre per samtal, alltså bara uppkopplingskostnaden, alldeles gratis i två månader!" slog Josef till med.
Det här var ju bättre än deras tidsresekoncept från kabel-TV-branschen!
"Du är väl medveten om att det där inte lät riktigt klokt, eller hur?" frågade jag och visste vad svaret skulle bli.
"Va?" Jag borde satsat pengar.
"Man kan väl inte ringa helt gratis för 45 öre per samtal!"
Vad jag vet är det faktiskt inte ens lagligt att påstå i försäljningssyfte att något som inte är gratis är det.
Här borde man egentligen bara tackat för samtalet och lagt på, men jag råkar vara ett snällt och väluppfostrat stränginstrument så jag lät honom hållas. Han hade det kanske inte så lätt, och faktiskt så var ju erbjudandet ganska bra som det verkligen var.
Innan Josef blev ännu mer osäker så lugnade jag honom med att släta över min kommentar och be honom fortsätta. Det var nu den kom, den allra största smällen. Josef började recitera avtalsvillkor. Och fort gick det.
Tydligen spelade han in alltihop för han sa att när man ville så kunde man ringa till ComHems kundtjänst och få uppläsningen uppspelad för sig. Jag flikade in glada tillrop emellanåt bara för att jävlas. Det gick rätt bra, fram till att han framkastade den slutigiltiga frågan: "Accepterar du dessa villkor?"
Plötslig ångest infann sig. Hade jag lyssnat ordentligt? Var det okey att be honom rabbla upp det tredje stycket igen? Hur bindande blir det nu om jag säger ja? Är det för sent att backa ur? Vart är det här förhållandet på väg? Är jag redo? E de det här du kallar kärlek? Oj, jag trodde jag stängt av schlagerfilmen.....
"Ja!" hörde jag mig plötsligt säga.
"Vad bra!" sa Josef nöjt. "Då behöver du bara säga ditt namn..." Jag gjorde så.
"Och ditt personnummer..." Jag levererade lydigt.
"Så, då var det klart. Då skickar jag ut avtalet skriftligt till dig tillsammans med blanketten du behöver skicka till Telia för att få loss numret."
Jaha.
Allt detta besvär för ingenting.
Ett ord i all välmening
Om ni färdas till fots genom Stockholm och råkar passera Norra Bantorget i korsningen Olof Palmes Gata - Vasagatan så kan det hända att ni ser en reslig figur stå vid övergångsstället. Han har pepparkaksbrun jacka och en blå mössa med rutmönster. Förmodligen har han hörlurar i öronen och nickar pinsamt nog i takt med musiken. Vill det sig riktigt illa står han och stampar takten på ett diskret uppenbart vis.
Alla er som känner igen situationen och synen och förundras över att den reslige främlingen verkar stå och muttra för sig själv när ni går förbi rakt ut i gatan vill jag berätta ett par saker för:
1) Den röda gubben som ofta dyker upp i en svart cirkel på en stång på andra sidan gatan betyder att man inte ska springa ut i gatan vind för våg.
2) De metallföremål i olika färger och storlekar som står i rät vinkel mot er färdriktning kallas bilar. De står och väntar på att den undre svarta ringen på deras stång ska bli grön. När den blir det så kör de.
3) I metallföremålen sitter en slags organismer som kallas andra människor. Dessa andra människor är till största delen helt otelepatiska. De vet alltså inte om att du tycker det är en bra idé att springa rakt ut i gatan. Samtidigt bestämmer de över metallföremålen i påminnelse nummer 2. Detta är en olycklig men inte mindre reell kombination.
4) En speciell stång med cirklar som gäller för de metallföremål, i fortsättningen kallat bilar, som ska till höger står skymd bakom den större och mer omfattande stången i påminnelse 2. Denna stång kan, utan att ni ser det, plötsligt bestämma sig för att uppmana dessa bilar att sätta full fart.
5) De vita plastmanicker som de flesta av er har i öronen ger i 9 fall av 10 ifrån sig diverse ljud som i många fall uppfattas som musik av ett normalt människoöra. Musik är en företeelse som är till för förströelse. M a o är du inte heller telepatisk eller ens koncentrerad när du har dessa vita manicker i öronen. Jag vet eftersom jag själv nyttjar dylika manicker.
Sluta gå mot röd gubbe, för guds skull! Jag blir nervös!
Helgen som aldrig hände
Jag har blivit bestulen på två dagar av mitt liv.
Den som någon gång i framtiden vill förstöra min dag kan nämna Scrabble Masters 2008. Jag tänker inte skriva mer om detta hån till sysselsättning, om ni vill veta mer om det ointressanta resultatet så får ni gå in på andra sidor.
Jag tänker absolut aldrig mera tänka på att blanka brickor kan hamna i fel händer gång på gång på gång. Jag ska inte heller någonsin berätta om brickställ som bestått av antingen endast konsonanter eller av 6 vokaler och en konsonant.
Speciellt kommer jag aldrig någonsin berätta om Alexander och Fredrik, som tillsammans lyckades prestera sju ytterligt banala rullningar mot stackars mig på bara två matcher. Tyvärr kommer jag inte heller någonsin att gratulera Inger till en imponerande prestation.
Däremot kan jag skriva meter på meter på meter om det fina besök tävlingen fick under lördagen, när Tora kom och livade upp sin farbrors vandring i Dystringe Dal. Men det tänker jag inte göra, jag har beslutat att inte exploatera henne här. Men hon fyller år idag! Hurra, hurra, hurra!
Så helgen har nog hänt i alla fall, åtminstone för Inger och Tora.
Men jag tänker aldrig någonsin mer ägna den en tanke. Den här helgen är dum och ful och förlorar.
Jag är sur, men jag vet inte varför, eftersom ingenting har hänt. Mysko.....
Svenska för belgare
"Jag var ute och rastade Atlas i veckan. Han behöver ständig passning just nu eftersom han inte låter bli att slicka och klia på en infektion han fått i de bakre regionerna. Banjo-Herren tycker att något elände ska han ha för att uppväga sin avundsvärda förmåga att kunna slicka sig själv i underlivet....mina rosenblad till öron vissnar.
Nåväl, när vi var i parken kom jag i samspråk med en fransk kille. När han förstod att jag var från Sverige så berättade han att han hade varit i Sverige och kunde ett par svenska ord. Och plötsligt så ropade han (väldigt högt!) det där ordet som börjar precis som filbunke och rimmar på hitta flera gånger i rad. Rosenbladen hade ju redan vissnat och fallit av, men jag blev röd som sagda ros i hela ansiktet.
Och vad Banjo-Herren än tror så fick han inte mitt telefonnummer!"
Facebooks finska kanelbulle
Igår fick jag veta att på finlandssvenska kallas kanelbulle för örfil. Däremot kallar de inte snabel-A för örfil. De är inte kloka, finlandssvenskarna.
Spam från Facebook börjar man ju bli lite mer än lovligt trött på. Det är väl OK när man får reda på att någon har kittlat eller kramat en men när det kommer direkta otidigheter så blir man ju lite harmsen. Idag kom följande meddelande från "Compare people":
"Here is what your friends think about....
....your weaknesses:
#59 best singer
#61 most helpful
(#number represents your ranking amongst your friends in certain category)"
Jag har 105 vänner på Facebook. Av dem skulle jag alltså bara vara 59:e bästa sångaren! Har då dessa fantastiska röstlämnare verkligen gjort en rättvis jämförelse? Jag bara undrar.
Att jag var en så medioker sångare skulle jag ha vetat på 90-talet när jag sjöng i det ytterst oseriösa bandet Dor-Eriks Lur. Vi spelade vulgosynt, som var en självuppfunnen musikstil med syntetisk musik och skabrösa texter. Vi hade hits som "Hårde Hugo", "Hade jag kul?" och "Tacka vet jag spela minigolf". Det vet ju alla hur snuskigt minigolf är.
Vi var rätt stora i Trelleborg, som jag tidigare berättat. (Där hade vi ju också vårt systerband med det onämnbara namnet.) Vi var faktiskt bara stora i Trelleborg, och knappt där. Det var hur som helst i Trelle som vi hade våra spelningar.
Vår första spelning var på en gala där varje band fick spela 15 minuter. I ett sådant sammanhang är det ju lätt att drunkna i mediabruset, tänkte vi, och eftersom vi spelade vulgosynt så bestämde vi oss för att vara så vulgära det någonsin gick. Vi var tre grabbar i bandet. Den förste klädde sig i sjuksköterskeuniform, den andre i badrock med endast stringkalsonger under och jag slutligen var iklädd likadan badrock men med raffset under. Ja, just det. Raffset. Ett för litet raffset. Men ni kan vara lugna, det var inte hål i grenen.
Spelningen blev en succé och vi var ett av endast tre band som nämndes i tidningens recension efteråt och mitt namn var det enda som uppgavs. Märk väl att det inte nämndes ett ord om att jag skulle ha varit en medioker sångare!
Ganska snart fick vi en ny spelning. Den här gången var det bara vi och vårt systerband som skulle spela. Arrangörerna bad speciellt om att vi inte skulle ändra våra scenkostymer. Den här gången skulle vi t o m få pengar! (Ni förstår vilken kometkarriär vi såg i vardande!) Vi lastade in både pick och pack i turné-Volvon och drog sta.
Väl framme kom vi in backstage, fick höra att det var mycket publik och arrangörerna säkerställde än en gång att vi skulle ha samma munderingar som förra gången. Förväntansfulla äntrade vi scenen....
Längst framme vid scenen satt det fyra rader med lågstadieelever. På kuddar som värsta kyrkans barntimmar.
Första låten hade redan börjat och jag insåg att jag inom en halvtimme skulle stå iklädd raffset framför minderåriga som med största säkerhet glatt skulle berätta för skräckslagna föräldrar om farbrorn i tantkläder...
Dags för ett av mina mindre stolta ögonblick i livet. Jag bestämde mig för att köra på och hoppas på turen.
Täckelset skulle s a s falla inför finallåten, som bar det förtjusande namnet "Sex och sprit", två passande ämnen för en barnföreställning f ö, och det gick till så att jag vände ryggen mot publiken, knöt upp badrocken och vände mig mot publiken igen. När jag fejsade publiken igen så hade 8-9-åringarna bytts ut mot två pressfotografer...
Bildreportaget i tidningen nämnde inte en enda gång att jag skulle vara en medioker sångare.
"59:e bäst i ditt nätverk", pyttsan!
När vi dagen efter återvände till spelplatsen för att rådda ihop scenen mötte vi en av knattingarna från publiken. Allvarligt spände han ögonen i oss och sa med tydlig avsmak:
"Varför gjorde ni snusk igår?"
Märk väl vad han inte anmärkte på!
Vad gjorde jag nu för rätt?
Tack vare den utmärkta statistiken här på blogg.se får jag reda på att mellan 25 och 50 unika besökare går in på min sida varje dag.
Igår var det 173.
Vadan detta genombrott? Kan någon berätta för en småchockad Banjo-Herre? Bara så jag vet hur jag ska göra i fortsättningen....
Mattias får inte Stora Journalistpriset i år heller....
Avslöjande intervju med Stefan Landberg
Man kan tänka sig in i två situationer.
1) Du har just sprungit in på Råsunda och gjort mål i självaste landslaget för första gången. Bäst du står där och high-fivar Tomas Brolin flyger en tanke genom huvudet: "Undrar om någon av motståndarlagets spelare hade sex nu i pausen?" Och sen går du och grubblar på det resten av matchen och glömmer helt bort att du gjort mål. Usch, vad jobbigt! Så skönt för Stefan Landberg att han inte råkade ut för något sådant. Men visst var det viktigt och bra av Mattias Ek på Expressen att fråga!
2) Du går hemma i grodan ro en dag i februari 2008. Då ringer telefonen och det är en reporter på en stor kvällstidning som frågar om du, när du en gång i tiden gjorde mål i självaste landslaget hade en aning om att bara någon kvart tidigare hade en spelare i motståndarlaget haft sex! I ett skåp! Att i detta ögonblick över huvud taget komma på ett svar är en stor mental prestation. Hade det varit jag så hade det fått stå i Expressen att de hade förgäves sökt mig för en kommentar.
Och är det inte gränslöst komiskt att reporter Mattias Ek ser så oerhört seriös ut i sin byline. Ett scenario till utkristalliserar sig.
3) Du är Mattias Ek och kommer hem till frugan efter en hård arbetsdag. Som vanligt frågar hon vad du gjort på jobbet idag. Ljuger du då eller berättar du om den viktiga artikeln du skrivit?
Keep up the good work!
Masters närmar sig
Som vanligt händer allt på en gång.
I helgen är det dags för Scrabble Masters, tävlingen som förut var känd som Scrabble Topp-12. Anledning till att den inte heter Topp-12 längre är mycket enkel. Deltagarna är numera 16 stycken och dessa ska mötas alla mot alla. Nio matcher på lördagen och sex matcher på söndagen. Och vilket startfält sedan!
16 av de 20 främsta spelarna under 2007 drabbar samman i Fredhäll på klassisk Scrabble-mark. Det är fullständigt omöjligt att tippa, men Gunnar, Alexander och Håkan får nog räknas till favoriterna. Och så den där Lisa Blohm. Ständigt denna Lisa Blohm.
Några omdömeslösa tippare nämner mitt namn som möjlig segrare, och visst finns det en sådan möjlighet. Jag är ju med i startfältet och här kan vem som helst vinna. Glöm inte att Scrabble i första hand är ett turspel, eller hur?!
Under Masters andra dag passar dessutom min älskade brorsdotter Tora på att fylla 1 år, vilket gör att jag har lägenheten full av föräldrar fr o m fredag kväll t o m onsdag morgon. Det ska bli riktigt mysigt!
Och mitt i alltihopa får jag helt oförhappandes en date i helgen. Vilken annan helg som helst hade varit perfekt, men just denna är det först och främst andra nöjen som gäller! Och blodigt, blodigt Scrabble-allvar.
En bra start på veckan
Med ett sånt City-horoskop att börja dagen med var det väl inte så konstigt att man kom till jobbet med tillförsikt? Här skulle det levereras, som en av mina trognare läsare brukade uttrycka det när vi en gång i tiden jobbade tillsammans.
Det tog inte lång tid innan telefonen ringde. Displayen skvallrade om att det var ett bankkontor som ringde upp.
"Fondgruppen, Banjo-Herren!"
"Det här är Dum-Hagga Puckadsson från kontoret i Saftskallehult!" sa kvinnan i andra änden. (Hon heter egentligen någonting annat.) "Jag ringer dig för att du ska hjälpa mig med en försäkring."
"Ska jag det?" frågade jag så diplomatiskt det gick. Vad hade hänt med att be snällt?
"Jag skickade in en ansökan om att starta ett löpande sparande på en kunds försäkring för två veckor sedan, och den har ännu inte trätt i kraft! Så här får det ju inte gå till!"
"Nej." Jag kunde inte annat än hålla med. Så fick det ju inte gå till att man bara ringer upp en och börjar skälla utan att först ha kollat om man kommit till rätt person. Dock verkade det inte vara det som Dum-Hagga menade.
"Jag skickade in ansökan till din kollega som jag pratat med tidigare!" skällde Dum-Hagga vidare.
"Har du något namn på honom eller henne?" undrade jag stillsamt, för nu började det dyka upp ett minne från förra veckan.
"Ja, han hette Heltfel Person och jobbar på din avdelning!" snäst D-H.
"Just det ja, nu kommer jag ihåg!" sa jag. "Som jag sa förra veckan när du och jag talades vid så jobbar inte Heltfel Person på min avdelning utan på filialen i Åtfanders. Jag minns också att du sa förra veckan att du skulle ringa till Heltfel igen och se om han hade fått ditt brev. Har du gjort det?"
"Nej, jag tänkte det var bäst att vänta och se om något hände!" sa D-H surt. "Nu har jag gjort allt som står i min makt och ändå fungerar det inte....det ska jag säga att det är inte helt okomplicerat att ha med er att göra!"
Här svalde jag en näst intill obetvinglig lust att påpeka att det säkert skulle bli betydligt enklare om man gjorde rätt istället för fel. Jag bestämde mig för att vara snäll och komma med ett förslag på lösning.
"Ingen fara, det är bara att faxa in en ny förfrågan till oss, och eftersom vi förmodligen får in originalansökan förr eller senare..."
"Du menar väl inte att jag ska behöva be kunden om en ny underskrift!!!!"
"...så behöver du ingen ny underskrift från kunden." hann jag avsluta.
Hon fick faxnummer och la på med ett fnys.
Faktum är att jag trodde på henne i ett avseende. Heltfel Person hade säkert bett henne skicka ansökan till honom, det är nämligen hans uppfattning om god kundservice.
Jag ringde upp Heltfel Person. Han svarade för ovanlighetens skull direkt.
"Hejsan Heltfel, jag fick just världens utskällning!" sa jag glatt. (Jag brukar framföra skäll med ett glatt tonfall eftersom jag fått för mig att det ger bättre effekt då.)
"Menar du det?" sa Heltfel förbluffad.
Jag berättade att fröken Puckadsson på uppmaning hade skickat en ansökan till honom och att den tydligen kommit bort.
"Henne tror jag att jag kommer ihåg, hon ringde mig i fredags angående ett återköp. Har ni mycket att göra på fondgruppen nuförtiden?"
"Nej, det var nog inte hon, hennes ärende handlade inte om ett återköp.....och ja, det är en hel del att stå i nu, men..."
"Kan tro det, kan tro det. Ska du gå på festen?"
"Festen?"
"Ja, kick-off-festen den 21:e! Har du varit på Wallmans förut?"
Vad sysslade han med?
"Jo, det ska jag väl och det har jag men...."
"Det ska bli kul och komma upp till Stockholm en sväng. Då ses vi, och tack för att du förvarnade mig!"
Heltfel Person hade lagt på, och jag stod där med mitt tomma ämbar och undrade över varför gåsen inte var ett dugg blöt.
Efter en kvart ringde det igen. Det var fröken Puckadsson.
"Nu har jag faxat! Har du fått det?"
"Nja, nu sitter jag ju inte direkt vid faxen så..."
"Menar du att det inte kommit fram??? Vänta, där ligger ju ett papper kvar i faxen, säg inte att det inte kom iväg..."
Ska man berätta för henne att papper inte försvinner in i faxen och transporteras till mottagaren. Nej, såna missförstånd sker väl för bövelen bara i tecknade serier....hon måste ha menat det på ett annat sätt, snälla....
"Nej, Dum-Hagga, jag sa inte att det inte kommit fram, jag sa att jag inte har kollat faxen."
"Men så spring iväg och gör det då!!"
Jag rusade. Faxet hade kommit.
"Bra!" sa damen från Saftskallehult när jag rapporterade det lyckade resultatet. "Sätter ni igång och drar pengar från den 28:e januari nu?"
Tittar fröken Puckadsson möjligen på Elitserien via Comhem?
"Nja, det blir väl lite svårt med tanke på att det är den fjärde februari idag, men den 28:e februari så ska det vara i gång."
"Ska det verkligen ta sån tid? Nåja, då får jag väl göra en extrapremieinsättning. Vem ska jag skicka den till?"
Den lille röde på min högra axel föreslog att jag här skulle uppge Heltfel Persons namn, men t o m jag har en viss känsla för timing.
Om det där var en bra start på veckan så vågar jag knappt gå till jobbet under resten.
Livlig lördag, såsig söndag
En sak är säker, helgerna är verkligen fullbokade när man har en bebis i släptåg. Och man behöver inte ta många initiativ alls, det är knytet som är demonregissören för var minut. Hur soft som helst för en handlingsförlamad person som mig.
När lilla Tora lämnades ensam med farbror Banjo och farbror pappa så var det full fart. Så full fart så vi alla tre glömde bort att hon skulle sova middag. Det var dragkamp och ringdans, men mest var det gångleken. Och hela tiden sken solen, trots det myckna snöfallet. Hon mulnade till lite när vi inte ville tilåta henne att göra saker som innebar livsfara (speciellt farbror pappa var helt hopplöst halsstarrig med just den biten, farbror Banjo har aldrig själv riktigt insett vad som är farligt och vad som inte är det) men annars skrattades det mest. Hon verkar tycka om sin farbror Banjo nästan en fjärdedel av vad han tycker om henne, och det vill inte säga lite.
Efter en sådan dag när andra bestämde över en hela tiden så kom söndagen som en mulning på skolgården. Jag borde egentligen feja lägenheten eftersom föräldrarna kommer upp igen nästa helg. Alla som tror att jag lyckats efterleva mina goda föresatser kan ju till äventyrs räcka upp en utopisk hand. Men det får helt enkelt vänta till i veckan. Söndagar över huvud taget blir det sällan något av i Banjo-världen. Det är knappt jag kommer mig för att skriva det här.
Gäsp.
