Norsborg ÄR visst stort nog åt oss båda två i alla fall....

Börje har julledigt, men likväl var jag nära att springa på någon jag verkligen inte ville träffa på stationen i morse. Undantags-Katja (undantag i så måtto att jag fram till jag träffat henne endast träffat fantatiskt vackra Katjor) hittade mig på Match.com i februari när jag gjorde mitt senaste lama försök att bryta isoleringen. Jag har varit på LoveSearch, MySpace, Spray Date, Match och t o m Sylvester.

Ja, jag vet att Sylvester är en bögsida, men jag fick ett hett tips om att det även kryllade av tjejer där, något som visade sig stämma. Tredje mailet innehållande nakenbilder på killar som undrade om jag var intresserad fick mig dock att fly det fältet.

Nätdejting är inte (heller) något för mig. Nätet är fullt av väggar att slå sin panna blodig mot och blodiga pannor fick jag nog av redan i treårsåldern.
Mitt tidigaste minne inkluderar ett halt golv och ett element. Och smärta.
Som kille förväntas man att skicka iväg 50 olika mail till tjejer som man kanske skulle kunna vara lite intresserad av och sen ska man tydligen inte ta illa vid sig när ingen av dem svarar. Det är den biten jag inte riktigt klarar av. Hur etablerar man kontakt utan att verka varken desperat, för seriös eller för oseriös? Och varför kan ni, tjejer, om ni nu till äventyrs skulle läsa det här allihop, inte bara svara något om det så bara ät ett rakt och enkelt nej tack?
Hur som helst så blev jag lite överraskad när plötsligt en av er tog kontakt med mig, och detta utan att vara från Öst-Europa eller Afrika letandes efter "nice, rich, sexy husband". Och ännu mer fantastiskt var det att Katja, som hon hette, tydligen bodde i Norsborg och inte varsomhelst i Norsborg utan i grannhuset! Dessutom jobbade vi nära varandra vid Norra Bantorget. Det var inte utan at man började fundera på om det var ödet som hunnit i fatt en till slut.
OK, det är när sådana tankar börjar dyka upp i huvet som man ska börja sansa sig, jag vet.
Vi mailade och chattade och hon skrev flera gånger att hon skrattade åt mina skämt (fast det är ju naturligtvis lätt att skriva utan att mena det, dock är det svårare att skriva det på rätt ställe i dialogen, i det fall man är oärlig) och hon var öppenhjärtlig och berättade och jag ställde frågor mest och berättade mindre, precis som man fått lära sig att man ska göra.

Och så till slut träffades vi och det visade sig att hon (som alla gör) valt ett foto på sin profilsida som antingen var taget på 90-talet eller under djup, djup inandning. Dom säger att kameran lägger på fem kilo, men jag är skeptisk... hur som helst så är jag inte den som i första hand går efter utseende och lite övervikt gör mig över huvudtaget ingenting (jag kan t o m bli lite avundsjuk ibland) och dessutom hade hon ju varit både rolig och trevlig på MSN, så jag avskräcktes inte.
Man får säga att hon var uthållig. Hon dumpade mig inte förrän efter andra mötet, och med det är hon klart över medel. Jag blev sjuk och fick ställa in den tredje dejten som var bokad och klar och när jag frisk och kry anropade henne igen var det tyst som i graven.

Men tänk att man kan bo nästan grannar och inte ses en enda gång på 10 månader! Vi tar ändå samma tunnelbana från och till samma station fem gånger i veckan vid ungefär samma tid. Man undrar så smått om hon började ta bussen istället och i det förlängde sin restid till jobbet till det dubbla bara för att undvika mig. Som sagt, man hoppas så smått på det.
Och så i morse stod hon där i min väg (hon verkade faktiskt stå och vänta på bussen snarare än tåget.), och hon var faktiskt vackrare än nånsin. I hennes fall betyder det inte så värst mycket, och verkligen inte så mycket så att jag skulle fösöka mig på att tilltala henne. Citys artikel om Stockholms sportår har aldrig lästs med mer frenesi och koncentration.
Jag orkar inte med parningsdansen när spiralen går neråt, som den alltid gör vid jul och nyår numera. Aldrig blir man mer påmind om sin egen ensamhet som under julen. Att jag, som 36-åring, fortfarande åker hem och firar jul med mina föräldrar ser jag som ett större misslyckande för vart år som går.
Jag älskar mina föräldrar över (nästan) allt annat och julfirandet hemma är alltid trevligt och mysigt, det är inte det. Men det är det att när Nils och Helén skickade en julhälsning via mail med en bild på en strålande glad Tora i badbaljan så slog det mig att vi egentligen borde replikerat med en bild på mig i badkaret. Ingenting har ju för bövelen hänt!
Det var som vanligt kusinhustrun som med sin sedvanliga tala-först-och-tänka-sen-taktik slog mitt huvud mot realitetens rostiga spik när hon hälsade på mig och sa att "dig kan man nästan räkna in i julpyntet"...

Jag tycker inte om julen.
Förra julen blev jag så desperat att jag registrerade mig på Match.com. Och se hur bra det gick......


Kommentarer
Postat av: Anonym

betapet is the shit för kärlek säger ryktet.

åh du är helt okej johan kom ihåg det.

2007-12-28 @ 21:20:19
Postat av: Anonym

Ja, den där ensamhetskänslan vid jul känner jag tyvärr igen så väl... Själv slipper jag se småbarnsfamiljelycka som du på kort, men samtidigt betyder det att vi är bara vi fyra i vår kärnfamilj, om den ens kunde utökas från brorsans sida om då min är omöjlig.
Och om man måste fira nyår ensam, det känns som världens sociala misslyckande. Själv fick jag precis mitt räddat. Ensamhet och/eller längtan efter någon att ha kär och egen familj blir så stor och konkret just vid jul och nyår.

Hoppas verkligen att du snart hittar den rätta! *kram*

Och kul att hitta ny text här!

2007-12-28 @ 21:42:55
Postat av: truffan

Jul är inte mycket att hänga i granen.
Men du, man ska inte söka, rätt som det är dyker den bara upp, kärleken alltså.
Var den härlige kille du är, rätt som det är klickar det till, precis som för knugen. Kram till dig!

2007-12-28 @ 22:51:04
Postat av: Jannike

Påträngande högtider över huvudtaget är en styggelse.
Påträngande allmänpåkallade livsmönster är en annan!
Anbefallen lycka en tredje.
Usch.
Ära vare ensamheten och må vintern aldrig mer inträda!
Eller åtminstone då i så fall med generöst utrymme för ide.

Gott nytt år på dig!

2007-12-31 @ 17:50:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0